Engelsk tradition och italienska fördomar

Marcus Birro skriver i en bloggkrönika på Svenska Fans (14 februari) om hur han och andra Italien-fan (Häxjakt mot Italien!) upplever att svensk media förfördelar den italienska ligafotbollen till förmån för den engelska diton. “Italiensk fotboll får inte den uppmärksamhet den är värd.”, hävdar Birro.

Vad handlar fotbollstittande om - egentligen? Det är en den centrala fråga Birro, Philip Littorin (se länk ovan) och jag indirekt söker svar på. Littorin försöker närma sig svar genom en historisk tillbakablick till när TV3 introducerade det italienska ligaspelet på allvar, den tid då svenska fotbollsfan delades i två läger; dels de som ville se den klassiska sparka och spring-fotbollen i England och dels de som ville se det, som Littorin väljer att benämna som ”den mer förfinade fotbollskonsten i Italien där det krävs mer av spelarna än att slå bollen framför sig och springa.” Littorin visar upp en klädsam ödmjukhet och erkänner utan omsvep att den italienska fotbollen inte är perfekt.

Birro och Littorin har i grunden samma drivkraft för sitt tesförande. Det handlar om en passionerad lidelse för ett fenomen, en företeelse. Kärleken kan förblinda, röra upp känslor och därmed ta sig plattitydprimitiva uttryck, där Birros slutkläm illustrerar detta: ”Fotbollsvärlden har mer finess än halvpackade tjockisar i Arsenaltröjor.” Men, det bör understrykas, den röda tråd skribenterna syr sina resonemang med innehåller i huvudsak syrlig och svidande kritik av svensk media. I vissa fall bör man inte annat än att hålla med; i exempelvis Birros kritik av SVT:s VM-krönika (topplistan). Men i mångt och mycket saknas ett analytiskt förhållningssätt till hur människor (media är mänskliga konstruktioner) vill skapa sammanhang, som de själva är en del utav.

Traditionens makt är stor. Engelsk ligafotboll har en avsevärt längre och tyngre historia i svensk media, i en jämförelse med det italienska bolltrillandet. Framförallt beror detta på starten av SVT:s klassiska program ”Tips-extra” 1969 och det under denna tidsepok alltmer populära Stryktipset. Varför SVT valde att just sända engelsk fotboll, kan man fråga sig. Fick man ett ekonomisk fördelaktigt avtal? Handlade det om den tradition som säger att ”England är fotbollens hemland (läs; där den föddes/uppfanns)”? Handlade det om populärkulturella strömningar i hela det svenska samhället, influerade av efterkrigstiden (musik, resor och språk)?

När det diskuteras bland svenskar huruvida man tycker den engelska ligan eller italienska ligan är den bästa, handlar det i nio fall av tio om vilken liga man föredrar att titta på. Attribut som stil, tempo och taktik lyfts oftast fram som bedömningsgrunder. I viss mån också atmosfär och ”svenskt deltagande”. Mediautbudet är idag gigantiskt, mycket mer än vad de flesta mäktar med, varför svenskar kalibrerar sitt tittar- och läsarfilter utifrån kvantitet och kvalitet på det svenska deltagande i sammanhanget.

Det som sällan lyfts fram i explicita ordalag är det faktum att sporten fotboll är abnormt stora kulturella företeelser i båda dessa länder, vilket gör att fotbollen växelverkar med det övriga samhället, på gott och ont. Fotbollen ger till samhället. Fotbollen tar av samhället. Fotbollen får av samhället. Media speglar ständigt denna växelverkan. Speglar ingen media blir perspektiven spegelvända.

Vanligt förekommande fördomar bland svenskar är att Italien har ett korrupt samhälle (i jämförelse med det svenska). Att mutor, mygel och maffian styr samhället. Att fotbollen, som sägs omsätta cirka 100 miljarder per år, skulle vara undantaget från detta, torde te sig som mindre sannolikt. ”Juventus-skandalen” är ett färskt och känt exempel. Det våld som omgärdat den italienska fotbollen är ett uttryckt för att fysiskt våld inte enbart existerat öppet, utan att det också accepterats av maktinnehavarna. Det är naivt att tro att det i ett civiliserat samhälle inte existerar fysiskt våld, men det är maktens attityd till det som målar dess bild. Tolkningen av den är subjektiv. Traditionens makt är stor.

Korruptionen kan tänkas frodas även i England, inte minst inom dess fotbollssamvälde. Det fick vi kvitto på när det under den gångna hösten uppdagades omfattande mutförsök bland tränare vid spelarövergångar inom engelsk toppfotboll. Man bör härvidlag fråga sig om det är skillnad på mutor och mutor? Ja, för en svensk fotbollsälskare är det uppenbarligen det. Mutor vid spelarövergångar påverkar inte de enskilda matchresultaten på ett lika direkt sätt, som en mutpåverkad domare gör. Att se på en match som kan misstänkas vara mer eller mindre uppgjord på förhand är inte särdeles intressant att beskåda.

Svenskar vill missionera ut sin präktiga fullkomlighet genom att krusa rent spel, varför det blir fruktsamt att spegla italiensk fotboll ur myglets och våldets snäva vinkel. Den svenska mentaliteten ligger närmare den engelska än den italienska, där det tuffa och fysiska inte kräver det tekniska och eleganta. Fotbollens, likt samhällets, mosaik blir dock alltmer differentierad, vilket med tiden talar för rörligare kraftpaket, typ Zlatan.

Våldet bland engelska fotbollssupporters är på sätt viss näppeligen mindre än bland sina italienska motsvarigheter. Skillnaden, inte minst för utomstående betraktare (läs; svenska fotbollsälskare), är att engelska makthavare lyckats att få bort våldet från arenorna och dess omedelbara närhet. Det kan tyckas vara ett skenheligt hycklande att endast se till våldets vara och icke vara på arenorna, men fotbollen har kommit att bli så stor, en komplex multimiljardindustri, där det kortsiktiga och långsiktiga tänkandet skapar paradoxer, som ingen kan eller vill försöka förklara. Traditionens makt är stor.

Att förklara svensk medias ”snedvridna” bevakning av italiensk respektive engelsk fotboll handlar alltså enbart till viss del om den tycke och smak-diskussion om det faktiska spelutförande på matchplanen. Fotbollen innehåller och formges av så mycket annat. Traditionen och fördomarna, för att inte tala om pengarna, göder varandra och skapar en ond (?) cirkel. När fotboll handlar om mer än ett parti schack på det gröna fältet, kan man inte förvänta mer utav (svensk) media än vad samhällets aktörer förmår att kontrastera. En öl är en öl, en pizza är en pizza - i magen mötas de två!


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Framgångens fromage; Det att ha talang, ambition och ödmjukhet (del 1)

Det att ha någonting. Inte enbart talang, ambition eller ödmjukhet, utan att ha någonting i största allmänhet. Vad innebär det? Hur handhaver man det? För att försöka förstå sig på ”ägandeförhållandet” i framgångens fromage (del 1), är det värdefullt att bena ut hur man blir den som äger vissa egenskaper.

Allting som förhåller sig i en människas tillvaro kan sägas vara dött, på sätt och vis värdelöst. En monetär sedel, en cykel, en generande hårväxt. Det som gör dessa saker levande (värdefulla) är människans förhållningssätt till det aktuella föremålet/fenomenet. Detta förhållningssätt gestaltar sig olika beroende på sociokulturella omständigheter, inte minst omfattandes retorisk medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Retoriken är språkandet. Språkandet är ordandet (inte sällan genom metaforiskt och metonymiskt bildande). Språkandet är vad vi skapar, vill skapa, med språket. Ordandet är vad vi skapar, vill skapa, med ordet. Att definiera och därmed (värde)ladda ord gör att mening skapas åt ordandet, där dess helhet ackumulerar in läsande mellan raderna-tolkning och på så vis förvandlas till språkande. Språket som sådant är ytterst en illusion. Språket är en kniv, språkandet är vad människan väljer och gör med den. Någonting som kräver etiska överväganden.

I Aristoteles etik går att uttolka relationsskillnaden mellan “handla“ och “göra“, där det menas att görandet är kopplat till en faktisk produkt medan handlandet knyter sina band till intentionerna hos den handlande. Människan kan sägas göra antingen bra eller dåliga ting, men hon handlar gott eller ont. Förvisso, båda är sammanflätade, men att göra på bästa sätt är skicklighet; att handla i enlighet med rättesnörets norm är klokhet. Det är således genom valet (vilket kräver ett etiskt övervägande) människan visar sin klokhet. När valet sedan ska “göras” och det utförs dåligt, då är hon att beteckna som icke skicklig. Det etiskt goda kan inte uppnås med enbart skicklighet, likväl som klokhet allena inte extraherar en framgångsrik bedrift.

Ingenting har ett egenvärde. Mål existerar inte. Allting är att betrakta såsom medel, för att tillgodogöra sig andra medel. Inte ens lycka är ett mål i sig, utan är den ände som Den Skapande Meningen jagar för att sluta sitt livs cirkel. Medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande kring vad ägande kan vara är med andra ord A och O i detta sammanhang. Det att ha/äga någonting är att inse tingestens potential, dess verkningsgrad. Det att ha/äga någonting förpliktigar också ett aktivt utvecklande av det innehavda. Annars riskerar man att förlora ägodelen, åtminstone dess värde (medelfunktionen). Syftet med ägandet är att det skall generera nytta utifrån en bestämmelse (som kan vara ”obestämd”).

Låt oss härvidlag titta närmare på de rubricerade begreppen, utifrån ägarperspektivet. Talang definieras i denna kontext utifrån kunskapen, den teoretiska och praktiska förmågan i symbios. En fotbollsspelares dokumenterat goda förmåga att skjuta mål. En urmakares dokumenterat skickliga förmåga att reparera klockor. Eller två länders dokumenterat välsvarvade diplomati. Det att kunna utföra ett visst göromål. För att kunna utföra det sagda bra, bör man ha ett visst mått av talang. Talangen som sådan är ingenting man föds med, inte heller någonting statiskt. Kunskapen kan växa, likväl som den kan krympa. Kunskapen kan förädlas, likväl som den kan förtvina. Övning ger färdighet. Talangens öde ligger dock till viss del i andras händer. Ambitionens…

Ambition definieras här som den drivkraft, vars huvud är fyllt av förnuft. Fotbollsspelaren kommer inte långt på enbart sin talang, utan denna måste också ha vilja att satsa på denna aktivitet. Förnuftet leder henne att välja ”rätt” om/när multipla talanger ”krockar”. Urmakaren blir aldrig särdeles framgångsrik i fråga om att reparera klockor, om viljans drivkraft får honom att bygga egna klockor istället. Två länders diplomati skördar inte framgångar om inte man delar en gemensam ambition. Talangens hela livsöde ligger i händerna på viljans drivkraft, då dess färdighets utveckling måste krusas. På ett eller annat sätt. Ambitionen kan också sägas vara under påverkan från talangen, då en del människor kan intressera sig extra mycket för det man har talang för.

Den komplementära egenskapen i denna triad är ödmjukhet. I detta sammanhang definierat som det attitydsattribut som gör människan mottaglig för andra idéer och perspektiv. Ödmjukheten ger fotbollsspelaren, urmakaren och diplomatin inte enbart insikt om ”det som kan vara på annat sätt”, utan också en mental apokalyps beträffande vikten av ”hårt arbete”. Det är också ödmjukheten som formger och balanserar sinnelaget, när belöning och uppmärksamhet kanske har en berusande och avtrubbande effekt. Jantelagen är ingen dygdig skrift att leva efter, men väl värd att förhålla sig till!

Framgångens fromage handlar alltså i viss mån om ett ägande. Att vara medveten om dess innehåll, form och funktion, samt att ett visst ägande är viktigare än annat. Att ha talang, ambition och ödmjukhet är alla förunnat. Det gäller dock att finna dessa, definiera dem och förmå dem till att leva symbios med varandra. Däri ligger svårigheten. I denna artikelseries exordium betonades vikten utav att förhålla sig till det sagda och det icke sagda. Samtliga triadteorier i denna skrift kan verka såsom förhållningsverktyg. Inte minst kan triaderna hjälpa till att förklara inte endast framgång, utan också utebliven sådan, där den övergripande och långsiktiga tanken förstås kan vara att försöka ”bättra” sig.

Framgångens fromage är dynamisk. Precis som en ägarkonstruktion med medelfunktion. Ägandet av talang, ambition och ödmjukhet är inte framgångsrikt såvida det inte genererar känslor. Allt ägande har ett känslomässigt syfte, där det främst handlar om att känna glädje och mening, men också strävan. Går det att känna strävan?

Den kommande andra delen har rubriken ”Det att känna glädje, mening och strävan”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se