Metaforens luddiga klarhet; del 2

Så här långt har jag inte berört begreppet ”metonymi” och förhållandet mellan detta och metafor. Inte har jag heller gjort någon explicit åtskillnad mellan språket och språkandet. Nedan följer ett utdragsavsnitt från min essä Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör? (som i sin helhet går att finna på denna blogg, sök via ”July 2005”), om just språket och språkandet.

“I min språkliga värld är det en klar distinktion mellan dessa två. Quintilianus tycks i sitt avsnitt i boken Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure, mena att språket ska vara systematiserat genom grammatik, samtidigt som det språkande en retoriker använder sig av bygger på just en kunskap om och skicklighet i grammatik. Här blir det intressant att ställa samma frågor som Hellspong gör i sin text ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi. Strukturerar världen språket? Eller strukturerar språket världen? Jag skulle vilja påstå att det är världen som strukturerar språkandet, som i förlängningen strukturerar språket. Visst kan språket i viss mån strukturera världen, men det bygger på att vi har ett språk. Språket får vi först när vi förstår och förhåller oss till världen.

José Luis Ramirez förklarade en gång, vid en av retorikkollegiets sammankomster, det ”farliga” med inte göra någon skillnad på språket och språkandet, genom att ta metaforer och metonymier som exempel. Min tolkning av Ramirez i det sammanhanget var att alla metaforer vi den närmare betraktelse i själva verket är metonymier. Detta eftersom det alltid finns en inneboende metonymisk glidning i betydelsen av varje ord. Någonting som har sin förklaring i att det som förmedlas tolkas olika av olika människor. Vi måste använda oss av ord eller symboler för att ens kunna närma oss en metafor. Och för att göra metaforen så tydlig och effektiv som möjligt krävs en mer eller mindre utförlig redogörelse av ”den metaforistiska bilden” som avses. Det är alltså i den med ord eller symboler illustrerade metaforen som glidningen ligger i, i tolkningen och förståelsen av varje enskild stavelse och enskilt ord.

Att till exempel säga ”språket är ett bord”, kräver en utförlig beskrivning av det bord som åsyftas i den givna kontexten. Vilken form har bordet?, vilken storlek?, vilket material?, vilken färg?, och så vidare. Eftersom ordet ”språket” också kan betraktas som en metafor, kompliceras användandet av metaforer i allmänhet och språket (alltså språkandet) i synnerhet. Med detta i åtanke är det extra intressant att ta del av det Hellspong skriver om metaforer i texten ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi.

”Retoriken som ett funktionellt språk bör visa försiktighet med metaforer. För mycket av den varan kan hota den språkliga effektiviteten.” Hellspong, sidan 23.

Om det är en förutsättning för oss människor att vi förstår oss på den värld vi lever i för att överleva, kommer språkandet väl till pass. För att strukturera upp detta språkande skapar vi språk. Orden eller symbolerna detta språk består utav är ett verktyg för språkandet, som i sin tur är ett verktyg för förståelsen av världen, som i sin tur är en förutsättning för liv. Det är vi människor som satt namn/ord på det vi sett i världen, för att försöka förstå. Och eftersom det är vi människor, unika till våra sinnen, som skapat språk är det förklarligt att det alltid finns en viss metonymisk glidning i betydelse, inte minst för metaforer. Betydelseförskjutning ligger i förståelsen av det givna ordet. Språklig effektivitet är oftast att föredra, förvisso, men det är just med ordens inneboende metaforistiska kraft vi kan kommunicera språkligt, alltså det att språka.” (Utdrag ur Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?, Dan W Boter, 2005-04-19)

I utdraget ovan återger jag bland annat en tolkningsbild utav en utsaga från retorikfilosofen Jose Luis Ramirez, om metafor och metonymi. En vanlig beskrivning av skillnaden mellan metafor och metonymi är att en metonymi verkar i närhet, medan en metafor verkar i likhet. Metaforen kan sägas gestalta en helhet, metonymin en del (jämför med begreppet ”synekdoke”). Beakta betydelse av ordet ”som” i följande exempel: ”Du är (som) en gris när du äter!”. ”Som” illustrerar närhet, medan ett exkluderat ”som” innebär ett likhetens konstaterande. Ramirez har skrivit åtskilligt om metafor respektive metonymi, bland annat följande:

”Metafor och metonymi står för de två komplementära mentala mekanismerna vid skapande av våra begrepp och därmed av vår världsbild. Medan metafor i retoriken uppfattas som en överföring från ett ord till ett annat på grund av likhet, definieras metonymin (varav synekdoken är en specifik art) som en överföring på grund av något slags närhet. När vi kallar en trafikstockning för “flaskhals“ begår vi en metafor, när den anställdas ombud kallas “facket“ är det en metonymi. Men retorikerna säger inte att flaskhals är resultatet av en metafor; de påstår att det är en metafor. Den metonymisering som innebär att välja ordet “facket“ förleder retorikerna att påstå att ordet “facket“ är en metonymi. Det som på ytan uppfattats som retoriska figurer och namnges i substantivform som namnet på ett ord, är i själva verket inte namn utan verb, inte färdiga tankeprodukter utan mental handling och det som utpekas som metafor eller metonymi är bara resultatet av en metafor eller en metonymi.

Metaforen är inte det ordet man väljer som ersättning till ett annat, utan själva valet, den ersättande handlingen. När vi använder benämningen “metafor“ för själva ordet, inte för det ersättande valet av ordet, begår vi en metonymi. Namnen “metafor“ och “metonymi“, som innebär handlingar men fäster sig, i retorikernas böcker, vid handlingens resultat, är således båda metonymiska, därmed offer för sitt eget agerande. Det är märkligt att retorikerna, som är specialister på att förstå hur orden kan manipulera mening, inte sett den manipulation som är inbyggd i de retoriska begreppen själva. I själva verket är ordet “flaskhals“, i mina tidigare exempel, inte en metafor utan produkten av en metafor, resultatet av en metaforisk (mental) handling; ordet “facket“ är likaledes produkten av en metonymisk handling.

Ytterligare djupdykningar i dessa mentala handlingar visar att all ordskapelse, inte bara vissa ord, är samtidigt resultat av ett dynamisk sökande, som väl motsvarar metonymins sätt, och ett val av ord där det metaforiska känns igen. I Drömtydningen talade Freud om förskjutning och förtättning och både Jakobson och Lacan talar om språkets paradigmatiska och syntagmatiska axel, en som befäster och en som söker (Lacans “metonymiska begär“). I de afasistudier som bedrivits av Jakobson finner han en metaforisk och en metonymisk afasi, vilket påminner mig om de två former av minnesförlust som var och en av oss någon gång upplevt. Begreppsbildning och namngivande består helt enkelt av två komplementära och oskiljaktiga psykolingvistiska mekanismer, den ena dynamisk och väljande (metonymi), den andra fastställande och namngivande (metafor).” (Utdrag från SYNEKDOKE - Om begreppsfenomenologi och om retorik som praktikens kunskapsteori, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Tag ånyo en titt på rubriken till detta alster. Det finns alltjämt någonting komplext, någonting tvetydigt i och med den. Må så vara. Metaforen är sådan. Lite svår att greppa, lagom mångfasetterad och mycket individuell när det kommer till associationer och tolkningar. Metaforen kan beskrivas som retoriken – en syntes av det abstrakta och det konkreta.

Den bild man vill måla upp med hjälp av en metafor, kan man dela upp i det man faktiskt säger/visar och det man faktiskt hör/ser, vilket utgör det konkreta. Sen har vi det abstrakta, vilket utgörs av de associationer vi har till det som formar bilden/metaforen. Det är när det kommer till de abstrakta associationerna, som en eventuell ”krock” mellan sändare och mottagare kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Man bör därför välja sin metafor med stor omsorg. Det vi inte kan förstå kan vi heller inte uttrycka språkligt. Och vice versa; det vi inte kan uttrycka språkligt kan vi inte förstå. Allt detta skapar motsättningar och konflikter i kommunikationen mellan oss människor. Eftersom vi lever genom språket och språkandet är vår förståelse av andra människor helt avgörande för hur vi uppfattar världen.

Förståelse handlar inte främst om att förstå enstaka stavelser/ord av det som förmedlas, utan snarare om det att visa förståelse för förmedlaren av budskapet. Men, visst, att försöka förstå och vara på det klara med vad som åsyftas med enskilda ord är de facto grundläggande, ty annars talar man förmodligen förbi varandra.

Det är en betydelseskillnad mellan förstå och förståelse, i den meningen att vi människor näppeligen kan förstå exakt vad den som säger någonting menar. Det att visa förståelse är det närmaste vi kan komma det att förstå. Förståelse som begrepp i denna kontext förhåller sig till det som retoriken intresserar sig för, nämligen; ”det som kan vara på annat sätt”. Alltså, att på ett eller annat sätt visa en ödmjukhet inför andra och andras perspektiv och åsikter. Det att visa empati, men inte nödvändigtvis sympati.

Det finns emellertid någonting positivt i att vi inte till fullo förstår varandra och därmed världen. Motsättningar och konflikter som leder till krig och död är förstås ingenting bra, men motsättningar och konflikter kan också leda till en positiv utveckling. Det handlar till stor del om att ha en förståelse för det positiva i en språklig mångfald. Retoriken intresserar sig för ”det som kan vara på annat sätt” och beskrivs ofta som ”konsten att finna de verktyg som bäst lämpar att övertyga”. Med muntliga eller skriftliga språkverktyg är den språkliga mångfalden en förutsättning för ett välfyllt förråd, copia, som i sin tur är en förutsättning för en bred övertygelseförmåga.

Att till fullo inte förstå varandra eller världen bidrar också till en ökad kommunikation. Dialogen mellan människor är ett resultat av att de inte till fullo förstår varandra. Dialogen som kommunikativt verktyg tjänar ofta till att komma överens för att göra gemensamt. Det är i mötet med världen människor förstår varandra (så gott det nu går) och därmed utvecklar sig själv och andra. Hade vi förstått allt och alla från första början hade vi inte bemödat oss med att ständigt utveckla det språkliga, vår kommunikativa förmåga. Hade vi kunnat läsa varandras tankar, skulle språkandet förmodligen ha varit mer torftigt. Det finns någonting positivt i att det språkliga pusslet inte går att foga ihop. Vi nödgas ständigt vända och vrida på språket och språkandet och därigenom konstruktivt bemöta varandra.

Antikens talare hyllade metaforen som den främsta av alla troper, detta med all rätt. Men den måste behandlas med stor vördnad och respekt. Metaforen, som verktyg, kan liknas vid en kniv; i rätta händer kan den göra stor nytta, hamnar den i fel händer däremot, kan den göra stor skada.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Metaforens luddiga klarhet; del 1

Tag en extra titt på rubriken till dessa rader. Överskriften kan vid en första anblick tyckas svårtydd och illa vald. Må så vara. Men den är för den skull inte mindre talande för vad som ska behandlas nedan. Nämligen ”metaformyntets” båda sidor.

Kurt Johannesson förklarar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga tropen metafor, som ”en figur där ett ord ’överförs’ till något som det naturligen inte hör samman med och därför måste förstås som en bild”. Det handlar alltså till stor del om att förenkla någonting man vill förmedla, genom en eller flera bilder, så att mottagaren förstår andemeningen av det tilltänkta budskapet. Retoriken, som verktyg och dess grund, bör man ha kännedom om för att kunna förstå metaforen, dess funktion, betydelse och kraft.

Som sändare vill man att mottagaren ska ”köpa” det man vill ”sälja”. För att lyckas med det måste man sätta sig i mottagarens position, gör en mottagaranalys. Metaforen används indirekt som ett argumentationsverktyg. I mitt tycke företrädelsevis när man ska ”omvända” mottagaren. Utgör man därför från att mottagaren är illvilligt inställd, blir metaforen således betydligt mer intressant och betydelsefull, som argumentationsverktyg. Metaforen ska plockas fram likt ett ess ur rockärmen när man kört fast. Den ska medverka till att vidga mottagarens endimensionella tunnelseende till tredimensionell klarsynthet. Mottagaren ska få en sorts aha-upplevelse.

Ska man se det hela aningen krasst, skulle man kunna säga att i grund och botten är all teoretisk förståelse av metaforisk karaktär. Men den viktigaste frågan att ställa sig som sändare är; har mottagaren de associationer till metaforen som jag tror att hon har? Det kan te sig som en fullständig omöjlighet att veta exakt vad en annan människa förknippar med ett givet föremål/fenomen. Så är det, onekligen. Men det är också därför metaforens säregna art gör den så betydelse- och kraftfull. Det blir lite av ”antingen eller”-syndromet över det hela. Antingen stämmer metaforen helt in på mottagarens associationer till det åsyftade, eller så är associationerna alltför olika och förvirring uppstår. En förvirring som i värsta fall innebär ett steg bakåt, istället för ett steg framåt i sändarens strävan att övertyga.

Det är också här man finner argument i den kritiska granskningen av metaforen. När man väljer en metafor för att förklara ett fenomen, gör man på sätt och vis ett ställningstagande. Förvisso utmärks troperna av att ordens betydelse avviker från den direkta innebörden, men med det faktiska ordvalet begränsar man också såväl vilken ”information”, som mängden av densamma, som mottagaren ska delges. Metaforen är i allt för många fall styrande och enkelriktad. Det nyss nämnda förstärker också förståelsen av varför det är så ofantligt viktigt att ha syftet klart för sig innan man väljer metafor.

Mats Alvesson tar i sin bok Ledning av kunskapsföretag upp en intressant tanke kring detta. Alvesson menar på att i den mån det är möjligt borde man tillämpa fler metaforer för att undvika risken att ”bli fången i en metafor”. Risken man löper vid tillämpning av enbart en metafor är att man lär sig att förstå det studerade fenomenet utifrån just denna och sedan har svårt att tänka utifrån en annan. Det kan till slut bli ett likhetstecken mellan den valda metaforen och det fenomen man har valt att studera. En annan fara är att man tillämpar metaforer för att bekräfta sin egen förståelse för ett fenomen, utan att också ta hänsyn till den man vill övertyga.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Propagandan och den förljugna sanningen

2003-11-11

Slår upp ordet ”propaganda” i Bonniers Svenska Ordbok och läser följande; ”intensiv påverkan (spec. genom massmedia) för att vinna anhängare till en viss (politisk) riktning; intensiv reklam”. I Lilla Focus läser jag; bemödande att i tal, skrift, bild osv. utbreda en viss ideologi, politik el. ståndpunkt”. I Bra Böckers Lexikon; ”systematiska försök att förändra eller stärka sättet att se på förhållandena och den ideologiska inställningen hos ett antal människor. Propaganda är besläktad med reklam och dess viktigaste instrument är massmedia. /.../ Se även psykologisk krigföring”.

Sagt och gjort, slår upp ”psykologisk krigföring” i samma lexikon; ”psykologisk krigföring är all verksamhet som i krig eller fred syftar till att undergräva ett annat lands motståndsvilja. Mest effektiv är en samordning av militära, ekonomiska och psykologiska medel i en blandning av löften och hot. Man brukar skilja på strategisk och taktisk psykologisk krigföring. Den strategiska kan sägas vara en del av den politiska krigföringen och vill påverka motståndarens krigsledning och/eller befolkning. I den taktiska försöker man sänka soldaternas eller officerarnas stridsvilja, t.ex. genom att sprida rykten om dålig ledning och oundvikligt nederlag , eller genom att fresta till kapitulation eller desertering. Psykologisk krigföring har i massmedias tid fått långt större räckvidd och genomslagskraft än förr”.

Psykologisk krigföring och propaganda – vad har de att göra med varandra? För att komma svaret lite närmare har jag studerat George W. Bush’s och Usama Bin Laden’s tal från 20 september 2001 respektive 7 oktober 2001. Jag kan förstå grundtanken i ”...att undergräva ett annat lands motståndsvilja”. Det att genom någon sorts skräck- och skrämselpropaganda jaga livet ur sin fiende. Men jag ställer mig ändå frågande till denna ”taktik”. Min omedelbara reaktion efter att ha studerat de båda talen är att deras upplägg och innehåll faktiskt enbart ö k a r motståndsviljan. Talen genomsyras av hat och religion, vilket får till följd att ”vi mot dom”-känslan växer sig allt starkare för varje rad. Detta innebär två tal med ytterst liten ”sanningshalt”, där sändaren har utnyttjat den retoriska situationen och uttrycker det mottagaren vill höra.

Kurt Johannesson menar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga att ”för retoriken tenderar alltid sanningsfrågan att te sig irrelevant”. Det är också i detta påstående man finner en del av svaret till varför talens sanningshalt är låg. Den sanna sanningen tjänar sällan sändarens syften och därför blir den ”obekväm”. Mottagaranalysen säger oss i detta sammanhang att det mottagaren upplever som sannolikt är den enda gräns sändaren måste iaktta vid bearbetning av innehållet. Alltså; en sanning kan vara en lögn, samtidigt som en lögn kan vara en sanning.

Propagandan har för de allra flesta en negativ klang. Den anses bedräglig i förhållande till den klassiska pro et contra-argumentationen, då den ensidiga vinklingen är total. När man skriver en argumentation väger man oftast åsikter, skäl och argument mot varandra, oavsett ståndpunkt. Propagandan däremot, kännetecknas av att sändaren ägnat all kraft åt att ensidigt tala för (pro) sin åsikt/tes. I propagandan är saknaden av kritiskt tänkande uppenbar från sändaren, och därmed begränsas också mottagarens kritiska tänkande.

Propagandan bygger på enkelhet. Tesen är rak, lätt att förstå och ta till sig, likaså budskapet. Även om propagandan inte direkt följer parthesmodellen, bygger den mycket på det sjätte steget i denna retoriska process, det vill säga actio. Liv- och kraftfullt kropps- och röstspråk är väldigt vanligt, där Adolf Hitler är ett känt exempel. I mitt tycke är pathosinslaget i propagandan oerhört viktigt och det förmedlar man enklast genom bra och tydlig actio och pronuntiatio.

Tre aktuella exempel på motsatsen till detta är nämnda George W. Bush och Usama Bin Laden, samt Saddam Hussein. Givetvis spelar personligheten in, men jag påstår att det är tidens tecken och den allomfattande utvecklingen, som är den största anledningen till att dessa tre herrar inte använder sig av yviga gester och dylikt.

I dagens samhälle anses det ”inte helt okej” att sticka ut, vara udda. Man kan bli stämplad som tokig, mentalt störd – kalla det vad du vill! – och man löper en uppenbar risk att bli tittad snett på. Dagens politiska ledare anser sig ha för mycket att förlora på att skaffa sig en personlig framtoning, innehållande t.ex. utstickande pathos, actio och pronuntiatio.

Den allsidiga utvecklingen i allmänhet och den tekniska i synnerhet, har starkt bidragit till makthavarnas framtoning är lite mer alldaglig idag, jämfört med t.ex. 1900-talets första hälft. Man använde sig förvisso av mikrofoner redan under Andra Världskriget, men möjligheterna att nu nå ut till stora folkmassor är betydligt större ändå. Massmedierna är avsevärt fler och förfinade. Dagens ledare behöver t.ex. inte nödvändigtvis höja rösten för att höras, eller måla upp en bild i form av en metafor för att nå ut med sitt budskap, de kan istället använda sig av den moderna tekniken som finns till förfogande.

Med det sagda ovan i åtanke; dagens politiker är på tok för lika och trista när det kommer till att förmedla ett budskap. Det behövs en personlig framtoning och stil som opinionsbildare för att sticka ut i mediabruset. Och för att få en förändring (läs; förbättring) till stånd. När ska politikerna förstå det...?!

Lennart Hellspong sammanfattar i sin bok Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik propagandans huvudmål med propagandans fundament – han ger ett enkelt svar på en svår fråga! Detta gör han på ett bra sätt, nämligen i form av följande fyra punkter:
1. ge ett enkelt svar på en kanske svår fråga
2. ladda svaret med kraft
3. göra svaret lätt att uppfatta och minnas
4. skydda svaret mot skäl för tvivel

För att nå sina fyra mål gäller det vidare att använda lika många ”F”; förenkling (av budskapet), förstärkning (fånga mottagarens uppmärksamhet via dennes tankar och känslor), förtätning (ett klart budskap som syftar till ställningstagande och handling) och förklädnad (resistent mot tvivel). Samtliga områden har jag indirekt berört här ovan. Propaganda handlar om ett subjektivt förmedlande av ett budskap, vilket kan vara en förljugen sanning.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Arbetskaraktär - karaktärsarbete

Hej!

Tack för visat förtroende.
Vad det gäller vår inställda sammankomst är det givetvis att beklaga, då jag sett fram emot den, men jag tycker att du anförde goda skäl (vilka, i min mening, utgör den delen av argumentationen man bör ifrågasätta – tesen bör respekteras).

Angående din önskan om feedbactio så fungerar den paradoxalt nog som plåster på såren, ty att finnas tillhands, att hjälpa till, är en dygd (snarare än en plikt). Att det är en ”fin” ansökan (personligt brev + CV) du har, är kanske inte det viktigaste i detta sammanhang. Dels för att du inte vet hur jag definierar ”fin” i kontexten och dels för att du vet att jag hellre vill använda mig av ord som ”effektiv” och ”persuasiv”, i en koppling till den retorikteori jag är förtrogen med.

Det problematiska med att bedöma, ge feedbactio på, arbetsansökningar när man själv inte är arbetsgivare, är i huvudsak hur man bör förhålla sig till triaden mottagare-kontext-syfte. Vad vet jag om mottagaren, den potentiella arbetsgivaren? Dels i fråga om företaget/myndigheten/organisationen i stort och dels i fråga om enskilda läsare av ansökan? Ärligt talat vet jag inte särdeles mycket. Men hur mycket vill jag egentligen veta? Hur mycket vill jag forma min ansökan i enlighet med de normer som finns, i såväl samhället i stort som i den explicita arbetsannonsen?

Här handlar det om en karaktärsfråga. Varför söker jag arbete – just detta arbete? Är det för att jag är i behov av pengar, ja då kanske man är beredd att göra mer avkall på sin personliga
karaktär och sina värderingar. Men handlar sökandet efter monetärt avlönad sysselsättning om ”ett längre projekt”, ett formande av den långsiktiga karaktären och dennes liv, intar arbetsansökan en annan skepnad. Då blir arbetsansökan mer utav ett personligt credo, där man presenterar sig (retoriskt övertygande) utifrån den egna självbilden. Typ; här är den jag är, jag är så här eftersom jag tycker och tänker så här, eftersom jag vill det här, och/eller vice versa. Take it, or leave it! Det finns både för- och nackdelar med en sådan ”take it, or leave it”-mentalitet. Samtidigt som man kan ta ett ”nej” betydligt mer personligt, blir ett ”ja” mer harmoniserat med vad man själv faktiskt vill (den egna självbilden och viljan hänger ihop) – och vad arbetsgivaren vill!

Det som leder varje enskild människa till framgång (lycka?) i livet är att ständigt förhålla sig till triaden talang-ambition-ödmjukhet. Balansen mellan dessa är av avgörande betydelse för den subjektiva framgången. Balansen är näppeligen statisk utan bör hela tiden vägas gentemot mottagare-kontext-syfte. Ödmjukheten kan, exempelvis vid en anställningsintervju, gestalta sig som en respekt för intervjuarens fria val av frågeställningar. Många känner sig förnärmade av vissa frågor, som kan upplevas privata. Personligen hävdar jag dock att det inte är frågorna i sig som väcker anstöt, utan det faktum att den moraliseringsvåg som sköljer explicit eller implicit i kölvattnet rubbar det egna moralbottnandet.

Det kommer förmodligen alltid att storma på arbetsmarknadernas sju hav, men oavsett om du betraktar dig som en sjöoduglig landkrabba i en läckande eka utan åror, eller som kaptenen på osänkbara Titanic, kommer du att ha god hjälp av den inre flytvästen, som stavas karaktärsstolthet. Räta på ryggen och våga stå upp i båten!

Detta leder oss vidare, till att försöka besvara det som besvaras kan. Jag är rädd att jag blir dig många svar skyldig, men det beror på för dålig medvetenhet (-förståelse-kritiskt tänkande) i förhållande till kontexten och dess aktörer med tillhörande syften. Exempelvis kan jag tycka att ditt personliga brev är ett, förvisso helt okej brev, men ingenting speciellt, inget som profilerar sig i mängden. Språket skulle kunna vara mer varierande, levande och fyllt av tydliga markörer av intresse och vilja (för någonting särskilt; juridik, rättvisa eller torr pappersexercis, kanske?). På detaljnivå kan du se över ditt användande av förstärkande ord (”väldigt” använder du väldigt frekvent). Tänk på att inledningen och avslutningen är viktigast att få till på ett bra sätt.

Märk väl, med detta sagt utgår jag från mina egna normer – vad jag skulle vilja ha om jag var arbetsgivare! Din mottagare vill kanske ha en karaktär precis som din (den som man möter i din ansökan) – vad vet jag?! Jag kan mycket väl tänka mig att inom juridikens värld så har
fackkunskaperna en större betydelse (än personlig karaktär), men försök att framhäva dina unika fackkunskaper som en betydande, avgörande del av din karaktär. Kanske bör du berätta mer om vad du gjorde på din praktik?

Frågorna är många, svaren inte lika många. Det jag försökt att bidra med är olika sätt att tänka, olika sätt att förhålla sig till någonting så knepigt och ångestladdat som sin egen karaktär och sitt framtida (arbets)liv. Svaren är upp till dig att formulera.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se