En lagkaptens retorik – en retorikers lagkapten

Söndag 12/6 2005
Gimonäs CK tar emot Kiruna FF. Det är ”riktig” hemmapremiär på Gimoborg. Hemmalaget vinner med 4-2. Härligt, skönt – underbart!
Men det intressanta är inte att GCK vunnit, utan hur?, varför? och med hjälp av vad? laget tagit sin tredje trepoängare för säsongen. Tillsammans med tre av matchens främsta aktörer söker jag svaren…

Den förste är prydligt ödmjuk där han står, med välförtjänt läsk i hand, stampandes grästuvor på Gimoborgs ojämna gräsplan efter slutsignalen. Hade han varit (lika framgångsrik som) Thierry Henry skulle han varit i full färd med att försöka kryssa sig förbi folkskaror med autografblock i högsta hugg utanför Highbury, för att sedan sätta sig bakom ratten i sin Porsche Cayenne med favoritrestaurangen som destination. Men även om planens bäste spelare nog förtjänar ett bättre öde, verkar han rätt belåten. Rikard Bojang säger sig återfunnit den fundamentala motivationen och därmed spelglädjen. Någonting som, för en målfarlig spelare av klass, brukar innebära ökad produktivitet målmässigt. Vi talar aldrig om den incident som Rikard var inblandad i under försäsongen, där han av tränaren Mika Grote, blev ombedd att lämna ett träningspass efter att ha visat dålig attityd. Men jag drar mig till minnes och frågar vad som gjort att motivationen nu är en helt annan. Rikard nämner dialogen han har med Mika som en avgörande faktor, där Rikard tar det konkreta exemplet som mynnade ut i att han nyligen entledigades från två träningspass, allt i akt och mening att få lite andrum och tid för eftertanke. I mina öron låter Rikards och Mikas överenskommelse som ingenting annat än en ”win-win-situation”. Lite ledighet var precis vad Rikard behövde. Rikard är precis vad Mikas Gimonäs behöver. Det fick inte bara Rikard och Mika ännu ett bevis på mot Kiruna!

Den andre är enligt egen utsago osedvanligt trött, men sällsynt belåten med sig själv och sina lagkamrater efter slutsignalen. Konstigt vore det väl annars, efter tre målgivande passningar och tre poäng är Marcus Perjus en av de spelare som dröjer sig kvar längst i omklädningsrummet. I sin för dagen lite ovanliga roll som en av tre anfallare firade ”högerbacken” Marcus stora triumfer med sina känsliga fötter, i förening med sitt skarpa spelsinne. Nyförvärvet från IFK Holmsund börjar så sakteliga räta ut frågetecknen, som omgärdat honom de senaste säsongerna, till utropstecken. Frågetecken som bland annat rör sig om och kring inställningen till sitt eget fotbollsspelande, attityd på och utanför fotbollsplanen och den faktiska spelstilen och dess negativa följdverkningar. Marcus medger, utan omsvep, att frågetecknen var (och i viss mån fortfarande är) befogade. Men i nästa andetag tror han sig ha förklaringar till det som varit och det som är. Marcus menar att i IFK Holmsund levde (och lever?) spelarna på tok för mycket på gamla meriter, vilket fick till följd att spelare som inte borde ha fått spela spelade, där den logiska följden av detta blev att spelare som borde ha fått spela inte spelade. I årets GCK är det annorlunda, påpekar Marcus. Han säger sig inte bara behöva kämpa på träningarna för att ta en plats i startelvan, utan denne har också blivit en mer ansvarstagande spelare på planen och en mer mogen människa vid sidan om densamma. Även om de påtalade förändringarna nog har med det faktum att göra att Marcus nu tillhör de äldre i truppen, så framlyfter han själv det enkla faktum som stavas miljöombyte. Mycket var inte särdeles bra i IFK Holmsund. Mycket är inte särdeles bra i Gimonäs CK. Men Marcus ser ut att trivas som fisken – långt från skärgården!

Den tredje sitter i omklädningsrummet och lika lugnt som harmoniskt svidar han om efter ännu en gedigen insats som mittbackslås, tillsammans med ”Il Briljante” Oskar Edholm. Men jag ställer mig frågande till denne man. Okej, han är en fotbollsspelare av god division II-klass med potential att nå ännu högre, ännu längre, men är han lämplig som lagkapten? Min tes är att det är i första hand lagkaptenens ansvarsuppgift att forma dialogen (eller är det snarare fråga om en monolog?) mellan spelarna ute på plan. Så när ”snacket” mellan hemmaspelarna var alltför abstrakt volymmässigt under Kiruna-matchen, ja då frågar jag mig varför inte de berörda spelarna (och tränaren!) arbetar för bot och bättring i allmänhet, och lagkaptenen i synnerhet? Thomas Wänman, lagkaptenen, använder sig av en synnerligen sofistikerad retorik. När jag kablar ut min tes, öga mot öga, använder han sig (förmodligen utan att veta om det själv) av samma retoriska topiker, som jag formulerar i min retoriska undervisning; medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Det Thomas gör främst (och bäst?) är att han lyssnar på mig och därmed blir han medvetenhet om det som sägs. Sedan lyssnar han på ett sådant sätt som gör att han försöker förstå det som sägs och dess explicita och implicita budskap (att låta människor tala till punkt är av fundamental betydelse här). Bland annat verkar Thomas förstå den kontextuella skillnaden mellan empati och sympati. Thomas har empati (förståelse) för min tes, dock utan att sympatisera (att hålla med) med densamma. Detta visar Thomas om inte förr så väl när det kommer till det att tänka kritiskt. Thomas kan i viss mån erkänna att det är hans ansvarsuppgift att få igång och upprätthålla ”snacket” ute på planen. Men, påstår han samtidigt, att det på intet sätt är bara hans ansvar. Thomas vill dock inte lägga något större ansvar på de yngsta, mest oerfarna, men desto mer på viktiga kuggar såsom Rikard Bojang och Erik Erlanson. Det bristfälliga ”snacket” tror Thomas också beror på att ett flertal rutinerade ”snackare”, däribland Per Rendahl och Magnus Forsberg, lämnat laget inför denna säsong. Efter mitt samtal med Thomas står jag inte lika frågande till GCK:s lagkapten anno 2005, ty jag har insett att en lagkaptens lämplighet ligger i förmågan att lyssna. Någonting som i sin tur är en förutsättning för vältalighet.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se