Metaforens luddiga klarhet; del 1

Tag en extra titt på rubriken till dessa rader. Överskriften kan vid en första anblick tyckas svårtydd och illa vald. Må så vara. Men den är för den skull inte mindre talande för vad som ska behandlas nedan. Nämligen ”metaformyntets” båda sidor.

Kurt Johannesson förklarar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga tropen metafor, som ”en figur där ett ord ’överförs’ till något som det naturligen inte hör samman med och därför måste förstås som en bild”. Det handlar alltså till stor del om att förenkla någonting man vill förmedla, genom en eller flera bilder, så att mottagaren förstår andemeningen av det tilltänkta budskapet. Retoriken, som verktyg och dess grund, bör man ha kännedom om för att kunna förstå metaforen, dess funktion, betydelse och kraft.

Som sändare vill man att mottagaren ska ”köpa” det man vill ”sälja”. För att lyckas med det måste man sätta sig i mottagarens position, gör en mottagaranalys. Metaforen används indirekt som ett argumentationsverktyg. I mitt tycke företrädelsevis när man ska ”omvända” mottagaren. Utgör man därför från att mottagaren är illvilligt inställd, blir metaforen således betydligt mer intressant och betydelsefull, som argumentationsverktyg. Metaforen ska plockas fram likt ett ess ur rockärmen när man kört fast. Den ska medverka till att vidga mottagarens endimensionella tunnelseende till tredimensionell klarsynthet. Mottagaren ska få en sorts aha-upplevelse.

Ska man se det hela aningen krasst, skulle man kunna säga att i grund och botten är all teoretisk förståelse av metaforisk karaktär. Men den viktigaste frågan att ställa sig som sändare är; har mottagaren de associationer till metaforen som jag tror att hon har? Det kan te sig som en fullständig omöjlighet att veta exakt vad en annan människa förknippar med ett givet föremål/fenomen. Så är det, onekligen. Men det är också därför metaforens säregna art gör den så betydelse- och kraftfull. Det blir lite av ”antingen eller”-syndromet över det hela. Antingen stämmer metaforen helt in på mottagarens associationer till det åsyftade, eller så är associationerna alltför olika och förvirring uppstår. En förvirring som i värsta fall innebär ett steg bakåt, istället för ett steg framåt i sändarens strävan att övertyga.

Det är också här man finner argument i den kritiska granskningen av metaforen. När man väljer en metafor för att förklara ett fenomen, gör man på sätt och vis ett ställningstagande. Förvisso utmärks troperna av att ordens betydelse avviker från den direkta innebörden, men med det faktiska ordvalet begränsar man också såväl vilken ”information”, som mängden av densamma, som mottagaren ska delges. Metaforen är i allt för många fall styrande och enkelriktad. Det nyss nämnda förstärker också förståelsen av varför det är så ofantligt viktigt att ha syftet klart för sig innan man väljer metafor.

Mats Alvesson tar i sin bok Ledning av kunskapsföretag upp en intressant tanke kring detta. Alvesson menar på att i den mån det är möjligt borde man tillämpa fler metaforer för att undvika risken att ”bli fången i en metafor”. Risken man löper vid tillämpning av enbart en metafor är att man lär sig att förstå det studerade fenomenet utifrån just denna och sedan har svårt att tänka utifrån en annan. Det kan till slut bli ett likhetstecken mellan den valda metaforen och det fenomen man har valt att studera. En annan fara är att man tillämpar metaforer för att bekräfta sin egen förståelse för ett fenomen, utan att också ta hänsyn till den man vill övertyga.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se