Retoriskt utvecklingsarbete; del 1

Utveckling sker ständigt. Vetenskapligt, tekniskt och biologiskt. Hur vi än vrider och vänder på det, är det människan som står i centrum. Hon tar ena dagen emot Nobelpriset, för att den andra dagen stå till svars för växthuseffekten.

Det samhälle vi lever i idag har många epitet. I denna kontext är det ”Det kommunikativa informationssamhället”. Den kommunikativa informationen tar en allt större plats i vårt vardagsliv i allmänhet och inom politik och näringsliv i synnerhet. Det enorma utbudet av informationskanaler gör givetvis våra valmöjligheter större. Därmed inte sagt att det blir enklare att välja, snarare tvärtom. Ju fler att välja bland, desto större blir beslutsvåndan och dess efterdyningar.

Som enskild människa och medborgare är det i princip omöjligt att förändra den rådande samhällssituationen och den ständiga utvecklingen. Politiker, myndighetspersoner och andra byråkrater växer allt längre bort från oss, vilket kan vara ett hot mot demokratin. Detta faktum medför att det blir allt viktigare för den enskilda människan att lära känna sin ”fiende”, för att sedan kunna ”avväpna” densamma.

Det är här retoriken och dess ädla konst kommer in i bilden. Redan under antiken och den romerska tidseran använde man sig av retoriken som ett verktyg för att övertyga sin omgivning. Till exempel förde vanligt folk sin egen talan när de ställts inför rätta. De fick också muntligt argumentera för sin sak när landområden skulle återgå till de rättmätiga ägarna.

Nu för tiden skulle vi inte ens komma på tanken att gå till väga på det sättet, allt ska gå ”rätt” till och genom femtioelva olika instanser. Men det är just på grund av att hela samhällsapparaten blir krångligare för var dag, som retoriken blir allt viktigare. Vi måste inte bara lära oss vilka ”knappar” vi ska trycka på. Utan också när, vad som kommer att hända och hur det påverkar oss på såväl kort som lång sikt. Har vi den kunskapen kan vi även förstå varför ”fienden” trycker just på den ”knappen” vid just det tillfället. Vi måste vara medvetna om att en person som vill få oss att ändra ståndpunkt många gånger säger det vi vill höra, vilket alla gånger inte är synonymt med hela sanningen.

Begreppet ”metaprodukt”
Den moderna reklamen är ett utmärkt exempel på detta flörtande med vårt ego av tillfredsställelse. Det är nästan mer regel än undantag att vi efter att ha sett en reklamfilm för första gången frågar oss; vad var det egentligen den ville göra reklam för? Nej, det är inte vi som är dumma. Det är en medveten strategi från sändaren att inte rikta fokus på produkten/tjänsten. I de flesta fallen är produkten/tjänsten så dålig och intetsägande i sig själv, att sändaren tvingas måla ut en imageprofil för att attrahera till konsumtion. För sändaren är det antalet sålda produkter/tjänster som räknas.

Det betyder översatt till retorik att det är konsumtionen, och inte huruvida mottagaren förstått varför hon konsumerat, som är det primära. För ett mer varaktigt förhållande mellan sändaren och mottagaren bör dock sändaren grundligt övertyga mottagaren om varför produkten/tjänsten är så fördelaktig. Inom marknadsföring talar man om ”metaprodukten”. Ett begrepp som säger oss att det inte är den fysiska varan man köper utan den föreställning köparen har om den, framkallad av de erfarenheter och kunskaper hon samlat på sig genom livet. Det är alltså köparens uppfattning om produkten/tjänsten, som sändaren anspelar på.

Retorikprofessor emeritus Kurt Johannesson menar i i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga på att friheten (att välja) är en illusion. Det är självklart någonting som kan diskuteras, men om vi utgår från att det är någon sorts sanning blir det extra intressant utifrån detta givna utgångsläge. För ä r friheten (att välja) en illusion, då växer retoriken och dess verktyg som företeelse och blir än mer betydelsefull. Vi bör bli mer kritiska helt enkelt.

”Att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa. Att vi gör det ena eller det andra och att vi når de mål vi föresatt oss är inte detsamma som att handla klokt.

Det finns alltså en skillnad mellan å ena sidan det vi gör och å andra sidan hur vi handlar. Det finns en skillnad mellan skicklighet och klokhet, mellan att göra någonting på ett bra sätt och att göra något som är bra. Vi talar om ”det perfekta brottet” när brottet är bra genomfört, utan att därmed göra det etiskt berättigat.

I Aristoteles etik, som är vår äldsta traktat i handlingskunkap, lär man sig att det är skillnad mellan att handla och att göra. Även på svenska kan man, vid närmare reflektion, finna att ”göra” är ett transitivt verb och att görandet är relaterat till en produkt, medan ”handla” syftar enbart till den handlandes intentioner. Man gör det ena eller det andra, men man handlar eller inte handlar. Vi gör bra eller dåliga saker, men vi handlar gott eller ont. Att göra på bästa sätt det man ska, detta kallas skicklighet; att handla så som man ska handla i en bestämd situation, det kallas klokhet. Det är inte samma sak, även om båda är involverade i varandra. Det är genom att välja att göra det ena eller det andra som jag visar min klokhet. Om jag sedan, när jag ska göra det jag valt att göra, inte vet hur man gör för att resultatet ska bli bra, då är jag oskicklig. Men klumpighet är inte ondska. Skicklighet försäkrar ingen etisk godhet och klokhet är ingen garanti för en väl genomförd gärning.

Det finns således en instrumentell kvalitet som är detsamma som måluppfyllelse och effektivitet. ”Det goda kan sägas om olika saker och på olika sätt”, säger Aristoteles. Vi gör vad vi bestämt oss för att göra och vi finner de medel som behövs därtill. Om vi inte själva kan göra det så söker vi en som kan, en expert. Men ”det är inte kocken, utan middagsgästen som vet vad den goda middagen är”, skriver samme Aristoteles. En sak är att göra bra saker, en annan är att kunna bedöma vad de är bra för.” (Utdrag ur ”Den omhuldade friheten, vad är det?”, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Platons elev Aristoteles (död 332 f Kr) uttryckte en gång: ”Det som kan vara på annat sätt”. Även talesättet ”Det är inte vad man säger som spelar roll, utan hur man säger det”, kan tjäna som devis för retoriken; Inte minst viktigt är att vidare att syna argument och premisser med hjälp av ”varför?”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se