Popetik, tack!

Denna artikel är också publicerad i tidskriften RetorikMagasinet (#33, mars 2007). Min originalrubrik var "Ingen popretorik utan en popetik?"

I begynnelsen var ordet.
I begynnelsen var handlingen.
I sin bok Popretorik (Upplevelsekommunikation som övertygar) vill författaren Kjell Dahlin etablera ett nytt begrepp genom att flytta retorikens fokus från att enbart vara en tal- och skrivkonst till också en konst i mänskligt handlande. Någonting som kräver etiska diskussioner. Popretorik är ett lysande exempel på hur etiken misshandlas när retorikens kunskapsbildning söker “kommersialismande” vägar.

Popretorik är i många avseenden en bok full av förtjänster. Språkligt är den opretentiöst avslappnad, med ett flyt som säkerligen applåderas av såväl icke-akademiker som Dan Brown-älskare. Boken är rikligt gödslad med praktiska råd och tips. Mot slutet av kapitlen är de konkreta i form av dilemmats starka förenkling “ge mottagaren en tillitsskapande upplevelse eller inte, förtydliga vad ditt varumärke står för eller inte.” Dilemman som kan betecknas falska, i så måtto att alternativen i givna fall är fler än två. Valet står inte mellan ”antingen…” och ”eller…”, utan i själva verket av så många olika alternativ som språkligt kan formuleras. Retoriken strävar efter att ständigt förädla rikedomen av möjliga alternativ. Vidare ger boken också olika typer av övningar i kombination med tänkvärda (läs; självrannsakande) frågor kopplade till “temat” i det aktuella kapitlet. Men ett av bokens grundfundament är även exemplen som får konkretisera, men på ett mer subtilt berättartekniskt vis, Dahlins övergripande ambition att etablera begreppet “popretorik”; definierat som “att kommunicera i enlighet med sin värdegrund”.

I kapitlet “Den ukrainske taxichauffören” berättar författaren om hur den ukrainske taxichauffören Andrei lyckas övertyga honom att just åka med Andrei bil. I raden av väntande taxibilar i bergsbyn Verkhovyna är det endast Andreis taxi som har sin komradioväxel igång, så Dahlin bestämmer sig för att ta just denna taxi (“Jag valde ju honom just på grund av att jag hörde taxiväxeln tala i bakgrunden.”). Det visar sig dock under färden mot staden Lviv att ljuden som strömmar från komradion endast är föråldrade inspelningar, från en taxirörelse i ryska Moskva. En av poängerna Dahlin vill framhäva med denna anekdot om den ukrainske taxichauffören, är att bra marknadsföring inte behöver kosta pengar, men väl idéer, mod, tankearbete och kreativitet. “Som Popretoriker är det viktigt att förstå att vi kommunicerar lika mycket med våra handlingar som med tal och skrift.”, skriver Dahlin.

Retorik kräver etiska överväganden
Gott så. Berättelsen om Andrei visar förvisso riktigt på idérikedom och kreativt, föregånget av tankearbete. Men det visar också på att bruket av medveten retorik kräver etiska överväganden. Hur långt får (bör) man gå? I exemplet ovan ges för lite bakgrund för konstruktiv diskussion, det är inte heller det faktiska exemplet som är det mest intressanta, utan vad det faktiska valet av exempel signalerar.

Dahlin skriver i förordet att det är ett medvetet val från hans sida att inte “teoretiskt undervisa i ämnet”, till förmån för att lyfta fram vardagsexempel som läsaren kan känna igen sig i, alternativt relatera till. Ty Dahlin vill applicera vad han definierar som “lyckad retorik”, en retorik som “tränger förbi ytan, tar sig ned på djupet”. Det problematiska är att sådan vitt skilda kombinationer sällan blir särdeles lyckade. För många läsare torde det bli en mental frontalkrasch när de läser Popretorik. Inte minst för dem som kan betecknas som bokens huvudsakliga målgrupp - noviserna inom retorisk medvetenhet. Hur kan en retorik tränga ned på djupet om den saknar teoretisk karta och kompass?

En “exempelbok” är ofta vad den breda publiken vill ha. “Fylld med konkreta exempel och tips, så att man fattar”, låter det. Enkelt är det att gå i den fällan, för alla parter; författare, förlag och läsarna själva. Men den konkreta exempelboken blir i de flesta fall lika beroende av den abstrakta teoriboken, som exemplen är beroende av en teoretisk grund. Detta eftersom exempel är att betrakta som (klargörande) komplement till kommunikationens övergripande syfteskedja (“att kommunicera med sin värdegrund-tränger förbi ytan, tar sig ned på djupet-lyckad retorik“). I likhet med andra berättelseformer som fabel och maxim, vill exempelberättandet påvisa en kvintessens, ofta med en mångfacetterad, och inte sällan paradoxalvag, etikreflekterande tvist. Det kanske går att skola människor i retorik utan att explicit beakta etiska överväganden. Men då riskerar man att komma till korta i fråga om medel och mål av samhällelig utveckling. Så länge retoriken avser att främja dialog, demokrati och “djupet” är medmänskligt pathos av central betydelse, någonting som kräver etiska diskussioner om rätt och fel, bra och dåligt, gott och ont.

Att ha förmågan till teoretisk förståelse av sammanhang ger en bredare och djupare förståelse av praktiska spörsmål. Exempelinlärningens förbannelse är den samma som retorikens dito, det ligger i dess kontextuella gränssnitt; saker och ting är inte vad de synes vara. Risken med att exkludera elementär retorikteori i “praktiska exempelböcker” är att skickligheten dominerar klokheten.

Då Popretorik väljer att fokusera på “handlingen” bör det vara adekvat att reflektera kring skillnaden mellan “göra” och “handla”. I Aristoteles etik går att in linje med författaren och retorikfilosofen José Luis Ramirez uttolka dess inbördes relation, där det menas att görandet är kopplat till en faktisk produkt medan handlandet knyter sina band till intentionerna hos den handlande. Människan kan sägas göra antingen bra eller dåliga ting, men hon handlar gott eller ont. Förvisso, båda är sammanflätade, men att göra på bästa sätt är skicklighet; att handla i enlighet med rättesnörets norm är klokhet. Det är således genom valet (vilket kräver ett etiskt övervägande) människan visar sin klokhet. När valet sedan ska “göras” och det utförs dåligt, då är hon att beteckna som icke skicklig. Det etiskt goda kan inte uppnås med enbart skicklighet, likväl som klokhet allena inte extraherar en framgångsrik bedrift. Detta väljer Popretorik att tiga om.

“Popetiska” diskussioner
Den icke existerande teoretiska hjärnan till trots, “popretoriken” framhåller återkommande hjärtats betydelse (boken pryds av ett stort, rött hjärta!). Ladda kommunikationen med pathos - tala till känslorna, uppmanas det. I förlängningen blir det dock svårt att förhålla sig till detta, eftersom boken saknar en genomgående och metareflekterande diskussion med retorikens bäste vän/trätobroder - Etiken. Att vara retoriker är att genom “intellektikens” språkande lysa upp det som är höjt i livets dunkel.

I en bok om retorik som i så många exempel tar reklam, marknadsföring och näringsliv som utgångpunkter, för att den vänder sig till branschaktiva nu och i framtiden, är det frapperande att inte mer utrymme ges åt etiska frågeställningar. Hur låter en “popretorikers” “popetiska” diskussion med sig själv och sina medmänniskor? När man tagit till sig utav alla brukbara tips och råd, och därigenom blivit än mer medveten “popretoriker”, utvecklat sitt intellekt, blivit mer kreativ, modig och idérik, är det då okej att lura in kunder i sin taxi för att kunna ge sig ut på kommersialismens flerfiliga motorväg, bland bussar, bilar och vilda djur? Vilket ansvar har man som enskild individ? Hur ser den egna värdegrunden ut - på djupet? Vilket ansvar har man som “popretoriker”, i ett samhälle där kommersialismens verkningar än så länge inte lyckats skapa en samhällelig vinn-vinn-situation till bättre gagn för mindre språkligt och monetärt bemedlade individer och grupper? Popretorik ger med sitt “kommersialismande” en skev bild av retoriken och vad den bör förmedla.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Pekingprojektet - 500 dagar kvar!

Sverige går mot en ny vår - liksom undertecknad!
Följ mitt nya projekt i egenskap av Entrepredaktör - Pekingprojektet.se.
Så fort det nya numret (#33) av RetorikMagasinet har kommit i min hand, publicerar jag här min artikel ur detta nummer.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Engelsk tradition och italienska fördomar

Marcus Birro skriver i en bloggkrönika på Svenska Fans (14 februari) om hur han och andra Italien-fan (Häxjakt mot Italien!) upplever att svensk media förfördelar den italienska ligafotbollen till förmån för den engelska diton. “Italiensk fotboll får inte den uppmärksamhet den är värd.”, hävdar Birro.

Vad handlar fotbollstittande om - egentligen? Det är en den centrala fråga Birro, Philip Littorin (se länk ovan) och jag indirekt söker svar på. Littorin försöker närma sig svar genom en historisk tillbakablick till när TV3 introducerade det italienska ligaspelet på allvar, den tid då svenska fotbollsfan delades i två läger; dels de som ville se den klassiska sparka och spring-fotbollen i England och dels de som ville se det, som Littorin väljer att benämna som ”den mer förfinade fotbollskonsten i Italien där det krävs mer av spelarna än att slå bollen framför sig och springa.” Littorin visar upp en klädsam ödmjukhet och erkänner utan omsvep att den italienska fotbollen inte är perfekt.

Birro och Littorin har i grunden samma drivkraft för sitt tesförande. Det handlar om en passionerad lidelse för ett fenomen, en företeelse. Kärleken kan förblinda, röra upp känslor och därmed ta sig plattitydprimitiva uttryck, där Birros slutkläm illustrerar detta: ”Fotbollsvärlden har mer finess än halvpackade tjockisar i Arsenaltröjor.” Men, det bör understrykas, den röda tråd skribenterna syr sina resonemang med innehåller i huvudsak syrlig och svidande kritik av svensk media. I vissa fall bör man inte annat än att hålla med; i exempelvis Birros kritik av SVT:s VM-krönika (topplistan). Men i mångt och mycket saknas ett analytiskt förhållningssätt till hur människor (media är mänskliga konstruktioner) vill skapa sammanhang, som de själva är en del utav.

Traditionens makt är stor. Engelsk ligafotboll har en avsevärt längre och tyngre historia i svensk media, i en jämförelse med det italienska bolltrillandet. Framförallt beror detta på starten av SVT:s klassiska program ”Tips-extra” 1969 och det under denna tidsepok alltmer populära Stryktipset. Varför SVT valde att just sända engelsk fotboll, kan man fråga sig. Fick man ett ekonomisk fördelaktigt avtal? Handlade det om den tradition som säger att ”England är fotbollens hemland (läs; där den föddes/uppfanns)”? Handlade det om populärkulturella strömningar i hela det svenska samhället, influerade av efterkrigstiden (musik, resor och språk)?

När det diskuteras bland svenskar huruvida man tycker den engelska ligan eller italienska ligan är den bästa, handlar det i nio fall av tio om vilken liga man föredrar att titta på. Attribut som stil, tempo och taktik lyfts oftast fram som bedömningsgrunder. I viss mån också atmosfär och ”svenskt deltagande”. Mediautbudet är idag gigantiskt, mycket mer än vad de flesta mäktar med, varför svenskar kalibrerar sitt tittar- och läsarfilter utifrån kvantitet och kvalitet på det svenska deltagande i sammanhanget.

Det som sällan lyfts fram i explicita ordalag är det faktum att sporten fotboll är abnormt stora kulturella företeelser i båda dessa länder, vilket gör att fotbollen växelverkar med det övriga samhället, på gott och ont. Fotbollen ger till samhället. Fotbollen tar av samhället. Fotbollen får av samhället. Media speglar ständigt denna växelverkan. Speglar ingen media blir perspektiven spegelvända.

Vanligt förekommande fördomar bland svenskar är att Italien har ett korrupt samhälle (i jämförelse med det svenska). Att mutor, mygel och maffian styr samhället. Att fotbollen, som sägs omsätta cirka 100 miljarder per år, skulle vara undantaget från detta, torde te sig som mindre sannolikt. ”Juventus-skandalen” är ett färskt och känt exempel. Det våld som omgärdat den italienska fotbollen är ett uttryckt för att fysiskt våld inte enbart existerat öppet, utan att det också accepterats av maktinnehavarna. Det är naivt att tro att det i ett civiliserat samhälle inte existerar fysiskt våld, men det är maktens attityd till det som målar dess bild. Tolkningen av den är subjektiv. Traditionens makt är stor.

Korruptionen kan tänkas frodas även i England, inte minst inom dess fotbollssamvälde. Det fick vi kvitto på när det under den gångna hösten uppdagades omfattande mutförsök bland tränare vid spelarövergångar inom engelsk toppfotboll. Man bör härvidlag fråga sig om det är skillnad på mutor och mutor? Ja, för en svensk fotbollsälskare är det uppenbarligen det. Mutor vid spelarövergångar påverkar inte de enskilda matchresultaten på ett lika direkt sätt, som en mutpåverkad domare gör. Att se på en match som kan misstänkas vara mer eller mindre uppgjord på förhand är inte särdeles intressant att beskåda.

Svenskar vill missionera ut sin präktiga fullkomlighet genom att krusa rent spel, varför det blir fruktsamt att spegla italiensk fotboll ur myglets och våldets snäva vinkel. Den svenska mentaliteten ligger närmare den engelska än den italienska, där det tuffa och fysiska inte kräver det tekniska och eleganta. Fotbollens, likt samhällets, mosaik blir dock alltmer differentierad, vilket med tiden talar för rörligare kraftpaket, typ Zlatan.

Våldet bland engelska fotbollssupporters är på sätt viss näppeligen mindre än bland sina italienska motsvarigheter. Skillnaden, inte minst för utomstående betraktare (läs; svenska fotbollsälskare), är att engelska makthavare lyckats att få bort våldet från arenorna och dess omedelbara närhet. Det kan tyckas vara ett skenheligt hycklande att endast se till våldets vara och icke vara på arenorna, men fotbollen har kommit att bli så stor, en komplex multimiljardindustri, där det kortsiktiga och långsiktiga tänkandet skapar paradoxer, som ingen kan eller vill försöka förklara. Traditionens makt är stor.

Att förklara svensk medias ”snedvridna” bevakning av italiensk respektive engelsk fotboll handlar alltså enbart till viss del om den tycke och smak-diskussion om det faktiska spelutförande på matchplanen. Fotbollen innehåller och formges av så mycket annat. Traditionen och fördomarna, för att inte tala om pengarna, göder varandra och skapar en ond (?) cirkel. När fotboll handlar om mer än ett parti schack på det gröna fältet, kan man inte förvänta mer utav (svensk) media än vad samhällets aktörer förmår att kontrastera. En öl är en öl, en pizza är en pizza - i magen mötas de två!


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Framgångens fromage; Det att ha talang, ambition och ödmjukhet (del 1)

Det att ha någonting. Inte enbart talang, ambition eller ödmjukhet, utan att ha någonting i största allmänhet. Vad innebär det? Hur handhaver man det? För att försöka förstå sig på ”ägandeförhållandet” i framgångens fromage (del 1), är det värdefullt att bena ut hur man blir den som äger vissa egenskaper.

Allting som förhåller sig i en människas tillvaro kan sägas vara dött, på sätt och vis värdelöst. En monetär sedel, en cykel, en generande hårväxt. Det som gör dessa saker levande (värdefulla) är människans förhållningssätt till det aktuella föremålet/fenomenet. Detta förhållningssätt gestaltar sig olika beroende på sociokulturella omständigheter, inte minst omfattandes retorisk medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Retoriken är språkandet. Språkandet är ordandet (inte sällan genom metaforiskt och metonymiskt bildande). Språkandet är vad vi skapar, vill skapa, med språket. Ordandet är vad vi skapar, vill skapa, med ordet. Att definiera och därmed (värde)ladda ord gör att mening skapas åt ordandet, där dess helhet ackumulerar in läsande mellan raderna-tolkning och på så vis förvandlas till språkande. Språket som sådant är ytterst en illusion. Språket är en kniv, språkandet är vad människan väljer och gör med den. Någonting som kräver etiska överväganden.

I Aristoteles etik går att uttolka relationsskillnaden mellan “handla“ och “göra“, där det menas att görandet är kopplat till en faktisk produkt medan handlandet knyter sina band till intentionerna hos den handlande. Människan kan sägas göra antingen bra eller dåliga ting, men hon handlar gott eller ont. Förvisso, båda är sammanflätade, men att göra på bästa sätt är skicklighet; att handla i enlighet med rättesnörets norm är klokhet. Det är således genom valet (vilket kräver ett etiskt övervägande) människan visar sin klokhet. När valet sedan ska “göras” och det utförs dåligt, då är hon att beteckna som icke skicklig. Det etiskt goda kan inte uppnås med enbart skicklighet, likväl som klokhet allena inte extraherar en framgångsrik bedrift.

Ingenting har ett egenvärde. Mål existerar inte. Allting är att betrakta såsom medel, för att tillgodogöra sig andra medel. Inte ens lycka är ett mål i sig, utan är den ände som Den Skapande Meningen jagar för att sluta sitt livs cirkel. Medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande kring vad ägande kan vara är med andra ord A och O i detta sammanhang. Det att ha/äga någonting är att inse tingestens potential, dess verkningsgrad. Det att ha/äga någonting förpliktigar också ett aktivt utvecklande av det innehavda. Annars riskerar man att förlora ägodelen, åtminstone dess värde (medelfunktionen). Syftet med ägandet är att det skall generera nytta utifrån en bestämmelse (som kan vara ”obestämd”).

Låt oss härvidlag titta närmare på de rubricerade begreppen, utifrån ägarperspektivet. Talang definieras i denna kontext utifrån kunskapen, den teoretiska och praktiska förmågan i symbios. En fotbollsspelares dokumenterat goda förmåga att skjuta mål. En urmakares dokumenterat skickliga förmåga att reparera klockor. Eller två länders dokumenterat välsvarvade diplomati. Det att kunna utföra ett visst göromål. För att kunna utföra det sagda bra, bör man ha ett visst mått av talang. Talangen som sådan är ingenting man föds med, inte heller någonting statiskt. Kunskapen kan växa, likväl som den kan krympa. Kunskapen kan förädlas, likväl som den kan förtvina. Övning ger färdighet. Talangens öde ligger dock till viss del i andras händer. Ambitionens…

Ambition definieras här som den drivkraft, vars huvud är fyllt av förnuft. Fotbollsspelaren kommer inte långt på enbart sin talang, utan denna måste också ha vilja att satsa på denna aktivitet. Förnuftet leder henne att välja ”rätt” om/när multipla talanger ”krockar”. Urmakaren blir aldrig särdeles framgångsrik i fråga om att reparera klockor, om viljans drivkraft får honom att bygga egna klockor istället. Två länders diplomati skördar inte framgångar om inte man delar en gemensam ambition. Talangens hela livsöde ligger i händerna på viljans drivkraft, då dess färdighets utveckling måste krusas. På ett eller annat sätt. Ambitionen kan också sägas vara under påverkan från talangen, då en del människor kan intressera sig extra mycket för det man har talang för.

Den komplementära egenskapen i denna triad är ödmjukhet. I detta sammanhang definierat som det attitydsattribut som gör människan mottaglig för andra idéer och perspektiv. Ödmjukheten ger fotbollsspelaren, urmakaren och diplomatin inte enbart insikt om ”det som kan vara på annat sätt”, utan också en mental apokalyps beträffande vikten av ”hårt arbete”. Det är också ödmjukheten som formger och balanserar sinnelaget, när belöning och uppmärksamhet kanske har en berusande och avtrubbande effekt. Jantelagen är ingen dygdig skrift att leva efter, men väl värd att förhålla sig till!

Framgångens fromage handlar alltså i viss mån om ett ägande. Att vara medveten om dess innehåll, form och funktion, samt att ett visst ägande är viktigare än annat. Att ha talang, ambition och ödmjukhet är alla förunnat. Det gäller dock att finna dessa, definiera dem och förmå dem till att leva symbios med varandra. Däri ligger svårigheten. I denna artikelseries exordium betonades vikten utav att förhålla sig till det sagda och det icke sagda. Samtliga triadteorier i denna skrift kan verka såsom förhållningsverktyg. Inte minst kan triaderna hjälpa till att förklara inte endast framgång, utan också utebliven sådan, där den övergripande och långsiktiga tanken förstås kan vara att försöka ”bättra” sig.

Framgångens fromage är dynamisk. Precis som en ägarkonstruktion med medelfunktion. Ägandet av talang, ambition och ödmjukhet är inte framgångsrikt såvida det inte genererar känslor. Allt ägande har ett känslomässigt syfte, där det främst handlar om att känna glädje och mening, men också strävan. Går det att känna strävan?

Den kommande andra delen har rubriken ”Det att känna glädje, mening och strävan”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

The Perils of Football Decadence

I dagens Dagens Nyheter ger krönikören Johan Esk uttryck för sin syn på herrlandslaget i fotboll, dess förbundskapten Lars Lagerbäck och de i den senaste ”skandalen” inblandade aktörerna. Esk skriver bland annat följande under rubriken ”Tre pudlar hade varit rätt val i tiden”:

”Om Allbäck gör massor av mål mot frimärkslandet och Zlatan fortsätter sitt missande i Inter, då kan det vara Ibrahimovic som kommer krypande i gruset. Om Sverige inte vinner på onsdag har Lagerbäck fixat sin egen schavott. Han har redan misslyckats med sin näst viktigaste uppgift. Prio ett är att vinna. Prio två för en förbundskapten är att se till att landets bästa spelare är tillgängliga.”

Det är minst sagt frapperande att läsa hur Esk vill se en offentlig avbön från de tre upphovsmännen Christian Wilhelmsson, Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic. Att be om ursäkt anstår, förvisso, en gentleman, men att dessa skall ut på ”pudelturné” är att kräva för mycket. Trion har nu bett om ursäkt från sina ”hemländer”, låt oss nöjas med det. Förutsatt att hemskickandet är ett gemensamt beslut förankrat i hela landslagsgruppen, samt att trions sena ankomst inte föregicks av några kriminella dumheter (jämför Tre Kronor-skandalen för några år sedan).

Låt oss vidare inte hoppas på att Zlatan kommer krypande i gruset. Inte för att han då misslyckats i Inter, utan för att Zlatan då helt glömt bort att odla myten om sig själv. Zlatan är nog ingen svärmorsdröm. Har nog aldrig varit. Kommer nog aldrig att bli. Men framför allt; bör aldrig bli en svärmorsdröm. En svärmorsdröm är inställsam och i längden förutsägbar. Zlatan bör förbli avslappnat egensinnig och därmed oberäknelig. Såväl på, som utanför planen. För landslagets bästa. För svenska folkets bästa.

Därmed inte sagt att Zlatan är fri att bryta mot uppgjorda regler utan repressalier. Att förbundskapten Lars Lagerbäck och övriga skickade hem Zlatan var helt rätt, sagt utifrån tron på att disciplin och lagmoral är två avgörande fundament i ett lagarbete av aktuell dignitet. Prio ett är inte att vinna. Inte på kort sikt och inte på lång sikt. Inte för en förbundskapten och inte för dennes adepter. Prio ett bör vara att skapa förutsättningar för att utvecklas i strävan efter uppsatta mål. Följaktligen är Esks ”prio två” också fel prioriterat. Ty, det bästa laget innehåller nödvändigtvis inte de individuellt sett bästa spelarna. Min prio två är därmed att rensa i leden efter behov, för att kunna upprätthålla prio ett. Var dock ödmjuk och lyhörd – to forgive, but not forget!

Jag må ha varit skeptisk till Lagerbäcks fortsättning som svensk förbundskapten efter VM, men anbelangande ”skandalen” har denne gjort det mesta rätt . Att som Esk koppla handhavandet av skandaltrion till kvällens eventuella uteblivna vinst mot Liechtenstein, är galet. Men samtidigt förståeligt, utifrån den ”priosyn” som Esk har.

Lagerbäck sätter landslagets väl och ve främst, någonting som kräver civilkurage, inte minst när publikgunstlingen Zlatan är i huvudrollen och det handlar om en tävlingsmatch. Låt oss få se en Lagerbäck med motsvarande mod i framtiden och också beakta talesättet en för alla, alla för en. Sträva efter att behandla alla rättvist, inte lika!


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Framgångens fromage; exordium

Vad är framgång? Hur ser den ut? Hur uppnår man framgång? De skarpt individuella prioriteringarna är här lika framträdande i ljuset av det allmängiltiga, som den unika skuggsilhuetten. Denna artikelserie skall försöka belysa det ack så abstrakta fenomenet framgång på tre olika sätt. Det faktum att det inte finns någon entydig definition av ordet eller begreppet framgång gör det svårt att framlägga detta alster som en samling framgångsformler. En blind tilltro till dessa skapar ett framgångens misslyckande, emedan ett skeptiskt förhållningssätt kan göda formlernas frodande.

Det blir därmed genom att förhålla sig till begreppet framgång utifrån det egna subjektet, detta förhoppningsvis blir fruktsam läsning. Ty, tvivelsutan, framgång (liksom ”lycka”) är ett positivt belastat begrepp som i dess allmänvida bemärkelse är bevittnat eftersträvat. Men framgångens gestaltning och utfall är under alla omständigheter individuell. Sedan kan man tänka sig bittra biografier med titlar som ”Framgångens pris” eller ”Framgångens baksida”, där endast insikter om att upplevt negativa inslag i livet är högst naturliga och kan tjäna som relief till det övervägande positiva, är att betrakta som goda ingredienser i framgångens fromage.

Det att förhålla sig till någonting är att i initialskedet bli/vara medveten om det jag har att förhålla mig till. Jag kan omöjligt förhålla mig till någonting jag inte är medveten om. Ofta, för att inte säga ständigt, handlar det om att fatta beslut. Inom socialpsykologisk teori talas det om triaden situation-varseblivning-tolkning. Exempelvis; jag möter en person på gatan (situation), våra blickar möts, jag säger ”hejsan”, men personen på gatan förblir tyst (varseblivning), jag får för mig att personen på gatan är blyg (tolkning). Medvetenheten är intimt kopplad till varseblivningen, men där medvetenheten förhåller sig på ett öppnare och bredare vis till ”någonting” (situationen). Medvetenheten är ständigt varse dels kontextens komplexitet, innefattande bland annat dess aktörer och scenbild, och dels de alternativa besluten (det faktiska vs. det kontrafaktiska).

I strävan efter att applicera ett förhålla-sig-perspektiv på kunskap är det vidare värdefullt att beakta förståelsens innebörd, i triaden medvetenhet-förståelse-kritiskt tänkande. Det att visa förståelse för vad sändaren vill förmedla innebär ett djupare och svårare bemötande än vad orden på ytan visar. Den kommunikativa interaktion vi ägnar oss åt är sällan helt ändamålsenlig, varför vi i praktiken endast försöker parera den kognitiva dissonansen (är det viktigare att inte bli missförstådd, än förstådd?). På tok för lite tid lägger vi på att ett genuint, empatiskt sätt visa förståelse för budskapsförmedlingen. Kanske beror detta på en mänsklig okynneskänsla av frågandets formulerande och följder?

Efter att ha blivit medveten och visat förståelse för sändarens budskap/beteende (det ur retoriskt perspektiv dygdiga; ”det som kan vara på annat sätt”), bör ett kritiskt förhållningssätt intagas. Med ett dialektiskt språkbruk definieras och preciseras mångtydiga och vaga formuleringar. Ifrågasätt också argumentens relevans och hållbarhet, samt undersök premisserna. Detta stärker medvetenheten och förståelsen för hur och varför resonemanget förs.

Såväl triaden medvetenhet-förståelse-kritiskt tänkande, som triaden situation-varseblivning-tolkning, kan förlängas. Att fatta beslut om handling hör också till vad som kan betecknas i enlighet med potentiell framgång. Efter att ha övervägt det vettiga i sändarens budskap/beteende fattas beslut utifrån en rad olika alternativ. Sedan omsätts beslutet i handling. Görandet särskiljs från handlandet genom att härleda handlingen till syftet. En handling är antingen god eller ond. Det man gör, gör man antingen bra eller dåligt. Handlingen kan ha ett gott syfte, emedan praktiserandet av handlingen (görandet) kan utföras dåligt. Lyckas man förena handling med görandet har man förutsättningar för att bli framgångsrik. Gör man saker utan att veta hur man uppnår syftet, vet man inte vad det är bra för och man vet förmodligen inte hur man bör göra.

Kanske bör man också förhålla sig till begreppet lycka om man vill bekanta sig närmare med framgångens innehåll, form och funktion. Skulle man till och med kunna säga att når man framgång blir man lycklig? Och när man är lycklig, känner lycka, är man, känner man sig, framgångsrik? Föder framgång lycka? Är äkta framgång det samma som att känna sig lycklig? Och om man antar att människan ständigt skjuter det individuella nöjdhetsindexet framför sig, kan då fullständig lycka uppnås?

Framgångens fromage är titeln på denna artikelserie, där tre trådar förhoppningsvis skall komma att frambringa ett framgångsmönster. Att förhålla sig till. Ty just det att förhålla sig till allt och alla utgör på något sätt grundernas grund för all framgång. Det att (inte) blint insupa. Det att (inte) lyssna för att tala. Det att (inte) förkasta det nya, ehuru det gamla. Det att (inte) väga för och emot.

Den kommande första delen har rubriken ”Det att ha talang, ambition och ödmjukhet”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Retoriskt utvecklingsarbete; del 2

Jag återkopplar till de tre principer (helhets- och verklighetsprincipen samt den sociala principen) som utgör retorikens tankebakgrund. Dessa kan förstås som att retoriken i huvudsak är ett verktyg. Att människan, i samhället och världen, kan använda detta verktyg för att påverka andra i en viss riktning. Människan är en del av en helhet där samspelet mellan olika människor är det centrala. Det är också där retoriken, kommer in i bilden. Retoriken är en del av, och ett verktyg för, ett större sammanhang.

I tal om att utveckla en bedriven verksamhet, kommer retoriken väl till pass. Den del av utvecklingsarbetet som präglas utav bristande förmåga till att tänka kreativt, stort, nytt, långt i strävan efter att forma nya idéprojekt, vill jag härleda bristen till brukandet utav intellectio och copia. En oförmåga att se och skapa sammanhang, inte minst mellan det egna intellektet och den egna erfarenhetsbanken. Inte främst skickligheten, men klokheten, att använda det intellektuella kapitalet på ett sådant sätt att den bedrivna verksamheten förädlas och människorna med den. Nyckeluppgiften blir därför att skola i ett sätt att tänka, som i realiteten är en tankemässig mångfald, där man frambringar det unika hos varje individ och dennas tankevärld.

Den andra delen, handlar om prestationsångest och är synnerligen skrämmande, i mitt tycke. Kan det vara så enkelt att lättjans dekadans som genomsyrar exempelvis en ideell verksamhet bygger på en teori om ansvarets växelverkan? It takes two to tango, sägs det, och vill man skruva åt kraven bland medlemmarna, ja då bör man skruva åt bland styrelsefolket snäppet hårdare. Om man låter festdeltagarna dansa hur de vill, är det få som kommer att välja pardans och då kommer ingen som kommer att (kan) ha synpunkter på bra och dåligt, i takt eller i otakt…

Retoriken som sådan har inte förändrats särdeles mycket i grunden. Människor i dagens samhälle behöver och använder sig av samma fundamentala kunskap som tillämpades under antiken. Utvecklingen är det som ligger bakom förändringarna i vårt samhälle, i vår värld. Retoriken ska vi bruka för att kunna bli medvetna, visa förståelse och tänka kritiskt, allt i akt och mening att påverka denna utveckling.

Talar man, utifrån detta, då om (styrelse)arbete i en ideell förening blir det adekvat att ställa frågan som rör vilka kompetensområden som medlemmarna bör täcka in via deras respektive bildningsprofession, för att på bästa sätt realisera eventuella idéer? Här går givetvis meningarna isär, men hur man än väljer att formera de styrande trupperna bör man ha klart för sig att kompetenserna bör vara ändamålsenliga och komplementära, i den meningen att var och en bidrar med sitt med avsikt att förena idéarbetet i gemensam riktning.

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har en avgörande betydelse för hur det praktiska utvalet gestaltar sig. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f.Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om idékraft och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga.

I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det ånyo adekvat att fundera kring viljans frihet.

Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. Även om Ramirez menar på ”att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa”, så kan enn människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften, eller är det tvärtom?

I rollen som ledare för en organisation (ibland del av en större dito) bör man ha klart för sig vad som är uppgiften. I mitt tycke handlar det om att skapa bästa möjliga synergi. En synergi som bottnar i en insikt om att jag som ledare på intet sätt är allsmäktig, allvetande allenarådande oersättlig. Förmågan att se synekdoken i alla situationer, som gör gällande att helheten består utav delar och delar kan skapa en helhet. Förmågan att inse att jag ensam kan åstadkomma väldigt mycket, men tillsammans med andra åstadkomma så väldigt mycket mer – och bättre! Synergieffekten utav att delarna arbetar tillsammans är större än delarnas enskilda arbete sammantaget. Tillsammans kan man se samband, likheter och skillnader, som man näppeligen skulle se annars, på egen hand. En mångfald av perspektiv gynnar det övergripande kvantitativa och kvalitativa målsträvandet.

Vill medlemmarna verkligen utveckla sig och sin förening? Som styrelse, som ledarenhet, är det i 99 fall av 100 helt nödvändigt att våga välja väg. För att kunna välja den mest optimala vägen, bör man veta vart man skall/vill komma. För att veta det, bör man fråga sig varför just dit och inte hit. Hur skall man sedan ta sig dit, med hjälp av vad? När skall man göra det (starta och nå målet)? Och vilka är ”man”; kanske kan man inte få med alla på tåget, eller om man får det, kanske man inte lyckas starta eller nå målet?


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Retoriskt utvecklingsarbete; del 1

Utveckling sker ständigt. Vetenskapligt, tekniskt och biologiskt. Hur vi än vrider och vänder på det, är det människan som står i centrum. Hon tar ena dagen emot Nobelpriset, för att den andra dagen stå till svars för växthuseffekten.

Det samhälle vi lever i idag har många epitet. I denna kontext är det ”Det kommunikativa informationssamhället”. Den kommunikativa informationen tar en allt större plats i vårt vardagsliv i allmänhet och inom politik och näringsliv i synnerhet. Det enorma utbudet av informationskanaler gör givetvis våra valmöjligheter större. Därmed inte sagt att det blir enklare att välja, snarare tvärtom. Ju fler att välja bland, desto större blir beslutsvåndan och dess efterdyningar.

Som enskild människa och medborgare är det i princip omöjligt att förändra den rådande samhällssituationen och den ständiga utvecklingen. Politiker, myndighetspersoner och andra byråkrater växer allt längre bort från oss, vilket kan vara ett hot mot demokratin. Detta faktum medför att det blir allt viktigare för den enskilda människan att lära känna sin ”fiende”, för att sedan kunna ”avväpna” densamma.

Det är här retoriken och dess ädla konst kommer in i bilden. Redan under antiken och den romerska tidseran använde man sig av retoriken som ett verktyg för att övertyga sin omgivning. Till exempel förde vanligt folk sin egen talan när de ställts inför rätta. De fick också muntligt argumentera för sin sak när landområden skulle återgå till de rättmätiga ägarna.

Nu för tiden skulle vi inte ens komma på tanken att gå till väga på det sättet, allt ska gå ”rätt” till och genom femtioelva olika instanser. Men det är just på grund av att hela samhällsapparaten blir krångligare för var dag, som retoriken blir allt viktigare. Vi måste inte bara lära oss vilka ”knappar” vi ska trycka på. Utan också när, vad som kommer att hända och hur det påverkar oss på såväl kort som lång sikt. Har vi den kunskapen kan vi även förstå varför ”fienden” trycker just på den ”knappen” vid just det tillfället. Vi måste vara medvetna om att en person som vill få oss att ändra ståndpunkt många gånger säger det vi vill höra, vilket alla gånger inte är synonymt med hela sanningen.

Begreppet ”metaprodukt”
Den moderna reklamen är ett utmärkt exempel på detta flörtande med vårt ego av tillfredsställelse. Det är nästan mer regel än undantag att vi efter att ha sett en reklamfilm för första gången frågar oss; vad var det egentligen den ville göra reklam för? Nej, det är inte vi som är dumma. Det är en medveten strategi från sändaren att inte rikta fokus på produkten/tjänsten. I de flesta fallen är produkten/tjänsten så dålig och intetsägande i sig själv, att sändaren tvingas måla ut en imageprofil för att attrahera till konsumtion. För sändaren är det antalet sålda produkter/tjänster som räknas.

Det betyder översatt till retorik att det är konsumtionen, och inte huruvida mottagaren förstått varför hon konsumerat, som är det primära. För ett mer varaktigt förhållande mellan sändaren och mottagaren bör dock sändaren grundligt övertyga mottagaren om varför produkten/tjänsten är så fördelaktig. Inom marknadsföring talar man om ”metaprodukten”. Ett begrepp som säger oss att det inte är den fysiska varan man köper utan den föreställning köparen har om den, framkallad av de erfarenheter och kunskaper hon samlat på sig genom livet. Det är alltså köparens uppfattning om produkten/tjänsten, som sändaren anspelar på.

Retorikprofessor emeritus Kurt Johannesson menar i i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga på att friheten (att välja) är en illusion. Det är självklart någonting som kan diskuteras, men om vi utgår från att det är någon sorts sanning blir det extra intressant utifrån detta givna utgångsläge. För ä r friheten (att välja) en illusion, då växer retoriken och dess verktyg som företeelse och blir än mer betydelsefull. Vi bör bli mer kritiska helt enkelt.

”Att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa. Att vi gör det ena eller det andra och att vi når de mål vi föresatt oss är inte detsamma som att handla klokt.

Det finns alltså en skillnad mellan å ena sidan det vi gör och å andra sidan hur vi handlar. Det finns en skillnad mellan skicklighet och klokhet, mellan att göra någonting på ett bra sätt och att göra något som är bra. Vi talar om ”det perfekta brottet” när brottet är bra genomfört, utan att därmed göra det etiskt berättigat.

I Aristoteles etik, som är vår äldsta traktat i handlingskunkap, lär man sig att det är skillnad mellan att handla och att göra. Även på svenska kan man, vid närmare reflektion, finna att ”göra” är ett transitivt verb och att görandet är relaterat till en produkt, medan ”handla” syftar enbart till den handlandes intentioner. Man gör det ena eller det andra, men man handlar eller inte handlar. Vi gör bra eller dåliga saker, men vi handlar gott eller ont. Att göra på bästa sätt det man ska, detta kallas skicklighet; att handla så som man ska handla i en bestämd situation, det kallas klokhet. Det är inte samma sak, även om båda är involverade i varandra. Det är genom att välja att göra det ena eller det andra som jag visar min klokhet. Om jag sedan, när jag ska göra det jag valt att göra, inte vet hur man gör för att resultatet ska bli bra, då är jag oskicklig. Men klumpighet är inte ondska. Skicklighet försäkrar ingen etisk godhet och klokhet är ingen garanti för en väl genomförd gärning.

Det finns således en instrumentell kvalitet som är detsamma som måluppfyllelse och effektivitet. ”Det goda kan sägas om olika saker och på olika sätt”, säger Aristoteles. Vi gör vad vi bestämt oss för att göra och vi finner de medel som behövs därtill. Om vi inte själva kan göra det så söker vi en som kan, en expert. Men ”det är inte kocken, utan middagsgästen som vet vad den goda middagen är”, skriver samme Aristoteles. En sak är att göra bra saker, en annan är att kunna bedöma vad de är bra för.” (Utdrag ur ”Den omhuldade friheten, vad är det?”, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Platons elev Aristoteles (död 332 f Kr) uttryckte en gång: ”Det som kan vara på annat sätt”. Även talesättet ”Det är inte vad man säger som spelar roll, utan hur man säger det”, kan tjäna som devis för retoriken; Inte minst viktigt är att vidare att syna argument och premisser med hjälp av ”varför?”.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Metaforens luddiga klarhet; del 2

Så här långt har jag inte berört begreppet ”metonymi” och förhållandet mellan detta och metafor. Inte har jag heller gjort någon explicit åtskillnad mellan språket och språkandet. Nedan följer ett utdragsavsnitt från min essä Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör? (som i sin helhet går att finna på denna blogg, sök via ”July 2005”), om just språket och språkandet.

“I min språkliga värld är det en klar distinktion mellan dessa två. Quintilianus tycks i sitt avsnitt i boken Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure, mena att språket ska vara systematiserat genom grammatik, samtidigt som det språkande en retoriker använder sig av bygger på just en kunskap om och skicklighet i grammatik. Här blir det intressant att ställa samma frågor som Hellspong gör i sin text ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi. Strukturerar världen språket? Eller strukturerar språket världen? Jag skulle vilja påstå att det är världen som strukturerar språkandet, som i förlängningen strukturerar språket. Visst kan språket i viss mån strukturera världen, men det bygger på att vi har ett språk. Språket får vi först när vi förstår och förhåller oss till världen.

José Luis Ramirez förklarade en gång, vid en av retorikkollegiets sammankomster, det ”farliga” med inte göra någon skillnad på språket och språkandet, genom att ta metaforer och metonymier som exempel. Min tolkning av Ramirez i det sammanhanget var att alla metaforer vi den närmare betraktelse i själva verket är metonymier. Detta eftersom det alltid finns en inneboende metonymisk glidning i betydelsen av varje ord. Någonting som har sin förklaring i att det som förmedlas tolkas olika av olika människor. Vi måste använda oss av ord eller symboler för att ens kunna närma oss en metafor. Och för att göra metaforen så tydlig och effektiv som möjligt krävs en mer eller mindre utförlig redogörelse av ”den metaforistiska bilden” som avses. Det är alltså i den med ord eller symboler illustrerade metaforen som glidningen ligger i, i tolkningen och förståelsen av varje enskild stavelse och enskilt ord.

Att till exempel säga ”språket är ett bord”, kräver en utförlig beskrivning av det bord som åsyftas i den givna kontexten. Vilken form har bordet?, vilken storlek?, vilket material?, vilken färg?, och så vidare. Eftersom ordet ”språket” också kan betraktas som en metafor, kompliceras användandet av metaforer i allmänhet och språket (alltså språkandet) i synnerhet. Med detta i åtanke är det extra intressant att ta del av det Hellspong skriver om metaforer i texten ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi.

”Retoriken som ett funktionellt språk bör visa försiktighet med metaforer. För mycket av den varan kan hota den språkliga effektiviteten.” Hellspong, sidan 23.

Om det är en förutsättning för oss människor att vi förstår oss på den värld vi lever i för att överleva, kommer språkandet väl till pass. För att strukturera upp detta språkande skapar vi språk. Orden eller symbolerna detta språk består utav är ett verktyg för språkandet, som i sin tur är ett verktyg för förståelsen av världen, som i sin tur är en förutsättning för liv. Det är vi människor som satt namn/ord på det vi sett i världen, för att försöka förstå. Och eftersom det är vi människor, unika till våra sinnen, som skapat språk är det förklarligt att det alltid finns en viss metonymisk glidning i betydelse, inte minst för metaforer. Betydelseförskjutning ligger i förståelsen av det givna ordet. Språklig effektivitet är oftast att föredra, förvisso, men det är just med ordens inneboende metaforistiska kraft vi kan kommunicera språkligt, alltså det att språka.” (Utdrag ur Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?, Dan W Boter, 2005-04-19)

I utdraget ovan återger jag bland annat en tolkningsbild utav en utsaga från retorikfilosofen Jose Luis Ramirez, om metafor och metonymi. En vanlig beskrivning av skillnaden mellan metafor och metonymi är att en metonymi verkar i närhet, medan en metafor verkar i likhet. Metaforen kan sägas gestalta en helhet, metonymin en del (jämför med begreppet ”synekdoke”). Beakta betydelse av ordet ”som” i följande exempel: ”Du är (som) en gris när du äter!”. ”Som” illustrerar närhet, medan ett exkluderat ”som” innebär ett likhetens konstaterande. Ramirez har skrivit åtskilligt om metafor respektive metonymi, bland annat följande:

”Metafor och metonymi står för de två komplementära mentala mekanismerna vid skapande av våra begrepp och därmed av vår världsbild. Medan metafor i retoriken uppfattas som en överföring från ett ord till ett annat på grund av likhet, definieras metonymin (varav synekdoken är en specifik art) som en överföring på grund av något slags närhet. När vi kallar en trafikstockning för “flaskhals“ begår vi en metafor, när den anställdas ombud kallas “facket“ är det en metonymi. Men retorikerna säger inte att flaskhals är resultatet av en metafor; de påstår att det är en metafor. Den metonymisering som innebär att välja ordet “facket“ förleder retorikerna att påstå att ordet “facket“ är en metonymi. Det som på ytan uppfattats som retoriska figurer och namnges i substantivform som namnet på ett ord, är i själva verket inte namn utan verb, inte färdiga tankeprodukter utan mental handling och det som utpekas som metafor eller metonymi är bara resultatet av en metafor eller en metonymi.

Metaforen är inte det ordet man väljer som ersättning till ett annat, utan själva valet, den ersättande handlingen. När vi använder benämningen “metafor“ för själva ordet, inte för det ersättande valet av ordet, begår vi en metonymi. Namnen “metafor“ och “metonymi“, som innebär handlingar men fäster sig, i retorikernas böcker, vid handlingens resultat, är således båda metonymiska, därmed offer för sitt eget agerande. Det är märkligt att retorikerna, som är specialister på att förstå hur orden kan manipulera mening, inte sett den manipulation som är inbyggd i de retoriska begreppen själva. I själva verket är ordet “flaskhals“, i mina tidigare exempel, inte en metafor utan produkten av en metafor, resultatet av en metaforisk (mental) handling; ordet “facket“ är likaledes produkten av en metonymisk handling.

Ytterligare djupdykningar i dessa mentala handlingar visar att all ordskapelse, inte bara vissa ord, är samtidigt resultat av ett dynamisk sökande, som väl motsvarar metonymins sätt, och ett val av ord där det metaforiska känns igen. I Drömtydningen talade Freud om förskjutning och förtättning och både Jakobson och Lacan talar om språkets paradigmatiska och syntagmatiska axel, en som befäster och en som söker (Lacans “metonymiska begär“). I de afasistudier som bedrivits av Jakobson finner han en metaforisk och en metonymisk afasi, vilket påminner mig om de två former av minnesförlust som var och en av oss någon gång upplevt. Begreppsbildning och namngivande består helt enkelt av två komplementära och oskiljaktiga psykolingvistiska mekanismer, den ena dynamisk och väljande (metonymi), den andra fastställande och namngivande (metafor).” (Utdrag från SYNEKDOKE - Om begreppsfenomenologi och om retorik som praktikens kunskapsteori, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Tag ånyo en titt på rubriken till detta alster. Det finns alltjämt någonting komplext, någonting tvetydigt i och med den. Må så vara. Metaforen är sådan. Lite svår att greppa, lagom mångfasetterad och mycket individuell när det kommer till associationer och tolkningar. Metaforen kan beskrivas som retoriken – en syntes av det abstrakta och det konkreta.

Den bild man vill måla upp med hjälp av en metafor, kan man dela upp i det man faktiskt säger/visar och det man faktiskt hör/ser, vilket utgör det konkreta. Sen har vi det abstrakta, vilket utgörs av de associationer vi har till det som formar bilden/metaforen. Det är när det kommer till de abstrakta associationerna, som en eventuell ”krock” mellan sändare och mottagare kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Man bör därför välja sin metafor med stor omsorg. Det vi inte kan förstå kan vi heller inte uttrycka språkligt. Och vice versa; det vi inte kan uttrycka språkligt kan vi inte förstå. Allt detta skapar motsättningar och konflikter i kommunikationen mellan oss människor. Eftersom vi lever genom språket och språkandet är vår förståelse av andra människor helt avgörande för hur vi uppfattar världen.

Förståelse handlar inte främst om att förstå enstaka stavelser/ord av det som förmedlas, utan snarare om det att visa förståelse för förmedlaren av budskapet. Men, visst, att försöka förstå och vara på det klara med vad som åsyftas med enskilda ord är de facto grundläggande, ty annars talar man förmodligen förbi varandra.

Det är en betydelseskillnad mellan förstå och förståelse, i den meningen att vi människor näppeligen kan förstå exakt vad den som säger någonting menar. Det att visa förståelse är det närmaste vi kan komma det att förstå. Förståelse som begrepp i denna kontext förhåller sig till det som retoriken intresserar sig för, nämligen; ”det som kan vara på annat sätt”. Alltså, att på ett eller annat sätt visa en ödmjukhet inför andra och andras perspektiv och åsikter. Det att visa empati, men inte nödvändigtvis sympati.

Det finns emellertid någonting positivt i att vi inte till fullo förstår varandra och därmed världen. Motsättningar och konflikter som leder till krig och död är förstås ingenting bra, men motsättningar och konflikter kan också leda till en positiv utveckling. Det handlar till stor del om att ha en förståelse för det positiva i en språklig mångfald. Retoriken intresserar sig för ”det som kan vara på annat sätt” och beskrivs ofta som ”konsten att finna de verktyg som bäst lämpar att övertyga”. Med muntliga eller skriftliga språkverktyg är den språkliga mångfalden en förutsättning för ett välfyllt förråd, copia, som i sin tur är en förutsättning för en bred övertygelseförmåga.

Att till fullo inte förstå varandra eller världen bidrar också till en ökad kommunikation. Dialogen mellan människor är ett resultat av att de inte till fullo förstår varandra. Dialogen som kommunikativt verktyg tjänar ofta till att komma överens för att göra gemensamt. Det är i mötet med världen människor förstår varandra (så gott det nu går) och därmed utvecklar sig själv och andra. Hade vi förstått allt och alla från första början hade vi inte bemödat oss med att ständigt utveckla det språkliga, vår kommunikativa förmåga. Hade vi kunnat läsa varandras tankar, skulle språkandet förmodligen ha varit mer torftigt. Det finns någonting positivt i att det språkliga pusslet inte går att foga ihop. Vi nödgas ständigt vända och vrida på språket och språkandet och därigenom konstruktivt bemöta varandra.

Antikens talare hyllade metaforen som den främsta av alla troper, detta med all rätt. Men den måste behandlas med stor vördnad och respekt. Metaforen, som verktyg, kan liknas vid en kniv; i rätta händer kan den göra stor nytta, hamnar den i fel händer däremot, kan den göra stor skada.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Metaforens luddiga klarhet; del 1

Tag en extra titt på rubriken till dessa rader. Överskriften kan vid en första anblick tyckas svårtydd och illa vald. Må så vara. Men den är för den skull inte mindre talande för vad som ska behandlas nedan. Nämligen ”metaformyntets” båda sidor.

Kurt Johannesson förklarar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga tropen metafor, som ”en figur där ett ord ’överförs’ till något som det naturligen inte hör samman med och därför måste förstås som en bild”. Det handlar alltså till stor del om att förenkla någonting man vill förmedla, genom en eller flera bilder, så att mottagaren förstår andemeningen av det tilltänkta budskapet. Retoriken, som verktyg och dess grund, bör man ha kännedom om för att kunna förstå metaforen, dess funktion, betydelse och kraft.

Som sändare vill man att mottagaren ska ”köpa” det man vill ”sälja”. För att lyckas med det måste man sätta sig i mottagarens position, gör en mottagaranalys. Metaforen används indirekt som ett argumentationsverktyg. I mitt tycke företrädelsevis när man ska ”omvända” mottagaren. Utgör man därför från att mottagaren är illvilligt inställd, blir metaforen således betydligt mer intressant och betydelsefull, som argumentationsverktyg. Metaforen ska plockas fram likt ett ess ur rockärmen när man kört fast. Den ska medverka till att vidga mottagarens endimensionella tunnelseende till tredimensionell klarsynthet. Mottagaren ska få en sorts aha-upplevelse.

Ska man se det hela aningen krasst, skulle man kunna säga att i grund och botten är all teoretisk förståelse av metaforisk karaktär. Men den viktigaste frågan att ställa sig som sändare är; har mottagaren de associationer till metaforen som jag tror att hon har? Det kan te sig som en fullständig omöjlighet att veta exakt vad en annan människa förknippar med ett givet föremål/fenomen. Så är det, onekligen. Men det är också därför metaforens säregna art gör den så betydelse- och kraftfull. Det blir lite av ”antingen eller”-syndromet över det hela. Antingen stämmer metaforen helt in på mottagarens associationer till det åsyftade, eller så är associationerna alltför olika och förvirring uppstår. En förvirring som i värsta fall innebär ett steg bakåt, istället för ett steg framåt i sändarens strävan att övertyga.

Det är också här man finner argument i den kritiska granskningen av metaforen. När man väljer en metafor för att förklara ett fenomen, gör man på sätt och vis ett ställningstagande. Förvisso utmärks troperna av att ordens betydelse avviker från den direkta innebörden, men med det faktiska ordvalet begränsar man också såväl vilken ”information”, som mängden av densamma, som mottagaren ska delges. Metaforen är i allt för många fall styrande och enkelriktad. Det nyss nämnda förstärker också förståelsen av varför det är så ofantligt viktigt att ha syftet klart för sig innan man väljer metafor.

Mats Alvesson tar i sin bok Ledning av kunskapsföretag upp en intressant tanke kring detta. Alvesson menar på att i den mån det är möjligt borde man tillämpa fler metaforer för att undvika risken att ”bli fången i en metafor”. Risken man löper vid tillämpning av enbart en metafor är att man lär sig att förstå det studerade fenomenet utifrån just denna och sedan har svårt att tänka utifrån en annan. Det kan till slut bli ett likhetstecken mellan den valda metaforen och det fenomen man har valt att studera. En annan fara är att man tillämpar metaforer för att bekräfta sin egen förståelse för ett fenomen, utan att också ta hänsyn till den man vill övertyga.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Propagandan och den förljugna sanningen

2003-11-11

Slår upp ordet ”propaganda” i Bonniers Svenska Ordbok och läser följande; ”intensiv påverkan (spec. genom massmedia) för att vinna anhängare till en viss (politisk) riktning; intensiv reklam”. I Lilla Focus läser jag; bemödande att i tal, skrift, bild osv. utbreda en viss ideologi, politik el. ståndpunkt”. I Bra Böckers Lexikon; ”systematiska försök att förändra eller stärka sättet att se på förhållandena och den ideologiska inställningen hos ett antal människor. Propaganda är besläktad med reklam och dess viktigaste instrument är massmedia. /.../ Se även psykologisk krigföring”.

Sagt och gjort, slår upp ”psykologisk krigföring” i samma lexikon; ”psykologisk krigföring är all verksamhet som i krig eller fred syftar till att undergräva ett annat lands motståndsvilja. Mest effektiv är en samordning av militära, ekonomiska och psykologiska medel i en blandning av löften och hot. Man brukar skilja på strategisk och taktisk psykologisk krigföring. Den strategiska kan sägas vara en del av den politiska krigföringen och vill påverka motståndarens krigsledning och/eller befolkning. I den taktiska försöker man sänka soldaternas eller officerarnas stridsvilja, t.ex. genom att sprida rykten om dålig ledning och oundvikligt nederlag , eller genom att fresta till kapitulation eller desertering. Psykologisk krigföring har i massmedias tid fått långt större räckvidd och genomslagskraft än förr”.

Psykologisk krigföring och propaganda – vad har de att göra med varandra? För att komma svaret lite närmare har jag studerat George W. Bush’s och Usama Bin Laden’s tal från 20 september 2001 respektive 7 oktober 2001. Jag kan förstå grundtanken i ”...att undergräva ett annat lands motståndsvilja”. Det att genom någon sorts skräck- och skrämselpropaganda jaga livet ur sin fiende. Men jag ställer mig ändå frågande till denna ”taktik”. Min omedelbara reaktion efter att ha studerat de båda talen är att deras upplägg och innehåll faktiskt enbart ö k a r motståndsviljan. Talen genomsyras av hat och religion, vilket får till följd att ”vi mot dom”-känslan växer sig allt starkare för varje rad. Detta innebär två tal med ytterst liten ”sanningshalt”, där sändaren har utnyttjat den retoriska situationen och uttrycker det mottagaren vill höra.

Kurt Johannesson menar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga att ”för retoriken tenderar alltid sanningsfrågan att te sig irrelevant”. Det är också i detta påstående man finner en del av svaret till varför talens sanningshalt är låg. Den sanna sanningen tjänar sällan sändarens syften och därför blir den ”obekväm”. Mottagaranalysen säger oss i detta sammanhang att det mottagaren upplever som sannolikt är den enda gräns sändaren måste iaktta vid bearbetning av innehållet. Alltså; en sanning kan vara en lögn, samtidigt som en lögn kan vara en sanning.

Propagandan har för de allra flesta en negativ klang. Den anses bedräglig i förhållande till den klassiska pro et contra-argumentationen, då den ensidiga vinklingen är total. När man skriver en argumentation väger man oftast åsikter, skäl och argument mot varandra, oavsett ståndpunkt. Propagandan däremot, kännetecknas av att sändaren ägnat all kraft åt att ensidigt tala för (pro) sin åsikt/tes. I propagandan är saknaden av kritiskt tänkande uppenbar från sändaren, och därmed begränsas också mottagarens kritiska tänkande.

Propagandan bygger på enkelhet. Tesen är rak, lätt att förstå och ta till sig, likaså budskapet. Även om propagandan inte direkt följer parthesmodellen, bygger den mycket på det sjätte steget i denna retoriska process, det vill säga actio. Liv- och kraftfullt kropps- och röstspråk är väldigt vanligt, där Adolf Hitler är ett känt exempel. I mitt tycke är pathosinslaget i propagandan oerhört viktigt och det förmedlar man enklast genom bra och tydlig actio och pronuntiatio.

Tre aktuella exempel på motsatsen till detta är nämnda George W. Bush och Usama Bin Laden, samt Saddam Hussein. Givetvis spelar personligheten in, men jag påstår att det är tidens tecken och den allomfattande utvecklingen, som är den största anledningen till att dessa tre herrar inte använder sig av yviga gester och dylikt.

I dagens samhälle anses det ”inte helt okej” att sticka ut, vara udda. Man kan bli stämplad som tokig, mentalt störd – kalla det vad du vill! – och man löper en uppenbar risk att bli tittad snett på. Dagens politiska ledare anser sig ha för mycket att förlora på att skaffa sig en personlig framtoning, innehållande t.ex. utstickande pathos, actio och pronuntiatio.

Den allsidiga utvecklingen i allmänhet och den tekniska i synnerhet, har starkt bidragit till makthavarnas framtoning är lite mer alldaglig idag, jämfört med t.ex. 1900-talets första hälft. Man använde sig förvisso av mikrofoner redan under Andra Världskriget, men möjligheterna att nu nå ut till stora folkmassor är betydligt större ändå. Massmedierna är avsevärt fler och förfinade. Dagens ledare behöver t.ex. inte nödvändigtvis höja rösten för att höras, eller måla upp en bild i form av en metafor för att nå ut med sitt budskap, de kan istället använda sig av den moderna tekniken som finns till förfogande.

Med det sagda ovan i åtanke; dagens politiker är på tok för lika och trista när det kommer till att förmedla ett budskap. Det behövs en personlig framtoning och stil som opinionsbildare för att sticka ut i mediabruset. Och för att få en förändring (läs; förbättring) till stånd. När ska politikerna förstå det...?!

Lennart Hellspong sammanfattar i sin bok Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik propagandans huvudmål med propagandans fundament – han ger ett enkelt svar på en svår fråga! Detta gör han på ett bra sätt, nämligen i form av följande fyra punkter:
1. ge ett enkelt svar på en kanske svår fråga
2. ladda svaret med kraft
3. göra svaret lätt att uppfatta och minnas
4. skydda svaret mot skäl för tvivel

För att nå sina fyra mål gäller det vidare att använda lika många ”F”; förenkling (av budskapet), förstärkning (fånga mottagarens uppmärksamhet via dennes tankar och känslor), förtätning (ett klart budskap som syftar till ställningstagande och handling) och förklädnad (resistent mot tvivel). Samtliga områden har jag indirekt berört här ovan. Propaganda handlar om ett subjektivt förmedlande av ett budskap, vilket kan vara en förljugen sanning.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Arbetskaraktär - karaktärsarbete

Hej!

Tack för visat förtroende.
Vad det gäller vår inställda sammankomst är det givetvis att beklaga, då jag sett fram emot den, men jag tycker att du anförde goda skäl (vilka, i min mening, utgör den delen av argumentationen man bör ifrågasätta – tesen bör respekteras).

Angående din önskan om feedbactio så fungerar den paradoxalt nog som plåster på såren, ty att finnas tillhands, att hjälpa till, är en dygd (snarare än en plikt). Att det är en ”fin” ansökan (personligt brev + CV) du har, är kanske inte det viktigaste i detta sammanhang. Dels för att du inte vet hur jag definierar ”fin” i kontexten och dels för att du vet att jag hellre vill använda mig av ord som ”effektiv” och ”persuasiv”, i en koppling till den retorikteori jag är förtrogen med.

Det problematiska med att bedöma, ge feedbactio på, arbetsansökningar när man själv inte är arbetsgivare, är i huvudsak hur man bör förhålla sig till triaden mottagare-kontext-syfte. Vad vet jag om mottagaren, den potentiella arbetsgivaren? Dels i fråga om företaget/myndigheten/organisationen i stort och dels i fråga om enskilda läsare av ansökan? Ärligt talat vet jag inte särdeles mycket. Men hur mycket vill jag egentligen veta? Hur mycket vill jag forma min ansökan i enlighet med de normer som finns, i såväl samhället i stort som i den explicita arbetsannonsen?

Här handlar det om en karaktärsfråga. Varför söker jag arbete – just detta arbete? Är det för att jag är i behov av pengar, ja då kanske man är beredd att göra mer avkall på sin personliga
karaktär och sina värderingar. Men handlar sökandet efter monetärt avlönad sysselsättning om ”ett längre projekt”, ett formande av den långsiktiga karaktären och dennes liv, intar arbetsansökan en annan skepnad. Då blir arbetsansökan mer utav ett personligt credo, där man presenterar sig (retoriskt övertygande) utifrån den egna självbilden. Typ; här är den jag är, jag är så här eftersom jag tycker och tänker så här, eftersom jag vill det här, och/eller vice versa. Take it, or leave it! Det finns både för- och nackdelar med en sådan ”take it, or leave it”-mentalitet. Samtidigt som man kan ta ett ”nej” betydligt mer personligt, blir ett ”ja” mer harmoniserat med vad man själv faktiskt vill (den egna självbilden och viljan hänger ihop) – och vad arbetsgivaren vill!

Det som leder varje enskild människa till framgång (lycka?) i livet är att ständigt förhålla sig till triaden talang-ambition-ödmjukhet. Balansen mellan dessa är av avgörande betydelse för den subjektiva framgången. Balansen är näppeligen statisk utan bör hela tiden vägas gentemot mottagare-kontext-syfte. Ödmjukheten kan, exempelvis vid en anställningsintervju, gestalta sig som en respekt för intervjuarens fria val av frågeställningar. Många känner sig förnärmade av vissa frågor, som kan upplevas privata. Personligen hävdar jag dock att det inte är frågorna i sig som väcker anstöt, utan det faktum att den moraliseringsvåg som sköljer explicit eller implicit i kölvattnet rubbar det egna moralbottnandet.

Det kommer förmodligen alltid att storma på arbetsmarknadernas sju hav, men oavsett om du betraktar dig som en sjöoduglig landkrabba i en läckande eka utan åror, eller som kaptenen på osänkbara Titanic, kommer du att ha god hjälp av den inre flytvästen, som stavas karaktärsstolthet. Räta på ryggen och våga stå upp i båten!

Detta leder oss vidare, till att försöka besvara det som besvaras kan. Jag är rädd att jag blir dig många svar skyldig, men det beror på för dålig medvetenhet (-förståelse-kritiskt tänkande) i förhållande till kontexten och dess aktörer med tillhörande syften. Exempelvis kan jag tycka att ditt personliga brev är ett, förvisso helt okej brev, men ingenting speciellt, inget som profilerar sig i mängden. Språket skulle kunna vara mer varierande, levande och fyllt av tydliga markörer av intresse och vilja (för någonting särskilt; juridik, rättvisa eller torr pappersexercis, kanske?). På detaljnivå kan du se över ditt användande av förstärkande ord (”väldigt” använder du väldigt frekvent). Tänk på att inledningen och avslutningen är viktigast att få till på ett bra sätt.

Märk väl, med detta sagt utgår jag från mina egna normer – vad jag skulle vilja ha om jag var arbetsgivare! Din mottagare vill kanske ha en karaktär precis som din (den som man möter i din ansökan) – vad vet jag?! Jag kan mycket väl tänka mig att inom juridikens värld så har
fackkunskaperna en större betydelse (än personlig karaktär), men försök att framhäva dina unika fackkunskaper som en betydande, avgörande del av din karaktär. Kanske bör du berätta mer om vad du gjorde på din praktik?

Frågorna är många, svaren inte lika många. Det jag försökt att bidra med är olika sätt att tänka, olika sätt att förhålla sig till någonting så knepigt och ångestladdat som sin egen karaktär och sitt framtida (arbets)liv. Svaren är upp till dig att formulera.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Svensk välfärd - global tillväxt

Hur ser relationen mellan ekonomisk tillväxt och formandet av den svenska välfärdsstaten ut? Hur har globaliseringsprocessen påverkat detta förhållande, där denna ständigt föränderliga process definieras som ett nätverk av globala, kulturella, sociala, politiska och ekonomiska relationer?

Det svenska samhället har under efterkrigstiden haft en stigande tillväxtkurva. Men har den svenska välfärden successivt blivit större, bättre, mer utbredd? Den ökande ekonomiska tillväxten (här definierad som BNP), har lett till att den materiella och sociala välfärden stigit. Konkret har det bland annat givit oss höjda löner, en förbättrad hälsovård, pensioner och allmän social trygghet. En ökad ekonomisk tillväxt bidrar till att öka bildningsnivå hos människor, vilket i sin tur leder till att befolkningen kräver statliga reformer för att förbättra och komma till rätta med de problem som de tycker sig uppleva.

Jenny Andersson skriver i sin avhandling Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, om en ständig dualitet och spänning i relationen mellan tillväxt och trygghet under hela efterkrigstiden. Andersson beskriver denna ”dualitetsspänning” som en ambivalent socialdemokratisk ideologi, där ambitionen hela tiden har varit att inkludera även de socioekonomiskt svaga grupperna i samhälle. Att på något finns ständigt försöka undvika att dessa utsatta grupper inte hamnar i kläm mellan individuella behov å ena sidan och samhällsproduktiva behov å den andra sidan.

Andersson pekar också på en medveten socialdemokratisk strategi under 1960-talet, som handlade om att bryta med en problembeskrivning vilken ville göra gällande att sociala kostnader (välfärden) hämmade den ekonomiska tillväxten. Istället ville man försöka rationalisera och effektivisera kostnaderna för den samhälleliga tryggheten.

Även Torsten Svensson pekar på en förändring av den svenska välfärdsstaten. I sin bok Marknadsanpassningens politik. Den svenska modellens förändring 1980–2000, skriver Svensson om att formandet av den svenska välfärdsstaten inte var något socialistiskt projekt, utan har sin grund i 1600-talets Sverige. Svensson lyfter vidare fram den borgerliga brytningen under 1970-talet av socialdemokratisk statsmakt, som en del av en nyordning. En annan del var de marknadsliberala vindar som Margaret Thatcher underblåste under samma årtionde. Det skulle dock dröja till 1980-talet innan de tydligaste förändringarna av det svenska marknadssystemet började synas.

Det handlade inte minst om diverse avregleringar, däribland av kredit- och valutasystem, som frambringade ett nytt skattesystem och avskaffande av ”högskattesamhället”. Den under 1980-talet tilltagande marknadsliberaliseringen ur ett globalt perspektiv ”drabbade” givetvis också Sverige. Svensson skriver om en nationell anpassning till internationella krafter.

Även om Svensson menar på att den svenska välfärdsstaten ständigt har nödgats anpassa sig till marknadsliberala krafter, kan synen på ekonomisk tillväxt sägas gå i vågor. Ända från 1960-talets kritik av tillväxtpolitiken, till 1980-talets kritik av tryggheten, kan man skönja en successiv förändring av medborgarna och därmed medborgarskapet. Under 1960-talet verkade samhällsinvånarna vilja ha en förbättrad ekonomisk situation, med tillhörande trygghet, för vilken välfärden skulle ombesörja. Men i takt med att den ekonomiska svängrummet, på såväl mikro- som makronivå, ökat, har viljan till individuell (val)frihet tilltagit. Den medborgerliga friheten har tagit marknadsandelar från statens alltmer svaga ställning, antyder Svensson.

Den parallellt löpande globaliseringsprocessen har också medfört en förändrad syn på medborgarskapet. Dels hur medborgarna identifierar sig själva och andra inom det egna landet, och dels hur man ”klassificerar” in medborgarna i övriga världen med tillhörande värdering av ”gamla” respektive ”nya” strukturer. Möjligheterna att resa, se världen och träffa människor från andra kulturer har vidgats. Unioner har fallit, andra har stigit i sin omfångsgrad. Möten av många dess slag har på gott och på ont, sammantagit bidragit till denna förändringsprocess.

I början av efterkrigstidens Sverige var globaliseringen inte lika långt gången. Sverige var inte så beroende av handel med utlandet, som man är idag. Det politiska handlingsutrymmet (läs; inflytandet) på den egna välfärden, skulle man kunna säga var större då. På så vis att den globala politiken och dito ekonomin inte var lika sammanflätad och central, som nu för tiden. Sverige var inte med i EG (EU) och var mer autonoma, i en nutidsjämförelse.

Vill man kan man också vända på resonemanget och hävda motsatsen; Sveriges politiska handlingsutrymme är betydligt större, mer sofistikerat idag. Tack vare globaliseringsprocessen och medlemskapet i EU, är Sverige en del av ett starkt nätverk, som främjar den delen av välfärden som intresserar sig för ekonomisk tillväxt. Det bör dock tillstyrkas att enskilda nationers inflytande gentemot sig själva och andra nationer drastiskt har minskat under efterkrigstiden. Där någon sorts ”vinn-vinn-situations-tanke” har medfört en ömsesidig anpassning till internationell nivå.

Organisationer såsom WTO, IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken är att betrakta som starka och viktiga hörnstenar i den tilltagande globaliseringen av världsekonomin. Dessa organisationer statuerar och reglerar handeln mellan i princip alla världens nationer, där lite hänsyn tas till ett relativt litet land som Sverige.

Ser man på den svenska välfärdens historia är ordet ”beroende” centralt. Det svenska samhället och dess förhållande till den egna välfärden är beroende av globalt välstånd och därmed sårbar för konjunktursvängningar. Globaliseringsprocessen har också inneburit en ökad rörlighet, som enligt vissa hotar den svenska arbetsmarknaden (en av drivknutarna i välfärdsmaskineriet). Sverige, som enskild nation och del i EU, har dock ytterst små möjligheter att hindra nydaningarna. Åtminstone på lång sikt.

Svensson framlägger mot slutet av sin bok ett resonemang om två olika synsätt på vad den nya, liberaliserade, globaliserade ekonomin har gjort med den svenska välfärden. Dels ett tal om den svenska modellens sammanbrott och dels en icke ödesbestämd anpassning till marknadskrafter som man tvingas förhålla sig till, men inte nödvändigtvis måste följa slaviskt. Svensson sammanfattar också de positiva delarna med en successivt reformerad välfärdsstat, nämligen ökningen av såväl pluralism, som medborgerligt självbestämmande.

Det är svårt att svara på frågan om huruvida den svenska välfärden blivit större, bättre eller mer utbredd? Det man kanske kan konstatera är att den successivt har förändrats. Välfärdsstaten, definierad som den offentliga sektorn, har utav allt att döma blivit betydligt mindre i omfång, mindre inflytelserik och mindre betydande för människor i gemen. Visst, det säkert de som sörjer marknadsliberala förändringar, men på det hela taget bör man nog ta dessa nydaningar som intäkt för medborgerlig vilja. Valfrihet och mer självbestämmande är tillsynes vad man velat ha och således det man skapat. På gott och på ont.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Ett förändrat samhälle - en utvecklad välfärd!

Bygger en välfärdsstat på en offentlig sektor? Hur ser förhållandet dem emellan ut? Och varför är det eftersträvansvärt med ett samhälleligt ifrågasättande av dess utformning? Om vikten av förändring av samhällets normativitet, skall detta handla.

En vanlig definition av begreppet ”välfärdsstat” finner man i Paula Blomqvist och Bo Rothstein bok Välfärdsstatens nya ansikte: demokrati och marknadsreformer inom den offentliga sektorn. Välfärdsstaten, en utbyggd statsapparat med ett välutvecklat system för transfereringar och tjänster, såsom grundläggande medborgerligt tillhandahavande av skola, vård och omsorg. En sådan definition ger en hint om vilken politisk inriktning som till största del styrt Sverige sedan 1945. Att den socialdemokratiska tanken om solidaritet via skatter och andra fördelnings- och utjämningssystem, är djupt rotad i den svenska folksjälen. Men behöver en samhällelig välfärd vara beroende av en statligt styrd offentlig sektor? Om välfärden i en stat blir bättre med hjälp utav mindre statlig inblandning, är väl det en mer eftersträvansvärd ”välfärdsstat”?

Blomqvist och Rothstein redogör för ett liberalt tänkande som vill hävda att förhållandet mellan välfärdsstaten och den offentliga sektorn inte är kompatibelt med hur det ekonomiska systemet utvecklats och utvecklar sig. Bland liberaler finns uppfattningar om att välfärdsstaten befinner sig i ”kris”, någonting som i sin tur bygger på dess problem att styra de tillgängliga resurserna. Vilket per definition medför en begränsning av mångfalden, vilket i sin tur beskär medborgarens frihet att välja.

Liberalernas frihetsideal, frihet från tvång/förtryck, står tillsynes i strid med socialdemokraternas byggande av den svenska välfärdsstaten. Detta eftersom välfärdsstaten i praktiken har gjort en rad inskränkningar på medborgarnas frihet. I reformarbetet har friheten fått stå tillbaka till förmån för strävan efter jämlikhet och trygghet. Jenny Andersson skriver i sin avhandling, Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, om svårigheterna med att jämka ekonomisk tillväxt med social trygghet, trots att dessa två komponenter i praktiken samspelar i en samhällelig växelverkan, i byggandet av ”folkhems-Sverige” under efterkrigstiden.

Begränsningar av den individuella, såväl som den kollektiva, friheten måste genomföras om man vill uppnå någonting annat. För att exempelvis skapa medborgerlig rättvisa (läs; jämlikhet) bör man se till vad den kollektiva nyttan är. Rättvisa kan definieras som just jämlikhet och skapats med hjälp av ett spridande av ansvar, från individuellt ansvar – till ett kollektivt ansvar i gestalt av en stor offentlig sektor. När vi köper oss fria från ansvar, har ett tvång att betala skatt uppkommit. När vi köper oss fria från det individuella ansvaret för välfärden, lägger vi samtidigt över ansvaret på samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till brott mot lag och rätt (som i sig är en begränsning av friheten), där rättvisa definieras som jämlikhet inför lagen. På något sätt svär vi oss aldrig fria från ansvar, oavsett grad av individuell frihet - vi sprider bara ansvaret. Om vi vill ha ett makrosamhälle som praktiserar frihet (exempelvis i fråga om skola, vård och omsorg) blir ansvaret på den enskilda individen desto större. Det är först när vi människor accepterar att ta eget ansvar som friheten kan frodas på mikronivå.

Det problematiska med individueringen av samhället kan man, om man vill, härleda till tagandet av ansvar. Som medborgare i ett mer individuerat samhälle, måste man vara beredd att ta betydligt mer ansvar. Till detta hör problematiken med tillgången till information och det kniviga med detta i ett samhälle, som präglas av marknadsekonomi. Vikten av perfekt information blir än mer central i tal om strävan efter ett mer jämlikt (rättvist) samhälle, inte minst om ”ansvarsfriheten” utvecklas i enlighet med dagens mönster. Att få någonting som ”perfekt information” till stånd, bör nog anses som en utopi, då den perfekta informationen hela tiden måste förhålla sig till olika starka krafter på den ”glokala” ekonomiska och politiska marknaden. De socioekonomiska skillnader man kan uppleva idag är intimt förknippade med förmågan att utnyttja valfriheten och tillgången till information.

Marknadsreformerna inom ramen för den svenska välfärdsstaten var en förutsättning för dess socialsolidariska utformning i uppbyggnadsfasen. Detta skulle man kunna se som en strävan efter ett mer jämlikt informationssystem. Marknadsreformerna skapades och sattes i verket för att gynna den kollektiva nyttan. Att det på senare år blivit andra marknadsreformeringar (läs; en uppluckring av det gamla, till förmån för en mer marknadsliberal hållning), skulle kunna betraktas som ett brott mot den socialdemokratiska politiken, men där viljan till maktinflytande har givit ett pragmatiskt förhållningssätt till såväl privatiseringar av statlig egendom och verksamhet, som den egna ideologin.

Detta kan illustreras genom att hänvisa till Jenny Anderssons avhandling Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden. Hon skriver bland annat om inbördes relationer mellan nyckelbegreppen i hennes alster, trygghet och tillväxt. Definitionen och deras inbördes relation till varandra formerar en tolkningsram för förståelsen av verkligheten. Andersson vill med detta göra gällande att definitionsförändringar av endera begreppet har en påverkan på definitionen på det andra, vilket får till följd att förståelsen av verkligheten också bör omdefinieras.

Detta ger vid handen att marknadsreformerna, såsom de tog form i uppbyggnadsfasen, på papperet (i teorin) var helt i linje med vad samhället klarade av i skapandet av trygghet och tillväxt. Att det ser annorlunda ut idag, jämfört med 50 år sedan, är på något sätt naturligt, varför det också är naturligt att synen och därmed definitionen av trygghet och tillväxt ter sig en annan. Andersson antyder en växelverkan.

Applicerar man den ”ursprungliga” synen på marknadsreformernas utseende, ja då var det en förutsättning, medan det nu är att betrakta som ett brott (mot den ursprungliga ideologin). En modern tolkning (definition) av den socialdemokratiska ideologin skulle dock förmodligen göra gällande att dagens marknadsreformer likväl är en förutsättning – inte ett brott – av pragmatiska skäl. Andersson poängterar emellertid en sorts dissonans mellan socialdemokratisk ideologi och den faktiska verkligheten under 1960- och 1980-talen, vilket medförde en kris i förhållandet till de nyckelbegrepp som den socialdemokratiska politiken förhöll sig till; tillväxt och trygghet.

Samhällsutvecklingen har på många sätt tvingat fram en ökad privatisering av statlig egendom, vilket medfört dels en bantad och dels en konkurrensutsatt offentlig sektor. Oavsett vad man förespråkar, en stor eller liten offentlig sektor, så är jag övertygad om att den konkurrensutsättning man kan se utav vård, skola och omsorg är till gagn för den samhälleliga - och därmed mänskliga - välfärden.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

IT-fierad pedagogik - en del av framtiden?

Christer Stensmo beskriver i sin bok Pedagogisk filosofi essentialismen ur ett pedagogiskt perspektiv, i kontrast till ett flertal andra ”ismer”. Essentialismen profilerar sig såsom en inriktning där det vetenskapligt ärvda och den sedan tidigare prövade kunskapen, tillsammans med samtida statuter om kunskapsbildning, utgör fundamenten för pedagogiken. De tre akademiska ”grundämnena” språk, natur- och samhällsvetenskap, är att betrakta som okränkbara i fråga om dess existens.

Som en pedagogikfilosofisk dikotomi skulle man kunna sätta essentialismen gentemot progressivismen. Fokus ligger snarare på en framskridande framåtanda, i en jämförelse med essentialismens förespråkande av tillvarantagande av det redan vedertagna. Progressivismen vill lägga kraften på elevens såväl dagsaktuella som framtida behov och intresse, där allt blir en pragmatisk problemlösning i exempelvis projekt- eller experimentform. Böcker och andra andrahandskällor är av sekundär betydelse i undervisningen, men om bokläsning önskas av eleven bör det tillgodoses.

En essentialist skulle nog framhäva den tilltagande IT-fieringen av dagens samhälle och pedagogik, som ett exempel på vad dagens skola behöver. Detta för att bland annat komma till rätta med det dekadentiska kaos många upplever. För att kunna fokusera på det vetenskapligt ärvda och beprövade i undervisningen, bör ett större (bättre) mått av disciplin återinföras i den svenska skolan. Detta sker just med hjälp av moderna verktyg som datorer och IT. Elevens förmåga och benägenhet till att flamsa och tramsa begränsas, detta då IT-komponenterna i det stora hela är stationära, vilket i sin tur gör eleven mer stationär.

Dagens unga generation läser allt färre böcker, någonting som är ett problem, utifrån ett essentialistiskt synsätt på samhälle och utbildning. Via datorer och Internet kan man försöka komma till rätta med läsviljan, då det faktiskt inte handlar om att läsa böcker. En essentialistisk lärare är vidare auktoritär i sin ledarstil och kan med hjälp av datorsalarnas utformning och IT-kommunikationens väsen upprätthålla en viss distans till eleven.

Progressivisten skulle, i likhet med essentialisten, hävda att IT-fieringen är ett alldeles förträffligt exempel på vad som behövs i den svenska skolan idag. Denna progressivast skulle utbrista ”Utbildning är livet självt!” och med det mena att den moderna skolan bör ta sin utgångspunkt i elevens nuvarande och framgenta intressebehov. Om datorer är det verktyg dagens unga generation vill använda sig utav i sitt liv (sin bildning), är det lärarens plikt att stimulera och uppmuntra detta. Om undervisning med hjälp av IT är den problemlösningsmetod som krävs, ja då bör man experimentera med sådant. Progressivisten skulle antagligen också hänvisa till ett par andra ”ismer”, ur ett pedagogiskt perspektiv.

Dels till perennialismens strävan efter att kretsa kring ständigt återkommande frågor om ont och gott, rätt och fel och falskt och sant. Vikten av detta, enligt progressivisten, finner man i just detta att pragmatiskt lösa problem, med hjälp av experiment. Att på något sätt ta filosofiska perspektiv till hjälp, för att på ett förnuftigt vis få ett bildningsutbyte mellan individer.

Dels också med hjälp av rekonstruktivismens tal om samhällelig och mänsklig omvandling via ett kritiskt förhållningssätt till kulturella och sociologiska dogmer. Allt i akt och mening att främja en gynnsammare framtid. Enbart för att skolundervisning det senaste århundradet bedrivits i fyrkantiga klassrum, av fyrkantiga lärare, är det ingenting som säger att behöver fortsätta att vara så.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Comenius humandidaktik - då och nu; del 2

Vid en jämförelse mellan Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) humandidaktik och modern skolpraxis finner man en rad likheter. Främst tar jag fasta på samstämmigheter, som grundar sig på det jag belyst i del 1. I den svenska läroplanen från 1994 (Lpo 94) går bland annat följande att läsa:

”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism…//… Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”

I detta utdrag finner man formuleringar om samhällslivets grundläggande värden, där också den kristna trons tradition och västerländska humanismen lyfts fram. I Comenius bok Didactica Magna anförs bland annat Comenius humanistiska människosyn och kristna tro, som formgivare av dennes syn på lärande. Comenius, och för alla del Montessori, syn på utbildning som ett lärande för livet tillstyrks med att ”…kunna delta i samhällslivet…”. Vidare i Lpo 94, under rubriken ”Förståelse och medmänsklighet” går det att läsa:

”Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten…//… Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.”

Beaktar man den indelning av barn i sex kategorier (se vidare del 1), som Comenius gör, handlar det i detta utdrag om just en effektiv utbildning, genom ett omsorgsfullt anpassade av varje enskilt barns egenskaper och därmed förutsättningar. Makroperspektivet framhävs även här, där social och kulturell möteplats kan tolkas som en metafor för samhället. Någonting som också Comenius betraktade som ett viktigt perspektiv.

”Undervisningen skall vara saklig och allsidig…//…Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov…//…Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter.”

Comenius tal om en skolande bildning som är saklig och allsidig, finner man i hans åsikt om skolan som en ett lärande för livet. Didaktiken handlar om att lära eleverna att tänka. Såsom det ser ut idag ägnar sig lärarna åt ett virrvarr av färdiga kunskaper och dåligt tillrättalagda texter, menade Comenius. I exemplet ovan finner man också en annan tydlig likhet mellan Comenius och Lpo 94, det faktum att skolan skall vara jämställd och för alla, men inte lika för alla, utan individanpassad efter behov.

Några fundamentala kollisioner då? Det finns ett par synnerligen intressanta sådana. Under rubriken ”Skolans uppdrag”, går följande att läsa:

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan skall därvid vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.”


Jag skrev tidigare att jag tolkar Comenius som delvis en avståndstagare till essentialismens pedagogiska syn och en förespråkare av mer progressivism, ett mer framstegstänkande där elevens aktuella behovs- och intressetrappa står i fokus. Där lärarens roll alltjämt skall vara tillbakadragen, men kännetecknas av stimulering av eleven. I ovanstående utdrag kan man urskilja ett visst mått av essentialism i den pedagogiska filosofin. En utbildning som vilar på gamla, ärvda, redan vedertagna ”värden, traditioner, språk, kunskaper”. Att tänka bort det essentiella fullkomligt är näppeligen fruktsamt, men det rekonstruktivistiska synsättet bör också få sin beskärda del. Den del som är framtidsinriktad och talar om omvandling, genom kultur- och samhällskritik.

Att Lpo 94 och Comenius har en hel del gemensamt blir tydligt i en studie av Lpo 94:s ”Mål att sträva mot”. Nyfikenheten och lusten till att lära lyfts fram, vilket kompletteras av Comenius progressiva lärarsyn om stimuli. Och framförallt, och återigen, eleven skall tillgodogöra sig ”goda kunskaper inom skolans ämnen och ämnesområden, för att bilda sig och få beredskap för livet”.

Den humanistiskt solidariska tanken som Comenius gav uttryck för, den om en skola (anpassad) för alla, går mycket tydligt att peka på i Lpo 94. Den svenska välfärdsstaten har byggt upp en vårdande och omsorgsfull skola, för individuella behov. Från modersmålsundervisning till ”sameskolan”, ”särskolan” och ”specialskolan”, ges den breda skolan ett ansikte. Till detta kan man lägga ett ökande av ”privatskolor”, så förstår man att Comenius tänkande åtminstone indirekt har ett stort inflytande i modern skolpolitik. Samtliga av dessa särpräglade skolor bör dock föregås av vad Comenius kallar ”Modersskolan”, vilket är ett förstadium till den offentliga skolan, som är fostran i hemmet.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Comenius humandidaktik - då och nu; del 1

Vid studier av pedagogen Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) blir det relativt raskt en intressant läsning av Tomas Kroksmarks översättning av Comenius bok Didactica Magna. Att man som lärare bör ha, och att det är till gagn för densamma, ett ämneskunnande är i säg ingen kontroversiell tanke. Det nämns tidigt att det är viktigt att skilja på sakkunskapen och konsten att undervisa, den didaktiska förmågan. Men där Comenius tillsynes förespråkar att läraren i sin yrkesutbildning tillägnar sig förmågan att lära andra, dock utan att precisera hur detta kan förklaras rent pedagogikteoretiskt. Detta föranleder mig också att koppla Comenius sakframställning till den mer moderna Maria Montessori och dennas pedagogiska filosofi.

Vill man få en uppfattning om Comenius syn på samhället, dess aktörer och hur den pedagogiska utvecklingen skulle harmonisera med dessa, kan man utgå från hans syn på för vilka skolan existerade. Comenius har en humanistisk syn på människan och förespråkar en skola för alla, i ordens rätta bemärkelse. Comenius strävar efter en anpassning till förekomsten i vad han delar in i sex kategorier av barn:

1. Skarpsinniga, vetgiriga och bildade barn.
2. Skarpsinniga och långsamma barn.
3. Skarpsinniga och vetgiriga barn, som är agerar trotsiga och därmed blir sedda som hopplöst oformbara.
4. Fogliga och vetgiriga barn, men dock långsamma (trögtänkta).
5. Obegåvade, håglösa och trötta barn, vilka kräver stort tålamod.
6. Obegåvade barn, som anses icke bildningsbara.

Till det understryker Comenius att skolbildningen skall vara väl anpassad till barnet och dess kategorisering. I Boken om pedagogerna (red. Anna Forssell) påtalas Comenius fokus på att alla barn skall ha rätt till en undervisning, vars kännetecken är konkretion och begriplighet. Vidare skall skolningen vara allomfattande, vilket innebär att alla skall lära sig allt, samt att ”grunderna” skall vara avklarade innan eleven får gå vidare.

Comenius didaktiska filosofi skönjer en lärandesyn där själva läraren har en perifierad roll. Läraren och dess handlande skall inte vara en förutsättning för elevens intellektuella utveckling. Han gör en jämförelse med en växt, där trädgårdsmästarens roll är att göda och vaka över växten, men växa får den göra själv, hur den vill. Comenius menade att många lärare sår hela plantor istället för frön. Comenius går härvidlag att koppla till Rousseau och dennes tankar om elevens nyfikenhet som ledstjärna i bildningens utvecklingsprocess.

Johan Amos Comenius var inte helt okontroversiell under sin levnadstid och därmed föremål för viss samhällsdebatt. I Didactica Magna återfinns ständigt referenser till religion, Kristendom och Gud. Bland annat lyder överskriften på det första kapitlet så här: ”Människan är det sista, fullkomligaste och yppersta i skapelsen”. Den dåvarande svenska ”folkskolan” skulle genomgå visa grundläggande förändringar och Comenius anförtroddes att författa diverse läromedel inom vissa ämnesinriktningar. Comenius ägnade inte mindre än åtta år till att sammanställa metodiska handledningar för bland annat språkundervisning och ordböcker. Allt i akt och mening att i det kristna landet Sverige för människor samman till ett folk. Luis De Geer, som avlönat Comenius, menade dock på att Comenius ägnade alltför mycket energi åt religiösa åthävor än det han var ålagd att göra, nämligen författa läromedel.

Jag kan tycka mig se vissa tendenser till en uppgörelse med en essentialistisk kunskapssyn hos Comenius. En kritik och ett avståndstagande från det vetenskapligt ärvda och prövade kunskaperna, som samtida förgivettagna uppfattningar om; vad, hur och varför kunskapbildning? Detta även om Comenius inte gjorde fullständig revolt från det sedan länge definierade akademiska ämnesindelningarna, såsom; språk, natur- och samhällsvetenskap. Comenius menade att de metodiska valen vid undervisning måste ta hänsyn de fysiska naturlagar och dess speciella ordning. Därmed tycker jag mig se symbiosen i Comenius pedagogiska filosofi.

Exempel:
Ponera ett scenario där ett 12-årigt barn skall lära sig ett nytt språk. Lärarens skall använda sig utav en sådan språklig nivå som är anpassad till elevens fysiska förutsättningar (naturlagar) och dess naturliga förlopp. För att eleven sedan skall kunna tillgodogöra sig kunskaperna för livet, som en del av samhället.

Comenius utbildningsdidaktiska idéer har inte enbart jämförts med, utan också liknats vid, Maria Montessoris pedagogiska idévärld. En pedagogisk tankelinje som färgas röd med hjälp av en utsaga om att utbildning handlar om bildning för livet. En åsikt som delvis kritiserats av progressivismens förespråkare, genom hävden att utbildning är livet självt, snarare än en förberedelse för livet. Likheter mellan Comenius och Montessori finner man i den gemensamma utgångspunkten, som stavas barnet/eleven. Det viktiga är att barnen känner glädje, för att de skall kunna tillägna sig kunskapen. Talet om vikten av att lära för livet beläggs med att poängtera att barnets fysiska, känslomässiga och sociala utveckling är minst lika viktig som den intellektuella bildningsutvecklingen.

Ytterligare kritik har riktats mot Montessoripedagogiken och därmed indirekt mot Comenius dito. Kritiken går ut på att hävda att den är ovetenskaplig. I fallet Comenius Didactica Magna går det att, i likhet med Kroksmark, medge dess vetenskapliga brister med hänvisning till dess kontextuella ursprung, men samtidigt understryka dess värde i den moderna pedagogikdebatten.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se