Komparativ textdiskussion genom retorisk analys

2004-10-08

Metod

Att välja metoderna för en sådan här typ av analys är inte helt enkelt. Det slutgiltiga valet den enskilde sedan gör är resultatet av vad denne vill och väljer att belysa i de aktuella artefakterna, likväl som i sin analytiska text.

Den ideologikritiska och den kunskapskritiska metoden bildar fundamentet på vilken denna analytiska text tar sin utgångspunkt. Rent spontant kan det med fog tyckas som ett misstag att i detta fall välja den ideologikritiska metoden, då vi vet mycket väl vad Dagens Nyheter (DN, oberoende liberal) och Thomas Östros (s) står för ur ett ideologipolitiskt perspektiv. Men vet vi verkligen det? Om vi vet; vet vi då hur vi skall förhålla oss till denna kunskap? Personligen var jag inte alls så säker på deras ståndpunkter i de frågor som behandlas i deras respektive texter, innan jag analyserat dem.

Uppdelningen och ordningen av de olika analyserna bör också kort nämnas. Eftersom jag valt att bygga kunskapskritiken på ideologikritiken, så faller det sig naturligt att först redogöra för båda texterna ur ett ideologikritiskt perspektiv, för att sedan komplettera med det kunskapskritiska perspektivet.

Syfte

Utifrån valda analysmetoder blir syftet med denna analytiska text att med utgångspunkt från de givna parametrarna för respektive metod, försöka bringa upp underliggande ståndpunkter och budskap, vilka avslöjar en ideologi, till ytan. Den kunskapskritiska analysen hjälper sedan också till att tolka kunskapen, vilket i sin tur ger oss ett förhållningssätt till densamma. De yttre ramarna för inom vilket detta skall ske kallas i denna kontext komparativ textdiskussion.

Frågeställningar

De explicita frågeställningarna som avses besvaras mot slutet av denna analytiska text är dessa: På vilket/vilka sätt cementerar de båda sändarna för oss mottagare gamla trossatser rörande utbildningsfrågor och på vilket/vilka sätt lanserar de för oss nya trossatser rörande utbildningsfrågor? Vad blir följdverkningarna av detta för oss? Och hur skall vi förhålla oss till den nya kunskap som vi fått genom de båda analyserna? Adekvata, tillika centrala, frågeställningar som i symbios med deras respektive svar utgör essensen för denna analytiska text.

Ideologikritisk analys av DN-ledare

Vad vet vi om de kontextuella faktorerna gällande denna artefakt (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=576&a=310577&previousRenderType=2)? Karaktäristiskt för ledare i allmänhet och DN:s dito i synnerhet är att den vill tjäna som språkrör för tidningen i stort, samt vara opinionsbildare. En ledare skall helt enkelt tycka, tänka, tro, vilja, hävda, konstatera, propagera, argumentera, agitera, attackera, försvara etc. Allt detta inte nödvändigtvis på en och samma gång, förstås. Gällande DN:s politiska utgångspunkt, så betecknar tidningen sig som ”oberoende liberal”.

Utifrån denna vetskap om artefakten kan vi lättare peka ut det som ur ett ideologikritiskt perspektiv är signifikativt i DN-ledaren (2004-09-13). Det faktum att ledaren alltid är politiskt medveten gör att den oavsett om den tycker, tänker, tror etc., så driver den alltid minst en (hypo)tes. Med vetskapen om denna centrala funktion kan vi också konstatera att någon typ av ideologi måste ligga till grund för den givna tesen. En tes som i detta fall kan formuleras enligt följande: ”Den sittande regeringen satsar inte tillräckligt mycket pengar på forskning.” Detta medför att ledarens ideologi förespråkar en ökad satsning på utbildning, vilket konkret innebär större resurser till forskning. Indirekt säger DN-ledaren att det för nuvarande satsat på tok för lite pengar på utbildning/forskning. Redan i detta skede går det alltså att se att DN-ledaren inte drar jämnt med den sittande regeringen.

Detta leder oss in på den grundläggande skillnaden mellan DN-ledarens åsikt och dem den vänder sig emot (den sittande regeringen) och deras av DN-ledaren stipulativa men outsagda åsiktsposition. DN-ledaren menar nämligen på att regeringen inte tycker forskning är viktigt, ja utbildning överhuvudtaget, genom att steg för steg skära ned på resurserna. Redan i det första stycket går det att skönja ett tydligt ställningstagande på ordvalsnivå, följande konstateras: ”Det visar hur snabbt det kan gå att slå sönder attraktiva forskningsmiljöer när arbetsvillkor och ekonomiska möjligheter successivt försämras.” Vidare går det att finna formuleringar som ”nedmontering”, ”Men utvecklingen stagnerade”, ”inte större än”, ”ignorerar varningssignalerna från forskarsamhället”, ”Rosenbad gör andra prioriteringar”, som visar ett tydligt ställningstagande emot den sittande regeringen. Den ideologiska skillnaden blir ännu tydligare med första meningen i DN-ledarens andra stycke: ”Pengarna räcker inte till det grundläggande.” Där ”grundläggande” blir en laddad konnotation som får symbolisera hela utbildningsområdet, då det underförstådda blir att den som inte ens väljer att satsa på det grundläggande, inte har mycket till övers för området i sin helhet. Att ledaren i det påföljande stycket skriver ”Varför detta inträffar är knappast någon hemlighet, vare sig för de inblandade eller för ansvariga politiker”, förstärker ytterligare bilden av denna ledare har en helt annan värdegrund än vad den sittande regeringen har. En annan typisk beståndsdel den ideologikritiska analysen letar efter är pronomen. Några tydligt utskrivna sådana går inte att finna i den aktuella DN-ledaren, men de finns ändå där, outsagda. Kritiken mot den sittande regeringen är nämligen påtaglig, vilket gör att vi mot dom-känslan infinner sig redan i textens inledning.

Vidare bör nämnas att DN-ledaren ”gömmer” sig bakom tillsynes okontroversiella faktauppgifter och andrahandskällor, ja praktiskt taget genom hela texten hänvisas vi läsare direkt eller indirekt till ett inlägg från ”tretton medicinforskare på söndagens DN Debatt”. Med formuleringar som ”Under perioden ökade resurserna med totalt 8 procent i Sverige, medan medianvärdet för de tio länder som har jämförbar statistik var 36 procent”., blir vagheten i ett sådant påstående en tydlig perspektivmarkör. Samtliga statistikuppgifter och hänvisningar till sekundära källor, gör texten svårhanterlig ur ett trovärdighetsperspektiv, men desto tydligare ur ett ideologipolitiskt perspektiv.

Mest signifikativt för denna DN-ledare är tydligheten av ett av de starkaste kännetecknen vi letar efter i den ideologikritiska analysen, nämligen det att konstatera istället för att argumentera. Hela DN-ledaren är ett enda långt konstaterande av hur saker och ting är och sköts, och hur det borde vara och skötas. DN-ledaren är inte särdeles dialogisk i sitt sätt att resonera, motrösterna kvävs fortare än vad vi anar.

Ideologikritisk analys av Thomas Östros-artikel

Thomas Östros, den socialdemokratiske utbildnings- och forskningsministern, har författat och publicerat (2004-08-04) en artikel (http://www.regeringen.se/sb/d/1386/a/28045) om utbildning och forskning på regeringskansliets hemsida, en sida öppen för allmänheten. Artikeln tar upp frågor om och kring Sveriges (läs; regeringens) förhållande till frågor rörande utbildning och forskning. I det forum texten publiceras kan den uppfattas som enbart en informerande artikel, men i realiteten är det ett tydligt påverkansförsök på alla (medborgare i Sverige, potentiella väljare).

Via en tillsynes grundlig genomgång av vad socialdemokraterna gjort på utbildnings- och forskningsområdet det senaste decenniet, bekräftar Östros vår bild av vad socialdemokratin står för. Socialdemokraterna tycker att utbildning är bland de viktigaste hörnstenarna i samhället och då särskilt utbildning från grunden och för de svagaste i samhället. I viss mån kan vi betrakta detta som någon sorts värderande allmänsanning, som hela artikeln vilar på. Inledningsvis ger Östros en mörk bakgrund, som också tjänar till att markera en tydlig ideologisk skillnad gentemot det borgerliga blocket: ”Utgångsläget var dystert. Den borgerliga regeringen hade inte bara kört landets och människornas ekonomi i botten utan samtidigt stod hundratusentals arbetslösa utan framtidsmöjligheter. Sverige tappade stort jämfört med övriga industriländer i den ekonomiska utvecklingen”. Genom att sedan ta upp kunskapslyftet, vuxenutbildningen och förändringarna av gymnasieskolan visar Östros på denna viktiga förutsättning för högre utbildning och forskning.

I likhet med DN-ledaren finner man inga uppenbara pronomen, vilka kan urskilja sociala och ideologiska funktioner, men under ytan finns de där. Vi mot dom-känslan är inte lika påtaglig som i DN-ledaren, men den finns där. Vidare är textens värdehierarki intressant att titta extra på. Förhållandevis lite utrymmes ges åt studiemedelsfrågor. Studiestödet tas endast upp med en enda mening: ”Ett nytt studiestöd innebär att studenterna får en lägre skuldsättning och bättre möjligheter att arbeta vid sidan av studierna.” I artikelns sista stycke hänvisar Östros till en rankning i tidskriften Newsweek, som rankar Sverige som nummer ett bland världens länder. Detta menar Östros är till stor del prioriteringen av utbildningens förtjänst. Kan tyckas helt ovidkommande i sammanhanget, men för Östros är det av stor betydelse, genom slutklämmen: ”Det är ett gott internationellt betyg åt ett decennium där den socialdemokratiska regeringen satt utbildning och forskning i första rummet.”

Precis som i DN-ledaren är Östros artikel konstaterande, inte argumenterande. Detta medför att vi som mottagare tilldelas en passiv roll, där Östros ord bär på sanningen. Östros artikel kan uppfattas som kontroversiell, då konstaterandet förutsätter allmänsanningar och framställandet av tvivelaktiga uppgifter som självklara. Vi antas hålla med redan från början, någonting som skapar problem om så icke är fallet.

Kunskapskritisk analys av DN-ledare

Den kunskapskritiska analysen handlar till del om vad för sorts kunskap texten ger oss och hur vi för håller oss till det. Det är därför av adekvat betydelse att understryka min egna kritiska hållning till det jag analyserar. Dessa texter som jag är i färd med att analysera ger mig ny kunskap, men till vilken nytta? Då jag anser DN-ledaren i allmänhet och politiker i synnerhet har en ytterst låg trovärdighet, är det knappast troligt att jag kommer att ta till mig den nya kunskapen på det tilltänkta, positiva, sättet. Men att de ämnen och frågor texten behandlar är viktiga står bortom allt rimligt tvivel.

Den kunskap DN-ledaren ger oss är av exakt karaktär genom hänvisningar till siffror, statistik och välkända källor. Men den är samtidigt öppen, eftersom vi inte kan veta helt säkert vem sändaren vänder sig till, det är inte uttalat. Gestaltningen är av beskrivande art och är som tidigare sagts ur ett ideologipolitiskt perspektiv, detta i form av ett konstaterande istället för argumenterande. På grund av det faktum att DN-ledaren bygger på en debattartikel och hänvisar till den är det inte särdeles mycket ny kunskap som tillförs. Detta är förstås beroende av våra förkunskaper.

Ett centralt begrepp inom kunskapskritiken är prövning. Exempelvis kan vi fråga oss; hur självkritisk är DN-ledaren till sin egen hållning? Inte särskilt, då den genomgående har för avsikt att konstatera genom att hänvisa till andra källor. Motargument saknas, vilket får till följd att texten tappar i trovärdighet.

Kunskapskritisk analys av Thomas Östros-artikel

Artikeln ger oss en hel del nya kunskaper om skeenden inom den svenska utbildningsvärlden det senaste decenniet. Texten tar upp för oss mycket viktiga ämnen och frågor. Vi får bland annat vetskap om miljardsatsningar som inneburit ökat antal utbildningsplatser och lärartjänster. Mängden fakta är stor och exakt, i form av siffror och statistik. Gestaltningen är precis som i DN-ledaren av beskrivande art där perspektivet är givet, även om det inte är explicit utsagt.

Den historiska tillbakablicken ger oss en viktig utgångspunkt, varifrån Östros vill att vi skall se den positiva utvecklingen. Kunskapen vi får kan sägas vara såväl generell som specifik, detta då Östros ger oss en generell bild av den svenska utbildningen i stort, men där vi samtidigt kan betrakta utbildningsområdet som någonting specifik.

Det sagda om det avslutande stycket om Newsweek-artikeln i den ideologikritiska analysen går även att applicera i en kunskapskritisk kontext. Genom en tillsynes ovidkommande aspekt för sammanhanget, kan vi vinna ny kunskap som kan vara av relevans för oss i andra sammanhang.

Metoden Östros har använts sig av är förstås att denne har deltagit aktivt i det som beskrivs, vilket gör att han bör ha god kännedom i ämnet. Det faktum att texten är konstaterande gör att självkritiken är påtagligt frånvarande. I och med detta kan texten inte heller betraktas som särdeles problematiskt lagd, det vill säga hur öppen den är för diskussion, vilket kan inverka negativt på helhetens trovärdighet.

Konklusion

Att de båda analysobjekten är varandras motsatser ur ett ideologipolitiskt perspektiv kan man tydligt se. DN-ledaren med sin liberala och anti-regeringen-hållning och Östros med sin socialistiska och pro-regeringen-hållning. Detta innebär förmodligen att ingen ny kunskap är tilltagen och därmed är några nya upptäckter gjorda. Men i denna värderande slutsats av denna analytiska text är det inte vad som skrivits i respektive artikel som är av främsta intresse, utan hur de valt att förmedla en ståndpunkt, ett budskap.

Sändarnas respektive politiska hållning färgar av sig mindre än vad man kan tro på deras respektive val av tillvägagångssätt, topikerna påminner om varandra. Såväl DN-ledaren som Östros cementerar de gamla trossatserna om vikten av att satsa på utbildning genom att sätta in utbildningsfrågorna i ett historiskt perspektiv. Utbildning och forskning har alltid varit viktigt i och för Sverige, varför det nu är alarmerande att se en stagnation på området under en längre period, menar DN-ledaren. Östros hävdar emellertid att utbildning minsann är någonting viktigt och någonting som det satsats på, som aldrig förr det senaste decenniet. Ekonomiska siffror och summor är också någonting de båda väljer att framhäva, detta främst genom olika jämförelser mellan tidsepoker.

Etablering av nya trossatser bygger i mångt och mycket på att vi som läsare identifierar oss med deras ideologipolitiska ståndpunkt. DN-ledaren vill underförstått underblåsa missnöjet med den sittande regeringen, varför de hoppas på att deras ståndpunkt och budskap och de skäl (faktaunderlaget) de framlägger för dem, skall etableras som de nya trossatserna om den sittande regeringen. Östros försöker etablera sina trossanningar på samma vis, det vill säga genom att anspela på en misslyckad meningsmotståndare och genom faktauppgifter slå hål på ”myten” om att den sittande regeringen satsar för lite på utbildning.

Sändarnas respektive val av skriftlig framställning, som vi nu upptäckt i grunden är uppenbart lika varandra, får konsekvenser ur ett retoriskt perspektiv. Detta eftersom ingen av dessa två texter är särdeles effektiva rent persuasivt. Deras konstaterande, istället för argumenterande, hållning innebär att de får svårigheter att övertyga de mottagare som är av motsatt politisk ståndpunkt gentemot sändaren. Ett refutatio-parti skulle göra gott för båda texterna. Dem enda de lyckas övertyga är redan övertygade, någonting som bör betraktas som rent resursslöseri. Den alltför enkla bild av hur saker och ting förhåller sig som sändarna förmedlar genomskådas med lätthet av läsarna, vilket inte kommer sändarna till gagn, snarare tvärtom.

Då båda dessa texter innehåller tydliga propagandistiska drag måste läsning av dessa och andra liknande texter ske med en kritisk försiktighet. Vi bör alltså förhålla oss ytterst kritiska till vår nyfunna kunskap från de båda texterna, när vi nu vet att det ligger tydliga och skilda ideologipolitiska budskap och avsikter under ytan.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Om begreppet "varumärkespositionering”

2004-10-08

Konsten att sälja en vara eller en tjänst ligger i att ha kännedom om vad det är som säljer. Naomi Klein ger i sin bok No Logo oss en inblick i denna konst och kännedom. Tillskillnad från vad vi först kan tro är det inte produkten som sådan som har den starkaste, mest inflytelserika, dragningskraften gentemot mot vårt habegär, som så tydligt präglar det kapitalistiska och materialistiska konsumtionssamhälle vi lever i. Utan det är den image och känsla varan eller tjänsten besitter, som vi suktar efter. Inom marknadsföring kallas detta för ”metaprodukten”. Detta är kopplat till det Klein skriver om varumärkets innebörd:

”Om ett varumärke inte är en fråga om en varas egenskaper utan om ’innebörd’, då är konststycket för företagen inom detta gebit att förse sina kunder inte bara med shoppingtillfällen utan också med möjlighet att till fullo uppleva vad det egna varumärket står för.”

På lång sikt är det, precis som Klein är inne på, klokast att rikta energi och fokus på varumärket som varan eller tjänsten är beskaffad med. Detta eftersom ett starkt varumärke kan appliceras på en mängd olika varor eller tjänster. Strategierna är givetvis många, skiftande och helt beroende på den givna kontexten. Någonting som dock alltid bör has i åtanke är vilken bild företaget vill porträttera av sig självt innan skapandet av ett varumärke skall ta sin början. Det är i detta skede retoriken fyller sin viktigaste funktion – i byggandet av en solid grund med ett starkt ethos som hörnstenar!

Det är utifrån ethos-analysens ramar vi på bästa kan förhålla oss till hur företaget lyckas att positionera sitt varumärke. I en ethos-analys tittar vi på företaget, som företräder varumärket, och dess kontextuella trovärdighet samt hur företaget väljer att lansera sig och sitt varumärke. Följande tre aspekter är vanligast att utgå ifrån: målgrupp, attityd och argument. Dessa tre är i intim symbios med varandra, vilket i praktiken innebär att val av målgrupp, innebär en viss typ av attityd och argument och vice versa.

Varan eller tjänsten får sitt ethos genom sitt varumärke. Varumärket får i sin tur sitt ethos genom det företag som står för varumärket. Därför är alltid varumärket och dess ethos aldrig bättre än företagets dito. Det eftersträvansvärda ethos vi här åsyftar är starkt kopplat till en medveten på en rad olika plan, utifrån en tidsaxel som sträcker sig minst lika långt framåt som bakåt i tiden. Företagets faktiska historia och gärningar under denna, är av avgörande betydelse. Detta eftersom företagets position på marknaden just idag väljer strategin för morgondagen. Konkurrens- och trendmedvetenheten bör också nämnas och ses ur ett historiskt perspektiv.

Nyckeln till framgång i företagets varumärkespositionering är att hitta rätt produkt till rätt målgrupp. Då har företaget lyckats i rätt stor mån. För att överleva på sikt skall företaget ständigt sträva efter att bygga upp varaktiga relationer till sina kunder. När kunderna associerar och identifierat sig med varumärket och den image den förmedlar, så kan vi säga att företaget lyckats förankra ett koncept. Via detta koncept kan företaget sedan utveckla och saluföra nya produkter för samma målgrupp, men kanske i en annan bransch.

En framgångsrik varumärkespositionering skapar i förlängningen något sorts ”universellt ethos”, som företaget kan dra nytta av på för dem ny och okänd mark. I de flesta fallen gör företagen inget radikalt hopp en sensationell kursändring, utan det sker en mer naturlig utvidgning av sortimentet av varor och tjänster successivt. Från sportskor till träningskläder till träningsutrustning. Istället för direkt från bilar till parfymer.

I praktiken sker denna successiva utvidgning inte av de varor och tjänster som företaget erbjuder, utan just av företagets varumärke. För när företaget blivit tillräckligt stort, framgångsrikt och känt läggs den största delen, om inte allt, ut på entreprenad via så kallad outsourcing. Detta innebär att andra företag tillverkar varorna och tjänsterna, som sedan det uppdragsgivande företaget sätter sitt varumärke på. Klein tar Tommy Hilfiger som ett exempel på detta:

”Tommy Hilfiger hör numera mindre till konfektionsindustrin och mer till signaturbranschen. Företaget drivs helt och hållet med hjälp av licensavtal, som innebär att Hilfiger beställer alla sina produkter från andra företag…//…Vad gör tillverkaren Tommy Hilfiger? Ingenting alls.”

Konsten att framgångsrikt varumärkespositionera handlar alltså om en kännedom och medvetenhet om vilka faktorer som påverkar människor och deras köp- och levnadsvanor, förr i tiden, nu och i framtiden. För företagets vidkommande är det också av central betydelse av vara medveten och ständigt utveckla bilden som förmedlas av företaget och dess varumärke. Att ha en grundmurad trovärdighet i allt det man står för är en förutsättning för att lyckas. Ett effektivt sätt att kontrollera denna trovärdighet är att analysera företaget genom en ethos-analys, där de tre nyckelbegreppen målgrupp, attityd och argument skall verka i symbios för att den retoriska effekten skall maximeras. Ett starkt ethos är av fundamental art. Inte minst när det kommer till varumärkespositionering.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

The Identity Crisis in Cyberspace

2004-04-20

When the marvellous Internet was introduced to us human beings more than ten years ago, it was a new born, and extremely big, problem that we had to handle. The number of users has increased rapidly ever since and so have the problems connected with “the net” we all (?) hold so dear.

I can see some interesting connections with this cultural phenomenon that the Internet in fact is, and the issues in Ollivier Dyens’ text Cyberpunk, Technoculture and the Post-Biological Self, which I here aim to discuss.

The first Terminator-movie, witch was released 1984, was in many ways ground breaking. A couple of Alien-movies had seen the morning light, but The Terminator was something extraordinary. The arrival of Terminator 2 (T2) was a clear development of its “older brother” in matter of what all the special effects are called. And it is in all these special effects we can draw parallels between T2 and the Internet and cyberspace.

Ollivier Dyens’ writes: “For all of us, watching in awe, Robert Patrick was truly the T-1000 and he was truly mutating. We could not believe the screen's bright and shiny images, yet it was impossible to deny; the special effects were perfect, deception became a reality. How real are images? How faithful are they to a world we believe in?”.

The rhetorical questions at the end of the quotation have a certain attraction to me. How real are a computer-screen and the images it shows? How faithful is a world which is built on 1’s and 0’s? It is quite obvious that the only ones we can trust and believe in are the creators of this so called non existing world. But the problem is that their intentions are not always as good as we (want to) think. To illustrate my point I will use famous terms of the Internet and cyberspace.

Chatting: People meet at certain websites or platforms, to talk to each other throughout their keyboards. At these kinds of places many people change or redefine their personality and identity for a given purpose, which many times can cause the other part harm. That can involve sex, money…well, only our own imagination restricts the topics!

Spamming: In this context “spam” stands for all the non wanted messages we get via our email addresses. The people/companies who are spamming us do it to get a hand of our money. Now when we are aware of all this rubbish-messages their methods get more and more sophisticated. Or maybe not, they only lie more frequently. They say they are advertising for flowers, but behind “the curtains” it is just another pornographic website…

Banking: With the growth of Internet-banking we have a big issue. It is very handy to make our banking-affairs via the computer, don’t you agree? But be aware, a part of your Internet-identity is your password. If the Internet pocket-thief gets a hold of your password you are in deep trouble.

So, who in the whole wide world can we trust? No one of course! When it comes down to trust Internet and cyberspace are not different than the world of T2 and the characters in it. People on the Internet are fooling each other to take all the benefits they possibly can. Good so called “hackers” can pass through the most restricted firewalls just as smoothly as the T-1000 goes through the locked doors in the T2-movie.

All this are forcing us, the human beings, to be very alert. Only you, individually, can decide if you believe in and trust the world of Internet and cyberspace and the people in it, or not. Exactly as you decide how much you believe and trust the world of Terminator 2…


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Newspapers way of working

2004-03-25

In this essay I have chosen to take a closer look at the American newspaper Washington Post and the English newspaper The Guardian. It’s pretty interesting to take a deeper look in these newspapers out of a given perspective, because personally I had a certain opinion about American and English media in general. I can’t say that my “picture” of the given media prospects has changed dramatically, but I have found some patterns in the way the newspapers describes for an example: The American President George W. Bush and the Prime Minister of England Tony Blair, when it comes to domestic and foreign questions.

Many times the newspapers make many times a kind of a generally statement, depending on if the given subject is of domestic or foreign art. That means that the newspapers have a tendency to back their country up when it comes to foreign based questions, but be more critical when it comes to domestic based questions.

People in general may think that the articles in the newspapers are true. True to whom? Every newspaper and every reporter (writer) are telling stories in one way or another. They give a view from a given perspective, such thing as an objective article doesn’t exist. The Washington Post and The Guardian are no exceptions from this reality. The following question will be: can we consider the views that these newspapers are given us as propaganda? Yes, we can! As a matter of fact both these newspapers use all four “tools” (simplification, condensation, disguise and strengthening) that makes the articles considerably propagandistic. The conflict in Iraq isn’t as untroubled and successful as these newspapers put it to us, the public. The problem for the newspapers are that its too complicated to give that varying coverage that it is to recommend. They prefer to keep up the pride of their own nation with not being so critical, but if they would choose to be more critical, they would be opposed by their country’s own government and war-staff.

Even though the newspapers are far from open minded in the matter of giving both sides of the coin, I must admit that they are surprisingly opened minded paradoxically enough. Both the newspapers talk to the opposition, but not as much to satisfy me. I think American and English media have some kind of underlying biases that in the end underestimates the public. The media thinks that the public just want to know one side of the coin, which isn’t true. The public wants variation so they can make up their own opinion.

As I mentioned in the beginning I also found a difference between how the two leaders George W. Bush and Tony Blair are portrayed in the two newspapers. An overview tells us that the both newspapers seems to back up their leaders much more when it comes to foreign tasks, but when it comes to domestic political questions they seems to be slightly more critical minded.

It’s quite hard for me as a young Swedish gentleman to understand why the view in American and English media are so one sided. After all, Sweden hasn’t been involved in any war for about 200 years and I haven’t done any military service. The importance of war, and perhaps killing, is a more dominant factor in USA and England and their cultural structure.

To understand we just need to look back at history, which have a very big and strong influence on the modern way of thinking. All this makes the war in Iraq more understandable, but not more acceptable, in many ways. The public in USA and England have therefore a larger rate of patience with the fact that the picture media give them is one sided. Because when your nation is involved in a conflict or a war you will always feel more or less threatened. The propagandistic view media gives you makes the day to day life more endurable.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Egoismens alteregon

2005-08-12

Vi människor är inte skapta för att leva för oss själva, i ensamhet. Vi inte bara vill umgås med varandra, utan vi måste också göra det för att överleva, såväl som enskilda individer, som människosläkte. Samhället är en konstruktion av och för en medmänsklig samvaro. Det hur människan värdesätter allt det den kan förstå har och kommer nog alltid att forma dennas moraluppfattning. Men varför är då människan egoist, i den meningen att den tänker på sig själv i första hand?

Egoism
I ovanstående frågeställning återspeglas den vardagliga definitionen av egoism; det att alltid tänka på sig själv i första hand. En annan gren av egoism är den psykologiska/evolutionära, vilken är grundad på en teori om människans genetiska oförmåga att inte åsidosätta de egna intressena. Den tredje inriktningen betecknas som etisk egoism och tar sin utgångspunkt i teorier som gör gällande att människan alltid bör utgå från sina egna intressen. Där moral rimligtvis bör ha med förnuftet att göra. Det att vara förnuftig i sin tur innebär ett förverkligande av den egna önskan[1].

Altruism
Den vardagliga definitionen av altruism är det att inte endast tänka på sig själv och sina intressen. Den psykologiska/evolutionära förgreningen formulerar en teori om att vi rent psykologiskt har möjlighet att åsidosätta egenintressen. Etisk altruism går i korthet ut på att människan under stundom bör bortse från de egna intressena.

Författaren Janet Radcliffe Richards argumenterar emot uppfattningen om att människan är inkapabel till den altruism som är nödvändig för moraliskt agerande[2]. Detta utifrån ett antagande om det naturliga urvalet, där den starkaste överlever. Vidare hävdar Radcliffe Richards att det naturliga urvalet inte kan skapa något som i senare led kan frambringa altruism, och att människan därmed inte är kapabel till ett altruistiskt beteende[3]. Nu tillstår Radcliffe Richards förvisso indirekt att alternativen ren egoism och ren altruism är något av en bifurkation, ett falskt dilemma, där det finns fler kompromissalternativ. Påminns man om den falska dikotomin mellan den objektiva realismen och den subjektiva relativismen, så blir det mer troligt antagande att ja, kanske är det så att den starkaste överlever, men att det naturliga urvalet (av gener) har en överskattad betydelse i avgörande om vilka dessa ”starkaste” blir. Detta eftersom evolutionen snarare tittar bakåt än framåt, vilket skapar gener som näppeligen räkna ut eller förutse framtida skeenden. Det finns ingen plan eller mål för generna som sådana[4], där man också bör komma ihåg det subjektiva i definitioner av bra och dåliga gener.

Anledningen till att de flesta människor är egoister är inte så skrämmande om man utgår från det psykologiska perspektivet. Den psykologiska egoisten kan tyckas ha typiska altruistiska drag i sin karaktär. Men detta bygger förstås på att i de psykologegoistiska intressena finns en tillfredsställelse att gynna sin nästa. Håller man sig till detta kan man vara egoistisk samtidigt som visa tydliga drag av altruism. Filosofen Thomas Hobbes hade statsvetenskapliga tankar om och kring en typ av kontraktslära som förvisso betecknar alla människor som egoister, i större eller mindre omfattning, men där de kloka (egoisterna) skall råda över de dumma (egoisterna) genom att upprätta en statlig apparat, som främjar mellanmänskligt samarbete, där avtal skall hållas[5]. En annan filosof, Immanuel Kant, menade i sin tur att det är endast det vi har möjlighet att göra, vi kan göra, någonting som har en direkt påverkan på människans egen vilja[6].

Beaktar man vidare det sagda i början av denna delfråga och skriver under på att människor är beroende av varandra, i mer eller mindre grad, bör man nog hålla med om att det inte finns någon egoism utan altruism, inte heller någon altruism utan egoism, samt att kontraktsläran i modern praktik till stor del handlar om en symbios mellan just egoism och altruism. Ty en altruistisk människa som konsekvent väljer att handla altruistiskt, bör rimligtvis ha detta som något sorts egenintresse. Radcliffe Richards tal om ”survival of the fittest”[7] bör därmed implicera inslag av altruism hos den egoistiska människan.

[1] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 48.
[2] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 154.
[3] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 158.
[4] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 173.
[5] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 53.
[6] Kant, Immanuel: Kritik av praktiska förnuftet, sid. 26.
[7] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 154.

Litteraturförteckning:

Kant, Immanuel (1788), översättning Agne Lundquist (2001): Kritik av praktiska förnuftet. Lund: Argos.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.
Tännsjö, Torbjörn (2000): Grundbok i normativ etik. Stockholm: Thales. Första upplagan. Andra tryckningen (2003).


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Människan och moralen

2005-08-12

Det har genom historien hävdats att en modern människosyn inte är kompatibel med en objektiv eller universell moral, och att det enda möjliga alternativet är den moraliska/etiska relativismen. Det ligger nära tillhands att hävda att alternativet till en universell moral är det tydligt subjektiva perspektivet, relativism. Ty om den universella moralen är objektiva faktorer står subjektiva dito i dikotomisk motsats. Men nu är knappast människan eller dess världsbild antingen svart eller vit. Utan det handlar snarare om en skiftande moraluppfattning någonstans mellan objektiv realism och subjektiv relativism, som är utelämnad till den givna kontexten.

Det är med hjälp av ett förnuftigt och rationellt tänkande människan kan botanisera i frågor om och kring vad som är rätt och fel. Författaren Janet Radcliffe Richards uttolkar relativismens huvudprincip till att människan bör hysa respekt för moraluppfattningar som nödvändigtvis inte är förenliga med den egna moralsynen[1]. Det problematiska med en sådan princip, sett ur ett relativistiskt perspektiv, är det faktum att den kan betraktas just som en moralprincip. Motsättningen blir tydlig då relativismen grund nämligen bottnar i frihet från moraliska principer. Kanske är det inte dess existens som sådan som inte är beviskraftig, utan den inte kan betraktas som mer riktig än vilken annan moralprincip som helst. Följden blir därför att människan inte har någon (moralisk) skyldighet att respektera sina nästas moraluppfattningar. En värld bestående av relativister skulle således kunna uppfattas som ett fullständigt virrvarr där rätt vore fel och fel vore rätt.

Realismen är kanske den ism som ligger närmast den universella (objektiva) moralen. Men är det över huvudtaget möjligt att ”enas” om en och samma uppfattning i frågor om vad som är rätt och fel? Är det möjligt när människans förnuftiga och rationella tänkande ställs mot subjektiva element, såsom klass och kön? Författaren Peter Singer menar att människans förmåga till förnuftigt tänkande kan tjäna som en väg bort från såväl godtycklig subjektivism som ett okritiskt accepterande av vårt samhälle och dess värdegrund[2]. Till detta vill Singer lägga människans förmåga till perspektivbyte och genom detta visa förståelse för det gemensamma god, den universella överblicken. Författaren Jonathan Glover menar också att människans förmåga att upptäcka och avslöja logiska inkonsekvenser[3], talar till den universella moralens fördel. Beaktar man pliktetiken, såsom filosofen Immanuel Kant såg den, finns det absoluta plikter som människan är underkastad, på grundval av att den är förnuftig[4].

Utifrån detta kan man då finna att det är tack vare människans förnuft som hon kan resonera rationellt i moraliska frågor. Och därigenom är inte den subjektiva relativismen det enda alternativet i modern människosyn. Det som både Singer och Glover tycks ha missat (bortsett ifrån?) är det faktum att människan inte är någon robot, befriad från känslor. Singer tillstår förvisso människans förmåga till perspektivbyte och därigenom förmåga till att känna empati och sympati för annan, men går inte djupare in på de irrationella konsekvenser som uppkommer vid känslomässig inblandning. Inte sällan ställs människan inför principiellt likartade situationer, men där denna beroende på känslomässigt sinnestillstånd kan handla diametralt omvänt. Singer skriver följande om människans handlande i termer av rätt och fel:

”…en del människor tvekar att göra det de vet är rätt, om de kan tjäna mer pengar eller vinna något annat som de vill ha, genom att göra det som de vet är fel. Det kan låta absurt, men de vill inte göra det som är rätt för de tror att de genom att göra så kommer att verka dumma i sina vänners ögon. De oroar sig naturligtvis inte för att de ska verka moraliskt dumma, utan för att de ska verka korkade.”[5]

Om man för en stund enas om att det förhåller så som Singer beskriver det, blir det intressant att beakta författaren och upplysningsfilosofen David Humes tal om förnuftets rationalitet som underkastad känslorna[6]. Hume tycks mena att rationella argument allena inte kan frambringa den fundamentala vilja, som i sin tur ligger till grund för ett givet moraliskt ställningstagande eller handlande. Utan det som krävs är mer eller mindre passionerade känslor i symbios med det rationella tänkandet. Förvisso kan rationaliteten påverka de känslomässiga impulserna, så till den milda grad att den avgörande viljekraften uppstår, alternativt inte uppstår, men människan kan aldrig enbart ta ställning eller handla utifrån en rationell argumentation. Hume understryker att en känsla aldrig kan betecknas som icke resonabel[7], vilket därmed skulle få den logiska följden av att i de fall ett känsloargument kallas icke beviskraftigt, så är det i själva verket den prejudicerande fördomen som är falsk.

Med hjälp av den grundläggande retoriska triaden ethos, pathos, logos, blir det ännu tydligare vilken roll känslorna spelar för människan. Ethos beskrivs som talarens karaktär och dennes trovärdighet. Karaktär och trovärdighet formas i mångt och mycket av pathos och logos, bruket av det i den givna kontexten. Pathos beskrivs med orden känslor, anspelning på känslor eller frambringande av känslor. Logos är förnuftet uttryckt i språk. Om människan är ofullständig, i större eller mindre utsträckning, utan dessa tre, är således förnuftet och rationaliteten (logos) endast en del i en större helhet. Ty människan är, i sin uppfattning av såväl sin egen som andras moral, hänvisad till att ta hänsyn också till de känslomässiga (pathos) incitament som för stunden är uppfattade som fakticiteten. För människan handlar det om att ständigt balansera mängden logos och pathos, för att på så vis inte äventyra sin karaktärs trovärdighet (ethos). Att göra det bör ses som det mest rationella ur ett förnuftighetsperspektiv!

[1] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 196.
[2] Singer, Peter: Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, sid. 278.
[3] Glover, Jonathan: Causing Death and Saving Lives, sid. 25.
[4] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 78.
[5] Singer, Peter: Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, sid. 109-110.
[6] Hume, David: A treatise of Human Nature, sid. 414.
[7] Hume, David: A Treatise of Human Nature, sid. 416.

Litteraturförteckning:

Glover, Jonathan (1997): Causing Death and Saving Lives. Penguin Books Limited.
Hume, David (1740), editor David Fate Norton and Mary J. Norton (2000): A Treatise of Human Nature. Oxford University Press.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.
Singer, Peter (2000, org. Utg. 1998): Hur ska vi leva? – Etik i egennyttans tid. Natur och Kultur.
Tännsjö, Torbjörn (2000): Grundbok i normativ etik. Stockholm: Thales. Första upplagan. Andra tryckningen (2003).


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Den fria viljan - finns den?

2005-08-12

Vad styr människan och dess vilja? Styrs människan av samma naturlagar (vilka dessa nu är) som styr all annan materia? Människans fria vilja - finns den överhuvudtaget? En diskussion om och kring idén om människans fria vilja utifrån darwinismens materialistiska människosyn är uteslutande beroende av vilka raster man använder sig av. I detta fall skall jag utgå från begreppen determinism, indeterminism, kompatibilism och inkompatibilism. Vidare är det viktigt att notera att dessa ismer allena inte kan ge några klara svar gällande huruvida människan har en fri vilja. Det är istället olika kombinationer av ismerna som kan hjälpa till att finna svar. Ett värde finner man dock i att definiera dessa ismer, då de ständigt kommer att återkomma i och mellan denna dokumentations rader.

Determinism
Vad är förutbestämt och vad kan människan påverka? Vid en första betraktelse ordet determinerad (förutbestämd) skulle man kunna definiera determinismen utifrån en tilltro till människan som allvetande redan från start, där människan använder sig av denna universella kunskap för att förutsäga det som komma skall. Determinismen menar inte att människan är determinerad i sådan mening. Författaren Thomas Nagel menar att förutsägbarhet inte är själva poängen med determinismen. Nagel framlägger istället en hypotes om existerande naturlagar, som styr världens skeenden[1]. Dessa naturlagar bestämmer i sin tur det som skall ske, samtidigt som de utelämnar andra handlingsalternativ. Handlingar som betraktas som determinerade, kan man ifrågasätta dem? Nagel menar att straffa en hund för att den tuggar på mattan, är ett sätt att påverka dess beteende framgent[2]. Men frågan är om det är förenligt med ett deterministiskt förhållningssätt att tro att man kan/skall förändra ett beteendemönster? Detta eftersom människan näppeligen inte kan påverka naturlagar (de naturlagar som är påverkningsbara är inga naturlagar).

Indeterminism
Denna ism stödjer sig i stort på ett antagande om att människans ursprung inte uteslutande är bestående av darwinistisk materia. Författaren Janet Radcliffe Richards menar därmed att dessa immateriella element, oavsett vilka de är, inte är deterministiska, vilket i sin tur gör den fria viljan möjlig[3]. Detta kan tyckas otillräckligt till hävd för indeterminismen och vill man stärka argumentationen som vill göra gällande att det alltid finns åtminstone en alternativ handling till det faktiska handlandet, bör man enligt Nagel[4] subjektivt förklara vad som menas med en utsaga om alternativa handlingsval och hur den subjektiva världsbilden skulle se ut för att detta skulle kunna betraktas som sant.

Kompatibilism
En kompatibilist fokuserar den fria viljan till handlande, och dess alternativ, på yttre faktorer som möjligtvis kan påverka händelseförloppet. Omfånget av friheten från tvång och hinder påverkar människans vilja till och val av handling. Även om kompatibilism är uppfattningen att fri vilja är förenligt med determinism, så knastrar det i mitt huvud, då orden kan och har inte går hand i hand i denna kontext. Visst, världen kan vara determinerad och människan kan samtidigt ha en fri vilja. Men har människan en fri vilja i en determinerad värld, bör denna fria vilja betraktas som endast en illusion. Ty vem avsäger sig förmågan att välja fritt? Tar man verkligen fasta på det kompatibilistiska synsättet flyter det deterministiska över i indeterminism. Kollisionen mellan determinismens tal om naturlagar och kompatibilismens andemening om subjektivt ursprung, gör därmed den fria viljan ur ett darwinistiskt perspektiv svår att anhänga sig till. I människans förmåga att just välja det ena eller andra, ligger det en subjektivitet som är svår att emotsäga, ty annars skulle man nog känna sig som Nagel, fången, och betrakta alla andra människor som dockor[5].

Inkompatibilism
Det som nyss ville göras gällande var att fri vilja är oförenlig med determinism. Detta skulle kunna betraktas som ett inkompatibilistiskt förhållningssätt. Inkompatibilismen är den mest kameleontaktiga ismen av dessa fyra. Eftersom den är mer öppen för olika perspektiv och förutsättningar kan den förenas med såväl determinism som indeterminism. Därmed kan inkompatibilisten hävda att människan har en fri vilja, som att människan inte har det, beroende av vilka ”glasögon” använder sig – determinismens eller indeterminismens!

Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar[6] och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. En människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet. Utifrån detta, kan man dra slutsatsen att även den människa som erkänner sig som ”inkompatibilistisk determinist” i själva verket är fri/har en fri vilja? Både ja och nej.
Ja, eftersom den bevisligen har haft viljan att välja att tro på den teori som hon tyr sig till och ingen annan, till exempel indeterminismen. Nej, eftersom det kan vara en av determinismens naturlagar som ”bestämt” att människan i fråga skall erkänna sig som inkompatibilistisk determinist. Ja, eftersom är man omedveten om alternativen till det aktuella (sinnes)tillståndet känner man sig fri. Anledningen till att man känner sig fången i fängelset är att man är medveten om ”det fria alternativet”. Determinismen teoretiska uppkomst och existensberättigande är beroende av de alternativa teorierna.

[1] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 49.
[2] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 51.
[3] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 137.
[4] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 55.
[5] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 54.
[6] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 104.

Litteraturförteckning:

Nagel, Thomas (1991), översättning Jonas Josefsson: Vad är meningen med alltihop? Nya Doxa.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Liberalism och Socialism

2005-08-05
Liberalism

Varje enskild människa har rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Frihet är främst tänkt som ett medel för människans självförverkligande. Samtidigt som människan är en egen individ med unik personlighet och drömmar, skall varje människa samtidigt respektera och ta ansvar för att rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka omfattar alla.

Jämlikhet bör omfatta alla människor och deras rätt till lika möjligheter/chanser i livet. En ekonomisk fördelningspolitik bör skoningslöst undvika all form av omfördelning där de som har de sämst ställt får det ännu sämre. I övrigt är det upp till var och en annan handla och ingå avtal.

Socialliberalismen skulle kunna definiera jämlikhet enligt följande: ”Alla människors rätt till lika möjligheter/chanser i livet”. Jämlikhet bör, ur ett socialliberalistiskt perspektiv, ses som ett medel för varje människa i dennes rätt att få söka lycka, att få förverkliga sig själv. Författaren Lena Halldenius problematiserar i sin bok Liberalism jämlik fördelning, jämlikhet i fördelning och det rättvisa i en given fördelningspolitik – en rättvis fördelning kan ju vara ojämlik! Invändningar görs också utifrån det kritiska förhållningssätt som ifrågasätter det möjliga att i praktiken ge alla människor lika möjligheter/chanser i livet, inte minst med tanke på varje individs psykiska, fysiska och sociala förhållanden.

Nyliberalismens möjliga definition av jämlikhet lyder som följer: ”Alla människor har äganderätten på sin sida och därmed möjligheter att genom fria transaktioner att öka den individuella välfärden, förutsatt att detta inte sker olovligt”. Man bör, i likhet med Halldenius, ifrågasätta det realistiska i en definition av jämlikhet enligt ovan, i praktiken kommer många nog känna sig förfördelade. Oavsett om en ökad individuell välfärd uppkommer olovligt eller inte.

Det moraliska rättighetsperspektivet utgår från individens frihet. Varje människa har vissa grundläggande rättigheter, däribland frihet, som stat eller annan inte har rätt att styra över. En politik som inskränker på individens frihet och rätt att söka efter lycka i livet är förkastlig.

Det demokratiska perspektivet är starkt förenat med den grundläggande och moraliska rättvisan. Individen har rätt till frihet och det är varje människas demokratiska rätt att inte få sina rättigheter skymfade.

Världsbilden grundar sig på en tro om människan individualitet, innehållande en unik personlighet och drömmar. Där dennes demokratiska rättigheter, såsom rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka, omfattar alla och därmed skall respekteras av alla, däribland staten.


Socialism

Frihet bygger på jämlikhet, där den egna fria viljan skall förenas med en kollektiv solidaritetstanke. Frihet är att alla människor ges lika förutsättningar till utveckling och delaktighet, i främjandet av det demokratiska samhället. Frihet bör ses som ett medel som är kopplat till politisk demokrati. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

En möjlig definition av jämlikhet enligt socialismen skulle kunna vara följande: ”en jämn fördelning av det demokratiska samhällets samlade resurser/förmögenheter, som skall omfatta allt från ekonomisk standard till maktinflytande”. Jämlikhet, i likhet med frihet, bör ses som ett medel för upprätthållandet/byggandet av en demokratiskt förankrad välfärdsstat. Författaren Mats Wingborg nämner i sin bok Socialism en extrem jämlikhetstanke med ett system av välfärdscheckar, som ett sätt att föra jämlik fördelningspolitik. Han säger dock i nästa andetag att en mer rimlig form av jämställd fördelning bör utgå från att människors livsvillkor skall vara jämlika. Detta kan i praktiken tolkas efter devisen ”bredd utan topp”. En jämn fördelning av det demokratiska samhällets samlade resurser/förmögenheter, som skall omfatta allt från ekonomisk standard till maktinflytande. Jämlikhet, i likhet med frihet, bör ses som ett medel för upprätthållandet/byggandet av en demokratiskt förankrad välfärdsstat.

Socialismens moraliska rättighetsperspektiv är kopplat till solidaritetstanken om jämlikhet. Att genom en relativt stor offentlig sektor omfördela resurser till förmån för de mindre lyckligt lottade människorna. I grund och botten skall varje individ, oavsett ekonomisk och socialstatus, har rättigheter till grundläggande samhällelig service inom vård, skola och omsorg, där alla människor skall vara med och dra sitt strå till stacken.

Frihet, jämlikhet och rättvisa kan sägas vara fundamenten som ligger till grund för socialismens demokratiska samhällsstat. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Världsbilden om människans natur är förenad med en tanke om individernas frihet i ett solidariskt välfärdssamhälle. Alla människor skall ges lika förutsättningar till utveckling och delaktighet, i främjandet av det demokratiska samhället. En stor offentlig sektor är den drivande motorn.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se


Litteraturförteckning:

Halldenius, Lena (2003): Liberalism. Bilda förlag.
Wingborg, Mats (2001): Socialism. Bilda förlag.

Fredens konflikt - konfliktens fred

2005-08-02
Konflikter och krig – då och nu
Konflikterna i vår tid präglas i större grad än tidigare av interna stridigheter, där till exempel olika etniska grupper inom en stat tvistar om maktförhållanden, detta ofta med hjälp av vapen. Drygt fem procent av samtliga väpnade konflikter under perioden 1989-1997 var mellan olika stater. Förtryckta etniska grupper som känner sig marginaliserade i förhållande till andra etniska grupper, får nog och beslutar sig för att göra någonting åt sin situation. Huvudproblemet kan man säga grundas i att den konflikthärjade staten många gånger är konstlad i det avseendet att maktförhållandet mellan olika etniska grupper och dessas respektive intressen är snedvridet. Detta behöver inte endast ha att göra med en annan kulturell identitet än den som föreskrivs av staten, utan kan ha andra grogrunder, såsom geografiska naturtillgångar och andra ekonomiska incitament. I sönderfallande Sovjet och Jugoslavien har vi sett exempel på detta.

Tidigare konflikter var emellertid mer mellanstatliga, där maktkampen mellan kommunism och kapitalism, öst mot väst, Sovjet mot USA, präglat i princip allt och alla större och mindre väpnade konflikter (inte andra världskriget att förglömma). Konfliktklimatet förr om åren skulle kunna beskrivas som tydligare, då kontrahenterna var tydligare uppmålade på grund av deras så diametralt olika ideologier. Dagens mer internt dominerade stridigheter innehåller i mina ögon en typ av ond cirkel, ur ett rent freds- och konfliktstudiehänseende. Inbördeskrig är ofta väldigt invecklade vilket gör det svårare för utomstående aktörer, inte minst media, att rapportera, någonting som gör att deras intresse minska, vilket i sin tur gör att omvärldens vetskap och därigenom intresse får synnerligen svårt att växa. Omvärldens inblandning i interna konflikter är inte alltid av godo, men det är först när omvärlden får vetskap den kan hjälpa.

Den historiska kolonialtiden är en starkt bidragande orsak till dagens konfliktklimat. De rika västländerna har många hundra år förtryckt och utnyttjat befolkning och landområden, inte minst på den afrikanska kontinenten. Det är inte tu tal om att de kapitalistiska staterna i väst skapat och format de påtagliga ojämlikheter och orättvisor, som vi kan se idag. Att dagens utvecklingsländer nu i allt större omfattning börjat inse deras roll i det ekonomiskt globaliserade systemet, gör att man vill förändra gällande förhållanden. Detta kan innebära interna stridigheter inom en stat, då det ofta finns såväl vinnare som förlorare på en nydaning.

Den ekonomiska globaliseringen, är den eftersträvansvärd? Nej, inte som den ser ut idag. Ekonomisk globalisering är i sig bra, men inte på bekostnad av ökad fattigdom för de redan utblottade. Freds- och utvecklingsforskaren Helena Lindholm Schulz skriver om globaliseringen som en selektiv process där stora delar av världen exkluderas och marginaliseras. Eftersom det är ”den starke” som bestämmer villkoren blir det inte enbart en selektiv process utan också en subjektiv sådan., där de kapitalistiska staterna i västvärlden blir rikare och rikare – på utvecklingsländernas bekostnad. Som det ser ut idag är USA den rikaste staten per capita (BNP $30 000) och Etiopien bland de fattigaste (BNP per capita $600).

Även om det inte är etnicitet som orsakar etniska eller interna konflikter, så är människors härkomst en avgörande faktor i dagens konfliktklimat. Konflikter där extrem nationalism förekommit har bottnat i att visa människogrupper dominerat över andra, svagare grupper. De starkare grupperna vill homogenisera vad de omfattar som ”sin” stat, vilket kan gå ut över dem som inte passar in. Konflikter som kan härledas till nationalism handlar därigenom om en definiering av ”vi” och ”dom”.

Det internationella systemet och dess huvudaktörer
De enskilda staterna kan sägas vara en av huvudaktörerna i det internationella systemet. En stats karaktär beskrivs enkelt som ett styrelseskick över ett geografiskt avgränsat område. Normalt har invånarna (medborgarna) en rad rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna följer i huvudsak det stadgade för ”de mänskliga rättigheterna”, skyldigheterna omfattas till del av statens lagar. Staternas styrelseskick kan ta sig olika uttryck, vissa är demokratiska och vissa mer eller mindre totalitära. De enskilda staterna måste i sin tur komma överens sinsemellan, varför dessa måste enas om gemensamma huvuddrag i utrikespolitiska spörsmål, i de internationella relationerna. Staterna kan också gå samman, eller skapa olika unioner och organisationer, för att till exempel undvika väpnade konflikter.

Framstående och viktiga aktörer, förutom enskilda stater, på den internationella scenen är bland annat Förenta Nationerna (FN), Europeiska Unionen (EU), Multinationella företag (MNC) och International Non-Governmental Organisations (INGO). FN:s organisation ser i korta drag ut enligt följande: Säkerhetsrådet beslutar om och utvecklar olika fredsbevarande aktioner. Generalförsamlingen innehåller alla världens stater och genom röstning avgör Säkerhetsrådets handlingsalternativ. Generalsekreteraren är vald av Generalförsamlingen och i mångt och mycket ett ansikte utåt. FN har ett fredsbevarande uppdrag, men begränsat i många fall av vetorätten och en byråkratisk organisation. EU är en sammanslagning av europeiska stater som vill främja ekonomi, fred och rörlighet för människor, varor och tjänster. Kan också betraktas som en maktfaktor gentemot USA. De multinationella företagen är spridda över hela världen och är ett resultat av kapitalismen utbredning efter andra världskriget, där ekonomisk vinning är huvudsyftet. INGO-grupper är i mångt och mycket beroende av ideella insatser av och för människor. Exempel på sådana organisationer är Amnesty, Röda Korset och Greenpeace. Dessa fungerar ofta som en blåslampa i baken på större aktörer som USA, EU och multinationella företag.

Den huvudsakliga problematiken för de största aktörerna i det internationella systemet är att deras respektive intressen och därmed viljor ofta står i konflikt med varandra. Detta faktum skapar problem i såväl stort som smått. Skulle de stora aktörerna anstränga sig mer för att komma överens, via kompromisser, så skulle aktörernas sammantagna arbete effektiviseras. Aktörerna bör också tänka mer långsiktigt för att skapa en hållbar utveckling.

FN:s kanske största handlingshinder är enskilda medlemmars vetorätt, vilket begränsar FN:s möjligheter. I exemplet EU är fenomenet i princip det samma. EU:s alla medlemmar är inte överens om vad som är bäst för unionen, vilket innebär att man internt inte kan enas om hur man bör handla i enskilda sakfrågor. FN och EU kan därför betraktas som byråkratiska och ineffektiva jättar, som enbart kostar en massa pengar. Men FN och EU kan samtidigt sägas vara precis vad denna värld behöver, då det faktiskt behövs mer delibrativa samtal på alla samhälleliga nivåer. Om inte FN och EU hade funnits skulle nog enskilda staters benägenhet att handla på eget bevåg vara betydligt större, ett handlande som kanske inte andra intressen skulle tycka om.

De multinationella företagen är beroende av vad enskilda stater och större sammanslutningar, såsom EU, beslutar, varför de är i en beroendeställning i västvärlden. Dessa kan också sägas vara marknadskänsliga, då det är kunderna som styr efterfrågan. I utvecklingsländerna är deras inflytande mer omfattande, varför de kan styra och ställa mer påtagligt. Fördelarna med INGO-grupper är att de inte är bundna till någon enskild aktör, såsom en stat eller ett företag, varför de kan agera mer fritt. De arbetar ofta med övergripande projekt, men där den konkreta hjälpen handlar om att gynna utsatta individer eller grupper.

Några ismers syn på FN och den internationella politiken
FN är som synes en av de största och mest inflytelserika aktörerna i det internationella systemet. Men uppfattningarna om FN och dess förmåga att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet, går vida isär. Här nedan följer några centrala ismers syn på FN och dess roll som en av huvudaktörerna i det internationella systemet.

Radikalism (ur den marxistiska traditionen)
Radikalerna är skeptiska till FN som organisation. De betraktar FN som en organisation med den huvudsakliga uppgiften att stödja och tjäna de nationer med mest politisk makt ur ett globalt perspektiv. Skall man tro radikalerna själva, har FN också lyckats med detta, på bekostnad av de mindre nationernas intressen. Om vi är överens om att de nationerna med mest politisk makt i världen är länderna i väst-världen, inte minst USA, så tycks anhängarna till radikalismen av den marxistiska traditionen mena att FN:s möjligheter att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet är små. Väst-världens kapitalistiska intressen sätter agendan för vad som skall hända och ske i fråga om allt ifrån oljeindustrin till militära krig. Mingst tar FN:s sanktioner i samband med Kuwait-kriget 1990 som ett illustrativt exempel för att belysa att det icke-västliga landet Irak och dess folk marginaliserades i fråga om hänsynstagande av intressen, till förmån för det hegemoniska USA. En för stor obalans när det kommer till politisk makt kan skapa intressekonflikter, vilket i sin tur kan skapa missnöje. Radikalerna ser större politiska och ekonomiska omfördelningar, till fördel för de svagare, som en förutsättning för att den politiska makten skall bli mer balanserad.

Liberalism/Nyliberalism
Till skillnad från radikalerna är liberalerna positivt inställda till FN och dess förmåga att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet. Liberalismen ser FN som en viktig internationell organisation där självständiga aktörer (nationer) möts, för att agera kollektivt. En viktig komponent för liberalismens positiva inställning till FN är det internationella rätts- och lagsystemet. Ett internationellt rättssystem är värdefullt för att öka de individuella nationernas ansvarstagande för krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter. Liberaler trycker också på de moraliska aspekterna, dels av innehållet i själva rättssystemet, men också den internationella rätten som sådan. Deras övertygelse är att nationer som är med i FN vill göra det som är rätt. God moral och och internationell rätt speglar i sin tur vad som är det rätta. Den internationella rättens tjänar till att vägleda nationerna när det kommer till bruk av våld, såsom krigshandlingar, i deras strävan att lösa konflikter eller skydda sig mot annan/andra nation(er).

Realism/Nyrealism
I likhet med radikalerna är realisterna skeptiska till organisationer i allmänhet och till FN i synnerhet. Den politiska och militäriska makten tillhör de enskilda staterna, vilket gör att nationsegoistiska intressen alltid kommer att styra vad som händer och sker. Detta medför att anarki kommer att vara ett inslag i organisationer, såsom FN. Realister strävar också ständigt efter en så bra maktbalans ur ett militärt perspektiv som möjligt. Realister är förvisso inte fullständigt negativa till det internationella rätts- och lagsystemet, det finns en potential i det. Men realister är tveksamma till att internationella rätt verkligen efterföljs av samtliga inblandade parter, när det väl kommer till kritan. Kollektiva överenskommelser och aktioner är inte att lita på då de förr eller senare hamnar på kollisionskurs med nationernas särintressen, menar realisterna. Med detta i åtanke är det av fundamental karaktär att varje enskild nation respekterar varandras geografiska gränser, på land, i luften och till sjöss. Realismens syn på det internationella systemet är att staterna är de viktigaste aktörerna, då dessa per definition inte är inskränkbara. Enskilda stater eftersträvar makt av säkerhetsskäl. Realismen menar också att maktbalans fundamentet till en varaktig fred. Detta bygger på en människosyn där det är den mänskliga naturen att känna osäkerhet eller utnyttja någon annans osäkerhet för egen fördel. Människor är rädda för varandra. Strukturalism och pluralism bygger på en förenklad realism. Strukturalister framhäver staternas agerande vad det gäller ekonomisk struktur och befolkningens sedvänjor i fråga om handel. Pluralister ser dock en mer komplex bild av realismens ekonomiska synsätt, där människor är betydligt mer beroende av varandra.

Konstruktivism/kritisk teori
Konstruktivismen och kritisk teori består av ett flertal olika ”skolor”. En konstruktivist ser det internationella systemet som en sorts kiasm – människans struktur, strukturens människa. Där människan är upphovsmakare och aktör av det nämnda systemet. De kritiska teorierna är i huvudsak tre till antalet; Frankfurtskolan (som beskriver det mänskliga i att följa rådande maktstrukturer), Dependency theory (som bygger på ett antagande om att starkare utnyttjar svagare) och Världssystemsteorin (som menar att det är aktörens placering i systemet som avgör dess roll och handlingsförmåga).

Positiv och negativ fred
Diskussioner om fredsskapande i freds- och konflikthänseende, bör delas in i ett tal om negativt respektive positivt fredskapande. Den negativa definitionen handlar dels om ett formgivande av antitesen till närvaron av krig, såsom ”frånvaron av krig” eller ”närvaron av fred”, men dels om maktbalans i förening med Nicholsons realismbeskrivning av människan, som en aktör som en sorts förtryckare av svagare aktörer.

För att kunna skapa vad som definieras som positiv fred behövs en mer rättvis och jämställd värld på alla nivåer. Det handlar i huvudsak om att få innehavarna av världsmakten att inse vad som är en hållbar global utveckling. Mänskliga värden och moralprinciper bör föras upp högst på agendan och sedan omsättas i praktiskt handlande. Gör man detta effektiviseras arbetet med att nedmontera hot- och fiendebilder.

I detta sammanhang blir det också intressant att diskutera icke-våld-principen som verktyg för att bygga en positiv fred. Konsten att föregå med gott exempel kan tolkas vara en av hörnstenarna med denna princip. Ett delmål är att få den som förtrycker med våld att reflektera över sitt handlande, genom självbegränsning. Viktigt för att denna princip skall vara effektiv är att den praktiseras av en större majoritet av befolkningen och helst av folk med ett visst förtroende och inflytande redan vid start. Det strukturella våldet, på mikronivå mot kvinnor och på makronivå av folkgrupper, är kanske den positiva fredens främsta antagonist. Problemet med det strukturella våldet är att det är svårt att definiera i och med att det är del av en kulturell sedvänja.

För att en positiv fred skall vara möjlig bör också FN:s roll och inflytande öka markant. Vägledande bör FN:s mänskliga rättigheter vara. För att detta skall kunna bli verklighet måste i sin tur andra aktörer, såsom USA och EU, i det internationella systemet stå tillbaka, vilket förefaller föga troligt i nuläget. Det långsiktiga tänkandet och handlandet bör öka, där jag främst vänder mig emot den ohållbara och destruktiva miljöpolitiken som förs på det globala planet i dagsläget. En ökad miljömedvetenhet kan på kort sikt hämma den ekonomiska utvecklingen, men på lång sikt finns det inga hållbara motsättningar mellan en god miljöpolitik och ekonomisk tillväxt.

Kärnvapnens existens – skapare av maktbalans?
”Det kalla kriget” har löpt som en röd tråd i kärnvapenfrågan allt sedan andra världskrigets slut. USA och Sovjet kapprustade under flera årtionden där konstruerandet och utvecklandet av olika kärn- och massförstörelsevapen (såsom kemiska och biologiska) varvades med sofistikerad retorik. Bland annat utvecklades vapenkontroll efter ”Kubakrisen” 1962, där andemeningen var att minska produktionen av kärnvapen och utjämna maktbalansen. 1985 startade den dåvarande presidenten i Sovjet, Michael Gorbachev kärnvapendesarmering. Kärnvapenstoppet gjordes officiellt 1996, vilket skulle innebära ett slut på utvecklandet av nya kärn- och massförstörelsevapen.

Förutom att förebyggande åtgärder, såsom informations insamlande, har tilltagit, så är maktbalansen en starkt avgörande faktor när det kommer till taktisk planering. Nicholson betonar motattackens medvetenhet som ett effektivt verktyg för maktbalansens utjämning. Motattacker bör man skylta tydligt med för att undvika eventuella attacker. Den kombattant som vill attackerna skall i ett tidigt skede få reda på och inse att en motattack är att vänta vid ett eventuellt angrepp. Ett kärnvapenangrepp är därmed enligt vissa att betrakta som ett kontraproduktivt tilltag. Kanske är det därför så få atommissiler avfyrats?

Den internationella lagstiftningen har tagit fasta på att reglera vad aktörerna i det internationella systemet får göra och inte göra om och kring kärn- och massförstörelsevapenfrågor. Men trots lagstiftning spekuleras det i att runt 15 stater alltjämt ha biologiska stridsmedel. Olika konventioner har upprättats, där den senaste är daterad till 2001 då 174 stater undertecknade ett avtal som förbjuder kemiska vapen. De stater som tyr sig till ett synsätt influerat av realismen, är kritiska till den allomfattande internationella lagstiftningen, då den många gånger står i konflikt med tanken om staternas suveränitet.

Världssystemets problem och möjligheter
Det kan ifrågasättas om det är moraliskt rätt att hota med repressalier i form av väpnat våld, för att få igenom det man vill. Värdering av argument och skäl för att använda våld eller kriga är alltid till syvenne och sist en subjektiv bedömning. Att sedan påstå att krig alltid är en nödlösning när förhandlingar brutit samman, är inte särdeles relevant. Detta eftersom det alltid är en subjektiv bedömning av när ett dödläge har uppkommit i förhandlingarna. Vissa kanske hävdar att kärnvapenkrig är mer moraliskt rätt, då man inte skickar ut soldater till en eventuell död, men å andra sidan är skadeverkningarna på såväl människor som miljö desto mer omfattande, inte minst ur ett humanitärt och ekonomiskt perspektiv. De som hävdar att kärnvapenkrig skulle vara mindre inskränkande på de mänskliga rättigheterna, håller jag inte med, då det är tveksamt om det är en mänsklig rättighet att få anfalla någon annan, till skillnad från att få försvara sig.

Militärt kan det internationella världssystemet i större grad använda sig av NATO och FN. Antingen kan dessa vänta till det att de stridande parterna närmat sig varandra och redo att förhandla om vapenvila. Om det tar alltför långt tid eller om det humanitära tillståndet i konflikthärden kräver det, så kan man vidta fredstvingande åtgärder, såsom att genom våld gå in och sär de krigande parterna åt. Den regim som vill ta över kontrollen av ett krigshärjat område måste komma till bukt med det organiserade våldet och därefter etablera tillit, legitimitet och ett fungerande rättsväsende.

Humanitära interventioner är viss mån komplexa i sin konstruktion, då dessa står i strid med realismens tanke om statens suveränitet. FN vill dock göra inskränkningar på denna suveränitetsprincip när nöden så kräver. På grund av att aktörerna, viljorna och intressena i FN:s världssamfund är så skiftande, kan FN:s fredshandlingskapacitet ifrågasättas.

Om man tror att ett krigshärjat samhälle lever i sus och dus efter att ett fredsavtal upprättats, tar man fel. Otryggheten, osäkerheten, fragmenteringen och polariseringen är alltjämnt påtaglig. De diplomatiska metoderna blir därför viktiga i en strävan att skapa så bra förutsättningar som möjligt för ett byggande av ett gynnsammare samhällsklimat. Hanterandet av den aktuella konflikten handlar i mångt och mycket om att invänta det mogna ögonblicket, där båda parter är villiga att finna en konfliktlösning. Nästa steg blir att omvandla konfliktens tvistemål till demokratiskt förankrade handlingsplaner, i akt och mening att söka försoning. I detta läge är det av yttersta vikt att alla samhällsgrupper får komma till tals, annars riskerar de negligerade grupperna känna sig förbisedda, vilket i sin tur kan vara en grogrund till nya tvistemålsfrågor.

En annan avgörande faktor för en varaktig, positiv fred är förstås också socioekonomiska aspekter, såsom att komma tillrätta med arbetslöshet, infrastruktur och dylikt. Ett lämpligt valsystem förstås också att föredra. Ett majoritetsvalsystem där vinnaren av varje enskild valkrets tar allt är näppeligen att förespråka i dagens inomstatliga krigshärdar, då dessa ofta ger ett snedvridet maktförhållande i parlamentet. Beroende på konfliktens art och utgång kan det vara värdefullt att ställa individer till svars i internationella domstolar, såsom International Court of Justice (ICJ) och European Court of Justice. Detta eftersom det kan vara svårare att få till en ”rättvis” rättsprocess i en inhemsk domstol. Det är också av stort värde att de människor som flytt det krigshärjade området, om de så behagar, bereds möjligheter att återvända. Inte minst för att det krävs god vilja och intresse för att bygga en stark och fredlig stat.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se


Litteratur- och källförteckning:

Barash, David P. och Charles P. Webel (2002): ”Nonviolence” (kapitel 20). Ur boken Barash, David P. och Charles P. Webel (Ed.): Peace and Conflict Studies. London Sage.
Karlsson, Svante (2004): Freds- och konfliktkunskap. Lund: Studentlitteratur.
Keskitalo, Carina (2005): ”Power-point-handouts”, samt gruppdiskussion. Freds- och konfliktstudier A1 (sommarkurs). Umeå universitet.
Lindholm Schulz, Helena (2002): Krig i vår tid. Lund: Studentlitteratur.
Mingst, Karen (2004): Essentials of International Relations. W.W. Norton&Company Ltd. Tredje upplagan.
Nicholson, Michael (2002): International Relations: A Concise Introduction. Basingstoke: Palgrave. Andra upplagan.