Metaforens luddiga klarhet; del 2

Så här långt har jag inte berört begreppet ”metonymi” och förhållandet mellan detta och metafor. Inte har jag heller gjort någon explicit åtskillnad mellan språket och språkandet. Nedan följer ett utdragsavsnitt från min essä Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör? (som i sin helhet går att finna på denna blogg, sök via ”July 2005”), om just språket och språkandet.

“I min språkliga värld är det en klar distinktion mellan dessa två. Quintilianus tycks i sitt avsnitt i boken Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure, mena att språket ska vara systematiserat genom grammatik, samtidigt som det språkande en retoriker använder sig av bygger på just en kunskap om och skicklighet i grammatik. Här blir det intressant att ställa samma frågor som Hellspong gör i sin text ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi. Strukturerar världen språket? Eller strukturerar språket världen? Jag skulle vilja påstå att det är världen som strukturerar språkandet, som i förlängningen strukturerar språket. Visst kan språket i viss mån strukturera världen, men det bygger på att vi har ett språk. Språket får vi först när vi förstår och förhåller oss till världen.

José Luis Ramirez förklarade en gång, vid en av retorikkollegiets sammankomster, det ”farliga” med inte göra någon skillnad på språket och språkandet, genom att ta metaforer och metonymier som exempel. Min tolkning av Ramirez i det sammanhanget var att alla metaforer vi den närmare betraktelse i själva verket är metonymier. Detta eftersom det alltid finns en inneboende metonymisk glidning i betydelsen av varje ord. Någonting som har sin förklaring i att det som förmedlas tolkas olika av olika människor. Vi måste använda oss av ord eller symboler för att ens kunna närma oss en metafor. Och för att göra metaforen så tydlig och effektiv som möjligt krävs en mer eller mindre utförlig redogörelse av ”den metaforistiska bilden” som avses. Det är alltså i den med ord eller symboler illustrerade metaforen som glidningen ligger i, i tolkningen och förståelsen av varje enskild stavelse och enskilt ord.

Att till exempel säga ”språket är ett bord”, kräver en utförlig beskrivning av det bord som åsyftas i den givna kontexten. Vilken form har bordet?, vilken storlek?, vilket material?, vilken färg?, och så vidare. Eftersom ordet ”språket” också kan betraktas som en metafor, kompliceras användandet av metaforer i allmänhet och språket (alltså språkandet) i synnerhet. Med detta i åtanke är det extra intressant att ta del av det Hellspong skriver om metaforer i texten ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi.

”Retoriken som ett funktionellt språk bör visa försiktighet med metaforer. För mycket av den varan kan hota den språkliga effektiviteten.” Hellspong, sidan 23.

Om det är en förutsättning för oss människor att vi förstår oss på den värld vi lever i för att överleva, kommer språkandet väl till pass. För att strukturera upp detta språkande skapar vi språk. Orden eller symbolerna detta språk består utav är ett verktyg för språkandet, som i sin tur är ett verktyg för förståelsen av världen, som i sin tur är en förutsättning för liv. Det är vi människor som satt namn/ord på det vi sett i världen, för att försöka förstå. Och eftersom det är vi människor, unika till våra sinnen, som skapat språk är det förklarligt att det alltid finns en viss metonymisk glidning i betydelse, inte minst för metaforer. Betydelseförskjutning ligger i förståelsen av det givna ordet. Språklig effektivitet är oftast att föredra, förvisso, men det är just med ordens inneboende metaforistiska kraft vi kan kommunicera språkligt, alltså det att språka.” (Utdrag ur Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?, Dan W Boter, 2005-04-19)

I utdraget ovan återger jag bland annat en tolkningsbild utav en utsaga från retorikfilosofen Jose Luis Ramirez, om metafor och metonymi. En vanlig beskrivning av skillnaden mellan metafor och metonymi är att en metonymi verkar i närhet, medan en metafor verkar i likhet. Metaforen kan sägas gestalta en helhet, metonymin en del (jämför med begreppet ”synekdoke”). Beakta betydelse av ordet ”som” i följande exempel: ”Du är (som) en gris när du äter!”. ”Som” illustrerar närhet, medan ett exkluderat ”som” innebär ett likhetens konstaterande. Ramirez har skrivit åtskilligt om metafor respektive metonymi, bland annat följande:

”Metafor och metonymi står för de två komplementära mentala mekanismerna vid skapande av våra begrepp och därmed av vår världsbild. Medan metafor i retoriken uppfattas som en överföring från ett ord till ett annat på grund av likhet, definieras metonymin (varav synekdoken är en specifik art) som en överföring på grund av något slags närhet. När vi kallar en trafikstockning för “flaskhals“ begår vi en metafor, när den anställdas ombud kallas “facket“ är det en metonymi. Men retorikerna säger inte att flaskhals är resultatet av en metafor; de påstår att det är en metafor. Den metonymisering som innebär att välja ordet “facket“ förleder retorikerna att påstå att ordet “facket“ är en metonymi. Det som på ytan uppfattats som retoriska figurer och namnges i substantivform som namnet på ett ord, är i själva verket inte namn utan verb, inte färdiga tankeprodukter utan mental handling och det som utpekas som metafor eller metonymi är bara resultatet av en metafor eller en metonymi.

Metaforen är inte det ordet man väljer som ersättning till ett annat, utan själva valet, den ersättande handlingen. När vi använder benämningen “metafor“ för själva ordet, inte för det ersättande valet av ordet, begår vi en metonymi. Namnen “metafor“ och “metonymi“, som innebär handlingar men fäster sig, i retorikernas böcker, vid handlingens resultat, är således båda metonymiska, därmed offer för sitt eget agerande. Det är märkligt att retorikerna, som är specialister på att förstå hur orden kan manipulera mening, inte sett den manipulation som är inbyggd i de retoriska begreppen själva. I själva verket är ordet “flaskhals“, i mina tidigare exempel, inte en metafor utan produkten av en metafor, resultatet av en metaforisk (mental) handling; ordet “facket“ är likaledes produkten av en metonymisk handling.

Ytterligare djupdykningar i dessa mentala handlingar visar att all ordskapelse, inte bara vissa ord, är samtidigt resultat av ett dynamisk sökande, som väl motsvarar metonymins sätt, och ett val av ord där det metaforiska känns igen. I Drömtydningen talade Freud om förskjutning och förtättning och både Jakobson och Lacan talar om språkets paradigmatiska och syntagmatiska axel, en som befäster och en som söker (Lacans “metonymiska begär“). I de afasistudier som bedrivits av Jakobson finner han en metaforisk och en metonymisk afasi, vilket påminner mig om de två former av minnesförlust som var och en av oss någon gång upplevt. Begreppsbildning och namngivande består helt enkelt av två komplementära och oskiljaktiga psykolingvistiska mekanismer, den ena dynamisk och väljande (metonymi), den andra fastställande och namngivande (metafor).” (Utdrag från SYNEKDOKE - Om begreppsfenomenologi och om retorik som praktikens kunskapsteori, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Tag ånyo en titt på rubriken till detta alster. Det finns alltjämt någonting komplext, någonting tvetydigt i och med den. Må så vara. Metaforen är sådan. Lite svår att greppa, lagom mångfasetterad och mycket individuell när det kommer till associationer och tolkningar. Metaforen kan beskrivas som retoriken – en syntes av det abstrakta och det konkreta.

Den bild man vill måla upp med hjälp av en metafor, kan man dela upp i det man faktiskt säger/visar och det man faktiskt hör/ser, vilket utgör det konkreta. Sen har vi det abstrakta, vilket utgörs av de associationer vi har till det som formar bilden/metaforen. Det är när det kommer till de abstrakta associationerna, som en eventuell ”krock” mellan sändare och mottagare kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Man bör därför välja sin metafor med stor omsorg. Det vi inte kan förstå kan vi heller inte uttrycka språkligt. Och vice versa; det vi inte kan uttrycka språkligt kan vi inte förstå. Allt detta skapar motsättningar och konflikter i kommunikationen mellan oss människor. Eftersom vi lever genom språket och språkandet är vår förståelse av andra människor helt avgörande för hur vi uppfattar världen.

Förståelse handlar inte främst om att förstå enstaka stavelser/ord av det som förmedlas, utan snarare om det att visa förståelse för förmedlaren av budskapet. Men, visst, att försöka förstå och vara på det klara med vad som åsyftas med enskilda ord är de facto grundläggande, ty annars talar man förmodligen förbi varandra.

Det är en betydelseskillnad mellan förstå och förståelse, i den meningen att vi människor näppeligen kan förstå exakt vad den som säger någonting menar. Det att visa förståelse är det närmaste vi kan komma det att förstå. Förståelse som begrepp i denna kontext förhåller sig till det som retoriken intresserar sig för, nämligen; ”det som kan vara på annat sätt”. Alltså, att på ett eller annat sätt visa en ödmjukhet inför andra och andras perspektiv och åsikter. Det att visa empati, men inte nödvändigtvis sympati.

Det finns emellertid någonting positivt i att vi inte till fullo förstår varandra och därmed världen. Motsättningar och konflikter som leder till krig och död är förstås ingenting bra, men motsättningar och konflikter kan också leda till en positiv utveckling. Det handlar till stor del om att ha en förståelse för det positiva i en språklig mångfald. Retoriken intresserar sig för ”det som kan vara på annat sätt” och beskrivs ofta som ”konsten att finna de verktyg som bäst lämpar att övertyga”. Med muntliga eller skriftliga språkverktyg är den språkliga mångfalden en förutsättning för ett välfyllt förråd, copia, som i sin tur är en förutsättning för en bred övertygelseförmåga.

Att till fullo inte förstå varandra eller världen bidrar också till en ökad kommunikation. Dialogen mellan människor är ett resultat av att de inte till fullo förstår varandra. Dialogen som kommunikativt verktyg tjänar ofta till att komma överens för att göra gemensamt. Det är i mötet med världen människor förstår varandra (så gott det nu går) och därmed utvecklar sig själv och andra. Hade vi förstått allt och alla från första början hade vi inte bemödat oss med att ständigt utveckla det språkliga, vår kommunikativa förmåga. Hade vi kunnat läsa varandras tankar, skulle språkandet förmodligen ha varit mer torftigt. Det finns någonting positivt i att det språkliga pusslet inte går att foga ihop. Vi nödgas ständigt vända och vrida på språket och språkandet och därigenom konstruktivt bemöta varandra.

Antikens talare hyllade metaforen som den främsta av alla troper, detta med all rätt. Men den måste behandlas med stor vördnad och respekt. Metaforen, som verktyg, kan liknas vid en kniv; i rätta händer kan den göra stor nytta, hamnar den i fel händer däremot, kan den göra stor skada.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se