Fredens konflikt - konfliktens fred

2005-08-02
Konflikter och krig – då och nu
Konflikterna i vår tid präglas i större grad än tidigare av interna stridigheter, där till exempel olika etniska grupper inom en stat tvistar om maktförhållanden, detta ofta med hjälp av vapen. Drygt fem procent av samtliga väpnade konflikter under perioden 1989-1997 var mellan olika stater. Förtryckta etniska grupper som känner sig marginaliserade i förhållande till andra etniska grupper, får nog och beslutar sig för att göra någonting åt sin situation. Huvudproblemet kan man säga grundas i att den konflikthärjade staten många gånger är konstlad i det avseendet att maktförhållandet mellan olika etniska grupper och dessas respektive intressen är snedvridet. Detta behöver inte endast ha att göra med en annan kulturell identitet än den som föreskrivs av staten, utan kan ha andra grogrunder, såsom geografiska naturtillgångar och andra ekonomiska incitament. I sönderfallande Sovjet och Jugoslavien har vi sett exempel på detta.

Tidigare konflikter var emellertid mer mellanstatliga, där maktkampen mellan kommunism och kapitalism, öst mot väst, Sovjet mot USA, präglat i princip allt och alla större och mindre väpnade konflikter (inte andra världskriget att förglömma). Konfliktklimatet förr om åren skulle kunna beskrivas som tydligare, då kontrahenterna var tydligare uppmålade på grund av deras så diametralt olika ideologier. Dagens mer internt dominerade stridigheter innehåller i mina ögon en typ av ond cirkel, ur ett rent freds- och konfliktstudiehänseende. Inbördeskrig är ofta väldigt invecklade vilket gör det svårare för utomstående aktörer, inte minst media, att rapportera, någonting som gör att deras intresse minska, vilket i sin tur gör att omvärldens vetskap och därigenom intresse får synnerligen svårt att växa. Omvärldens inblandning i interna konflikter är inte alltid av godo, men det är först när omvärlden får vetskap den kan hjälpa.

Den historiska kolonialtiden är en starkt bidragande orsak till dagens konfliktklimat. De rika västländerna har många hundra år förtryckt och utnyttjat befolkning och landområden, inte minst på den afrikanska kontinenten. Det är inte tu tal om att de kapitalistiska staterna i väst skapat och format de påtagliga ojämlikheter och orättvisor, som vi kan se idag. Att dagens utvecklingsländer nu i allt större omfattning börjat inse deras roll i det ekonomiskt globaliserade systemet, gör att man vill förändra gällande förhållanden. Detta kan innebära interna stridigheter inom en stat, då det ofta finns såväl vinnare som förlorare på en nydaning.

Den ekonomiska globaliseringen, är den eftersträvansvärd? Nej, inte som den ser ut idag. Ekonomisk globalisering är i sig bra, men inte på bekostnad av ökad fattigdom för de redan utblottade. Freds- och utvecklingsforskaren Helena Lindholm Schulz skriver om globaliseringen som en selektiv process där stora delar av världen exkluderas och marginaliseras. Eftersom det är ”den starke” som bestämmer villkoren blir det inte enbart en selektiv process utan också en subjektiv sådan., där de kapitalistiska staterna i västvärlden blir rikare och rikare – på utvecklingsländernas bekostnad. Som det ser ut idag är USA den rikaste staten per capita (BNP $30 000) och Etiopien bland de fattigaste (BNP per capita $600).

Även om det inte är etnicitet som orsakar etniska eller interna konflikter, så är människors härkomst en avgörande faktor i dagens konfliktklimat. Konflikter där extrem nationalism förekommit har bottnat i att visa människogrupper dominerat över andra, svagare grupper. De starkare grupperna vill homogenisera vad de omfattar som ”sin” stat, vilket kan gå ut över dem som inte passar in. Konflikter som kan härledas till nationalism handlar därigenom om en definiering av ”vi” och ”dom”.

Det internationella systemet och dess huvudaktörer
De enskilda staterna kan sägas vara en av huvudaktörerna i det internationella systemet. En stats karaktär beskrivs enkelt som ett styrelseskick över ett geografiskt avgränsat område. Normalt har invånarna (medborgarna) en rad rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna följer i huvudsak det stadgade för ”de mänskliga rättigheterna”, skyldigheterna omfattas till del av statens lagar. Staternas styrelseskick kan ta sig olika uttryck, vissa är demokratiska och vissa mer eller mindre totalitära. De enskilda staterna måste i sin tur komma överens sinsemellan, varför dessa måste enas om gemensamma huvuddrag i utrikespolitiska spörsmål, i de internationella relationerna. Staterna kan också gå samman, eller skapa olika unioner och organisationer, för att till exempel undvika väpnade konflikter.

Framstående och viktiga aktörer, förutom enskilda stater, på den internationella scenen är bland annat Förenta Nationerna (FN), Europeiska Unionen (EU), Multinationella företag (MNC) och International Non-Governmental Organisations (INGO). FN:s organisation ser i korta drag ut enligt följande: Säkerhetsrådet beslutar om och utvecklar olika fredsbevarande aktioner. Generalförsamlingen innehåller alla världens stater och genom röstning avgör Säkerhetsrådets handlingsalternativ. Generalsekreteraren är vald av Generalförsamlingen och i mångt och mycket ett ansikte utåt. FN har ett fredsbevarande uppdrag, men begränsat i många fall av vetorätten och en byråkratisk organisation. EU är en sammanslagning av europeiska stater som vill främja ekonomi, fred och rörlighet för människor, varor och tjänster. Kan också betraktas som en maktfaktor gentemot USA. De multinationella företagen är spridda över hela världen och är ett resultat av kapitalismen utbredning efter andra världskriget, där ekonomisk vinning är huvudsyftet. INGO-grupper är i mångt och mycket beroende av ideella insatser av och för människor. Exempel på sådana organisationer är Amnesty, Röda Korset och Greenpeace. Dessa fungerar ofta som en blåslampa i baken på större aktörer som USA, EU och multinationella företag.

Den huvudsakliga problematiken för de största aktörerna i det internationella systemet är att deras respektive intressen och därmed viljor ofta står i konflikt med varandra. Detta faktum skapar problem i såväl stort som smått. Skulle de stora aktörerna anstränga sig mer för att komma överens, via kompromisser, så skulle aktörernas sammantagna arbete effektiviseras. Aktörerna bör också tänka mer långsiktigt för att skapa en hållbar utveckling.

FN:s kanske största handlingshinder är enskilda medlemmars vetorätt, vilket begränsar FN:s möjligheter. I exemplet EU är fenomenet i princip det samma. EU:s alla medlemmar är inte överens om vad som är bäst för unionen, vilket innebär att man internt inte kan enas om hur man bör handla i enskilda sakfrågor. FN och EU kan därför betraktas som byråkratiska och ineffektiva jättar, som enbart kostar en massa pengar. Men FN och EU kan samtidigt sägas vara precis vad denna värld behöver, då det faktiskt behövs mer delibrativa samtal på alla samhälleliga nivåer. Om inte FN och EU hade funnits skulle nog enskilda staters benägenhet att handla på eget bevåg vara betydligt större, ett handlande som kanske inte andra intressen skulle tycka om.

De multinationella företagen är beroende av vad enskilda stater och större sammanslutningar, såsom EU, beslutar, varför de är i en beroendeställning i västvärlden. Dessa kan också sägas vara marknadskänsliga, då det är kunderna som styr efterfrågan. I utvecklingsländerna är deras inflytande mer omfattande, varför de kan styra och ställa mer påtagligt. Fördelarna med INGO-grupper är att de inte är bundna till någon enskild aktör, såsom en stat eller ett företag, varför de kan agera mer fritt. De arbetar ofta med övergripande projekt, men där den konkreta hjälpen handlar om att gynna utsatta individer eller grupper.

Några ismers syn på FN och den internationella politiken
FN är som synes en av de största och mest inflytelserika aktörerna i det internationella systemet. Men uppfattningarna om FN och dess förmåga att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet, går vida isär. Här nedan följer några centrala ismers syn på FN och dess roll som en av huvudaktörerna i det internationella systemet.

Radikalism (ur den marxistiska traditionen)
Radikalerna är skeptiska till FN som organisation. De betraktar FN som en organisation med den huvudsakliga uppgiften att stödja och tjäna de nationer med mest politisk makt ur ett globalt perspektiv. Skall man tro radikalerna själva, har FN också lyckats med detta, på bekostnad av de mindre nationernas intressen. Om vi är överens om att de nationerna med mest politisk makt i världen är länderna i väst-världen, inte minst USA, så tycks anhängarna till radikalismen av den marxistiska traditionen mena att FN:s möjligheter att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet är små. Väst-världens kapitalistiska intressen sätter agendan för vad som skall hända och ske i fråga om allt ifrån oljeindustrin till militära krig. Mingst tar FN:s sanktioner i samband med Kuwait-kriget 1990 som ett illustrativt exempel för att belysa att det icke-västliga landet Irak och dess folk marginaliserades i fråga om hänsynstagande av intressen, till förmån för det hegemoniska USA. En för stor obalans när det kommer till politisk makt kan skapa intressekonflikter, vilket i sin tur kan skapa missnöje. Radikalerna ser större politiska och ekonomiska omfördelningar, till fördel för de svagare, som en förutsättning för att den politiska makten skall bli mer balanserad.

Liberalism/Nyliberalism
Till skillnad från radikalerna är liberalerna positivt inställda till FN och dess förmåga att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet. Liberalismen ser FN som en viktig internationell organisation där självständiga aktörer (nationer) möts, för att agera kollektivt. En viktig komponent för liberalismens positiva inställning till FN är det internationella rätts- och lagsystemet. Ett internationellt rättssystem är värdefullt för att öka de individuella nationernas ansvarstagande för krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter. Liberaler trycker också på de moraliska aspekterna, dels av innehållet i själva rättssystemet, men också den internationella rätten som sådan. Deras övertygelse är att nationer som är med i FN vill göra det som är rätt. God moral och och internationell rätt speglar i sin tur vad som är det rätta. Den internationella rättens tjänar till att vägleda nationerna när det kommer till bruk av våld, såsom krigshandlingar, i deras strävan att lösa konflikter eller skydda sig mot annan/andra nation(er).

Realism/Nyrealism
I likhet med radikalerna är realisterna skeptiska till organisationer i allmänhet och till FN i synnerhet. Den politiska och militäriska makten tillhör de enskilda staterna, vilket gör att nationsegoistiska intressen alltid kommer att styra vad som händer och sker. Detta medför att anarki kommer att vara ett inslag i organisationer, såsom FN. Realister strävar också ständigt efter en så bra maktbalans ur ett militärt perspektiv som möjligt. Realister är förvisso inte fullständigt negativa till det internationella rätts- och lagsystemet, det finns en potential i det. Men realister är tveksamma till att internationella rätt verkligen efterföljs av samtliga inblandade parter, när det väl kommer till kritan. Kollektiva överenskommelser och aktioner är inte att lita på då de förr eller senare hamnar på kollisionskurs med nationernas särintressen, menar realisterna. Med detta i åtanke är det av fundamental karaktär att varje enskild nation respekterar varandras geografiska gränser, på land, i luften och till sjöss. Realismens syn på det internationella systemet är att staterna är de viktigaste aktörerna, då dessa per definition inte är inskränkbara. Enskilda stater eftersträvar makt av säkerhetsskäl. Realismen menar också att maktbalans fundamentet till en varaktig fred. Detta bygger på en människosyn där det är den mänskliga naturen att känna osäkerhet eller utnyttja någon annans osäkerhet för egen fördel. Människor är rädda för varandra. Strukturalism och pluralism bygger på en förenklad realism. Strukturalister framhäver staternas agerande vad det gäller ekonomisk struktur och befolkningens sedvänjor i fråga om handel. Pluralister ser dock en mer komplex bild av realismens ekonomiska synsätt, där människor är betydligt mer beroende av varandra.

Konstruktivism/kritisk teori
Konstruktivismen och kritisk teori består av ett flertal olika ”skolor”. En konstruktivist ser det internationella systemet som en sorts kiasm – människans struktur, strukturens människa. Där människan är upphovsmakare och aktör av det nämnda systemet. De kritiska teorierna är i huvudsak tre till antalet; Frankfurtskolan (som beskriver det mänskliga i att följa rådande maktstrukturer), Dependency theory (som bygger på ett antagande om att starkare utnyttjar svagare) och Världssystemsteorin (som menar att det är aktörens placering i systemet som avgör dess roll och handlingsförmåga).

Positiv och negativ fred
Diskussioner om fredsskapande i freds- och konflikthänseende, bör delas in i ett tal om negativt respektive positivt fredskapande. Den negativa definitionen handlar dels om ett formgivande av antitesen till närvaron av krig, såsom ”frånvaron av krig” eller ”närvaron av fred”, men dels om maktbalans i förening med Nicholsons realismbeskrivning av människan, som en aktör som en sorts förtryckare av svagare aktörer.

För att kunna skapa vad som definieras som positiv fred behövs en mer rättvis och jämställd värld på alla nivåer. Det handlar i huvudsak om att få innehavarna av världsmakten att inse vad som är en hållbar global utveckling. Mänskliga värden och moralprinciper bör föras upp högst på agendan och sedan omsättas i praktiskt handlande. Gör man detta effektiviseras arbetet med att nedmontera hot- och fiendebilder.

I detta sammanhang blir det också intressant att diskutera icke-våld-principen som verktyg för att bygga en positiv fred. Konsten att föregå med gott exempel kan tolkas vara en av hörnstenarna med denna princip. Ett delmål är att få den som förtrycker med våld att reflektera över sitt handlande, genom självbegränsning. Viktigt för att denna princip skall vara effektiv är att den praktiseras av en större majoritet av befolkningen och helst av folk med ett visst förtroende och inflytande redan vid start. Det strukturella våldet, på mikronivå mot kvinnor och på makronivå av folkgrupper, är kanske den positiva fredens främsta antagonist. Problemet med det strukturella våldet är att det är svårt att definiera i och med att det är del av en kulturell sedvänja.

För att en positiv fred skall vara möjlig bör också FN:s roll och inflytande öka markant. Vägledande bör FN:s mänskliga rättigheter vara. För att detta skall kunna bli verklighet måste i sin tur andra aktörer, såsom USA och EU, i det internationella systemet stå tillbaka, vilket förefaller föga troligt i nuläget. Det långsiktiga tänkandet och handlandet bör öka, där jag främst vänder mig emot den ohållbara och destruktiva miljöpolitiken som förs på det globala planet i dagsläget. En ökad miljömedvetenhet kan på kort sikt hämma den ekonomiska utvecklingen, men på lång sikt finns det inga hållbara motsättningar mellan en god miljöpolitik och ekonomisk tillväxt.

Kärnvapnens existens – skapare av maktbalans?
”Det kalla kriget” har löpt som en röd tråd i kärnvapenfrågan allt sedan andra världskrigets slut. USA och Sovjet kapprustade under flera årtionden där konstruerandet och utvecklandet av olika kärn- och massförstörelsevapen (såsom kemiska och biologiska) varvades med sofistikerad retorik. Bland annat utvecklades vapenkontroll efter ”Kubakrisen” 1962, där andemeningen var att minska produktionen av kärnvapen och utjämna maktbalansen. 1985 startade den dåvarande presidenten i Sovjet, Michael Gorbachev kärnvapendesarmering. Kärnvapenstoppet gjordes officiellt 1996, vilket skulle innebära ett slut på utvecklandet av nya kärn- och massförstörelsevapen.

Förutom att förebyggande åtgärder, såsom informations insamlande, har tilltagit, så är maktbalansen en starkt avgörande faktor när det kommer till taktisk planering. Nicholson betonar motattackens medvetenhet som ett effektivt verktyg för maktbalansens utjämning. Motattacker bör man skylta tydligt med för att undvika eventuella attacker. Den kombattant som vill attackerna skall i ett tidigt skede få reda på och inse att en motattack är att vänta vid ett eventuellt angrepp. Ett kärnvapenangrepp är därmed enligt vissa att betrakta som ett kontraproduktivt tilltag. Kanske är det därför så få atommissiler avfyrats?

Den internationella lagstiftningen har tagit fasta på att reglera vad aktörerna i det internationella systemet får göra och inte göra om och kring kärn- och massförstörelsevapenfrågor. Men trots lagstiftning spekuleras det i att runt 15 stater alltjämt ha biologiska stridsmedel. Olika konventioner har upprättats, där den senaste är daterad till 2001 då 174 stater undertecknade ett avtal som förbjuder kemiska vapen. De stater som tyr sig till ett synsätt influerat av realismen, är kritiska till den allomfattande internationella lagstiftningen, då den många gånger står i konflikt med tanken om staternas suveränitet.

Världssystemets problem och möjligheter
Det kan ifrågasättas om det är moraliskt rätt att hota med repressalier i form av väpnat våld, för att få igenom det man vill. Värdering av argument och skäl för att använda våld eller kriga är alltid till syvenne och sist en subjektiv bedömning. Att sedan påstå att krig alltid är en nödlösning när förhandlingar brutit samman, är inte särdeles relevant. Detta eftersom det alltid är en subjektiv bedömning av när ett dödläge har uppkommit i förhandlingarna. Vissa kanske hävdar att kärnvapenkrig är mer moraliskt rätt, då man inte skickar ut soldater till en eventuell död, men å andra sidan är skadeverkningarna på såväl människor som miljö desto mer omfattande, inte minst ur ett humanitärt och ekonomiskt perspektiv. De som hävdar att kärnvapenkrig skulle vara mindre inskränkande på de mänskliga rättigheterna, håller jag inte med, då det är tveksamt om det är en mänsklig rättighet att få anfalla någon annan, till skillnad från att få försvara sig.

Militärt kan det internationella världssystemet i större grad använda sig av NATO och FN. Antingen kan dessa vänta till det att de stridande parterna närmat sig varandra och redo att förhandla om vapenvila. Om det tar alltför långt tid eller om det humanitära tillståndet i konflikthärden kräver det, så kan man vidta fredstvingande åtgärder, såsom att genom våld gå in och sär de krigande parterna åt. Den regim som vill ta över kontrollen av ett krigshärjat område måste komma till bukt med det organiserade våldet och därefter etablera tillit, legitimitet och ett fungerande rättsväsende.

Humanitära interventioner är viss mån komplexa i sin konstruktion, då dessa står i strid med realismens tanke om statens suveränitet. FN vill dock göra inskränkningar på denna suveränitetsprincip när nöden så kräver. På grund av att aktörerna, viljorna och intressena i FN:s världssamfund är så skiftande, kan FN:s fredshandlingskapacitet ifrågasättas.

Om man tror att ett krigshärjat samhälle lever i sus och dus efter att ett fredsavtal upprättats, tar man fel. Otryggheten, osäkerheten, fragmenteringen och polariseringen är alltjämnt påtaglig. De diplomatiska metoderna blir därför viktiga i en strävan att skapa så bra förutsättningar som möjligt för ett byggande av ett gynnsammare samhällsklimat. Hanterandet av den aktuella konflikten handlar i mångt och mycket om att invänta det mogna ögonblicket, där båda parter är villiga att finna en konfliktlösning. Nästa steg blir att omvandla konfliktens tvistemål till demokratiskt förankrade handlingsplaner, i akt och mening att söka försoning. I detta läge är det av yttersta vikt att alla samhällsgrupper får komma till tals, annars riskerar de negligerade grupperna känna sig förbisedda, vilket i sin tur kan vara en grogrund till nya tvistemålsfrågor.

En annan avgörande faktor för en varaktig, positiv fred är förstås också socioekonomiska aspekter, såsom att komma tillrätta med arbetslöshet, infrastruktur och dylikt. Ett lämpligt valsystem förstås också att föredra. Ett majoritetsvalsystem där vinnaren av varje enskild valkrets tar allt är näppeligen att förespråka i dagens inomstatliga krigshärdar, då dessa ofta ger ett snedvridet maktförhållande i parlamentet. Beroende på konfliktens art och utgång kan det vara värdefullt att ställa individer till svars i internationella domstolar, såsom International Court of Justice (ICJ) och European Court of Justice. Detta eftersom det kan vara svårare att få till en ”rättvis” rättsprocess i en inhemsk domstol. Det är också av stort värde att de människor som flytt det krigshärjade området, om de så behagar, bereds möjligheter att återvända. Inte minst för att det krävs god vilja och intresse för att bygga en stark och fredlig stat.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se


Litteratur- och källförteckning:

Barash, David P. och Charles P. Webel (2002): ”Nonviolence” (kapitel 20). Ur boken Barash, David P. och Charles P. Webel (Ed.): Peace and Conflict Studies. London Sage.
Karlsson, Svante (2004): Freds- och konfliktkunskap. Lund: Studentlitteratur.
Keskitalo, Carina (2005): ”Power-point-handouts”, samt gruppdiskussion. Freds- och konfliktstudier A1 (sommarkurs). Umeå universitet.
Lindholm Schulz, Helena (2002): Krig i vår tid. Lund: Studentlitteratur.
Mingst, Karen (2004): Essentials of International Relations. W.W. Norton&Company Ltd. Tredje upplagan.
Nicholson, Michael (2002): International Relations: A Concise Introduction. Basingstoke: Palgrave. Andra upplagan.