Smolket i OS glädjebägare –

vad döljer sig på OS-medaljens baksida?

De Olympiska Spelen 2006 i Turin är över. Och vilken medaljsuccé sen. Inte mindre än 14 medaljer, varav sju guld, blev facit. Faktum är att Sverige inte gjort ett bättre vinter-OS, medaljmässigt sett, någonsin tidigare. Medaljens baksida är dock lika ihålig som dess framsida. På den italienska piazzans bakgård har svensk public service-media huserat. På tok för berusat av medaljernas förföriska dryck – segerchampagnen!

Man kan bli alkoholist för mindre. Kanske drack Sveriges Television (SVT) och Sveriges Radio (SR) för mycket? Kanske för snabbt? Kanske blandade man för vilt? Man drack näppeligen för första gången, men onekligen på fastande mage. Det är lätt att vara efterklok, men visst borde i tjänsten professionella yrkesjournalister veta bättre än att låta sig förföras av segerns söta OS-medalj-vin(n)ande!

Efter att tillsammans med hela det idrottsintresserade svenska folket levt på bröd och vatten, ja knappt det, under en hel rad vinter-OS, borde svensk media allmänhet och svensk public service-dito i synnerhet ha förberett sig på ett bättre vis. De borde ha ätit rejält av det på förhand framdukade smörgåsbordet, för att på så vis (förut)se nyktert på att segerchampagnen faktiskt skulle korkas upp, inte enbart en gång, utan rekordmånga gånger. I radio- och TV-soffan verkade det som respektive OS-mediateam druckit gravöl till det grundläggande smörgåsbordet.

Svenska folket har i och med licenspengen rätt att kräva att svensk public service-media gör ett bättre jobb, rent yrkesmässigt, än vad som var fallet under OS i Turin. SVT och SR bör på sin höjd, om ens det, leverera segerchampagnen/gravölen, men inte så mycket som smutta på den själva. Förföriska drycker bör förtäras av vinnare/förlorare, idrottsutövarna och publiken – men inte av händelseförmedlande medier!

Under Turin-OS är det ett flertal journalister som gått över gränsen. SVT:s Micke Leijnegaard och Per Elofsson gjorde det efter de dubbla gulden i sprintstafetten. Att jubla så öppet, så ohämmat, som de gjorde efter målgång, för med sig trovärdighetsproblem i de uppföljande intervjuerna och analyserna. Även om spontana känsloutbrott kan upplevas som befriande sympatiskt. SR:s Magnus Wahlman hade explicita relationsdivideringar när han pratade om att ge en blomsterkvast till ett födelsedagsbarn bland Sveriges curlingherrar. Wahlmans kollega på Radiosporten, Daniel Alling, upplevdes många gånger vilja ligga nära och krypa in under skinnet på sina intervjuobjekt, vilket gav intressanta inslag väldigt ofta. Allings trovärdighetsproblem låg dock i det faktum att han önskade ett flertal av sina intervjuobjekt ”lycka till”. Detta kan uppfattas som ett harmlöst uttalande, tänkt i all välmening, men det ger ett intryck av ”hejarklacksmentalitet”.

De ovan vid namn nämnda personaktörerna agerar kanske intuitivt, såsom svensk idrottsälskare. Vissa av public service-personerna kanske har blivit placerade på de faktiska positionerna, just för att agera som de gör. Om så; är det inte tal om ”fel” agerande hos just dessa, utan hos de ansvariga. Det är tal om rätt personer, på fel positioner. Inte minst på ledande positioner!

Tar man Niklas Wikegård som exempel. Guldcoachen från OS i Lillehammer 1994, Curt Lundmark, har till Studentradion 98,9 beskrivit SVT-hockeyexperten Wikegård, som en ”hejarklacksledare”, snarare än en expertkommentator. På sätt och vis bör de flesta expertkommentatorer förskonas från kärnan i denna mediakritik jag vill göra gällande här.

Personer som nämnde Elofsson och Wikegård samt Radiosportens hockeyexpert Lars-Gunnar Jansson, har i mångt och mycket fått sina uppgifter inte enbart utifrån deras påstådda expertkunskaper, utan också utifrån deras personligheter. Inte minst i sin vokabulär visar Wikegård och Jansson sina folkliga karaktärsdrag. De visar passionerad inlevelse och lidelse för sporten ishockey på explicitare sätt än vad Curt Lundmark gjorde under sin tid som SVT-expert. Wikegård och Jansson kan i en jämförelse med Lundmark spela en rakare, mer lättbegriplig och hos de bredare folklagren en mer underhållande ishockey. Därmed inte sagt att Lundmark var dålig som expert i TV, såvida man inte sätter ett likhetstecken mellan framgångsrik och bra.

Härvidlag är det befogat att fråga sig huruvida kommentatorn/reportern (den som är ickeexpert, bisittare) bör, och om så, på vilket sätt och i vilken omfattning, ge uttryck för känslor? A och O för en kommentator/reporter är att vara påläst och visa inlevelse. I scenario av en hockeymatch handlar det således i huvudsak om att redogöra för vad som händer och sker och hur det åstadkommits, av vem/vilka, när? (Till detta kan man tillägga ett resonemang om intonation och röstläge, men det handlar mycket om naturlig fallenhet och smaktycke, så det går jag inte djupare in på här.) En kommentators/reporters känsloyttringar bör på sin höjd gestalta sig i en dräkt av yrkesprofessionell inlevelse, i fas med händelseförloppet.

Problematiskt blir det när svenska journalister skall bevaka och gestalta svensk idrott, ty svenska journalister är inte mer än människor (läs; idrottsintresserade svenskar). På sätt och vis njöt jag mer utav OS-hockeysemifinalen Finland-Ryssland än utav dito Sverige-Tjeckien. För när Sverige (svenskar) inte spelar/tävlar är svenska journalister betydligt mer yrkesprofessionella, i den mån att de inte ägnar sig åt sådant som är förbehållet idrottsutövarna, svenska folket och till viss mån expertkommentatorerna – nämligen det att ge uttryck för ohämmade känslouttryck i stil med: ”Fy rackarns vad härligt!” och ”Domarn, du är kass, skärp dig!”.

På förhand var finalen mellan Sverige och Finland därför ett befarat skräckexempel, där de svenska kommentatorerna/reportrarna skulle flöda över i svensk pathosnationalism. Nu blev det dock inte så illa som befarat, då SVT:s Staffan Lindeborg var lika slätstruken som min skjorta och Radiosportens Lasse Granqvist höll sig förhållandevis lugn från att komma med egna omdömen om till matchen direkt relaterade skeenden. Efter den rafflande finalens slut, i mixed zone, tappade dock SVT:s Åsa Jönsson och Radiosportens Daniel Alling koncepten. I deras intervjuer med de svenska guldhjältarna märktes deras privata känsloband till den moderna svenska idrottshistoria som minuterna innan skrivits på osmakligt tydligt vis.

Jönsson iklädd en ”Tre Kronor”-tröja hämmade den journalistiska objektiviteten (i den mån en sådan finns) då hon i likhet med Alling ”tackar för turneringen” och ”gratulerar till guldet” om vart annat. Det är inte svensk public service-medias ansvarsuppgift att åma och kråma sig inför svenska folkets idrottshjältar, såsom till sina tonårsidoler. Men antagligen är Sverige ett för litet land, inte minst idrottsligt och massmedialt, för att respektive aktör skall kunna förädla sin yrkesprofession till fylles. Beroendet av varandra är allt för stort, tyvärr. De som är de stora förlorarna på detta är till syvende och sist svenska folket – i synnerhet sofftittarna/lyssnarna!

Svensk vinteridrott bjöd på århundradets fest. Alla var bjudna. Det dracks och det skålades. Många blev överförfriskade. Alltför snabbt. Alltför ofta. Deras onyktra beteende förstörde festen för alltför många.

I sommar dukar Tyskland för en ny fest, nämligen fotbolls-VM. Miljarder människor jorden runt har gigantiska förväntningar på denna tillställning. Många svenskar kommer att vara på plats i Tyskland och ännu fler svenskar kommer att följa festen på hemmaplan. Svensk public service-media kommer att ha en huvudroll i festandet. Hur mycket kommer de att dricka? Hur kommer de att bete sig? Kommer de att förstöra ännu fest? För oss som vill skapa egna minnesbilder av framgångsrika idrottare och idrottsögonblick!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Postmodernismens konstbegrepp - konstbegreppets postmodernism

Ett förändrat konstbegrepp som förhåller sig till postmodernism och dess definition bör ta sin utgångspunkt i vad man betraktar som modernt. Postmodernismen är inte i första hand en konstinriktning, en ny form av praktiserad konst, utan snarare en kritisk förändring av tradition baserad på en förståelse av det nyligen förgångna. Postmodern konst skulle kunna sägas kännetecknas av ett större experimenterande och ifrågasättande av invanda konstformer, där inte minst vedertagna dikotomiska relationspar som konstnär-publik sätts i ny dager.

Utifrån det sagda om att postmodernism på det ena eller andra sättet ständigt förhåller sig till modernism, kan man då betrakta den nya klassismen som postmodernism? Edward Lucie-Smith tar i sin bok Movements in art since 1945 upp italiensk konst som exempel. Giorgio de Chirico gjorde på sitt sätt motstånd gentemot modernismen, trots att han var en av modernismpionjärerna. Detta genom att anslå en mer naturalistisk stil, som kom att väcka uppståndelse med sina udda och förvridna perspektiv. Mot slutet av 1900-talet, många år efter sin död 1978, betraktas de Chirico, tillsammans med Francis Picabia, som den förste sanne postmodernisten. De Chiricos konstverk Barnets hjärta (1914) är ett exempel.

I tal om ett utvidgat fält av konstformer och postmodernism blir gatukonsten och dess olika gestaltningar intressant. En av popkonstens (som i säg kan betecknas som postmodernism) främsta, Andy Warhol, hade en älskare vid namn Jean Michel Basquait som sysslade med graffitikonst, en förgrening av gatukonsten. Ett av Basquiats verk är Café Luna (1981).

Vidare är Jeff Koons värd att betrakta ur ett vidgat perspektiv på konstbegreppet, detta eftersom han gjort sig känd bland annat för att göra porslinsfigurer av vardagliga kitschprodukter. Utifrån det Lucie-Smith skriver om Koons skulle man kunna säga att Koons kritik går ut på att öppna våra ögon för saker vi redan sett. Genom att ta kommersiella varor
och göra dem till konst, får Koons oss till att reflektera över vad vi ser och möter i vår vardag. Michael Jackson and Bubbles (1988) (bilden) är signifikativt för Jeff Koons.

Ylya Kabakov illustrerar på sitt eget sätt sin kritik av konsten och samhället. Uppvuxen i Sovjetunionen och dess kommunistiska begränsningar av ”fri konst” var Kabakovs konst i mångt och mycket ett gestaltande av den sovjetiska livsstilen, där inte minst kärleken till naturen får utrymme. Ett kritiskt synsätt på det Kabakovs konst gestaltade framhävdes främst då av västvärlden, men efter östblockets fall också av inhemska kritiker. Ett av Kabakovs verk är My Mother´s Life II (1989).


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Den fotografiska konsten

Den fotografiska konsten skiljer sig, och skiljer sig inte, nämntvärt från exempelvis måleri som konstform. Den skiljer sig på så vis att den fotografiska konsten oftast innehåller saker och ting vi som människor kan relatera till, även om det som gestaltas kan beskrivas som abstrakt. Den fotografiska konsten skiljer sig däremot inte på den punkt som gör gällande att den på det ena eller andra sättet relaterar till en verklighet, i den mån den kan vara konkret.

När den fotografiska konsten började att växa på allvar under 1970-talet blev denna konstform ett sätt att gestalta den kulturella samtiden. Den särskilda originalitet som fotograferandet medför ligger mer i dess tekniska faktorer, mer än i dess gestaltning av ögonblick, som även exempelvis målerikonsten har förmåga till. En avgörande skillnad är dock att fotografikonsten har ett större mått av autensitet i förhållande till målerikonsten.

Den visuellt dokumentära fotografiska konsten avser att gestalta det samtida; människor, natur, kultur eller dylikt. Utan att iscensätta och arrangera skapar denna inriktning på många sätt ett trovärdigt synsätt på samhälleliga fenomen kopplade till frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati. Mariana Yampolsky är känd för att spegla det mexikanska folket och kulturen, hennes Mazahua School (1989) är ett exempel på detta.

Den i Österrike födde Erwin Wurm har i en rad av sina verk gestaltat människan där fokus ligger på subjektets tankar. Wurms Hold Your Breath and Think of Spinoza (2001) är ett exempel på sådan gestaltning. Men Wurms fotografiska konstverk av denna typ är snarare iscensatta än dokumentära.

Författaren Edward Lucie-Smith tar i sin bok Movements in art since 1945 upp den kinesiska konstnären Ma Liuming som ett exempel på konstnären och konsten som samhällskritiker. Ma Liuming vill med sitt konstverk Fen-Ma Liuming Walks the Great Wall (1998) (bilden) utmana sexuella stereotyper, där han framställer sig som ett transsexuellt självporträtt, gåendes på den kinesiska muren.

Om man betraktar konstnären och dess konst som ett sätt att kritisera samhället och samtiden, är Cindy Sherman än av det mest framstående. I sin konst framställer Sherman sig själv i diverse iscensatta ögonblicksbilder. Det är klichébilder av kvinnan, men är medvetet ej framställda så tydligt. Untitled Film Still #6 (1976-1980) är ett tidstypiskt verk av Sherman. Cindy betraktades av en del som feminist och spelade (spelar!) en stor roll för den samtida fotokonsten. Hennes fotografiska självporträttsserie Untitled Film Stills är en spegling av en generation kvinnor påverkade av de ytliga värderingar som Hollywood-idealet i mångt och mycket utvecklade.

Den fotografiska konsten har det visat sig ge ett större utrymme för kvinnliga konstnärer. Barbara Kruger var en med Sherman samtida feministisk konstnär. Med sin skolning inom design så kombinerade hon grafisk design i textformat med tillhörande bild, exempelvis Untitled (Your Gaze Hits the Side of my Face) (1981).

Runt om i världen rönte svenska Elisabeth Olson stor uppståndelse med sin utställning Ecce Homo. Där ingick hennes Last Supper (1998), en iscensatt bild föreställande den sista måltiden och dess aktörer, men som transsexuella. Debattens vågor gick höga, inte minst i Sverige, då den bland annat väckte anstöt bland konservativa kristna.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se