Engelsk tradition och italienska fördomar

Marcus Birro skriver i en bloggkrönika på Svenska Fans (14 februari) om hur han och andra Italien-fan (Häxjakt mot Italien!) upplever att svensk media förfördelar den italienska ligafotbollen till förmån för den engelska diton. “Italiensk fotboll får inte den uppmärksamhet den är värd.”, hävdar Birro.

Vad handlar fotbollstittande om - egentligen? Det är en den centrala fråga Birro, Philip Littorin (se länk ovan) och jag indirekt söker svar på. Littorin försöker närma sig svar genom en historisk tillbakablick till när TV3 introducerade det italienska ligaspelet på allvar, den tid då svenska fotbollsfan delades i två läger; dels de som ville se den klassiska sparka och spring-fotbollen i England och dels de som ville se det, som Littorin väljer att benämna som ”den mer förfinade fotbollskonsten i Italien där det krävs mer av spelarna än att slå bollen framför sig och springa.” Littorin visar upp en klädsam ödmjukhet och erkänner utan omsvep att den italienska fotbollen inte är perfekt.

Birro och Littorin har i grunden samma drivkraft för sitt tesförande. Det handlar om en passionerad lidelse för ett fenomen, en företeelse. Kärleken kan förblinda, röra upp känslor och därmed ta sig plattitydprimitiva uttryck, där Birros slutkläm illustrerar detta: ”Fotbollsvärlden har mer finess än halvpackade tjockisar i Arsenaltröjor.” Men, det bör understrykas, den röda tråd skribenterna syr sina resonemang med innehåller i huvudsak syrlig och svidande kritik av svensk media. I vissa fall bör man inte annat än att hålla med; i exempelvis Birros kritik av SVT:s VM-krönika (topplistan). Men i mångt och mycket saknas ett analytiskt förhållningssätt till hur människor (media är mänskliga konstruktioner) vill skapa sammanhang, som de själva är en del utav.

Traditionens makt är stor. Engelsk ligafotboll har en avsevärt längre och tyngre historia i svensk media, i en jämförelse med det italienska bolltrillandet. Framförallt beror detta på starten av SVT:s klassiska program ”Tips-extra” 1969 och det under denna tidsepok alltmer populära Stryktipset. Varför SVT valde att just sända engelsk fotboll, kan man fråga sig. Fick man ett ekonomisk fördelaktigt avtal? Handlade det om den tradition som säger att ”England är fotbollens hemland (läs; där den föddes/uppfanns)”? Handlade det om populärkulturella strömningar i hela det svenska samhället, influerade av efterkrigstiden (musik, resor och språk)?

När det diskuteras bland svenskar huruvida man tycker den engelska ligan eller italienska ligan är den bästa, handlar det i nio fall av tio om vilken liga man föredrar att titta på. Attribut som stil, tempo och taktik lyfts oftast fram som bedömningsgrunder. I viss mån också atmosfär och ”svenskt deltagande”. Mediautbudet är idag gigantiskt, mycket mer än vad de flesta mäktar med, varför svenskar kalibrerar sitt tittar- och läsarfilter utifrån kvantitet och kvalitet på det svenska deltagande i sammanhanget.

Det som sällan lyfts fram i explicita ordalag är det faktum att sporten fotboll är abnormt stora kulturella företeelser i båda dessa länder, vilket gör att fotbollen växelverkar med det övriga samhället, på gott och ont. Fotbollen ger till samhället. Fotbollen tar av samhället. Fotbollen får av samhället. Media speglar ständigt denna växelverkan. Speglar ingen media blir perspektiven spegelvända.

Vanligt förekommande fördomar bland svenskar är att Italien har ett korrupt samhälle (i jämförelse med det svenska). Att mutor, mygel och maffian styr samhället. Att fotbollen, som sägs omsätta cirka 100 miljarder per år, skulle vara undantaget från detta, torde te sig som mindre sannolikt. ”Juventus-skandalen” är ett färskt och känt exempel. Det våld som omgärdat den italienska fotbollen är ett uttryckt för att fysiskt våld inte enbart existerat öppet, utan att det också accepterats av maktinnehavarna. Det är naivt att tro att det i ett civiliserat samhälle inte existerar fysiskt våld, men det är maktens attityd till det som målar dess bild. Tolkningen av den är subjektiv. Traditionens makt är stor.

Korruptionen kan tänkas frodas även i England, inte minst inom dess fotbollssamvälde. Det fick vi kvitto på när det under den gångna hösten uppdagades omfattande mutförsök bland tränare vid spelarövergångar inom engelsk toppfotboll. Man bör härvidlag fråga sig om det är skillnad på mutor och mutor? Ja, för en svensk fotbollsälskare är det uppenbarligen det. Mutor vid spelarövergångar påverkar inte de enskilda matchresultaten på ett lika direkt sätt, som en mutpåverkad domare gör. Att se på en match som kan misstänkas vara mer eller mindre uppgjord på förhand är inte särdeles intressant att beskåda.

Svenskar vill missionera ut sin präktiga fullkomlighet genom att krusa rent spel, varför det blir fruktsamt att spegla italiensk fotboll ur myglets och våldets snäva vinkel. Den svenska mentaliteten ligger närmare den engelska än den italienska, där det tuffa och fysiska inte kräver det tekniska och eleganta. Fotbollens, likt samhällets, mosaik blir dock alltmer differentierad, vilket med tiden talar för rörligare kraftpaket, typ Zlatan.

Våldet bland engelska fotbollssupporters är på sätt viss näppeligen mindre än bland sina italienska motsvarigheter. Skillnaden, inte minst för utomstående betraktare (läs; svenska fotbollsälskare), är att engelska makthavare lyckats att få bort våldet från arenorna och dess omedelbara närhet. Det kan tyckas vara ett skenheligt hycklande att endast se till våldets vara och icke vara på arenorna, men fotbollen har kommit att bli så stor, en komplex multimiljardindustri, där det kortsiktiga och långsiktiga tänkandet skapar paradoxer, som ingen kan eller vill försöka förklara. Traditionens makt är stor.

Att förklara svensk medias ”snedvridna” bevakning av italiensk respektive engelsk fotboll handlar alltså enbart till viss del om den tycke och smak-diskussion om det faktiska spelutförande på matchplanen. Fotbollen innehåller och formges av så mycket annat. Traditionen och fördomarna, för att inte tala om pengarna, göder varandra och skapar en ond (?) cirkel. När fotboll handlar om mer än ett parti schack på det gröna fältet, kan man inte förvänta mer utav (svensk) media än vad samhällets aktörer förmår att kontrastera. En öl är en öl, en pizza är en pizza - i magen mötas de två!


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se