Comenius humandidaktik - då och nu; del 1

Vid studier av pedagogen Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) blir det relativt raskt en intressant läsning av Tomas Kroksmarks översättning av Comenius bok Didactica Magna. Att man som lärare bör ha, och att det är till gagn för densamma, ett ämneskunnande är i säg ingen kontroversiell tanke. Det nämns tidigt att det är viktigt att skilja på sakkunskapen och konsten att undervisa, den didaktiska förmågan. Men där Comenius tillsynes förespråkar att läraren i sin yrkesutbildning tillägnar sig förmågan att lära andra, dock utan att precisera hur detta kan förklaras rent pedagogikteoretiskt. Detta föranleder mig också att koppla Comenius sakframställning till den mer moderna Maria Montessori och dennas pedagogiska filosofi.

Vill man få en uppfattning om Comenius syn på samhället, dess aktörer och hur den pedagogiska utvecklingen skulle harmonisera med dessa, kan man utgå från hans syn på för vilka skolan existerade. Comenius har en humanistisk syn på människan och förespråkar en skola för alla, i ordens rätta bemärkelse. Comenius strävar efter en anpassning till förekomsten i vad han delar in i sex kategorier av barn:

1. Skarpsinniga, vetgiriga och bildade barn.
2. Skarpsinniga och långsamma barn.
3. Skarpsinniga och vetgiriga barn, som är agerar trotsiga och därmed blir sedda som hopplöst oformbara.
4. Fogliga och vetgiriga barn, men dock långsamma (trögtänkta).
5. Obegåvade, håglösa och trötta barn, vilka kräver stort tålamod.
6. Obegåvade barn, som anses icke bildningsbara.

Till det understryker Comenius att skolbildningen skall vara väl anpassad till barnet och dess kategorisering. I Boken om pedagogerna (red. Anna Forssell) påtalas Comenius fokus på att alla barn skall ha rätt till en undervisning, vars kännetecken är konkretion och begriplighet. Vidare skall skolningen vara allomfattande, vilket innebär att alla skall lära sig allt, samt att ”grunderna” skall vara avklarade innan eleven får gå vidare.

Comenius didaktiska filosofi skönjer en lärandesyn där själva läraren har en perifierad roll. Läraren och dess handlande skall inte vara en förutsättning för elevens intellektuella utveckling. Han gör en jämförelse med en växt, där trädgårdsmästarens roll är att göda och vaka över växten, men växa får den göra själv, hur den vill. Comenius menade att många lärare sår hela plantor istället för frön. Comenius går härvidlag att koppla till Rousseau och dennes tankar om elevens nyfikenhet som ledstjärna i bildningens utvecklingsprocess.

Johan Amos Comenius var inte helt okontroversiell under sin levnadstid och därmed föremål för viss samhällsdebatt. I Didactica Magna återfinns ständigt referenser till religion, Kristendom och Gud. Bland annat lyder överskriften på det första kapitlet så här: ”Människan är det sista, fullkomligaste och yppersta i skapelsen”. Den dåvarande svenska ”folkskolan” skulle genomgå visa grundläggande förändringar och Comenius anförtroddes att författa diverse läromedel inom vissa ämnesinriktningar. Comenius ägnade inte mindre än åtta år till att sammanställa metodiska handledningar för bland annat språkundervisning och ordböcker. Allt i akt och mening att i det kristna landet Sverige för människor samman till ett folk. Luis De Geer, som avlönat Comenius, menade dock på att Comenius ägnade alltför mycket energi åt religiösa åthävor än det han var ålagd att göra, nämligen författa läromedel.

Jag kan tycka mig se vissa tendenser till en uppgörelse med en essentialistisk kunskapssyn hos Comenius. En kritik och ett avståndstagande från det vetenskapligt ärvda och prövade kunskaperna, som samtida förgivettagna uppfattningar om; vad, hur och varför kunskapbildning? Detta även om Comenius inte gjorde fullständig revolt från det sedan länge definierade akademiska ämnesindelningarna, såsom; språk, natur- och samhällsvetenskap. Comenius menade att de metodiska valen vid undervisning måste ta hänsyn de fysiska naturlagar och dess speciella ordning. Därmed tycker jag mig se symbiosen i Comenius pedagogiska filosofi.

Exempel:
Ponera ett scenario där ett 12-årigt barn skall lära sig ett nytt språk. Lärarens skall använda sig utav en sådan språklig nivå som är anpassad till elevens fysiska förutsättningar (naturlagar) och dess naturliga förlopp. För att eleven sedan skall kunna tillgodogöra sig kunskaperna för livet, som en del av samhället.

Comenius utbildningsdidaktiska idéer har inte enbart jämförts med, utan också liknats vid, Maria Montessoris pedagogiska idévärld. En pedagogisk tankelinje som färgas röd med hjälp av en utsaga om att utbildning handlar om bildning för livet. En åsikt som delvis kritiserats av progressivismens förespråkare, genom hävden att utbildning är livet självt, snarare än en förberedelse för livet. Likheter mellan Comenius och Montessori finner man i den gemensamma utgångspunkten, som stavas barnet/eleven. Det viktiga är att barnen känner glädje, för att de skall kunna tillägna sig kunskapen. Talet om vikten av att lära för livet beläggs med att poängtera att barnets fysiska, känslomässiga och sociala utveckling är minst lika viktig som den intellektuella bildningsutvecklingen.

Ytterligare kritik har riktats mot Montessoripedagogiken och därmed indirekt mot Comenius dito. Kritiken går ut på att hävda att den är ovetenskaplig. I fallet Comenius Didactica Magna går det att, i likhet med Kroksmark, medge dess vetenskapliga brister med hänvisning till dess kontextuella ursprung, men samtidigt understryka dess värde i den moderna pedagogikdebatten.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Kom samman – för en bättre personalpolitik!

Nyligen kom Högskoleverkets granskande utvärdering av retorikämnet vid Södertörns högskola ut. I denna utvärdering får retorikämnet föga förvånande många berömmande ord, ty delar av verksamheten är bra. Men tyvärr är essentiella drivknutar i dagsmaskineriet synnerligen eftersatta, vad det gäller kritisk besiktning. Kan en förbättrad personalpolitik bli den långsiktiga lösningen på den problematik som ”retorikinstitutionen” inte är ensam om på Södertörns högskola att leva med? Någonting som på sikt förlöser ”Södertörns universitet”!

I den delen av Högskoleverkets granskning som har rubriken ”Slutsatser och rekommendationer” går följande att läsa:

”Institutionen har ännu inte kommit till rätta med de strukturella och administrativa föränd­ringar som högskolan har genomfört och som ger negativt utslag i ekonomin. Söktrycket är stort, vilket bör ge ett stabilt underlag för vidareutveckling av kurserna.
Vi rekommenderar institutionsledningen
• att i tid förbereda rekryteringen av en efterträdare till den tillsvidarean­ställda professorn,
• att se över arbetsrutinerna för lärarna så att den administrativa belast­ningen på dessa minskar.
Vi rekommenderar lärarna i ämnet
• att snarast göra en grundlig analys av den mycket dåliga genomström­ningen så att den kan förbättras.”

Redan vid en av mina inledande sammankomster med ämnes- och programstyrelsen hösten 2004 förklarade jag grundläggande ekonomiskt sunt förnuft (ordet ”ekonomi” definieras som ”det att hushålla med sina begränsade resurser”) för övriga styrelseledamöter. ”Det går inte att ha samma utformning av kurser i ekonomiskt goda tider, som under tider av relativ ekonomisk nedgång. Man måste ständigt rätta mun efter matsäck”, sade jag. Med detta inlägg ville jag ge en ansats till förklaring till varför personalen (läs; lärare, forskare, administrativ personal, studenter och övriga anställda) vid institutionen många gånger känner sig utarbetade och otillräckliga.

Läser man den första meningen i det angivna utdraget ovan inställer sig en fundering. Hur ser ledningsstrukturen ut på Södertörns högskola ut? Att analysera SH:s ledningsstruktur kräver sin man och jag är näppeligen en sådan. Men så mycket kan jag säga att ledningsstrukturen dels handlar om abstrakta modeller och teorier och dels handlar det om ett konkret implementerande av dessa ”skrivbordsprodukter”. Av konkreta människor.

Så även om det på många sätt skulle vara fruktsamt att kritisera personer på ledande positioner vid institutionen för svenska, retorik och journalistik, så är dessa personer i nio fall av tio enbart offer för strukturella svagheter. Ty dessa är tillsatta och arbetar på uppdrag av personer högre upp i strukturhierarkin. Inkompetens och misslyckanden bör alltid härledas ett steg längre, ett steg högre.

Institutionen för svenska, retorik och journalistik präglas i alltför stor utsträckning utav ett kortsiktigt tänkande, där det dagliga arbetet saknar förankring i långsiktiga ambitioner, mål och visioner. Berusningen utav ett stort söktryck idag, kommer att ställas emot en baksmälla i morgon. Att personalen inte mår särdeles bra är inte svårt att förstå, vid en betraktelse av vad Högskoleverket rekommenderar institutionsledningen. Kanske hade inte vikten av ”att i tid förbereda rekryteringen av en efterträdare till den tillsvidarean­ställda professorn”, varit lika akut om inte institutionsledningen (på order från högskolans högsta ledning) för ett drygt år sedan avhyst en av institutionens fundamentala kunskapspelare, den person som tjänade som alibi för hela den övriga verksamheten.

Den andra och tredje citerade ”att-satsen” här ovan är intimt förknippade med varandra. Det faktum att lärare och forskare har på tok för hög administrativ arbetsbelastning har en direkt inverkan på genomströmningen, då tid tas från ”umgänget” med studenterna. Någonting som i sin tur skapar en grogrund för eskalerande konflikter mellan lärare och student, då olika viljor skapar intressemotsättningar.

Många av konflikterna inom en institution har sin utgångspunkt i olika uppfattningar om vad och för vem högskolan bör vara. Grundutbildning mot forskning. Studenter mot lärare med forskarhybris. Det egna egot mot det egna egot. I SH:s strävan efter epitetet ”universitet” måste dessa murar rivas och broar byggas. Det finns inget självändamål i att eliminera meningsmotsättningar, utan hur och varför gör man det? Samtliga aktörer inom SH bör arbeta hårdare för att skapa bästa möjliga förutsättningar för den egna intressegruppen, där man bör inse att på lång sikt är det som gynnar helheten, det som gynnar den egna delen. Kom samman och lyssna på varandra – för en bättre personalpolitik!


Dan W Boter
Studiebevakare på Samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Uppsala universitet.
Studentrepresentant i ämnes- och programstyrelsen (retorik) samt i institutionsstyrelsen för institutionen för svenska, retorik och journalistik vid Södertörns högskola 2004/2005.

Vem var (är) "folk" i folkhemmet?

Vem och vad betraktades som norm i det svenska samhället efter 1945; vem var ”folk” i folkhemmet? Den problematik som ett normbildande och någon sorts konsensus kring vad som är ”den normala medborgaren”, är förknippad med en övergripande ideologisk tanke om vad samhället bör vara, hur detta bör uppnås samt varför detta är långsiktigt adekvat.

Jenny Anderssons avhandling (2003) Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, berör denna problematik utifrån en praktisk verklighet där den socialdemokratiska tanken, om att en solidarisk välfärd är förenlig med ekonomisk tillväxt, undersöks under utvecklingen av Sverige under efterkrigstiden. Andersson beskriver denna dualitet, mellan den sociala välfärdens trygghet och ekonomisk tillväxt, som en spänning inom den socialdemokratiska ideologin.

I efterkrigstidens Sverige blev det viktigt att återuppbygga ett individmänskligt trygghetssystem, jämte en ökad förståelse för att bereda väg för ekonomisk tillväxt. Kanske går dessa två ambitioner isär och därmed blir oförenliga? Kanske är ekonomisk tillväxt den förutsättning som krävs för gemensam social trygghet? Under 1960- och 1970-talet blev sprickor i den svenska välfärdsstaten tydliga. Det har beskrivits som en kamp om och mellan kunskaper. Den sociala verkligheten och dess problematiska natur harmoniserade inte med den ivriga viljan att ständigt öka den ekonomiska tillväxten. Andersson betecknar de explicita följdverkningarna av denna ”maktkamp”, som en typ av utslagning. Vissa människor orkade helt enkelt inte hänga med i det förhållandevis höga tempo, som de ekonomiska produktionshjulen snurrade i. De svagaste i samhället, det vill säga de som inte klarade av tempot, blev således utslagna.

I ljuset av Paulina de los Reyes två artiklar ”I skärningspunkten mellan genus och etnicitet. Ett ekonomiskt historiskt perspektiv på invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv.” Arbetsmarknad & Arbetsliv årg. 4, nr 1 våren 1998; ”Det problematiska systerskapet: Om ’svenskhet’ och ’invandrarskap’ inom svensk genushistorisk forskning”, ges det ytterligare perspektiv på denna relationsproblematik. Många infödda svenskar uttryckte under 1960- 1970-talet en skeptisk oro för de okända invandrarna utifrån kulturella normer, medan man samtidigt insåg det ekonomiska värdet av deras arbetsinsats. Under senare år har dock invandrarna pådyvlats att vara en belastning för det svenska samhället, den svenska välfärden, med hänvisning till att de snarare lever på bidrag än arbetar och betalar skatt.

”Arbetstagaren” har växt fram till att spela en betydligt mer central roll i dagens svenska samhälle. ”En normal (svensk) medborgare har ett arbete”. Har du inte ett arbete blir du i större utsträckning än tidigare utstött i samhälle. Idag görs det skillnad på dem som bidrar till välfärden och dem som inte gör det. Kvinnor kan ur trygghetsperspektivet, sägas ha bidraget minst lika mycket till välfärdssamhället när de i större utsträckning var hemmafruar, men där de idag uppfattas som mer bidragande då de gör offentlig yrkeskarriär. Ekonomisk välfärd likställs med social välfärd, till vilka den normala medborgaren skall bidra. Därför är innehavet av arbete ett viktigt redskap för inte minst ”invandraren” i den samhällsgemensamma strävan efter ett mer integrerat, jämlikt och tryggt välfärdssamhälle.

Det faktum att man har ett arbete och via skattsedeln bidrar till välfärdssamhället spelar en central roll, för vilka som uppfattas som inkluderade i det svenska samhället. Ekonomisk välfärd likställs med social välfärd, till vilka den normala medborgaren skall bidra. Men inte enbart arbetslösheten bidrar till ett exkluderande. Utan också lite mer tydliga ”symboler” kan visa på ett utanförskap. Såsom exempelvis medborgarskapet, rätten att rösta, det att känna sig delaktig i den demokratiska processen. Välfärdsstaten kan sägas ha misslyckats i sin integration av ”nya medlemmar av Sverige” genom att tillsynes inte ha haft en tillräckligt sofistikerad plan för dessa, inte minst långsiktigt. Att lära sig det kommunikativa verktyget, stavat språket, är på allvar nyckeln till porten in i det svenska samhället. Språket och meningsfull sysselsättning är vad som i grunden krävs för att gå från exkluderad till inkluderad.

Läser man Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi, Miljonprogram och media: föreställningar om människor och förorter (Norrköping: Integrationsverket, 2002), går det att fortsätta diskussion om ”maktkampen”, spänningen i det socialdemokratiska välfärdssamhället. Författarna tycks mena att det ligger i bilden av medborgarnormen att ha ett visst mått av arbetslöshet, brottslighet och bidragstagande. De som överstiger denna måttnorm blir därmed betraktade som onormala och blir exkluderade i och av samhället. Denna exkludering kan i viss mån förklaras i förorternas innehåll, form och funktion.

Den socialdemokratiska solidaritetstanken är central för arbetet med välfärdsstaten och för mig verkar det någonstans behjärtansvärt av Sverige att låta människor i nöd bosätta sig här. Att sedan dessa ”nödställda” har klumpats ihop i tråkiga (?) förorter är förstås sorgligt, ur ett demokratiskt integrations- och jämlikhetsperspektiv. Den svenska välfärdstanken vill de flesta människor gott; däribland rätten till bostad och arbete, men har inte kunnat anpassa den till den ekonomiska tillväxtens konjunktursvängningar. Förorternas utveckling skulle nog av många betecknas som folkhemmets sorgebarn. Med hög arbetslöshet och kriminalitet (läs; otrygghet). Men oavsett vad man tycker om den, så är det i förorterna folkhemmets fortsatta ödesutveckling ligger.

Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi försöker resonera om och kring någon sorts lösning av den problematik vi ser i bilden av förorterna och dess aktörer. Ett resonemang som kanske också går att applicera på denna texts övergripande frågeställning. Det om att en stigmatiserad syn på förorterna och de agerande stereotyperna däri, inte gynnar någon. I en förbättringsprocess av det svenska folkhemmet bör vi alla bära med oss författarnas ord om att: ”Det är inte kulturen i en neutral och nationellt homogen mening som utformar människornas identitet. Med andra ord kan vi aldrig vara säkra på vem vi kommer att möta när vi träffar en person för första gången, bortsett från vad vi tycker oss veta om den personens personliga, sociala och kulturella kontext.”

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se