Retoriskt utvecklingsarbete; del 2

Jag återkopplar till de tre principer (helhets- och verklighetsprincipen samt den sociala principen) som utgör retorikens tankebakgrund. Dessa kan förstås som att retoriken i huvudsak är ett verktyg. Att människan, i samhället och världen, kan använda detta verktyg för att påverka andra i en viss riktning. Människan är en del av en helhet där samspelet mellan olika människor är det centrala. Det är också där retoriken, kommer in i bilden. Retoriken är en del av, och ett verktyg för, ett större sammanhang.

I tal om att utveckla en bedriven verksamhet, kommer retoriken väl till pass. Den del av utvecklingsarbetet som präglas utav bristande förmåga till att tänka kreativt, stort, nytt, långt i strävan efter att forma nya idéprojekt, vill jag härleda bristen till brukandet utav intellectio och copia. En oförmåga att se och skapa sammanhang, inte minst mellan det egna intellektet och den egna erfarenhetsbanken. Inte främst skickligheten, men klokheten, att använda det intellektuella kapitalet på ett sådant sätt att den bedrivna verksamheten förädlas och människorna med den. Nyckeluppgiften blir därför att skola i ett sätt att tänka, som i realiteten är en tankemässig mångfald, där man frambringar det unika hos varje individ och dennas tankevärld.

Den andra delen, handlar om prestationsångest och är synnerligen skrämmande, i mitt tycke. Kan det vara så enkelt att lättjans dekadans som genomsyrar exempelvis en ideell verksamhet bygger på en teori om ansvarets växelverkan? It takes two to tango, sägs det, och vill man skruva åt kraven bland medlemmarna, ja då bör man skruva åt bland styrelsefolket snäppet hårdare. Om man låter festdeltagarna dansa hur de vill, är det få som kommer att välja pardans och då kommer ingen som kommer att (kan) ha synpunkter på bra och dåligt, i takt eller i otakt…

Retoriken som sådan har inte förändrats särdeles mycket i grunden. Människor i dagens samhälle behöver och använder sig av samma fundamentala kunskap som tillämpades under antiken. Utvecklingen är det som ligger bakom förändringarna i vårt samhälle, i vår värld. Retoriken ska vi bruka för att kunna bli medvetna, visa förståelse och tänka kritiskt, allt i akt och mening att påverka denna utveckling.

Talar man, utifrån detta, då om (styrelse)arbete i en ideell förening blir det adekvat att ställa frågan som rör vilka kompetensområden som medlemmarna bör täcka in via deras respektive bildningsprofession, för att på bästa sätt realisera eventuella idéer? Här går givetvis meningarna isär, men hur man än väljer att formera de styrande trupperna bör man ha klart för sig att kompetenserna bör vara ändamålsenliga och komplementära, i den meningen att var och en bidrar med sitt med avsikt att förena idéarbetet i gemensam riktning.

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har en avgörande betydelse för hur det praktiska utvalet gestaltar sig. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f.Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om idékraft och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga.

I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det ånyo adekvat att fundera kring viljans frihet.

Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. Även om Ramirez menar på ”att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa”, så kan enn människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften, eller är det tvärtom?

I rollen som ledare för en organisation (ibland del av en större dito) bör man ha klart för sig vad som är uppgiften. I mitt tycke handlar det om att skapa bästa möjliga synergi. En synergi som bottnar i en insikt om att jag som ledare på intet sätt är allsmäktig, allvetande allenarådande oersättlig. Förmågan att se synekdoken i alla situationer, som gör gällande att helheten består utav delar och delar kan skapa en helhet. Förmågan att inse att jag ensam kan åstadkomma väldigt mycket, men tillsammans med andra åstadkomma så väldigt mycket mer – och bättre! Synergieffekten utav att delarna arbetar tillsammans är större än delarnas enskilda arbete sammantaget. Tillsammans kan man se samband, likheter och skillnader, som man näppeligen skulle se annars, på egen hand. En mångfald av perspektiv gynnar det övergripande kvantitativa och kvalitativa målsträvandet.

Vill medlemmarna verkligen utveckla sig och sin förening? Som styrelse, som ledarenhet, är det i 99 fall av 100 helt nödvändigt att våga välja väg. För att kunna välja den mest optimala vägen, bör man veta vart man skall/vill komma. För att veta det, bör man fråga sig varför just dit och inte hit. Hur skall man sedan ta sig dit, med hjälp av vad? När skall man göra det (starta och nå målet)? Och vilka är ”man”; kanske kan man inte få med alla på tåget, eller om man får det, kanske man inte lyckas starta eller nå målet?


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se