Comenius humandidaktik - då och nu; del 1

Vid studier av pedagogen Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) blir det relativt raskt en intressant läsning av Tomas Kroksmarks översättning av Comenius bok Didactica Magna. Att man som lärare bör ha, och att det är till gagn för densamma, ett ämneskunnande är i säg ingen kontroversiell tanke. Det nämns tidigt att det är viktigt att skilja på sakkunskapen och konsten att undervisa, den didaktiska förmågan. Men där Comenius tillsynes förespråkar att läraren i sin yrkesutbildning tillägnar sig förmågan att lära andra, dock utan att precisera hur detta kan förklaras rent pedagogikteoretiskt. Detta föranleder mig också att koppla Comenius sakframställning till den mer moderna Maria Montessori och dennas pedagogiska filosofi.

Vill man få en uppfattning om Comenius syn på samhället, dess aktörer och hur den pedagogiska utvecklingen skulle harmonisera med dessa, kan man utgå från hans syn på för vilka skolan existerade. Comenius har en humanistisk syn på människan och förespråkar en skola för alla, i ordens rätta bemärkelse. Comenius strävar efter en anpassning till förekomsten i vad han delar in i sex kategorier av barn:

1. Skarpsinniga, vetgiriga och bildade barn.
2. Skarpsinniga och långsamma barn.
3. Skarpsinniga och vetgiriga barn, som är agerar trotsiga och därmed blir sedda som hopplöst oformbara.
4. Fogliga och vetgiriga barn, men dock långsamma (trögtänkta).
5. Obegåvade, håglösa och trötta barn, vilka kräver stort tålamod.
6. Obegåvade barn, som anses icke bildningsbara.

Till det understryker Comenius att skolbildningen skall vara väl anpassad till barnet och dess kategorisering. I Boken om pedagogerna (red. Anna Forssell) påtalas Comenius fokus på att alla barn skall ha rätt till en undervisning, vars kännetecken är konkretion och begriplighet. Vidare skall skolningen vara allomfattande, vilket innebär att alla skall lära sig allt, samt att ”grunderna” skall vara avklarade innan eleven får gå vidare.

Comenius didaktiska filosofi skönjer en lärandesyn där själva läraren har en perifierad roll. Läraren och dess handlande skall inte vara en förutsättning för elevens intellektuella utveckling. Han gör en jämförelse med en växt, där trädgårdsmästarens roll är att göda och vaka över växten, men växa får den göra själv, hur den vill. Comenius menade att många lärare sår hela plantor istället för frön. Comenius går härvidlag att koppla till Rousseau och dennes tankar om elevens nyfikenhet som ledstjärna i bildningens utvecklingsprocess.

Johan Amos Comenius var inte helt okontroversiell under sin levnadstid och därmed föremål för viss samhällsdebatt. I Didactica Magna återfinns ständigt referenser till religion, Kristendom och Gud. Bland annat lyder överskriften på det första kapitlet så här: ”Människan är det sista, fullkomligaste och yppersta i skapelsen”. Den dåvarande svenska ”folkskolan” skulle genomgå visa grundläggande förändringar och Comenius anförtroddes att författa diverse läromedel inom vissa ämnesinriktningar. Comenius ägnade inte mindre än åtta år till att sammanställa metodiska handledningar för bland annat språkundervisning och ordböcker. Allt i akt och mening att i det kristna landet Sverige för människor samman till ett folk. Luis De Geer, som avlönat Comenius, menade dock på att Comenius ägnade alltför mycket energi åt religiösa åthävor än det han var ålagd att göra, nämligen författa läromedel.

Jag kan tycka mig se vissa tendenser till en uppgörelse med en essentialistisk kunskapssyn hos Comenius. En kritik och ett avståndstagande från det vetenskapligt ärvda och prövade kunskaperna, som samtida förgivettagna uppfattningar om; vad, hur och varför kunskapbildning? Detta även om Comenius inte gjorde fullständig revolt från det sedan länge definierade akademiska ämnesindelningarna, såsom; språk, natur- och samhällsvetenskap. Comenius menade att de metodiska valen vid undervisning måste ta hänsyn de fysiska naturlagar och dess speciella ordning. Därmed tycker jag mig se symbiosen i Comenius pedagogiska filosofi.

Exempel:
Ponera ett scenario där ett 12-årigt barn skall lära sig ett nytt språk. Lärarens skall använda sig utav en sådan språklig nivå som är anpassad till elevens fysiska förutsättningar (naturlagar) och dess naturliga förlopp. För att eleven sedan skall kunna tillgodogöra sig kunskaperna för livet, som en del av samhället.

Comenius utbildningsdidaktiska idéer har inte enbart jämförts med, utan också liknats vid, Maria Montessoris pedagogiska idévärld. En pedagogisk tankelinje som färgas röd med hjälp av en utsaga om att utbildning handlar om bildning för livet. En åsikt som delvis kritiserats av progressivismens förespråkare, genom hävden att utbildning är livet självt, snarare än en förberedelse för livet. Likheter mellan Comenius och Montessori finner man i den gemensamma utgångspunkten, som stavas barnet/eleven. Det viktiga är att barnen känner glädje, för att de skall kunna tillägna sig kunskapen. Talet om vikten av att lära för livet beläggs med att poängtera att barnets fysiska, känslomässiga och sociala utveckling är minst lika viktig som den intellektuella bildningsutvecklingen.

Ytterligare kritik har riktats mot Montessoripedagogiken och därmed indirekt mot Comenius dito. Kritiken går ut på att hävda att den är ovetenskaplig. I fallet Comenius Didactica Magna går det att, i likhet med Kroksmark, medge dess vetenskapliga brister med hänvisning till dess kontextuella ursprung, men samtidigt understryka dess värde i den moderna pedagogikdebatten.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se