Vad gör ”retorikeliten” hela dagarna?

Följande debattartikel är publicerad i RetorikMagasinet #28. Detta är det inskickade originalmanuset.

I en värld där kunskap blir allt viktigare spelar medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande en central roll för handhavandet och tillämpningen av den samlade kunskapsbanken. Har medlemmar av ”den akademiska retorikeliten” en skyldighet att dela med sig av sin kunskap?

Bakgrunden till denna artikel är min läsning av RetorikMagasinets 27 första nummer. Jag har läst de flesta nummer med stor behållning och det är glädjande att ta del av välskrivna bidrag från såväl ung, som gammal, de som inte läst retorik på något högre lärosäte och lärda retorikprofessorer. Men tanken som slår mig är: hur kommer det sig att så få texter är skrivna av lärare och forskare verksamma vid de tre största retoriklärosätena i Sverige; Södertörns högskola, Uppsala universitet och Örebro universitet?

I retorikkretsar, inte enbart akademiska sådana, är Södertörns högskola (SH) ett aktat namn. I huvudsak konkurrerar SH med Uppsala universitet (UU) och Örebro universitet (ÖU), om den inofficiella titeln som Sveriges bästa högskola/universitet för retorikstudier på A-D-nivå, där inte minst SH självt betraktar sig som det främsta lärosätet i landet. När man talar med framstående akademiker inom retorikämnet beskrivs SH inte sällan som det lärosäte som ligger i frontlinjen av utvecklandet av retorik som akademiskt ämne i Sverige.

”Åfan, finns det ett Retorikmagasin?!”
En genomgång av RetorikMagasinet nummer 1-27 ger vid handen att tre artiklar är undertecknade av lärare, vid publiceringstillfället verksamma vid SH (Vivianne Wester (ej längre kvar vid SH) och Istvan Pusztai, nr 10, och Nils Ekedahl/Anders Sigrell (ej längre kvar vid SH), nr 6). Tre artiklar av sammanlagt 153, ger en procentandel på 1,96 %. Motsvarande statistik för UU är en artikel (0,65 %, Lars Burman, nr 19) och för ÖU tre artiklar (1,96 %, Helen Andersson, nr 26, och Brigitte Mral, nr 15 och nr 7). Totalt handlar det alltså om sju artiklar, det vill säga 4,58 %. Detta att jämföra med exempelvis Göteborgs universitets tio artiklar (exklusive tre Peter Cassirer-artiklar, på grund av pensionering och ej specificerad arbetsplats), det vill säga 6,54 %.

Nu kan det finnas tusen och en olika förklaringar till ett sådant här faktum, men säger inte detta en hel del om retorikämnets tillstånd på det nationella planet, inte minst ur ett akademiskt perspektiv? Och vems är i första hand ansvaret att främja retorikämnet, om inte den akademiska retorikelitens? Oavsett hur man förklarar lärarna och forskarna vid ”de tre stora” och dess svaga publiceringssiffror (exempelvis med hänvisning till inblandade aktörers ointresse, hög arbetsbelastning eller ”åfan, finns det ett Retorikmagasin?!”) bör en förändring komma till stånd – för retorikens bästa!

Som retorikintresserad bör RetorikMagasinet vara ett självklart val, såväl för läsare, som skribenter. Som retorikstuderande vid Umeå universitet och SH (här var jag också studentrepresentant) har jag fått en inblick i det hårda arbete som lärarna vid dessa lärosäten lägger ned. Men bland horderna av studenter och högarna av examinationsuppgifter, verkar många lärare inte värdesätta den utökade kunskapsspridning publicering i Retorik Magasinet ger. Jag betvivlar på intet sätt de framstående aktörerna, när det kommer till deras goda och ovillkorliga kärlekskänslor för den verksamhet de bedriver. Det kan mycket väl vara så att lärare och forskare bär på fundamentala element som intresse och vilja, men där skiljelinjen istället går mellan dessa och en annan primär kraft - handlingskraften! Egenvärdet med att få sina texter publicerade är försumbart ringa, men mervärdet med att sprida och nå ut med såväl kunskap som budskap, för både författare och läsare bör inte underskattas.

Retorikens (o)förtjänta rykte
Retorik som akademiskt ämne har ett oförtjänt dåligt rykte. Eller…, hur är det med den saken egentligen? Kanske har retorik som akademiskt ämne, i likhet med den missförståddhet den många gånger bemöts med bland allmänheten, precis det rykte den förtjänar? Betraktas Retorik Magasinet som den i tiden ledande skriften, som vänder sig till ett mer brett folklager än den mer forskningsinriktade Rhetorica Scandinavica, inses betydelsen av att ”den svenska akademiska retorikeliten” mer frekvent börjar publicera sig i RetorikMagasinet. Den akademiska retorikeliten i Sverige i allmänhet och den på SH i synnerhet, bör förstå att ett vanhelgat ämnesrykte inte gynnar någon. Och att en förbättringsprocess bör ta sin början i en bildning av vad retorik är, kan vara och bör vara.

Bland det första jag fick lära mig om retorik var att; retorik är det persuasiva verktyg som kan vara på annat sätt. Men vad bör den vara? I denna kontext bör retorik, förmedlat av dess akademiska elit, speglas utifrån en långsiktig vision om vad retoriken skall ha för roll och status i framtidens samhälle. Kanske bör den akademiska retorikeliten inte enbart se sin egen näsa innan den betraktar omvärlden genom sina arbetsrumsfönster, utan också öppna dessa fönster. För att sedan, om inte själv ta klivet ut till denna omvärld, så åtminstone låta några pappersark spridas med vinden. Likväl som samhället och dess beståndsdelar bör bli en större del av retorik, bör retorik bli en större del av samhället och dess aktörer. Det sista retorikämnet behöver är ett gäng ”formula 1-wannabes”, som sitter bakom forskningsbilens ratt och kör (?) på tomgång!

Den retoriska förmågan – det retoriska tänkandet
Det bör inte glömmas bort att retorik i grund och botten är en kodifierad praxis. Ger inte lärare och forskare uttryck för gjorda landvinningar inom retorikens domäner på allmänna, lättillgängliga platser, såsom RetorikMagasinet, riskerar alltfler lärare och forskare fastna i samma fälla som många studenter. Den som gör gällande att den retoriska förmågan, det retoriska tänkandet, begränsas till akademiska forum, av akademisk betydelse. Betraktar man retorik som ett verktyg för personlig utveckling i termer av medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande för språkets makt och ordens vanmakt, vore en sådan begränsning en rejäl tillbakagång.

Så, har medlemmar av ”den akademiska retorikeliten” en skyldighet att dela med sig av sin kunskap? Mitt svar är JA! Det må vara en skyldighet av moralisk karaktär, där inte minst retorikens värdefulla kunskapsbud bör spridas, men motsätter sig någon ur den akademiska retorikeliten värdet av att publicera sig i RetorikMagasinet, devalverar denna på samma gång värdet av sin ackumulerade kunskapsbank!


Dan W Boter
Författaren är student vid Uppsala universitet och är redaktör och programledare för det egna radioprogrammet Dialogoss, i Uppsala studentradio 98,9, www.studentradion.com
Läs mer av Dan W Boter på www.danwboter.blogspot.com


Fotnot: Så gjordes undersökningen: Studien omfattar RetorikMagasinet nummer 1-27. Beroende på RM-nummer varierar antalet artiklar mellan fem och sju stycken. Endast artikelförfattare som tydligt angivits som undervisande lärare och/eller forskare, knutna till ett specifikt lärosäte har räknats med (ex 1: ”Peter Cassirer är docent vid Göteborgs Universitet”, ex 2: ”Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor vid Inst. för svenska språket, Göteborgs universitet, där hon bl.a. undervisar och forskar i retorik”). Således inte det flertalet artikelförfattare som beskrivits i stil med ”läst/studerat (retorik) vid Göteborgs universitet…”, eller dylikt.

Om Popkonst

Även om Popkonsten kan sägas vara ett amerikanskt fenomen, så har den sin uppkomst i England under 1950-talet. Denna konstinriktning har starka band till den abstrakta expressionismen, och är i första hand förknippad med de fem konstnärerna; Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Claes Oldenburg, Tom Wesselmann och James Rosenquist, baserade i New York, på den amerikanska östkusten[1].

En tolkning av det Lawrence Alloway skriver i Lucy R. Lippards bok Pop art, kan hjälpa till att identifiera skillnader mellan den brittiska och amerikanska popkonsten. De brittiska popkonstnärerna verkar mer medvetna om deras sociala rastlöshet, medan de amerikanska motsvarigheterna är mer tillbakalutade, lättsamma och hyllande[2]. Där hyllandet många gånger tar sig kommersiella uttryck i symbios av hem, hushåll och köksattribut[3].

Roy Lichtenstein och dennes Kitchen range (1961) är ett känt typexempel. Det som räknas som det första popkonst-verket är annars Richard Hamiltons Just what is it that makes today´s home so different, so appealing? (1956). Ett annat tydligt exempel på den kommersialism som de amerikanska popkonstnärerna lät sig influeras utav, ses i Tom Wesselmanns Still-life No. 34 (1963).

Roy Lichenstein är också vida känd för sina variationer av olika seriestrippar, som i mångt och mycket särskiljer den amerikanska och brittiska popkonsten åt. Lichensteins Hopeless (1963) och Whaam! (1963), är två av hans mest kända verk på serietemat.

Den brittiska popkonsten kan också sägas vara mer fragmentiserad, i förhållande till den amerikanska som betecknas som ”enklare”[4]. Den amerikanska popkonsten har vidare kallats ”opolitisk”, men detta bör ifrågasättas, då det är svårt att definiera vad som är politiskt respektive opolitiskt. Amerikanen Andy Warhols Electric chair II (1971), är ett motsägande exempel i politikdiskussionen. Detta då den elektriska stolen kan tänkas refera till den ständiga debatt som rasar kring dödsstraffet vara, eller icke vara.

Den amerikanska popkonsten tillför i och med konstnärer som Burton Tremaines, Philip Johnson och Harry Abrams, någonting extra till popkonsten. Lippard beskriver deras bidrag som ”den saknade länken mellan Assemblage och hard-edge abstraction”[5]. Den från Kalifornien inspirerade popkonsten är tydligt kopplad till Hollywood och dess livsstilskultur. Inte heller lika mycket upprepningar och återvinnande av redan existerande bilder i massupplaga, såsom Andy Warhols Green Coca-Cola Bottles (1962). Billy Al Bengstons Skinny´s 21 (1961), är ett exempel på popkonst från den amerikanska västkusten. Där den Harley Davidson-influerade motorcykelkultur börjat växa till sig.

Inom popkonsten experimenteras det flitigt med tredimensionella respektive det mer plana konsten, som traditionellt sett hängs på väggen. Själva kontexten där konstverket ”utspelar sig” har en större, mer levande betydelse. Edward Lucie-Smith skriver i sin bok Movements in art since 1945 om den engelske konstnären Stuart Brisley och dennes And For Today – Nothing (1972), där Brisley spenderat ett flertal timmar i ett badkar, i princip helt orörlig[6].


[1] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 69.
[2] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 28.
[3] Hayden Hedlin, Malin: Föreläsning, 051019.
[4] Hayden Hedlin, Malin: Föreläsning, 051019.
[5] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 79.
[6] Lucie-Smith, Edward: Movements in art since 1945, sid. 132-133.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se


Käll- och litteraturförteckning:

Hedlin Hayden, Malin: Föreläsningar (051019). Uppsala: Uppsala universitet, konstvetenskapliga institutionen.
Lucie-Smith, Edward: Movements in art since 1945, new edition (2001). London: Thames and Hudson.
Lippard, Lucy R.: Pop Art (1966). London: Thames and Hudson.

"Att vara retoriker är att ta makten över språket."

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt elva program (onsdagar kl.13-14). Denna vecka inledes en miniserie i två delar om den ädla konsten retorik. Retorikfilosofen José Luis Ramirez ger där och då olika perspektiv på retorik. Samtalet ägde rum i oktober på diverse olika platser i Stockholm, däribland Moderna Museet och Stockholm Centralstation.

I den inledande delen strävade Dialogoss efter att öka medvetenheten om vad retorik är, genom att ställa den i relation till bland annat filosofi och logik. Ramirez gav också perspektiv och förklarade skillnaden mellan "det att vara en bra retoriker" och "det att vara en god retoriker".

Några citat av José Luis Ramirez från det första programmet:

"Retoriken är ingenting annat än själva språket."

"Ordet retorik har använts i nedsättande mening."

"Det är retoriken som är den grundläggande kunskapen om hur vi låter våra tankar och känslor komma till uttryck."

"Skillnaden mellan teori och praktik är ointressant."

"Saknas retoriken, saknas människan."

"Att vara retoriker är att ta makten över språket."

Del två sänds onsdagen 14/12 och är en påbyggnad av den första delen och strävar efter att skapa en progression - från medvetenhet till förståelse!



Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

"Dont take any partners!"

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt tio program (onsdagar kl.13-14). I förra veckan (23/11) fördes ett samtal mellan undertecknad och Södertörn-studenten Thomas Palmkvist. Ett samtal som kom att ta sin utgångspunkt från det faktum att Thomas inte är en student som alla andra. Han började nämligen sina högskolestudier på äldre dagar.

Thomas, 39 år, började för några år sedan studera på Södertörns högskola. Detta efter att ha arbetat på industri och som säljare, sedan 20 års-åldern. Hur påverkar detta hans förhållningssätt till sina studier och det att vara student? Vilka positiva och negativa aspekter finns det på att studera på äldre dagar? Hur kan man använda sig av sin ackumulerade erfarenhetsbank i sin studentvardag?

I gårdagens program (30/11) gästades Dialogoss av den ryskamerikanska affärsmannen och före detta Uppsalastudenten, Tate Ulsaker. Samtalet kom att handla om "affärsfilosofi", snarare än Ulsakers egna företag Direct Info. Följande går att läsa om företaget på www.directinfo.net :

"Direct INFO is an eight-year-old Moscow-based company that develops and sells custom statistical market research products and services pertaining to Russia and the CIS.

Direct INFO is located on the fifth floor of the Central Telegraph office building a few hundred meters from the Kremlin and the Duma. The building's landmark status, central location and proximity to transportation make it an ideal operating venue.

Direct INFO sells market and corporate reports based upon qualitative and quantitative indicators specific to products, segments, industries, regions, companies and holdings in the Russian and CIS markets."

Ulsaker gav bland annat sin syn på "the relationship between failure and sucess in business" samt att han gav några exklusiva råd till lyssnarna som går i affärsidé-tankar. Ulsaker framhöll bland annat "Dont take any partners", med andemeningen att jaga den egna visionen, utan att någon annan profiterar på den.


Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se