Svensk välfärd - global tillväxt

Hur ser relationen mellan ekonomisk tillväxt och formandet av den svenska välfärdsstaten ut? Hur har globaliseringsprocessen påverkat detta förhållande, där denna ständigt föränderliga process definieras som ett nätverk av globala, kulturella, sociala, politiska och ekonomiska relationer?

Det svenska samhället har under efterkrigstiden haft en stigande tillväxtkurva. Men har den svenska välfärden successivt blivit större, bättre, mer utbredd? Den ökande ekonomiska tillväxten (här definierad som BNP), har lett till att den materiella och sociala välfärden stigit. Konkret har det bland annat givit oss höjda löner, en förbättrad hälsovård, pensioner och allmän social trygghet. En ökad ekonomisk tillväxt bidrar till att öka bildningsnivå hos människor, vilket i sin tur leder till att befolkningen kräver statliga reformer för att förbättra och komma till rätta med de problem som de tycker sig uppleva.

Jenny Andersson skriver i sin avhandling Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, om en ständig dualitet och spänning i relationen mellan tillväxt och trygghet under hela efterkrigstiden. Andersson beskriver denna ”dualitetsspänning” som en ambivalent socialdemokratisk ideologi, där ambitionen hela tiden har varit att inkludera även de socioekonomiskt svaga grupperna i samhälle. Att på något finns ständigt försöka undvika att dessa utsatta grupper inte hamnar i kläm mellan individuella behov å ena sidan och samhällsproduktiva behov å den andra sidan.

Andersson pekar också på en medveten socialdemokratisk strategi under 1960-talet, som handlade om att bryta med en problembeskrivning vilken ville göra gällande att sociala kostnader (välfärden) hämmade den ekonomiska tillväxten. Istället ville man försöka rationalisera och effektivisera kostnaderna för den samhälleliga tryggheten.

Även Torsten Svensson pekar på en förändring av den svenska välfärdsstaten. I sin bok Marknadsanpassningens politik. Den svenska modellens förändring 1980–2000, skriver Svensson om att formandet av den svenska välfärdsstaten inte var något socialistiskt projekt, utan har sin grund i 1600-talets Sverige. Svensson lyfter vidare fram den borgerliga brytningen under 1970-talet av socialdemokratisk statsmakt, som en del av en nyordning. En annan del var de marknadsliberala vindar som Margaret Thatcher underblåste under samma årtionde. Det skulle dock dröja till 1980-talet innan de tydligaste förändringarna av det svenska marknadssystemet började synas.

Det handlade inte minst om diverse avregleringar, däribland av kredit- och valutasystem, som frambringade ett nytt skattesystem och avskaffande av ”högskattesamhället”. Den under 1980-talet tilltagande marknadsliberaliseringen ur ett globalt perspektiv ”drabbade” givetvis också Sverige. Svensson skriver om en nationell anpassning till internationella krafter.

Även om Svensson menar på att den svenska välfärdsstaten ständigt har nödgats anpassa sig till marknadsliberala krafter, kan synen på ekonomisk tillväxt sägas gå i vågor. Ända från 1960-talets kritik av tillväxtpolitiken, till 1980-talets kritik av tryggheten, kan man skönja en successiv förändring av medborgarna och därmed medborgarskapet. Under 1960-talet verkade samhällsinvånarna vilja ha en förbättrad ekonomisk situation, med tillhörande trygghet, för vilken välfärden skulle ombesörja. Men i takt med att den ekonomiska svängrummet, på såväl mikro- som makronivå, ökat, har viljan till individuell (val)frihet tilltagit. Den medborgerliga friheten har tagit marknadsandelar från statens alltmer svaga ställning, antyder Svensson.

Den parallellt löpande globaliseringsprocessen har också medfört en förändrad syn på medborgarskapet. Dels hur medborgarna identifierar sig själva och andra inom det egna landet, och dels hur man ”klassificerar” in medborgarna i övriga världen med tillhörande värdering av ”gamla” respektive ”nya” strukturer. Möjligheterna att resa, se världen och träffa människor från andra kulturer har vidgats. Unioner har fallit, andra har stigit i sin omfångsgrad. Möten av många dess slag har på gott och på ont, sammantagit bidragit till denna förändringsprocess.

I början av efterkrigstidens Sverige var globaliseringen inte lika långt gången. Sverige var inte så beroende av handel med utlandet, som man är idag. Det politiska handlingsutrymmet (läs; inflytandet) på den egna välfärden, skulle man kunna säga var större då. På så vis att den globala politiken och dito ekonomin inte var lika sammanflätad och central, som nu för tiden. Sverige var inte med i EG (EU) och var mer autonoma, i en nutidsjämförelse.

Vill man kan man också vända på resonemanget och hävda motsatsen; Sveriges politiska handlingsutrymme är betydligt större, mer sofistikerat idag. Tack vare globaliseringsprocessen och medlemskapet i EU, är Sverige en del av ett starkt nätverk, som främjar den delen av välfärden som intresserar sig för ekonomisk tillväxt. Det bör dock tillstyrkas att enskilda nationers inflytande gentemot sig själva och andra nationer drastiskt har minskat under efterkrigstiden. Där någon sorts ”vinn-vinn-situations-tanke” har medfört en ömsesidig anpassning till internationell nivå.

Organisationer såsom WTO, IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken är att betrakta som starka och viktiga hörnstenar i den tilltagande globaliseringen av världsekonomin. Dessa organisationer statuerar och reglerar handeln mellan i princip alla världens nationer, där lite hänsyn tas till ett relativt litet land som Sverige.

Ser man på den svenska välfärdens historia är ordet ”beroende” centralt. Det svenska samhället och dess förhållande till den egna välfärden är beroende av globalt välstånd och därmed sårbar för konjunktursvängningar. Globaliseringsprocessen har också inneburit en ökad rörlighet, som enligt vissa hotar den svenska arbetsmarknaden (en av drivknutarna i välfärdsmaskineriet). Sverige, som enskild nation och del i EU, har dock ytterst små möjligheter att hindra nydaningarna. Åtminstone på lång sikt.

Svensson framlägger mot slutet av sin bok ett resonemang om två olika synsätt på vad den nya, liberaliserade, globaliserade ekonomin har gjort med den svenska välfärden. Dels ett tal om den svenska modellens sammanbrott och dels en icke ödesbestämd anpassning till marknadskrafter som man tvingas förhålla sig till, men inte nödvändigtvis måste följa slaviskt. Svensson sammanfattar också de positiva delarna med en successivt reformerad välfärdsstat, nämligen ökningen av såväl pluralism, som medborgerligt självbestämmande.

Det är svårt att svara på frågan om huruvida den svenska välfärden blivit större, bättre eller mer utbredd? Det man kanske kan konstatera är att den successivt har förändrats. Välfärdsstaten, definierad som den offentliga sektorn, har utav allt att döma blivit betydligt mindre i omfång, mindre inflytelserik och mindre betydande för människor i gemen. Visst, det säkert de som sörjer marknadsliberala förändringar, men på det hela taget bör man nog ta dessa nydaningar som intäkt för medborgerlig vilja. Valfrihet och mer självbestämmande är tillsynes vad man velat ha och således det man skapat. På gott och på ont.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Ett förändrat samhälle - en utvecklad välfärd!

Bygger en välfärdsstat på en offentlig sektor? Hur ser förhållandet dem emellan ut? Och varför är det eftersträvansvärt med ett samhälleligt ifrågasättande av dess utformning? Om vikten av förändring av samhällets normativitet, skall detta handla.

En vanlig definition av begreppet ”välfärdsstat” finner man i Paula Blomqvist och Bo Rothstein bok Välfärdsstatens nya ansikte: demokrati och marknadsreformer inom den offentliga sektorn. Välfärdsstaten, en utbyggd statsapparat med ett välutvecklat system för transfereringar och tjänster, såsom grundläggande medborgerligt tillhandahavande av skola, vård och omsorg. En sådan definition ger en hint om vilken politisk inriktning som till största del styrt Sverige sedan 1945. Att den socialdemokratiska tanken om solidaritet via skatter och andra fördelnings- och utjämningssystem, är djupt rotad i den svenska folksjälen. Men behöver en samhällelig välfärd vara beroende av en statligt styrd offentlig sektor? Om välfärden i en stat blir bättre med hjälp utav mindre statlig inblandning, är väl det en mer eftersträvansvärd ”välfärdsstat”?

Blomqvist och Rothstein redogör för ett liberalt tänkande som vill hävda att förhållandet mellan välfärdsstaten och den offentliga sektorn inte är kompatibelt med hur det ekonomiska systemet utvecklats och utvecklar sig. Bland liberaler finns uppfattningar om att välfärdsstaten befinner sig i ”kris”, någonting som i sin tur bygger på dess problem att styra de tillgängliga resurserna. Vilket per definition medför en begränsning av mångfalden, vilket i sin tur beskär medborgarens frihet att välja.

Liberalernas frihetsideal, frihet från tvång/förtryck, står tillsynes i strid med socialdemokraternas byggande av den svenska välfärdsstaten. Detta eftersom välfärdsstaten i praktiken har gjort en rad inskränkningar på medborgarnas frihet. I reformarbetet har friheten fått stå tillbaka till förmån för strävan efter jämlikhet och trygghet. Jenny Andersson skriver i sin avhandling, Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, om svårigheterna med att jämka ekonomisk tillväxt med social trygghet, trots att dessa två komponenter i praktiken samspelar i en samhällelig växelverkan, i byggandet av ”folkhems-Sverige” under efterkrigstiden.

Begränsningar av den individuella, såväl som den kollektiva, friheten måste genomföras om man vill uppnå någonting annat. För att exempelvis skapa medborgerlig rättvisa (läs; jämlikhet) bör man se till vad den kollektiva nyttan är. Rättvisa kan definieras som just jämlikhet och skapats med hjälp av ett spridande av ansvar, från individuellt ansvar – till ett kollektivt ansvar i gestalt av en stor offentlig sektor. När vi köper oss fria från ansvar, har ett tvång att betala skatt uppkommit. När vi köper oss fria från det individuella ansvaret för välfärden, lägger vi samtidigt över ansvaret på samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till brott mot lag och rätt (som i sig är en begränsning av friheten), där rättvisa definieras som jämlikhet inför lagen. På något sätt svär vi oss aldrig fria från ansvar, oavsett grad av individuell frihet - vi sprider bara ansvaret. Om vi vill ha ett makrosamhälle som praktiserar frihet (exempelvis i fråga om skola, vård och omsorg) blir ansvaret på den enskilda individen desto större. Det är först när vi människor accepterar att ta eget ansvar som friheten kan frodas på mikronivå.

Det problematiska med individueringen av samhället kan man, om man vill, härleda till tagandet av ansvar. Som medborgare i ett mer individuerat samhälle, måste man vara beredd att ta betydligt mer ansvar. Till detta hör problematiken med tillgången till information och det kniviga med detta i ett samhälle, som präglas av marknadsekonomi. Vikten av perfekt information blir än mer central i tal om strävan efter ett mer jämlikt (rättvist) samhälle, inte minst om ”ansvarsfriheten” utvecklas i enlighet med dagens mönster. Att få någonting som ”perfekt information” till stånd, bör nog anses som en utopi, då den perfekta informationen hela tiden måste förhålla sig till olika starka krafter på den ”glokala” ekonomiska och politiska marknaden. De socioekonomiska skillnader man kan uppleva idag är intimt förknippade med förmågan att utnyttja valfriheten och tillgången till information.

Marknadsreformerna inom ramen för den svenska välfärdsstaten var en förutsättning för dess socialsolidariska utformning i uppbyggnadsfasen. Detta skulle man kunna se som en strävan efter ett mer jämlikt informationssystem. Marknadsreformerna skapades och sattes i verket för att gynna den kollektiva nyttan. Att det på senare år blivit andra marknadsreformeringar (läs; en uppluckring av det gamla, till förmån för en mer marknadsliberal hållning), skulle kunna betraktas som ett brott mot den socialdemokratiska politiken, men där viljan till maktinflytande har givit ett pragmatiskt förhållningssätt till såväl privatiseringar av statlig egendom och verksamhet, som den egna ideologin.

Detta kan illustreras genom att hänvisa till Jenny Anderssons avhandling Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden. Hon skriver bland annat om inbördes relationer mellan nyckelbegreppen i hennes alster, trygghet och tillväxt. Definitionen och deras inbördes relation till varandra formerar en tolkningsram för förståelsen av verkligheten. Andersson vill med detta göra gällande att definitionsförändringar av endera begreppet har en påverkan på definitionen på det andra, vilket får till följd att förståelsen av verkligheten också bör omdefinieras.

Detta ger vid handen att marknadsreformerna, såsom de tog form i uppbyggnadsfasen, på papperet (i teorin) var helt i linje med vad samhället klarade av i skapandet av trygghet och tillväxt. Att det ser annorlunda ut idag, jämfört med 50 år sedan, är på något sätt naturligt, varför det också är naturligt att synen och därmed definitionen av trygghet och tillväxt ter sig en annan. Andersson antyder en växelverkan.

Applicerar man den ”ursprungliga” synen på marknadsreformernas utseende, ja då var det en förutsättning, medan det nu är att betrakta som ett brott (mot den ursprungliga ideologin). En modern tolkning (definition) av den socialdemokratiska ideologin skulle dock förmodligen göra gällande att dagens marknadsreformer likväl är en förutsättning – inte ett brott – av pragmatiska skäl. Andersson poängterar emellertid en sorts dissonans mellan socialdemokratisk ideologi och den faktiska verkligheten under 1960- och 1980-talen, vilket medförde en kris i förhållandet till de nyckelbegrepp som den socialdemokratiska politiken förhöll sig till; tillväxt och trygghet.

Samhällsutvecklingen har på många sätt tvingat fram en ökad privatisering av statlig egendom, vilket medfört dels en bantad och dels en konkurrensutsatt offentlig sektor. Oavsett vad man förespråkar, en stor eller liten offentlig sektor, så är jag övertygad om att den konkurrensutsättning man kan se utav vård, skola och omsorg är till gagn för den samhälleliga - och därmed mänskliga - välfärden.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

IT-fierad pedagogik - en del av framtiden?

Christer Stensmo beskriver i sin bok Pedagogisk filosofi essentialismen ur ett pedagogiskt perspektiv, i kontrast till ett flertal andra ”ismer”. Essentialismen profilerar sig såsom en inriktning där det vetenskapligt ärvda och den sedan tidigare prövade kunskapen, tillsammans med samtida statuter om kunskapsbildning, utgör fundamenten för pedagogiken. De tre akademiska ”grundämnena” språk, natur- och samhällsvetenskap, är att betrakta som okränkbara i fråga om dess existens.

Som en pedagogikfilosofisk dikotomi skulle man kunna sätta essentialismen gentemot progressivismen. Fokus ligger snarare på en framskridande framåtanda, i en jämförelse med essentialismens förespråkande av tillvarantagande av det redan vedertagna. Progressivismen vill lägga kraften på elevens såväl dagsaktuella som framtida behov och intresse, där allt blir en pragmatisk problemlösning i exempelvis projekt- eller experimentform. Böcker och andra andrahandskällor är av sekundär betydelse i undervisningen, men om bokläsning önskas av eleven bör det tillgodoses.

En essentialist skulle nog framhäva den tilltagande IT-fieringen av dagens samhälle och pedagogik, som ett exempel på vad dagens skola behöver. Detta för att bland annat komma till rätta med det dekadentiska kaos många upplever. För att kunna fokusera på det vetenskapligt ärvda och beprövade i undervisningen, bör ett större (bättre) mått av disciplin återinföras i den svenska skolan. Detta sker just med hjälp av moderna verktyg som datorer och IT. Elevens förmåga och benägenhet till att flamsa och tramsa begränsas, detta då IT-komponenterna i det stora hela är stationära, vilket i sin tur gör eleven mer stationär.

Dagens unga generation läser allt färre böcker, någonting som är ett problem, utifrån ett essentialistiskt synsätt på samhälle och utbildning. Via datorer och Internet kan man försöka komma till rätta med läsviljan, då det faktiskt inte handlar om att läsa böcker. En essentialistisk lärare är vidare auktoritär i sin ledarstil och kan med hjälp av datorsalarnas utformning och IT-kommunikationens väsen upprätthålla en viss distans till eleven.

Progressivisten skulle, i likhet med essentialisten, hävda att IT-fieringen är ett alldeles förträffligt exempel på vad som behövs i den svenska skolan idag. Denna progressivast skulle utbrista ”Utbildning är livet självt!” och med det mena att den moderna skolan bör ta sin utgångspunkt i elevens nuvarande och framgenta intressebehov. Om datorer är det verktyg dagens unga generation vill använda sig utav i sitt liv (sin bildning), är det lärarens plikt att stimulera och uppmuntra detta. Om undervisning med hjälp av IT är den problemlösningsmetod som krävs, ja då bör man experimentera med sådant. Progressivisten skulle antagligen också hänvisa till ett par andra ”ismer”, ur ett pedagogiskt perspektiv.

Dels till perennialismens strävan efter att kretsa kring ständigt återkommande frågor om ont och gott, rätt och fel och falskt och sant. Vikten av detta, enligt progressivisten, finner man i just detta att pragmatiskt lösa problem, med hjälp av experiment. Att på något sätt ta filosofiska perspektiv till hjälp, för att på ett förnuftigt vis få ett bildningsutbyte mellan individer.

Dels också med hjälp av rekonstruktivismens tal om samhällelig och mänsklig omvandling via ett kritiskt förhållningssätt till kulturella och sociologiska dogmer. Allt i akt och mening att främja en gynnsammare framtid. Enbart för att skolundervisning det senaste århundradet bedrivits i fyrkantiga klassrum, av fyrkantiga lärare, är det ingenting som säger att behöver fortsätta att vara så.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Comenius humandidaktik - då och nu; del 2

Vid en jämförelse mellan Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) humandidaktik och modern skolpraxis finner man en rad likheter. Främst tar jag fasta på samstämmigheter, som grundar sig på det jag belyst i del 1. I den svenska läroplanen från 1994 (Lpo 94) går bland annat följande att läsa:

”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism…//… Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”

I detta utdrag finner man formuleringar om samhällslivets grundläggande värden, där också den kristna trons tradition och västerländska humanismen lyfts fram. I Comenius bok Didactica Magna anförs bland annat Comenius humanistiska människosyn och kristna tro, som formgivare av dennes syn på lärande. Comenius, och för alla del Montessori, syn på utbildning som ett lärande för livet tillstyrks med att ”…kunna delta i samhällslivet…”. Vidare i Lpo 94, under rubriken ”Förståelse och medmänsklighet” går det att läsa:

”Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten…//… Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.”

Beaktar man den indelning av barn i sex kategorier (se vidare del 1), som Comenius gör, handlar det i detta utdrag om just en effektiv utbildning, genom ett omsorgsfullt anpassade av varje enskilt barns egenskaper och därmed förutsättningar. Makroperspektivet framhävs även här, där social och kulturell möteplats kan tolkas som en metafor för samhället. Någonting som också Comenius betraktade som ett viktigt perspektiv.

”Undervisningen skall vara saklig och allsidig…//…Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov…//…Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter.”

Comenius tal om en skolande bildning som är saklig och allsidig, finner man i hans åsikt om skolan som en ett lärande för livet. Didaktiken handlar om att lära eleverna att tänka. Såsom det ser ut idag ägnar sig lärarna åt ett virrvarr av färdiga kunskaper och dåligt tillrättalagda texter, menade Comenius. I exemplet ovan finner man också en annan tydlig likhet mellan Comenius och Lpo 94, det faktum att skolan skall vara jämställd och för alla, men inte lika för alla, utan individanpassad efter behov.

Några fundamentala kollisioner då? Det finns ett par synnerligen intressanta sådana. Under rubriken ”Skolans uppdrag”, går följande att läsa:

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan skall därvid vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.”


Jag skrev tidigare att jag tolkar Comenius som delvis en avståndstagare till essentialismens pedagogiska syn och en förespråkare av mer progressivism, ett mer framstegstänkande där elevens aktuella behovs- och intressetrappa står i fokus. Där lärarens roll alltjämt skall vara tillbakadragen, men kännetecknas av stimulering av eleven. I ovanstående utdrag kan man urskilja ett visst mått av essentialism i den pedagogiska filosofin. En utbildning som vilar på gamla, ärvda, redan vedertagna ”värden, traditioner, språk, kunskaper”. Att tänka bort det essentiella fullkomligt är näppeligen fruktsamt, men det rekonstruktivistiska synsättet bör också få sin beskärda del. Den del som är framtidsinriktad och talar om omvandling, genom kultur- och samhällskritik.

Att Lpo 94 och Comenius har en hel del gemensamt blir tydligt i en studie av Lpo 94:s ”Mål att sträva mot”. Nyfikenheten och lusten till att lära lyfts fram, vilket kompletteras av Comenius progressiva lärarsyn om stimuli. Och framförallt, och återigen, eleven skall tillgodogöra sig ”goda kunskaper inom skolans ämnen och ämnesområden, för att bilda sig och få beredskap för livet”.

Den humanistiskt solidariska tanken som Comenius gav uttryck för, den om en skola (anpassad) för alla, går mycket tydligt att peka på i Lpo 94. Den svenska välfärdsstaten har byggt upp en vårdande och omsorgsfull skola, för individuella behov. Från modersmålsundervisning till ”sameskolan”, ”särskolan” och ”specialskolan”, ges den breda skolan ett ansikte. Till detta kan man lägga ett ökande av ”privatskolor”, så förstår man att Comenius tänkande åtminstone indirekt har ett stort inflytande i modern skolpolitik. Samtliga av dessa särpräglade skolor bör dock föregås av vad Comenius kallar ”Modersskolan”, vilket är ett förstadium till den offentliga skolan, som är fostran i hemmet.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se