Utvärdering av litteraturen för Progymnasmata

2003-11-10
Boken Afthonios’ Progymnasmata - retoriska övningar av Anders Eriksson utgör grunden för den teoretiska bildningen under denna kurs. Personligen finner jag ingen viktigare poäng i att kritisera boken och dess saklighet. För mig som relativ lekman (läs; student) är det en lindrig omöjlighet att kunna göra en objektiv bedömning av bokens sanningshalt och kvalitet, då utbudet av likämnade böcker är begränsat inom det svenska språket. Till detta ska också läggas det faktum att studentens kunskaper i ämnet är knappa, till skillnad från en bildad lärare i ämnet retorik. Det är också ytterst individuellt vad man anser relevant och intressant, oavsett vem man är och vad man vet sedan tidigare, vilket medför en minst sagt vinklad subjektivitet i detta aktuella fall.

Boken har många bra ”sidor”. Den avskräcker inte från läsning i och med sin relativa tunnhet, den är lätt att hitta i, då den har tydlig indelning av kapitel och den kan därmed i viss mån ses som en uppslagsbok. Jag har förståelse för den funktion det historiska perspektivet fyller, men skulle önska en viss modernisering. Detta framförallt i de otaliga exemplen som återfinns. För att en student av idag på smidigaste vis ska kunna ta till sig av budskapet, måste kontexten i exemplen moderniseras, så att studenten direkt ska kunna associera och förstå. Det är för mycket Demosthenes hit och för mycket Hesiodos dit! I inlärningprocessen måste fokus flyttas från det enskilda ordet till budskapet/helheten.
Fler pedagogiska plus i kanten hittar jag i den löpande texten. Den består av ett rakt och enkelt språk, som också förklarar på ett bra sätt. De fylliga kommentarerna om varje delmoment är också till bokens favör.
På det hela taget är det en helt okej bok, där dess enkelhet utgör dess främsta styrka. För övrigt en bok som utan vidare också skulle passa på gymnasienivå.

Däremot kan man ifrågasätta boken som läromedel, i synnerhet på denna typ av kurs. Den teoretiska bildningen fyller förvisso sin funktion, men den får inte bli för dominerande – litteraturen får inte utgöra grunden för lärandet.
Jag må gräva min egen grav när jag erkänner att kurslitteraturen är av sekundär betydelse när det kommer till mina studier. Låt så vara i så fall. Enligt mitt sätt att se det kan kurslitteraturen hämma mig, min tankeverksamhet och min kreativitet. Kurslitteraturen ska vara ett stöd, en hjälp, men den får aldrig styra min kreativitet och innovation. Det handlar om att med sin personliga stil och sitt personliga sätt att tänka, modifiera varje uppgift/frågeställning inom rimliga gränser, för att på så vis utveckla sig själv, sin omgivning och inte minst det givna ämnet.
Det borde i mitt tycke vara förbjudet att ha Anders Erikssons bok uppslagen, samtidigt som man formar sina alster, då det alltför tydligt framgår att alltför många knappt lyssnat på vad den lärde sagt under lektionen, för att istället följa bokens ”mallar”.
Den lärde kan predika om copia hit och etik&moral dit hur mycket som helst. Men det hjälps inte. Om inte studenten förstått vad den gjort, än mindre hur och varför, kan den heller inte praktisera det (icke) lärda i livet framgent.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se