The Perils of Football Decadence

I dagens Dagens Nyheter ger krönikören Johan Esk uttryck för sin syn på herrlandslaget i fotboll, dess förbundskapten Lars Lagerbäck och de i den senaste ”skandalen” inblandade aktörerna. Esk skriver bland annat följande under rubriken ”Tre pudlar hade varit rätt val i tiden”:

”Om Allbäck gör massor av mål mot frimärkslandet och Zlatan fortsätter sitt missande i Inter, då kan det vara Ibrahimovic som kommer krypande i gruset. Om Sverige inte vinner på onsdag har Lagerbäck fixat sin egen schavott. Han har redan misslyckats med sin näst viktigaste uppgift. Prio ett är att vinna. Prio två för en förbundskapten är att se till att landets bästa spelare är tillgängliga.”

Det är minst sagt frapperande att läsa hur Esk vill se en offentlig avbön från de tre upphovsmännen Christian Wilhelmsson, Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic. Att be om ursäkt anstår, förvisso, en gentleman, men att dessa skall ut på ”pudelturné” är att kräva för mycket. Trion har nu bett om ursäkt från sina ”hemländer”, låt oss nöjas med det. Förutsatt att hemskickandet är ett gemensamt beslut förankrat i hela landslagsgruppen, samt att trions sena ankomst inte föregicks av några kriminella dumheter (jämför Tre Kronor-skandalen för några år sedan).

Låt oss vidare inte hoppas på att Zlatan kommer krypande i gruset. Inte för att han då misslyckats i Inter, utan för att Zlatan då helt glömt bort att odla myten om sig själv. Zlatan är nog ingen svärmorsdröm. Har nog aldrig varit. Kommer nog aldrig att bli. Men framför allt; bör aldrig bli en svärmorsdröm. En svärmorsdröm är inställsam och i längden förutsägbar. Zlatan bör förbli avslappnat egensinnig och därmed oberäknelig. Såväl på, som utanför planen. För landslagets bästa. För svenska folkets bästa.

Därmed inte sagt att Zlatan är fri att bryta mot uppgjorda regler utan repressalier. Att förbundskapten Lars Lagerbäck och övriga skickade hem Zlatan var helt rätt, sagt utifrån tron på att disciplin och lagmoral är två avgörande fundament i ett lagarbete av aktuell dignitet. Prio ett är inte att vinna. Inte på kort sikt och inte på lång sikt. Inte för en förbundskapten och inte för dennes adepter. Prio ett bör vara att skapa förutsättningar för att utvecklas i strävan efter uppsatta mål. Följaktligen är Esks ”prio två” också fel prioriterat. Ty, det bästa laget innehåller nödvändigtvis inte de individuellt sett bästa spelarna. Min prio två är därmed att rensa i leden efter behov, för att kunna upprätthålla prio ett. Var dock ödmjuk och lyhörd – to forgive, but not forget!

Jag må ha varit skeptisk till Lagerbäcks fortsättning som svensk förbundskapten efter VM, men anbelangande ”skandalen” har denne gjort det mesta rätt . Att som Esk koppla handhavandet av skandaltrion till kvällens eventuella uteblivna vinst mot Liechtenstein, är galet. Men samtidigt förståeligt, utifrån den ”priosyn” som Esk har.

Lagerbäck sätter landslagets väl och ve främst, någonting som kräver civilkurage, inte minst när publikgunstlingen Zlatan är i huvudrollen och det handlar om en tävlingsmatch. Låt oss få se en Lagerbäck med motsvarande mod i framtiden och också beakta talesättet en för alla, alla för en. Sträva efter att behandla alla rättvist, inte lika!


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se