2005-04-19
Språket är en illusion. Oavsett om språket är det muntliga eller skriftliga. Formas av symboler vi delar in i antingen bokstäver eller bilder. Någonting som tar sitt uttryck i ljud, ljus, beröring, smak eller doft. Så är den språkliga kommunikation vi ständigt ägnar oss åt, inte minst i här och nu, som gjord för att missförstås. Vi människor är inte skapta för att förstå varandra! Denna essä ska försöka förklara varför...
Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?För att kunna besvara ovanstående frågeställning är det en nödvändighet att först bena ut svaren på ett par andra grundläggande frågor. Inte minst den som frågar sig hur (den språkliga) världen ter sig ur mitt perspektiv. För att göra det tar jag hjälp av bland annat texten ”Språkfilosofi och retorik” i
Kompendium för språkfilosofi av Lennart Hellspong.
Hellspong skriver i denna text om förhållandet mellan språket, verkligheten och världen. Hellspong menar att språket är intimt förknippat med verkligheten och världen, samtidigt som det är viktigt att särskilja dessa tre, då det handlar om egna ”arter”.
”Det råder ingen identitet mellan en språklig beskrivning och det som beskrivningen handlar om. /.../ Det finns ett samband mellan en språklig beskrivning och en verklighet som den syftar på eller handlar om.” Hellspong, sidan 9.
Det är inte svårt att skriva under på det Hellspong skriver om, men jag finner det viktigt att tillföra perspektiv. Eftersom vi använder oss av språket som ett kommunikationsverktyg är språket, dess utformning, beroende av minst två roller, som i undantagsfall kan vara en och samma individ, en sändare och en mottagare. Det handlar om vilka personerna i dessa roller är, deras respektive bakgrund är av stor betydelse för hur den språkliga kommunikation formas, såväl hos sändare som hos mottagare. Detta gör det angeläget att spinna vidare kring språkets påverkan på samhället och samhällets påverkan på språket.
Samhället kan sägas vara en konstruktion i ständig utveckling, precis som språket. Konstruktioner som vi människor skapat. Men varför? För att kunna närma sig svaret på denna, och de andra frågeställningarna framlagda så här långt, är det betydelsefullt att reda ut vilka ”vi människor” är och vad ”vi människor” vill? Drygt sex miljarder människor, tillika drygt sex miljarder unika individer, befolkar denna planet, kallad Tellus. På den har människor i otaliga generationer före oss skapat många olika världar, många gånger helt ovetandes om denna globala process, som bidragit till att dessa världar successivt börjat växa samman till en (?) värld.
Varje enskild folkgrupp har beroende av inte minst yttre förutsättningar, såsom naturresurser och väderklimat, utvecklat sin egen etik- och moraluppfattning, som i sin tur format doxan. Det hur människor värdesätter allt det de kan förstå har och kommer nog alltid att forma deras etik och moral. Gemensamt för världens olika folkgrupper har också varit formandet av orala ljud och symboler, det vi idag kallar språk. Inte det att dessa skulle låta eller se likadana ut, snarare tvärtom, men gemensamt har varit viljan att kunna kommunicera. Allt i akt och mening att göra sig förstådd och förstå andra människor.
Att människor är unika individer med varierande intelligens är i stort ingen kontroversiell uppfattning. Utgår vi från att de flesta människorna är normalbegåvade, i språklig mening betyder det att dessa har vid födseln ungefär lika förutsättningar till användning av språk som kommunikativt verktyg. Det är utifrån ett sådant biologiskt grundantagande förståelsen för de yttre förutsättningarnas roll i ett allmänmänskligt språkperspektiv sannolikt ökar. Människors sociala samvaro bygger till stor del på ett språkligt användande. Det språkliga användande och dess utveckling bygger i sin tur på en social samvaro. Dessa kan sägas vara i en oupplöslig förening med varandra. En bred social samvaro, där olika människor och perspektiv får utrymme, gynnar den enskilda individens språkliga rikedom,
copia. Detta eftersom individen på detta sätt får en ökad förståelse för att saker och ting kan betraktas på annat sätt, att de faktiskt gör det av andra människor, vilket därmed gör att individen kan forma sin kommunikation på ett bättre sätt.
Att besvara frågan om vilka vi människor är går inte att ge ett entydigt svar på, inte ens ur ett språkfilosofiskt perspektiv. Det jag försökt att göra här ovan att redogöra för fundament som format människor i alla generationer. Topiker som yttre och inre förutsättningar, social samvaro och kommunikativ förståelse är de i mitt tycke mest centrala, i de jag framgent ska vidga ytterligare. Att sedan svara på vad vi människor vill är nog lika svårt, faktum är ju att vi vill så olika saker. Detta beror inte minst på yttre och inre förutsättningar, social samvaro och kommunikativ förståelse. Vi behöver bara se till hur olika tänkare har resonerat kring språket genom historien. I boken
Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure av Roy Harris och Talbot J. Taylor, menar bland andra Tooke att språket är perfekt, det är människans förståelse av det som är felaktig. Medan Humboldt menar att språket är en aktivitet och inte en statisk produkt.
Har människor så monumentalt skilda uppfattningar om någonting så grundläggande som språket, är det inte konstigt att de vill olika saker med samhället och med livet i det. Det kan tyckas som om jag tagit tydlig ställning för Humboldt och mot Tooke när jag sade att samhället och språket är en konstruktioner skapade av oss människor. Må så vara. Det är med hjälp av språket som socialt samvaroverktyg vi utvecklar samhället, på samma gång som samhället utvecklar den språkliga förmågan. Att det skulle vara människors förståelse som är felaktig kan få en rimlighet ur ett konservativt maktperspektiv. Att de som sitter i maktposition vill konservera rådande förhållande, genom att förskjuta förståelsebördan till dem som vill att till en förändring.
En invändning mot ett sådant resonemang kan vara att det är inte människorna som finns till för makten, utan makten ska tjäna människorna. Precis så är det också med språket, det finns till för människorna, människorna lever inte för språket. Eller vänta nu! Kanske lever vi människor för språket? Det kanske är som Tooke tycks mena, min uppfattning av språket kanske bottnar sig i just det faktum att min förståelse av det är felaktig? Språket är kanske egentligen någon sorts farkost som ska ta oss människor till någonting vi inte kan beteckna, eftersom vår förståelse för det är felaktig eller rent utav obefintlig.
Om vi byter ut ordet för mot genom kanske vi kommer närmare ett mer lättförståeligt resonemang kring språk, för oss människor? Lever vi människor genom språket? Ja, det gör vi nog. Vi klär allt det vi säger och gör i någon typ av språklig dräkt, svenska ord, engelska ord, svenskt kroppsspråk, engelskt kroppsspråk, och så vidare. Till och med när vi drömmer är språket en viktig del, inte minst när vi ska försöka återge det drömda, reflektera. Vi har en förmåga att klä allting vi kan iaktta och förstå i bilder och ord, oavsett om vi förmedlar det till någon annan eller om vi bara tyst funderar. Det är via ett språkligt utbyte vi kan dela med oss till varandra, bli förstådd, bli missförstådd, bli ense, bli oense, kramas, slåss, och så vidare. Av mitt resonemang så här långt kan tyckas att jag tillskriver språket alltför stor betydelse för oss människor och vårt interagerande med varandra. I själva verket är det en villfarelse, som endast jag kan beskyllas för. Detta beror på att jag fram till nu inte gjort någon skillnad på språket och språkandet.
I min språkliga värld är det en klar distinktion mellan dessa två. Quintilianus tycks i sitt avsnitt i boken
Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure, mena att språket ska vara systematiserat genom grammatik, samtidigt som det språkande en retoriker använder sig av bygger på just en kunskap om och skicklighet i grammatik. Här blir det intressant att ställa samma frågor som Hellspong gör i sin text ”Språkfilosofiska frågor” i
Kompendium för språkfilosofi. Strukturerar världen språket? Eller strukturerar språket världen? Jag skulle vilja påstå att det är världen som strukturerar språkandet, som i förlängningen strukturerar språket. Visst kan språket i viss mån strukturera världen, men det bygger på att vi har ett språk. Språket får vi först när vi förstår och förhåller oss till världen.
José Luis Ramirez förklarade en gång, vid en av retorikkollegiets sammankomster, det ”farliga” med inte göra någon skillnad på språket och språkandet, genom att ta metaforer och metonymier som exempel. Min tolkning av Ramirez i det sammanhanget var att alla metaforer vi den närmare betraktelse i själva verket är metonymier. Detta eftersom det alltid finns en inneboende metonymisk glidning i betydelsen av varje ord. Någonting som har sin förklaring i att det som förmedlas tolkas olika av olika människor. Vi måste använda oss av ord eller symboler för att ens kunna närma oss en metafor. Och för att göra metaforen så tydlig och effektiv som möjligt krävs en mer eller mindre utförlig redogörelse av ”den metaforistiska bilden” som avses. Det är alltså i den med ord eller symboler illustrerade metaforen som glidningen ligger i, i tolkningen och förståelsen av varje enskild stavelse och enskilt ord.
Att till exempel säga ”språket är ett bord”, kräver en utförlig beskrivning av det bord som åsyftas i den givna kontexten. Vilken form har bordet?, vilken storlek?, vilket material?, vilken färg?, och så vidare. Eftersom ordet ”språket” också kan betraktas som en en metafor, kompliceras användandet av metaforer i allmänhet och språket (alltså språkandet) i synnerhet. Med detta i åtanke är det extra intressant att ta del av det Hellspong skriver om metaforer i texten ”Språkfilosofiska frågor” i
Kompendium för språkfilosofi.
”Retoriken som ett funktionellt språk bör visa försiktighet med metaforer. För mycket av den varan kan hota den språkliga effektiviteten.” Hellspong, sidan 23.
Om det är en förutsättning för oss människor att vi förstår oss på den värld vi lever i för att överleva, kommer språkandet väl till pass. För att strukturera upp detta språkande skapar vi språk. Orden eller symbolerna detta språk består utav är ett verktyg för språkandet, som i sin tur är ett verktyg för förståelsen av världen, som i sin tur är en förutsättning för liv. Det är vi människor som satt namn/ord på det vi sett i världen, för att försöka förstå. Och eftersom det är vi människor, unika till våra sinnen, som skapat språk är det förklarligt att det alltid finns en viss metonymisk glidning i betydelse, inte minst för metaforer. Betydelseförskjutning ligger i förståelsen av det givna ordet. Språklig effektivitet är oftast att föredra, förvisso, men det är just med ordens inneboende metaforistiska kraft vi kan kommunicera språkligt, alltså det att språka.
Okej, vi människor har språket och språkandet som instrument för att förstå världen och de i de levande medmänniskorna. I takt med att vår förståelse för världen och dess innehåll ökat har vi blivit alltmer civiliserade. Det tycks som om att vi människor vi tolkat världen som vår och därmed format innehållet till ett så funktionellt samhälle som möjligt. I boken
Språkfilosofi, en introduktion av Finn Collin och Finn Guldmann tas en tolkningsteori upp, besläktad med ett hermeneutiskt analysperspektiv.
I sitt kompendium
Vägar genom texten, metoder för brukstextanalys, tar Hellspong upp den hermeneutiska analysen, som ett verktyg till att sönderdela texter. Hellspong menar på att den hermeneutiska analysen bygger på en kontextuell tolkning. Detta gör att förståelse och tolkning är i förening med varandra. Analysen består av texttolkning ur i huvudsak fem olika perspektiv; läsning, problem, tolkning, tillämpning och tolkningspotential. Samtliga perspektiv utgår i större utsträckning från den analyserande, än det material som analyseras. Att hela tiden fråga sig med vilka glasögon som texten betraktas, hur det skapar och löser tolkningsproblem av budskapsförmedlingen genom texten. Perspektivet läsning handlar om analytikerns förståelse och hur den påverkar granskningen. Problem ställer vägledande frågor om de eventuella oklarheter som kan påverka tolkningen. Tolkning handlar om en ”positiv rundgång”, att på ett medvetet sätt se delarnas helhet och helhetens delar. Tillämpning handlar om att se utöver texten och fundera över hur den nyfunna kunskapen kan tillämpas för den som analyserar. Tolkningspotential, till sist, handlar om att se till de kontextuella faktorerna och dess betydelse, samt hur tolkningen och förståelsen påverkas av vem det är som läser texten.
Hellspong talar om den hermeneutiska analysen tillämpad främst på textmaterial, men den skulle lika gärna kunna appliceras på vår analys av världen. Av extra intresse ur ett språkfilosofiskt perspektiv är just det att reflektera över varför vi ständigt ”måste” förhålla oss till världen. Collin och Guldmann tar antropologens glasögon som exempel. Men det verkligt svåra är betrakta sin egen näsa, som Ramirez uttryckt det. I denna text förbiser jag säkerligen en rad viktiga faktorer för att få en mer homogen essä om och kring de språfilosofiska frågor jag ställt. Inte nog med det, förmodligen har jag missat en, i någon annans tycke, central frågeställning helt och hållet. Det svåra med att förhålla oss till världen är att vi då måste förhålla oss till oss själva. För även om vi människor inte är en del av världen, så bygger vårt förhållande till den på en progression, inte minst språkligt. Lika svårt som det är att bli analfabet när vi väl lärt oss att läsa, är det att bortse från tillgodogjord förståelse av en del av världen, när vi vill förstå en annan del av densamma.
Att språket och språkandet är en ren självbevarelsedrift för oss människor, skulle kunna förklara varför vi ständigt måste förhålla oss till världen. Vi måste samarbeta för att överleva och för att samarbeta måste vi kunna kommunicera. Det problematiska är att vi har svårt att komma överens. Värderingar, formade av etik och moral, och fördomar, som skapats av (o)kunskap och (o)erfarenhet, möter varandra, vilket ger en viss typ av förståelse. Eftersom vi sinnesmässigt är olika förstår vi världen olika. Eftersom vi har olika glasögon på oss ser vi olika saker. Men kanske framförallt, vi är inte fullt medvetna om våra värderingar och fördomar. I den mån vi är medvetna om dem är vi någorlunda nöjda med dem, varför skulle vi annars ha dem?, så då måste det vara de andra som har skeva uppfattningar och dålig förståelse! Även om ett sådant förhållningssätt till våra medmänniskor kan tyckas synnerligen inskränkt, så är det de facto ett förhållningssätt. Som inte är alltför ovanligt. Sanningen att säga rätt vanligt förekommande.
Språket är alltså ett resultat av språkandet. Med språkandet kan vi förstå världen. När vi ger uttryck för vår förståelse av världen är det en spegling av vårt inre. Detta uttryckande kan sägas vara en kommunikationshandling, som för mottagaren är en situation som kräver tolkning, någonting som påverkar förståelsen. Det tillsynes problematiska är att vi människor är unika i vår förståelse av världen, vilket därmed gör vårt inre (hjärnan) unikt. Någonting som skapar konflikter. Men också utveckling!
I ingressen till denna essä formulerade jag ett par hypoteser. Språket är en illusion. Vi människor är inte skapta för att förstå varandra. För att få ett tydligare språkfilosofiskt perspektiv formulerade jag ett antal frågeställningar, som genom att försöka besvaras skulle stödja de framlagda hypoteserna. Nu återstår endast att besvara den först formulerade frågeställningen: Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?
Denna essä har strävat efter att ge en överskådlig uppfattning om hur förhållandet mellan människor, språket, språkandet och världen kan se ut. Att språket är en del av språkandet, som i sin tur i mångt och mycket ÄR människan. Människan sen, är inte världen, inte ens en del av den, utan de är särskilda från varandra. Människan måste förstå världen, för att kunna förhålla sig till den på ett självbevarande vis. Språkandet är en förutsättning för att förstå världen. Vi människor har dock växt upp på platser med olika förutsättningar vad det gäller allt ifrån naturresurser och väderklimat till social samvaro, varför vår tolkning och förståelse av världen ser olika ut. Det vi inte kan förstå kan vi heller inte uttrycka språkligt. Och tvärtom, det vi inte kan uttrycka språkligt kan vi inte förstå. Allt detta skapar motsättningar och konflikter i kommunikationen mellan oss människor. Eftersom vi lever genom språket och språkandet är vår förståelse av andra människor helt avgörande för hur vi uppfattar världen.
Men det finns någonting positivt i att vi inte till fullo förstår varandra och därmed världen. Motsättningar och konflikter som leder till krig och död är förstås ingenting bra, men motsättningar och konflikter kan också leda till en positiv utveckling. Det handlar till stor del om att ha en förståelse för det positiva i en språklig mångfald. Retoriken talar om ”det som kan vara på annat sätt” och ”retoriken som konsten att finna de verktyg som bäst lämpar att övertyga”. Med muntliga eller skriftliga språkverktyg är den språkliga mångfalden en förutsättning för ett välfyllt förråd,
copia, som i sin tur är en förutsättning för en bred övertygelseförmåga.
Att till fullo inte förstå varandra eller världen bidrar också till en ökad kommunikation. Dialogen mellan oss är ett resultat av att vi inte fullo förstår varandra. Dialogen som kommunikativt verktyg tjänar ofta till att komma överens för att göra gemensamt. Det är i mötet med världen människor förstår varandra och därmed utvecklar sig själv och andra. Hade vi förstått allt och alla från första början hade vi inte bemödat oss med att ständigt utveckla det språkliga, vår kommunikativa förmåga. Det finns någonting positivt i att det språkliga pusslet inte går att foga ihop. Vi tvingas ständigt att vända och vrida och därigenom konstruktivt kritisera varandra.
Den språkliga utvecklingen är en väg utan ände, med oändligt många filer, korsningar, parkeringsfickor, på- och avfarter. Vägens utformning är inte bara beroende av trafikens täthet, fart och regler utan också av landskapet. Ibland krockar vi med varandra, ibland kör vi ned i diket. Men förhoppningsvis drar vi lärdom av det framgent (
fronesis), lite bättre än när vi lärde oss konsten att köra (
techné) det fordon som var konstruerat på ett bestämt vis (
episteme).
Så, anledningen till att (den språkliga) världen ser ut som den gör, är alltså att det finns någonting utvecklingspositivt för oss människor med delade meningar, mångfald och motsättningar? Ja, så är det nog, men vi tolkar denna insikt felaktigt, då vi inte förstår världen fullt ut. I den mån vi förstår världen har vi språkliga former, vilka skiljer sig i relativ grad mellan oss. Så därför kan det tyckas som om att språket är en illusion, en falsk förhoppning, en inbillning. Eftersom vår individuella förståelse av världen i sig är en illusion, är då språket som en del av det språkliga också någonting vi skapat i vår hjärna för att överleva.
Människors strävan för att förstå varandra språkligt bör inte förväxlas med det att ha en och samma språkliga form. Det att förstå varandra språkligt innebär att vi ställer det språkliga uttrycket i relief mot vår förståelse av världen, och därigenom går likheter och skillnader att urskilja. Men det finns inget självändamål i att ha samma språkliga form, eftersom det rimligtvis borde hämma det språkliga användandet och därmed den språkliga utvecklingen. Utan vi bör istället se förståelsen och respekten av de olika språkliga formerna som ett medel för att vidga den egna språkliga förmågan och därigenom öka förståelsen för världen. Ett ständigt användande av det språkliga är att leva. Och lever gör vi ända tills det att vi dör...
Dan W Boter
danbor02@student.umu.seKällitteratur:
Collin, Finn & Guldmann, Finn:
Språkfilosofi. En introduktion. Nya Doxa. 2000.
Harris, Roy & Talbot J. Taylor:
Landmarks in Linguistic Thought I. The Western Tradition from Socrates to Saussure. Routhledge, London & New York. 1989.
Hellspong, Lennart:
Kompendium, Vägar genom texten. Metoder för brukstextanalys. Södertörns högskola.
Hellspong, Lennart:
Kompendium för språkfilosofi. Södertörns högskola. 2001.
