Dialogoss - program tre och fyra

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt fyra program (onsdagar kl.13-14). I förra veckan (12/10) handlade det om nätverket Språkförsvaret och dess verksamhet. Följande går att läsa på deras hemsida: http://www.sprakforsvaret.se/

”Störs du av att engelskan tycks breda ut sig i Sverige i tid och otid? Anser du det vara en rättighet att i Sverige få t.ex. bruksanvisningar och resevillkor på svenska? Irriteras du av att det visas så många långfilmer på engelska och så få på svenska och andra språk – irriteras du av att så många reklaminslag i tv och i andra massmedia i Sverige är på engelska? Ifrågasätter du kravet att skriva akademiska avhandlingar direkt på engelska vid så många utbildningar vid svenska universitet? Misstänker du att svenskspråkiga förlorar på att svenska företag går över till engelska som koncernspråk, eller ifrågasätter du att föredrag och seminarier hålls på engelska, trots att alla förstår svenska? Menar du att kunskap går förlorad när engelska införs som första undervisningspråk vid svenska skolor? Tycker du att det är ett fattigdomsbevis att svenska idrottsklubbar skaffar sig namn i stil med "Hawks" i stället för "Hökar", eller att svenska tv-program ges titlar som ”Cold case Sverige”?
/…/
Vi inser naturligtvis engelskans gångbarhet som internationellt andraspråk, men engelskans nuvarande ställning som världspråk hotar på sikt andra språks fortlevnad, däribland svenskans. Detta är ingen ödesbestämd utveckling. Det är människor av kött och blod, som mer eller mindre aningslöst verkar för denna utveckling. Det betyder också att denna utveckling kan motarbetas och bekämpas - av andra människor av kött och blod. Vi anser att mångspråkighet har ett värde i sig och att svenskan i Sverige numera aktivt måste försvaras på ett helt annat sätt än tidigare, i och med den så kallade. globaliseringen och EU-medlemskapet.”

Gäster i programmet var Olle Käll och José Luis Ramirez, båda involverade i nätverket Språkförsvaret. Käll och Ramirez berättade om nätverkets konkreta arbete, där artikelförfattande och bevakning av utredningen ”mål i mun” ingår. Talesmännen menade mot slutet av samtalet att om inte svenska språkets särart, egenvärde och ställning bevaras och viss mån stärks i förhållande till andra språk i Sverige, så kan en mänsklig splittring komma att uppstå, vilket i sin tur kan hota demokratin.


I gårdagens program (19/10) gästade mångsysslaren Björn Fant Dialogoss. Samtalet kom att kretsa kring ”vikten av att nätverka (under sin studietid)”. Följande går att läsa på Björns hemsida: http://www.bjornfant.se/

”Nätverka, men välj dina kontakter i lugn och ro
Det har blivit väldigt trendigt att nätverka, speciellt i entreprenörskretsar. ”Nätverket är ditt viktigaste kort” heter det. Men man ska inte överdriva dess betydelse, speciellt som vissa verkar fokusera mer på att träffa så mycket folk som möjligt att de glömmer bort att vårda och upprätthålla sina kontakter. Eller så finns det de som försöker och bara springer på luncher och möten hela tiden och inte hinner göra något av alla idéer som sprudlar fram under mötena. Jag skulle påstå att jag ligger någonstans i mitten. Jag har mitt egna nätverk Symbios som i dagsläget är åtta personer. Det har fungerat bra en tid och vi ska nu fokusera på att ta in ytterligare några medlemmar. Men vi gör det i lugn takt.

Utöver Symbios har jag kontakt med en del personer som jag naturligt tycker om att umgås med och som kan inspirera mig när jag behöver det. Sen har vi de lite med flytande onlinenätverken. De har sprungit i blom de senaste åren och jag ska försöka kommentera några av dem.

Interesting.org – är en organisation som sysslar med idékläckning. Bröderna Hären lägger ut idéer åt folk i nätverket. Men det senaste året har det inte kommit in några kampanjer utan bröderna föreläser om Kreativitet över hela världen istället och tjänar pengar på sina två (väldigt inspirerande) böcker; idéboken och idéboken2.

Förbättingsforum - engagerar personer inom tillverkningsindustrin att byta erfarenheter och idéer för konstant förbättring. Mycket mer om dem vet jag inte.

Nya kontakter - är en sida där man kan leta efter konsulter, leverantörer och affärspartners att starta firma med. Mestadels är tjänsterna inom it, design och ekonomi men tyvärr är utbudet ganska tunt just nu då de inte har så många aktiva medlemmar.

Shortcut.nu - Här var jag medlem ett år och det är ett väldigt aktivt nätverk. De har en medlemstidning som det skrivs om matnyttiga trender i entreprenörvärlden. Detta kompletteras med ett forum på nätet. Medlemskapet kostar pengar. Det som fick mig att lämna shortcut var att det är ett nätverk för och med überentreprenörer. Alla pratar om inspiration och kreativitet och det är det som är problemet. Alla är för likadana. Jag kunde inte hitta en vanlig programmerare där om jag behövde det. Alla var visionärer.

Jag har lite svårt för de där onlineentreprenörerna. Mina kontakter som har gett mig uppdrag och inspiration har jag träffat genom andra jobb, vänner och i skolan. Där är det lättare att hitta ett gemensamt mål och sedan bilda en vision kring det. För mycket kreativitet är som för mycket choklad. Tillslut kräks man. ”

Under programmet menade Björn, tillvardags bland annat student vid Södertörns högskola sedan tre år tillbaka, på att skillnaderna mellan ”att nätverka” och ”att umgås med vänner” kan te sig rätt små, men att det finns några klara särdrag. Människorna i sitt nätverk behöver man inte vara döbra polare med, där man gärna kan ha väldigt olika personligheter, utifrån exempelvis kompetensområden och politiska ställningstaganden och dylikt. Många av Björns nätverkskontakter har han stiftat bekantskap med under sin studietid, på kurser och övriga studieengagemang. På tal om nätverkandets baksidor menade Björn att man bör sträva efter kvalitet istället för kvantitet, det vill säga att man bör välja sina nätverkskontakter med omsorg. För att på så vis undvika ett kreativt vakuum, där möten och idéer inte leder till praktiskt handlande.


Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Utvecklingens kamp – kampens utveckling!

Hej, M!

Tack, det mesta är bra med mig. Synd bara att det är så förbenat kallt.
Tvivelsutan är det en stor ära för mig att delge dig mina funderingar om och kring retorikverksamheten vid Södertörns högskola (SH). Jag försöker arbeta aktivt med reflektion och feedbactio, men icke tu tal om att man blir behjälpt av att ha ett konkret syfte för ögonen, såsom i detta fall. Inledningsvis vill jag också rekommendera dig att dels ta del av Högskoleverkets senaste kritik av retorikämnet vid SH (www.hsv.se) och dels kontakta José Luis Ramirez, för ytterligare perspektiv på den aktuella verksamheten och om av vilka den bedrivs. Förklara dig och ditt ärende, så kommer han gladeligen att lätta sitt hjärta. Sedan tycker jag också att en bra ingång för kritisk granskning kan vara att studera gamla styrelseprotokoll från institutions- samt ämnes-/programstyrelsemöten (kontakta prefekt respektive institutionssekreterarna, för dessa dokument), i akt och mening att studera hur uppföljning/genomförande av fattade beslut efterlevs. Kontakta också insatta personer vid Studentkåren samt övriga studentrepresentanter i aktuella styrelser.

Nåväl, var och hur skall jag börja min personliga reflektion? Med en kiasm, förstås. Utvecklingens kamp – kampens utveckling!
Jag flyttade ned till Stockholm och SH för att studera retorik, denna av många missförstådda och därmed underskattade konst. Jag hade till en början svårt att ordna med boende och sökte därför dispens, för att slippa närvara vid upprop/registreringstillfället. Efter flera dagars väntan på något sorts svar, ringde jag till institutionen för svenska, retorik och journalistik, för att muntligen förvissa mig om att min formella dispensansökan behandlats och att jag därmed skulle kunna erhålla ett positivt eller negativt beslutsbesked. För en norrlänning, som är i färd med att flytta cirka 100 mil, är det ingen oviktig detalj att saker och ting faller på plats redan från start. En bra start kan komma att betyda allt i den nya miljön, inte minst studiesocialt. Nu var jag, redan då, förhållandevis vältalig i både tal och skrift och högskolevan, varför jag lyckades utröna frågetecknen som förelåg just i detta inledningsskede. Men, om nu jag kände mig så oproffsigt och nonchalant behandlad, hur skall då alla de nybörjare från studieovana miljöer, som SH särskilt vänder sig till, känna sig? Och vad skall de tänka?

Att påstå att kaos rådde vid institutionen för svenska, retorik och journalistik när jag började studera där hösten 2004 är nog en stor överdrift. Men för oss studenter rådde mindre förvirring. Varför fick vi inte scheman i god tid före kursstart, som är god högskolesed? När vi väl får scheman, varför är inte angivna datum, tider och lokaler överensstämmande med verkligheten? Varför stämmer inte kurslitteraturen och varför finns inte kursböckerna att köpa i ”Boklådan”, som avtalat? Varför fattas beslut om sena ändringar om och kring kurslitteratur egenmäktigt av läraren, istället för i samråd med vilka det berör mest – studenterna?

Så här långt kan det tyckas att jag är allt för allmänt hållen i mina funderingar kring retorikämnet vid SH. Men faktum är att jag ser ett flertal poänger i att fundera om och kring de stora och övergripande spörsmålen i första hand, ty det är dessa som framkallar och formar de till synes små och flyende problemen den alldaglige studenten upplever som störande. Att inte enbart se till retorikämnet allena, utan också betrakta det som en del av helheten institutionen för svenska, retorik och journalistik, som i sin tur är en del av helheten Södertörns högskola, som i sin tur är ett av många högre lärosäten i Sverige, där man rimligtvis bör finna många gemensamma beröringspunkter.

På grund av (tack vare) att den inledande förvirringen kändes alltmer irriterande, tog jag tidigt ett beslut om att försöka göra saker och ting bättre för oss studenter. Jag blev studentrepresentant. Någonting som bland annat innefattade att vara ledamot i såväl institutionsstyrelsen (svenska, retorik och journalistik), som ämnes-/programstyrelsen (svenska och retorik). Redan vid institutionsstyrelsens första möte för hösten 2004 började jag komma underfund med vad som fattades (och alltjämt fattas) i institutionens verksamhet. Konkreta och väl förankrade ambitioner, visioner och mål. När jag, studentrepresentanten, väckte idén om att ett måldokument borde upprättas (ja, åtminstone diskuteras) möttes jag av förvånade blickar och oförstående kommentarer. ”Här ägnar vi oss inte åt sådant, vi ska besluta om budget”, var en kommentar. Samma person som vid det påföljande mötet hade kommit på en briljant idé: ”Har ni tänkt på att det är viktigt med visioner och tydliga mål, vi bör författa ett måldokument!”…

Gemensamma ambitioner, visioner och mål är i mitt tycke av fundamental art för att den bedrivna verksamheten och dess aktörer ständigt skall kunna utvecklas. Utan ambitioner, visioner och mål blir det lätt ett kortsiktigt förvaltande, där aktörerna famlar i ett mörker, som leder till att dessa tappar varandra och den gemensamma riktningen. Men att göra natt till dag, är ingen människa förmögen till. Det ekonomiska mörker institutionen för svenska, retorik och journalistik lever i är svårt att ändra på för enskilda individer vid institutionen. Vad som krävs i detta läge är kompetenta ledare och ett genomtänkt ledarskap. Har SH i allmänhet det? Har den nämnda institutionen i synnerhet det?

I ett kompetent ledarskap är intresse och vilja viktiga hörnstenar. Vad är det som driver människorna på ledande befattningar på institutionen? Är det kärleken till SH? Är det kärleken till sitt ämne? Är det kärleken till sig själv, den egna forskningen, plånboken eller fritiden? Kärleken till studenterna och dess bästa, finns den? Jo, den finns nog, men hur ser den ut och hur prioriteras den?

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har varit av avgörande betydelse i fallet ledarskapet av institutionen för svenska retorik och journalistik. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f. Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om intresse, vilja och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga. I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det också adekvat att fundera kring viljans frihet. Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. En människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet.

Om jag härvidlag kopplar det praktiska förnuftet till intresse och kompetens, så leder det till framställandet av ett antal retorikfilosofiska frågeställningar. Det jag försöker att göra här är inte att sammanfoga länkar till en slitstark kedja, utan jag försöker i själva verket att lägga ett tiotusenbitarspussel. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften och det fruktbara ledarskapet, eller är det tvärtom?

Vidare är Kants kategoriska imperativ (”Handla så att maximen för din vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för allmän lag”) intressant att ställa emot de ansvariga inom institutionen och dess handlande. Utgår jag här ifrån att deras faktiska och praktiska gärningar är de samma som deras viljeintentioner, är det lätt att förkasta personerna som moraliskt tvivelaktiga förebilder när det kommer till bedrivandet av motsvarande verksamhet.

När jag nu sitter och reflekterar över min två terminer som student och representant för andra studenter, vid SH och institutionen för svenska, retorik och journalistik, är det paradoxen som gör sig påmind. Paradoxen som gör gällande att jag som studentrepresentant ständigt behövde hävda, kräva och önska min rätt och vilja att medverka i och bli upplyst om beslutandeprocesser. Mycket lite information kom automatiskt och när den kom var den pliktskyldigt utfärdad. Att människor som valt att bli undervisande lärare, tycks hysa förakt mot nästa generation ”lärare” (läs; kunskapsförmedlare), är för mig en gåtfull paradox. Särskilt som dessa själva varit studenter en gång.

Mot slutet av höstterminen 2004 skulle två nya adjunkttjänster tillsättas vid institutionen. I förbigående fick jag veta om detta och frågade på eget initiativ prefekt Kajsa Sköldvall om jag finge medverka i rekryteringsgruppen. Det visade sig gå bra. Jag tog uppdraget på stort allvar och tillförde viktiga studentperspektiv före, under och efter hela rekryteringsprocessen. Idag har institutionen en av studenterna mycket omtyckt lärare, i Cecilia Törnqvist, som är att betrakta som en påläggskalv.

Det kanske är mycket värre ställt på andra håll. Visst, jag som studentrepresentant, blev aldrig fysiskt eller psykiskt mobbad under dessa två terminer, men jag blev sällan behandlad som en jämlike, som hade något unikt och viktigt att tillföra. Ständigt tvingades jag hävda mig och mina medstudenter. När det i mars 2005 var dags för ämneskonferens i retorik i Uppsala, föreslog jag på ett styrelsemöte att det kunde vara värdefullt med studentperspektiv under konferensen och att det i sin tur kunde komma ämnesverksamheten till gagn, väl tillbaka i vardagen på SH. Tvekan var påtaglig bland de församlade ledamöterna, men efter att jag försäkrat mötets ordförande om att jag skulle ordna finansieringen på egen hand, så gav han mig motvilligt sin välsignelse. Funderingarna är av principiell natur: är jag naiv som tror att lärare kan och vill veta vad studenter tycker? Är jag naiv som tror att lärare kan lära sig lika mycket på att lyssna på studenter, som studenter kan lära sig av att lyssna på lärare? Varför får inte studentperspektiv kosta tid och pengar?

Ty, visst är väl huvudtanken med upprättandet av alla lärosäten, från grundskola till högskola/universitet, att eleverna/studenterna och dess intressen och läranden skall stå i huvudfokus? Med hjälp av studenternas läsglasögon är det en självklarhet att så bör vara fallet, i teorin i allmänhet och i praktiken i synnerhet. Men när lärare och inte minst ledargestalter vid SH läser och ställer sig samma fråga, är det hycklerivarning. I teorin svarar de med stor sannolikhet ”ja, självklart är studenterna viktigast för oss”. Men hur (väl) omsätter lärare och ledare inom SH detta teoretiska prat i praktiskt handlande? Jo, bland annat genom att understå sig själva och alla studenter lagstadgad kompetensutveckling. Det främsta, och mest allvarliga, konkreta exemplet på detta är det undermåliga praktiserandet av kursutvärderingar, både ifråga om kvantitet och kvalitet (som man frågar får man svar…). Huruvida detta är en medveten strategi skall undertecknad låta vara osagt, men så mycket kan vi väl vara överens om att det är en kontraproduktiv strategi? Att likt strutsen stoppa huvudet i sanden, kan knappast vara det bästa sättet att höja kvaliteten på verksamheten, så att man blir uppgraderad från högskola till universitet? Detta konkreta exempel är ett resultat av den mer abstrakta problematiken som gjort att SH i själva verket har ett betydligt bättre rykte, än vad den förtjänar.

Problematiken bottnar sig i den sunda men samtidigt ack så fåfänga föreställningen om att SH skulle bli universitet 2003. Missförstå mig rätt, det är våra drömmar som gör livet värt att leva, men även om man som ledning för ett högre läroverk har sina tankar uppe i det blå, så bör man ständigt verka i nuet. Vad arbetar jag med? Var arbetar jag? Vem arbetar jag för? Hur arbetar jag? Varför går jag till arbetet idag?

Alla ni verksamma vid Södertörns högskola, blicka nu, liksom undertecknad, framåt och försök verka för ett formande av den bästa av utbildningsvärldar. Det finns få studenter som vill negligera hörnstenar som forskning och olika utvecklings- och samarbetsprojekt med näringsliv och organisationer, i byggandet av ett spirituellt och framgångsrikt universitet, men i grund och botten bör en attraktiv grundutbildning i ständig utveckling cementeras. Börja i nuet, se er omkring, tala bra med studenterna, titta dem i ögonen bättre, lyssna medkännande till dem bäst! På så vis skapar ni en medveten och förstående dialogkultur, där ett kritiskt men samtidigt konstruktivt samtal kan frodas. Det att tala är silver, det att visa handlingskraft är guld – lär av dem ni lär!

Om inte ledande personer på alla möjliga nivåer inom SH börjar lyssna och ta hänsyn till studenternas intressen i större utsträckning än vad som är fallet idag, kommer det att gå utför med hela verksamheten. Trovärdighet och kvalitet går hand i hand och förutsätter ett respektfullt handhavande av de som legitimerar verksamhetens existens. En bättre dialog mellan ledare och student kan förebygga begynnande förakt och sjunkande söktryck.

Att nonchalansen gentemot studenterna och dess möjligheter till inflytande genomsyrar hela SH fick jag klart för mig den gångna sommaren. Detta när jag skulle erhålla monetär ersättning för det arbete jag utfört å SH:s vägnar. SH:s ledning valde nämligen att inte betala arvode för mitt arbete med ”verksamhetsplan/måldokumentet” i institutionsstyrelsen, samt arbetstimmarna i ”rekryteringsgruppen”. Ärligt talat är jag inte särdeles överraskad över att SH:s ledning inte valde att ekonomisk premiera allt det jag (och andra studenter) gjort (och framgent kommer att göra) för SH i allmänhet och institutionen för svenska, retorik och journalistik i synnerhet. Personligen har jag förståelse för att ledningen måste hålla sig till det principiella "ramverk" som den upprättat, men där jag ställer mig frågande till detta "ramverk". Ty, hur skall jag tolka ledningens val att inte ekonomiskt ersätta mig för att jag hjälper den med att välja ut de mest lämpliga lärarna för anställning och en institutions långsiktiga arbete med så fundamentala ting som ambitioner, visioner och mål (verksamhetsplan), än att den, om inte tycker det är oviktigt, såväl att jag i egenskap av student är oviktig på det vis att jag inte kan tillföra adekvata perspektiv? Personligen kan jag tycka att de arbetsinsatser jag stått för, utöver de officiella ämnes-/program- och institutionsstyrelsemötena, har varit betydligt mer givande inte bara för min egen del, utan också för SH som helhet. Det jag tyckt mig ha saknat på institutionell nivå, har jag försökt att tillföra. Det jag har försökt att tillföra är ett mer långsiktigt tänkande, planerande och handlande.

För min del handlade detta ärende lika lite om pengar som om prestige. Men jag gjorde klart för handläggaren att jag oavsett storleken på det totala arvodet inte hade för avsikt att behålla det, utan skänka det till bättre behövande människor. Att ledningen för Södertörns högskola inte kan ta hänsyn till t.ex. de svältande barnen i Afrika kan jag nog respektera, men att ledningen inte tar grundläggande hänsyn till studenternas intressen är svårare att respektera. Ty att som ledning för en högskola inte lyssna till studenternas röst, är att som människa inte lyssna till sitt hjärta!

Med hopp om en konstruktiv förbättring,


Dan W Boter
Student(representant) vid Södertörns högskola 2004/2005

Miljöförbättringar och mera monetära miljoner - mäkta möjligt!

Den högsta punkten i Uppsala är ett sopberg. Varför är det så och vad kan den enskilda individen såväl som det kollektiva samhället göra åt de ökade miljöproblemen, ur både det lokala och globala perspektivet? Ekonomisk tillväxt – genom förändring – är vad som i grunden krävs!

För att kunna tala om ekonomisk tillväxt och argumentera för att den är gynnsam för vår miljö kräver det att man definierar begreppet ”ekonomisk tillväxt”. När man talar om ekonomisk tillväxt menar man för det mesta en ökning av BNP (värdet av alla varor och tjänster som köps och säljs på den officiella marknaden i ett land under ett år).

Vi har under de senaste 150 åren haft en ökad tillväxt och det har lett till att vår materiella samt sociala välfärd har stigit i väst världen. Detta menar Klas Eklund i sin bok Vår ekonomi. Konkret har det bl.a givit oss höjda löner, en förbättrad sjukvård, pensioner och social trygghet iden industriella delen av världen. Hur påverkar då denna förhöjda levnadsstandard miljön? Enligt miljö-kuznets-kurvan så har den ekonomiska tillväxten i ett längre tidsperspektiv en positiv effekt på miljön. För det första styrs industrin i ett land somhar en växande ekonomi oftast mot produktion som använder färre resurser och förorenar mindre (information/service industri). För det andra förvälfärd ofta med sig utbildning som i sin tur leder till en större miljömedvetenhet. Detta leder till att befolkningen kräver statligare former för att förbättra och komma till rätta med miljöproblem och blir villiga att betala högre skatter för att finansiera dessa. För det tredje leder inkomstökningen även till att efterfrågan på miljövänliga, d.v.s gröna produkter ökar bland medborgarna. Vilket i sin tur driver marknaden och statsmaktens företag till att utveckla miljövänligare teknologier.

Vad har då den ekonomiska tillväxten för betydelse och effekter för u-länderna, de som behöver ta sig ur miljöelände och fattigdom? ”The nexus between poverty, population growth and environmental degradationproduces a self-reinforcing downward spiral from which it is difficult tobreak out.” Detta citat, hämtat från Jennifer Clapp och Peter Dauvergnes bok Paths to a green world, sammanfattar väl den starka kopplingen mellan fattigdom och miljöproblem. Människor i fattigdom har ofta inte någon annan möjlighet än att agera för sina egna och sin närmaste omgivnings överlevnad. I denna situation blir det näst intill omöjligt att sätta miljön i första rummet. Här krävs en stor ekonomisk tillväxt för att ett u-land ska nå en materiell och social välfärd som i sin tur leder till en gynnsam miljöutveckling. Under denna tillväxtperiod kan utsläppen komma att öka temporärt (precis som den gjorde under industrialiseringen i dagens i-länder) men kan minimeras med hjälp av insatser i form av miljövänligare och resurssnålare teknologi och bidrag från den rika världen.

Ett bra exempel på att en ökad välfärd, föroreningar och miljötänkande hänger samman är Japan. Tiden efter andra världskriget flög den ekonomiska tillväxten i höjden ända fram till 1970-talet. Under denna tid så var nedsmutsningen enorm och bl.a. drabbades befolkningen i Minamata av kvicksilverförgiftning. Befolkningen reagerade och protesterade högljutt. Detta ledde till att beslutsfattarna och företagen relativt snabbt arbetade fram åtgärder som förbättrade miljön. Redan i slutet av1970-talet hade Japans miljö förbättrats avsevärt och på miljölagstiftningsområdet tillhör idag Japan bland de strängaste länderna i världen. Landet är ett av världens framgångsrikaste länder när det kommer till att hantera miljö på bästa sätt. Det behövs alltså en ekonomisk tillväxt både för människor samt miljö.

Sedan är det inte så enkelt som att hävda att en ökad välfärd per se ger en ökad lycka och bättre miljö. Professor Emeritus, Lars Ingelstam hävdar att lyckonivån i utvecklade länder kommer upp till en viss nivå för att sedan sluta röra sig uppåt och istället harva i ett status quo-läge. Om den ökade tillväxtens/välfärdens tillgångar i stor utsträckning satsades på miljön så skulle detta med största sannolikhet öka lyckan för landets invånare och det skulle vidare leda till en ytterligare ekonomisk satsning på miljön. Ett ekonomiskt-ekologiskt-lyckohjul där befolkningens materiella status har nått sin maximala punkt och avlöses av ett maximerande av mentala behov, som kommer att förbättra livssituationen ytterligare för människor. Att försöka hävda att en “negativ tillväxt” skulle förbättra livskvaliteten och miljöns tillstånd vore, enligt författaren Markus Larsson, naivt. Att påtvinga en ekonomisk nedgång i mycket fattigt land skulle definitivt inte gynna miljön.

Tankar om ett alternativ till dagens samhälle
I Klas Eklunds Vår ekonomi skriver han att ekonomisk tillväxt kan vara positivt, det beror på vad i produktionen som ökar, hur detta åstadkoms och hur den används. Detta är en viktig poäng. Vi pratar om ekonomisk tillväxt, diskuterar fram och tillbaka dess för- och nackdelar som om det vore något statiskt, något som antingen går i en riktning eller inte går framåt alls. I linje med Eklund tror vi att människan kan göra det till något positivt, men att nyckeln inte är att låta tillväxten driva fram och tillbaka och därmed styras endast av den fria marknaden. Som det är idag låter vi ekonomin styra och miljön ta stryk. För att ekonomisk tillväxt ska vara positivt behöver man forma samhället så att ekonomi och miljö kan leva i symbios med varandra. Eklund skriver i Vår ekonomi: ”Om den ekonomiska tillväxten delvis sker på bekostnad av miljön, kommer marginalnyttan avökad standard gradvis att avta, medan marginalkostnaden för en förstörd miljö stiger”. Att ta hänsyn till miljön kan alltså t.o.m vara ekonomiskt fördelaktigt i längden. I det samhälle vi lever i nu har de ekonomiska hjulen snurrat under lång tid, vilket ofta innebär ökad tillväxt. Att utifrån detta debattera för minskad tillväxt känns därför orealistiskt, det skulle vara som att försöka stoppa ett kvarnhjul som snurrar runt i en forsande älv. Det gäller att ha förståelse för samhällets utveckling, men göra små förändringar så det blir så hållbart som möjligt, för så många som möjligt.

Några förslag på förändring:

• Jämna ut skillnader i levnadsstandard genom att stödja u-ländernas utveckling bort från fattigdom på ett miljömedvetet sätt. Man bör försöka minska i-ländernas inflytande i fattiga länder genom förhindra varudumpning, minska utländskt företagande, så de inhemska får chans att ta hem vinsterna hos företag som finns i deras land och hjälpa dem att exportera sina varor genom att till exempel ta bort höga tullar. En annan hjälp kan vara att stödja rättvis handel och om möjligt utöka dess verksamhet.

• Göra det ekonomiskt fördelaktigt att handla miljövänligt och stoppa masskonsumtionen genom att lägga höga skatter på "miljöovänliga" varor. Använda intäkten för de höga skatterna att reparera de skador dessa varor åsamkat miljön. Uppmuntra lokalproducerad mat, så vi kan dra ner på långa transporter.

• Driva kampanjer att göra folk i allmänhet mer medvetna, stifta lagar om undervisning i miljötänkande från det att man börjar skolan och när man tar en ny anställning.

• Införa regler om företagens ansvar för miljön och omvärlden genom att låta dem lägga in en miljödel i sin årsredovisning. Man bör vara tvungen att vara miljöcertifierad innan man kan starta ett företag. I denna certifiering ska man förbinda sig att exempelvis källsortera, minimera slöseri och transporter, köpa miljövänliga varor och informera all personal om sin miljöpolicy.

• Hitta ett bättre mått på ekonomisk tillväxt som tar hänsyn till miljö, slitage av realkapital etc. Exempelvis MNP; den miljöjusterade nationalprodukten (för att få fram MNP drar man bort kapitalförslitningen, värdet av miljöslitage och naturresursförbrukning under året från BNP).

Den högsta punkten i Uppsala är ett sopberg. Detta är ett exempel på den”slit-och-släng-anda” vi har idag. Vi lär oss inte att ta hand om våra saker och försöka hitta saker som håller, utan köper det billigaste, använder det ett tag och köper gladeligen nytt när den gamla produkten går sönder. Detta är inte ett exempel på att låta ekonomi och miljö samexistera. Ett alternativ kan vara att lägga ner möda på att tillverka hållbara produkter som kostar mer, uppmuntra kunden att laga istället för att köpa nytt. För att detta ska fungera behöver vi stifta lagar och lägga höga skatter på ”dåliga” produkter för att knuffa utvecklingen i rätt riktning. Om vi inte försöker få utvecklingen i ”rätt” riktning kan Eklunds ord mycket möjligt bli ett framtida scenario: ”Om den ekonomiska tillväxten delvis sker på bekostnad av miljön, kommer marginalnyttan av ökad standard gradvis att avta, medan marginalkostnaden för en förstörd miljö stiger”.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

SH:s outnyttjade guldgruva

Mervärde. Avkastning. Vinst. Alla är vi väl intresserade av det? Som student och lärare i allmänhet, på Södertörns högskola (SH) i synnerhet, har du stora möjligheter att förkovra dina sinnen. Att få ut mer av din tid på trista, tråkiga (?) campus Flemingsberg. Nej, jag tänker inte på alla de intressanta böcker i biblioteket, i första hand. Inte heller på den tid du surfar bort i någon datasal, eller vid Kårens bar. Jag tänker på alla de intressanta föreläsningar och seminarium som anordnas av högskolans institutioner, föreningar och Studentkår.

När jag studerade vid SH 04/05 försökte jag att gå på ett par öppna tillställningar i veckan, allt i akt och mening att integrera kursstudierna i min ambition om någon sorts allmän bildning. Ibland kunde mitt medverkande kännas som "bortkastad tid", men påfallande ofta som "en god investering". Att gå på en gästföreläsning anordnad av exempelvis Utrikespolitiska föreningen kan ge dig nya perspektiv på tråkiga och torra
teorier, som du svettas med. Detta i en många gånger mycket mer harmonisk atmosfär, än vad ett schemalagt och obligatoriskt seminarium på din kurs, ens kommer i närheten av.

Detta gäller förstås också lärare och annan personal vid SH. Att gå på en av de många öppna föreläsningarna kan tjäna som ett avbrott i den vanliga lunken, ett andningshåll, en oas där SH:s mång- och tvärvetenskapliga ambitioner kan få växa och frodas. Att lärare vid den anordnande institutionen har ett särskilt, moraliskt, ansvar att dyka upp, hävdar jag bestämt. Främst för att dessa bör tjäna som förebilder för dig som student. Det ser onekligen galet ut när aktade namn från utlandet sprider sin kunskap från ett av SH:s auditorium, samtidigt som lärare, som
rimligtvis bör ha mycket att lära av vederbörande, sitter och ugglar på sina tjänsterum. Nyligen besökte den inom retorikens domäner världskände professorn Frans van Eemeren SH. Förbluffande få av lärarna vid institutionen för retorik, svenska och journalistik var där och lyssnade. Vad var viktigare under dessa två timmar?

Ur ett studentperspektiv är lärarnas medverkan en fråga om trovärdighet och kvalitet. Varför skall studenterna gå på öppna föreläsningar, på deras fria tid om inte lärarna kan släpa sig dit under betald arbetstid? Att studenter och lärare kan mötas och UMGÅS under mer avslappnade former, innebär inte enbart en avsevärd kvalitetshöjning på de enskilda föreläsningarna och seminarierna, utan i förlängningen ett brobyggande av relationer, som kan överbrygga ett begynnande lärarförakt och vikande studentunderlag. Att ge andra en chans, är att ge dig själv många chanser!


Dan W Boter
Student vid Södertörns högskola 2004/2005

Dialogoss har rullat igång!

Radioprogrammet Dialogoss har nu direktsänt i två veckor. I förra veckan gästade Miguel de Paula, vice ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet, programmet. Där samtalet kretsade kring den tilltagande arbetslösheten bland akademiker och studenter. De Paula lade bland annat fram en idé om förbättrade möjligheter att studera med A-kassa. Han uppmanade också studenter att bredda sin utbildningsarsenal genom dubbla utbildningar, samt att fördjupa sig efter bästa förmåga utifrån intresse. En mycket tuff ekvation att få ihop, så som livet ser ut för studenterande i Sverige idag!

I dagens program diskuterades den ökade nedskräpningen i Uppsala universitets lokaler, med Christina Larsson, arbetsledare för lokalvårdarna på Ekonomikum, och Parvin, studerande i social omsorg. Lokalvårdarnas egentliga arbetsuppgift är golv- och WC-vård, men där dagens situation gör att deras huvudsakliga sysselsättning istället är att plocka undan kvarlämnad disk och skräp, snus och annat äckelpäckel. Gästerna enades om att skärpning behövs, inte minst från studenternas sida, om inte i synnerhet Ekonomikum skall skrämma bort vetgiriga människor av allehanda slag i framtiden. Larsson lovade slutligen att se över möjligheterna till att ställa fram fler och större skräpkorgar. Om så görs, ökar pressen på studenterna och övriga att hålla efter sig själva bättre!