Framgångens fromage; Det att ha talang, ambition och ödmjukhet (del 1)

Det att ha någonting. Inte enbart talang, ambition eller ödmjukhet, utan att ha någonting i största allmänhet. Vad innebär det? Hur handhaver man det? För att försöka förstå sig på ”ägandeförhållandet” i framgångens fromage (del 1), är det värdefullt att bena ut hur man blir den som äger vissa egenskaper.

Allting som förhåller sig i en människas tillvaro kan sägas vara dött, på sätt och vis värdelöst. En monetär sedel, en cykel, en generande hårväxt. Det som gör dessa saker levande (värdefulla) är människans förhållningssätt till det aktuella föremålet/fenomenet. Detta förhållningssätt gestaltar sig olika beroende på sociokulturella omständigheter, inte minst omfattandes retorisk medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Retoriken är språkandet. Språkandet är ordandet (inte sällan genom metaforiskt och metonymiskt bildande). Språkandet är vad vi skapar, vill skapa, med språket. Ordandet är vad vi skapar, vill skapa, med ordet. Att definiera och därmed (värde)ladda ord gör att mening skapas åt ordandet, där dess helhet ackumulerar in läsande mellan raderna-tolkning och på så vis förvandlas till språkande. Språket som sådant är ytterst en illusion. Språket är en kniv, språkandet är vad människan väljer och gör med den. Någonting som kräver etiska överväganden.

I Aristoteles etik går att uttolka relationsskillnaden mellan “handla“ och “göra“, där det menas att görandet är kopplat till en faktisk produkt medan handlandet knyter sina band till intentionerna hos den handlande. Människan kan sägas göra antingen bra eller dåliga ting, men hon handlar gott eller ont. Förvisso, båda är sammanflätade, men att göra på bästa sätt är skicklighet; att handla i enlighet med rättesnörets norm är klokhet. Det är således genom valet (vilket kräver ett etiskt övervägande) människan visar sin klokhet. När valet sedan ska “göras” och det utförs dåligt, då är hon att beteckna som icke skicklig. Det etiskt goda kan inte uppnås med enbart skicklighet, likväl som klokhet allena inte extraherar en framgångsrik bedrift.

Ingenting har ett egenvärde. Mål existerar inte. Allting är att betrakta såsom medel, för att tillgodogöra sig andra medel. Inte ens lycka är ett mål i sig, utan är den ände som Den Skapande Meningen jagar för att sluta sitt livs cirkel. Medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande kring vad ägande kan vara är med andra ord A och O i detta sammanhang. Det att ha/äga någonting är att inse tingestens potential, dess verkningsgrad. Det att ha/äga någonting förpliktigar också ett aktivt utvecklande av det innehavda. Annars riskerar man att förlora ägodelen, åtminstone dess värde (medelfunktionen). Syftet med ägandet är att det skall generera nytta utifrån en bestämmelse (som kan vara ”obestämd”).

Låt oss härvidlag titta närmare på de rubricerade begreppen, utifrån ägarperspektivet. Talang definieras i denna kontext utifrån kunskapen, den teoretiska och praktiska förmågan i symbios. En fotbollsspelares dokumenterat goda förmåga att skjuta mål. En urmakares dokumenterat skickliga förmåga att reparera klockor. Eller två länders dokumenterat välsvarvade diplomati. Det att kunna utföra ett visst göromål. För att kunna utföra det sagda bra, bör man ha ett visst mått av talang. Talangen som sådan är ingenting man föds med, inte heller någonting statiskt. Kunskapen kan växa, likväl som den kan krympa. Kunskapen kan förädlas, likväl som den kan förtvina. Övning ger färdighet. Talangens öde ligger dock till viss del i andras händer. Ambitionens…

Ambition definieras här som den drivkraft, vars huvud är fyllt av förnuft. Fotbollsspelaren kommer inte långt på enbart sin talang, utan denna måste också ha vilja att satsa på denna aktivitet. Förnuftet leder henne att välja ”rätt” om/när multipla talanger ”krockar”. Urmakaren blir aldrig särdeles framgångsrik i fråga om att reparera klockor, om viljans drivkraft får honom att bygga egna klockor istället. Två länders diplomati skördar inte framgångar om inte man delar en gemensam ambition. Talangens hela livsöde ligger i händerna på viljans drivkraft, då dess färdighets utveckling måste krusas. På ett eller annat sätt. Ambitionen kan också sägas vara under påverkan från talangen, då en del människor kan intressera sig extra mycket för det man har talang för.

Den komplementära egenskapen i denna triad är ödmjukhet. I detta sammanhang definierat som det attitydsattribut som gör människan mottaglig för andra idéer och perspektiv. Ödmjukheten ger fotbollsspelaren, urmakaren och diplomatin inte enbart insikt om ”det som kan vara på annat sätt”, utan också en mental apokalyps beträffande vikten av ”hårt arbete”. Det är också ödmjukheten som formger och balanserar sinnelaget, när belöning och uppmärksamhet kanske har en berusande och avtrubbande effekt. Jantelagen är ingen dygdig skrift att leva efter, men väl värd att förhålla sig till!

Framgångens fromage handlar alltså i viss mån om ett ägande. Att vara medveten om dess innehåll, form och funktion, samt att ett visst ägande är viktigare än annat. Att ha talang, ambition och ödmjukhet är alla förunnat. Det gäller dock att finna dessa, definiera dem och förmå dem till att leva symbios med varandra. Däri ligger svårigheten. I denna artikelseries exordium betonades vikten utav att förhålla sig till det sagda och det icke sagda. Samtliga triadteorier i denna skrift kan verka såsom förhållningsverktyg. Inte minst kan triaderna hjälpa till att förklara inte endast framgång, utan också utebliven sådan, där den övergripande och långsiktiga tanken förstås kan vara att försöka ”bättra” sig.

Framgångens fromage är dynamisk. Precis som en ägarkonstruktion med medelfunktion. Ägandet av talang, ambition och ödmjukhet är inte framgångsrikt såvida det inte genererar känslor. Allt ägande har ett känslomässigt syfte, där det främst handlar om att känna glädje och mening, men också strävan. Går det att känna strävan?

Den kommande andra delen har rubriken ”Det att känna glädje, mening och strävan”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se