Retoriskt utvecklingsarbete; del 2

Jag återkopplar till de tre principer (helhets- och verklighetsprincipen samt den sociala principen) som utgör retorikens tankebakgrund. Dessa kan förstås som att retoriken i huvudsak är ett verktyg. Att människan, i samhället och världen, kan använda detta verktyg för att påverka andra i en viss riktning. Människan är en del av en helhet där samspelet mellan olika människor är det centrala. Det är också där retoriken, kommer in i bilden. Retoriken är en del av, och ett verktyg för, ett större sammanhang.

I tal om att utveckla en bedriven verksamhet, kommer retoriken väl till pass. Den del av utvecklingsarbetet som präglas utav bristande förmåga till att tänka kreativt, stort, nytt, långt i strävan efter att forma nya idéprojekt, vill jag härleda bristen till brukandet utav intellectio och copia. En oförmåga att se och skapa sammanhang, inte minst mellan det egna intellektet och den egna erfarenhetsbanken. Inte främst skickligheten, men klokheten, att använda det intellektuella kapitalet på ett sådant sätt att den bedrivna verksamheten förädlas och människorna med den. Nyckeluppgiften blir därför att skola i ett sätt att tänka, som i realiteten är en tankemässig mångfald, där man frambringar det unika hos varje individ och dennas tankevärld.

Den andra delen, handlar om prestationsångest och är synnerligen skrämmande, i mitt tycke. Kan det vara så enkelt att lättjans dekadans som genomsyrar exempelvis en ideell verksamhet bygger på en teori om ansvarets växelverkan? It takes two to tango, sägs det, och vill man skruva åt kraven bland medlemmarna, ja då bör man skruva åt bland styrelsefolket snäppet hårdare. Om man låter festdeltagarna dansa hur de vill, är det få som kommer att välja pardans och då kommer ingen som kommer att (kan) ha synpunkter på bra och dåligt, i takt eller i otakt…

Retoriken som sådan har inte förändrats särdeles mycket i grunden. Människor i dagens samhälle behöver och använder sig av samma fundamentala kunskap som tillämpades under antiken. Utvecklingen är det som ligger bakom förändringarna i vårt samhälle, i vår värld. Retoriken ska vi bruka för att kunna bli medvetna, visa förståelse och tänka kritiskt, allt i akt och mening att påverka denna utveckling.

Talar man, utifrån detta, då om (styrelse)arbete i en ideell förening blir det adekvat att ställa frågan som rör vilka kompetensområden som medlemmarna bör täcka in via deras respektive bildningsprofession, för att på bästa sätt realisera eventuella idéer? Här går givetvis meningarna isär, men hur man än väljer att formera de styrande trupperna bör man ha klart för sig att kompetenserna bör vara ändamålsenliga och komplementära, i den meningen att var och en bidrar med sitt med avsikt att förena idéarbetet i gemensam riktning.

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har en avgörande betydelse för hur det praktiska utvalet gestaltar sig. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f.Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om idékraft och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga.

I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det ånyo adekvat att fundera kring viljans frihet.

Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. Även om Ramirez menar på ”att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa”, så kan enn människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften, eller är det tvärtom?

I rollen som ledare för en organisation (ibland del av en större dito) bör man ha klart för sig vad som är uppgiften. I mitt tycke handlar det om att skapa bästa möjliga synergi. En synergi som bottnar i en insikt om att jag som ledare på intet sätt är allsmäktig, allvetande allenarådande oersättlig. Förmågan att se synekdoken i alla situationer, som gör gällande att helheten består utav delar och delar kan skapa en helhet. Förmågan att inse att jag ensam kan åstadkomma väldigt mycket, men tillsammans med andra åstadkomma så väldigt mycket mer – och bättre! Synergieffekten utav att delarna arbetar tillsammans är större än delarnas enskilda arbete sammantaget. Tillsammans kan man se samband, likheter och skillnader, som man näppeligen skulle se annars, på egen hand. En mångfald av perspektiv gynnar det övergripande kvantitativa och kvalitativa målsträvandet.

Vill medlemmarna verkligen utveckla sig och sin förening? Som styrelse, som ledarenhet, är det i 99 fall av 100 helt nödvändigt att våga välja väg. För att kunna välja den mest optimala vägen, bör man veta vart man skall/vill komma. För att veta det, bör man fråga sig varför just dit och inte hit. Hur skall man sedan ta sig dit, med hjälp av vad? När skall man göra det (starta och nå målet)? Och vilka är ”man”; kanske kan man inte få med alla på tåget, eller om man får det, kanske man inte lyckas starta eller nå målet?


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Retoriskt utvecklingsarbete; del 1

Utveckling sker ständigt. Vetenskapligt, tekniskt och biologiskt. Hur vi än vrider och vänder på det, är det människan som står i centrum. Hon tar ena dagen emot Nobelpriset, för att den andra dagen stå till svars för växthuseffekten.

Det samhälle vi lever i idag har många epitet. I denna kontext är det ”Det kommunikativa informationssamhället”. Den kommunikativa informationen tar en allt större plats i vårt vardagsliv i allmänhet och inom politik och näringsliv i synnerhet. Det enorma utbudet av informationskanaler gör givetvis våra valmöjligheter större. Därmed inte sagt att det blir enklare att välja, snarare tvärtom. Ju fler att välja bland, desto större blir beslutsvåndan och dess efterdyningar.

Som enskild människa och medborgare är det i princip omöjligt att förändra den rådande samhällssituationen och den ständiga utvecklingen. Politiker, myndighetspersoner och andra byråkrater växer allt längre bort från oss, vilket kan vara ett hot mot demokratin. Detta faktum medför att det blir allt viktigare för den enskilda människan att lära känna sin ”fiende”, för att sedan kunna ”avväpna” densamma.

Det är här retoriken och dess ädla konst kommer in i bilden. Redan under antiken och den romerska tidseran använde man sig av retoriken som ett verktyg för att övertyga sin omgivning. Till exempel förde vanligt folk sin egen talan när de ställts inför rätta. De fick också muntligt argumentera för sin sak när landområden skulle återgå till de rättmätiga ägarna.

Nu för tiden skulle vi inte ens komma på tanken att gå till väga på det sättet, allt ska gå ”rätt” till och genom femtioelva olika instanser. Men det är just på grund av att hela samhällsapparaten blir krångligare för var dag, som retoriken blir allt viktigare. Vi måste inte bara lära oss vilka ”knappar” vi ska trycka på. Utan också när, vad som kommer att hända och hur det påverkar oss på såväl kort som lång sikt. Har vi den kunskapen kan vi även förstå varför ”fienden” trycker just på den ”knappen” vid just det tillfället. Vi måste vara medvetna om att en person som vill få oss att ändra ståndpunkt många gånger säger det vi vill höra, vilket alla gånger inte är synonymt med hela sanningen.

Begreppet ”metaprodukt”
Den moderna reklamen är ett utmärkt exempel på detta flörtande med vårt ego av tillfredsställelse. Det är nästan mer regel än undantag att vi efter att ha sett en reklamfilm för första gången frågar oss; vad var det egentligen den ville göra reklam för? Nej, det är inte vi som är dumma. Det är en medveten strategi från sändaren att inte rikta fokus på produkten/tjänsten. I de flesta fallen är produkten/tjänsten så dålig och intetsägande i sig själv, att sändaren tvingas måla ut en imageprofil för att attrahera till konsumtion. För sändaren är det antalet sålda produkter/tjänster som räknas.

Det betyder översatt till retorik att det är konsumtionen, och inte huruvida mottagaren förstått varför hon konsumerat, som är det primära. För ett mer varaktigt förhållande mellan sändaren och mottagaren bör dock sändaren grundligt övertyga mottagaren om varför produkten/tjänsten är så fördelaktig. Inom marknadsföring talar man om ”metaprodukten”. Ett begrepp som säger oss att det inte är den fysiska varan man köper utan den föreställning köparen har om den, framkallad av de erfarenheter och kunskaper hon samlat på sig genom livet. Det är alltså köparens uppfattning om produkten/tjänsten, som sändaren anspelar på.

Retorikprofessor emeritus Kurt Johannesson menar i i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga på att friheten (att välja) är en illusion. Det är självklart någonting som kan diskuteras, men om vi utgår från att det är någon sorts sanning blir det extra intressant utifrån detta givna utgångsläge. För ä r friheten (att välja) en illusion, då växer retoriken och dess verktyg som företeelse och blir än mer betydelsefull. Vi bör bli mer kritiska helt enkelt.

”Att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa. Att vi gör det ena eller det andra och att vi når de mål vi föresatt oss är inte detsamma som att handla klokt.

Det finns alltså en skillnad mellan å ena sidan det vi gör och å andra sidan hur vi handlar. Det finns en skillnad mellan skicklighet och klokhet, mellan att göra någonting på ett bra sätt och att göra något som är bra. Vi talar om ”det perfekta brottet” när brottet är bra genomfört, utan att därmed göra det etiskt berättigat.

I Aristoteles etik, som är vår äldsta traktat i handlingskunkap, lär man sig att det är skillnad mellan att handla och att göra. Även på svenska kan man, vid närmare reflektion, finna att ”göra” är ett transitivt verb och att görandet är relaterat till en produkt, medan ”handla” syftar enbart till den handlandes intentioner. Man gör det ena eller det andra, men man handlar eller inte handlar. Vi gör bra eller dåliga saker, men vi handlar gott eller ont. Att göra på bästa sätt det man ska, detta kallas skicklighet; att handla så som man ska handla i en bestämd situation, det kallas klokhet. Det är inte samma sak, även om båda är involverade i varandra. Det är genom att välja att göra det ena eller det andra som jag visar min klokhet. Om jag sedan, när jag ska göra det jag valt att göra, inte vet hur man gör för att resultatet ska bli bra, då är jag oskicklig. Men klumpighet är inte ondska. Skicklighet försäkrar ingen etisk godhet och klokhet är ingen garanti för en väl genomförd gärning.

Det finns således en instrumentell kvalitet som är detsamma som måluppfyllelse och effektivitet. ”Det goda kan sägas om olika saker och på olika sätt”, säger Aristoteles. Vi gör vad vi bestämt oss för att göra och vi finner de medel som behövs därtill. Om vi inte själva kan göra det så söker vi en som kan, en expert. Men ”det är inte kocken, utan middagsgästen som vet vad den goda middagen är”, skriver samme Aristoteles. En sak är att göra bra saker, en annan är att kunna bedöma vad de är bra för.” (Utdrag ur ”Den omhuldade friheten, vad är det?”, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Platons elev Aristoteles (död 332 f Kr) uttryckte en gång: ”Det som kan vara på annat sätt”. Även talesättet ”Det är inte vad man säger som spelar roll, utan hur man säger det”, kan tjäna som devis för retoriken; Inte minst viktigt är att vidare att syna argument och premisser med hjälp av ”varför?”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se