Människan och moralen

2005-08-12

Det har genom historien hävdats att en modern människosyn inte är kompatibel med en objektiv eller universell moral, och att det enda möjliga alternativet är den moraliska/etiska relativismen. Det ligger nära tillhands att hävda att alternativet till en universell moral är det tydligt subjektiva perspektivet, relativism. Ty om den universella moralen är objektiva faktorer står subjektiva dito i dikotomisk motsats. Men nu är knappast människan eller dess världsbild antingen svart eller vit. Utan det handlar snarare om en skiftande moraluppfattning någonstans mellan objektiv realism och subjektiv relativism, som är utelämnad till den givna kontexten.

Det är med hjälp av ett förnuftigt och rationellt tänkande människan kan botanisera i frågor om och kring vad som är rätt och fel. Författaren Janet Radcliffe Richards uttolkar relativismens huvudprincip till att människan bör hysa respekt för moraluppfattningar som nödvändigtvis inte är förenliga med den egna moralsynen[1]. Det problematiska med en sådan princip, sett ur ett relativistiskt perspektiv, är det faktum att den kan betraktas just som en moralprincip. Motsättningen blir tydlig då relativismen grund nämligen bottnar i frihet från moraliska principer. Kanske är det inte dess existens som sådan som inte är beviskraftig, utan den inte kan betraktas som mer riktig än vilken annan moralprincip som helst. Följden blir därför att människan inte har någon (moralisk) skyldighet att respektera sina nästas moraluppfattningar. En värld bestående av relativister skulle således kunna uppfattas som ett fullständigt virrvarr där rätt vore fel och fel vore rätt.

Realismen är kanske den ism som ligger närmast den universella (objektiva) moralen. Men är det över huvudtaget möjligt att ”enas” om en och samma uppfattning i frågor om vad som är rätt och fel? Är det möjligt när människans förnuftiga och rationella tänkande ställs mot subjektiva element, såsom klass och kön? Författaren Peter Singer menar att människans förmåga till förnuftigt tänkande kan tjäna som en väg bort från såväl godtycklig subjektivism som ett okritiskt accepterande av vårt samhälle och dess värdegrund[2]. Till detta vill Singer lägga människans förmåga till perspektivbyte och genom detta visa förståelse för det gemensamma god, den universella överblicken. Författaren Jonathan Glover menar också att människans förmåga att upptäcka och avslöja logiska inkonsekvenser[3], talar till den universella moralens fördel. Beaktar man pliktetiken, såsom filosofen Immanuel Kant såg den, finns det absoluta plikter som människan är underkastad, på grundval av att den är förnuftig[4].

Utifrån detta kan man då finna att det är tack vare människans förnuft som hon kan resonera rationellt i moraliska frågor. Och därigenom är inte den subjektiva relativismen det enda alternativet i modern människosyn. Det som både Singer och Glover tycks ha missat (bortsett ifrån?) är det faktum att människan inte är någon robot, befriad från känslor. Singer tillstår förvisso människans förmåga till perspektivbyte och därigenom förmåga till att känna empati och sympati för annan, men går inte djupare in på de irrationella konsekvenser som uppkommer vid känslomässig inblandning. Inte sällan ställs människan inför principiellt likartade situationer, men där denna beroende på känslomässigt sinnestillstånd kan handla diametralt omvänt. Singer skriver följande om människans handlande i termer av rätt och fel:

”…en del människor tvekar att göra det de vet är rätt, om de kan tjäna mer pengar eller vinna något annat som de vill ha, genom att göra det som de vet är fel. Det kan låta absurt, men de vill inte göra det som är rätt för de tror att de genom att göra så kommer att verka dumma i sina vänners ögon. De oroar sig naturligtvis inte för att de ska verka moraliskt dumma, utan för att de ska verka korkade.”[5]

Om man för en stund enas om att det förhåller så som Singer beskriver det, blir det intressant att beakta författaren och upplysningsfilosofen David Humes tal om förnuftets rationalitet som underkastad känslorna[6]. Hume tycks mena att rationella argument allena inte kan frambringa den fundamentala vilja, som i sin tur ligger till grund för ett givet moraliskt ställningstagande eller handlande. Utan det som krävs är mer eller mindre passionerade känslor i symbios med det rationella tänkandet. Förvisso kan rationaliteten påverka de känslomässiga impulserna, så till den milda grad att den avgörande viljekraften uppstår, alternativt inte uppstår, men människan kan aldrig enbart ta ställning eller handla utifrån en rationell argumentation. Hume understryker att en känsla aldrig kan betecknas som icke resonabel[7], vilket därmed skulle få den logiska följden av att i de fall ett känsloargument kallas icke beviskraftigt, så är det i själva verket den prejudicerande fördomen som är falsk.

Med hjälp av den grundläggande retoriska triaden ethos, pathos, logos, blir det ännu tydligare vilken roll känslorna spelar för människan. Ethos beskrivs som talarens karaktär och dennes trovärdighet. Karaktär och trovärdighet formas i mångt och mycket av pathos och logos, bruket av det i den givna kontexten. Pathos beskrivs med orden känslor, anspelning på känslor eller frambringande av känslor. Logos är förnuftet uttryckt i språk. Om människan är ofullständig, i större eller mindre utsträckning, utan dessa tre, är således förnuftet och rationaliteten (logos) endast en del i en större helhet. Ty människan är, i sin uppfattning av såväl sin egen som andras moral, hänvisad till att ta hänsyn också till de känslomässiga (pathos) incitament som för stunden är uppfattade som fakticiteten. För människan handlar det om att ständigt balansera mängden logos och pathos, för att på så vis inte äventyra sin karaktärs trovärdighet (ethos). Att göra det bör ses som det mest rationella ur ett förnuftighetsperspektiv!

[1] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 196.
[2] Singer, Peter: Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, sid. 278.
[3] Glover, Jonathan: Causing Death and Saving Lives, sid. 25.
[4] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 78.
[5] Singer, Peter: Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, sid. 109-110.
[6] Hume, David: A treatise of Human Nature, sid. 414.
[7] Hume, David: A Treatise of Human Nature, sid. 416.

Litteraturförteckning:

Glover, Jonathan (1997): Causing Death and Saving Lives. Penguin Books Limited.
Hume, David (1740), editor David Fate Norton and Mary J. Norton (2000): A Treatise of Human Nature. Oxford University Press.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.
Singer, Peter (2000, org. Utg. 1998): Hur ska vi leva? – Etik i egennyttans tid. Natur och Kultur.
Tännsjö, Torbjörn (2000): Grundbok i normativ etik. Stockholm: Thales. Första upplagan. Andra tryckningen (2003).


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se