Egoismens alteregon

2005-08-12

Vi människor är inte skapta för att leva för oss själva, i ensamhet. Vi inte bara vill umgås med varandra, utan vi måste också göra det för att överleva, såväl som enskilda individer, som människosläkte. Samhället är en konstruktion av och för en medmänsklig samvaro. Det hur människan värdesätter allt det den kan förstå har och kommer nog alltid att forma dennas moraluppfattning. Men varför är då människan egoist, i den meningen att den tänker på sig själv i första hand?

Egoism
I ovanstående frågeställning återspeglas den vardagliga definitionen av egoism; det att alltid tänka på sig själv i första hand. En annan gren av egoism är den psykologiska/evolutionära, vilken är grundad på en teori om människans genetiska oförmåga att inte åsidosätta de egna intressena. Den tredje inriktningen betecknas som etisk egoism och tar sin utgångspunkt i teorier som gör gällande att människan alltid bör utgå från sina egna intressen. Där moral rimligtvis bör ha med förnuftet att göra. Det att vara förnuftig i sin tur innebär ett förverkligande av den egna önskan[1].

Altruism
Den vardagliga definitionen av altruism är det att inte endast tänka på sig själv och sina intressen. Den psykologiska/evolutionära förgreningen formulerar en teori om att vi rent psykologiskt har möjlighet att åsidosätta egenintressen. Etisk altruism går i korthet ut på att människan under stundom bör bortse från de egna intressena.

Författaren Janet Radcliffe Richards argumenterar emot uppfattningen om att människan är inkapabel till den altruism som är nödvändig för moraliskt agerande[2]. Detta utifrån ett antagande om det naturliga urvalet, där den starkaste överlever. Vidare hävdar Radcliffe Richards att det naturliga urvalet inte kan skapa något som i senare led kan frambringa altruism, och att människan därmed inte är kapabel till ett altruistiskt beteende[3]. Nu tillstår Radcliffe Richards förvisso indirekt att alternativen ren egoism och ren altruism är något av en bifurkation, ett falskt dilemma, där det finns fler kompromissalternativ. Påminns man om den falska dikotomin mellan den objektiva realismen och den subjektiva relativismen, så blir det mer troligt antagande att ja, kanske är det så att den starkaste överlever, men att det naturliga urvalet (av gener) har en överskattad betydelse i avgörande om vilka dessa ”starkaste” blir. Detta eftersom evolutionen snarare tittar bakåt än framåt, vilket skapar gener som näppeligen räkna ut eller förutse framtida skeenden. Det finns ingen plan eller mål för generna som sådana[4], där man också bör komma ihåg det subjektiva i definitioner av bra och dåliga gener.

Anledningen till att de flesta människor är egoister är inte så skrämmande om man utgår från det psykologiska perspektivet. Den psykologiska egoisten kan tyckas ha typiska altruistiska drag i sin karaktär. Men detta bygger förstås på att i de psykologegoistiska intressena finns en tillfredsställelse att gynna sin nästa. Håller man sig till detta kan man vara egoistisk samtidigt som visa tydliga drag av altruism. Filosofen Thomas Hobbes hade statsvetenskapliga tankar om och kring en typ av kontraktslära som förvisso betecknar alla människor som egoister, i större eller mindre omfattning, men där de kloka (egoisterna) skall råda över de dumma (egoisterna) genom att upprätta en statlig apparat, som främjar mellanmänskligt samarbete, där avtal skall hållas[5]. En annan filosof, Immanuel Kant, menade i sin tur att det är endast det vi har möjlighet att göra, vi kan göra, någonting som har en direkt påverkan på människans egen vilja[6].

Beaktar man vidare det sagda i början av denna delfråga och skriver under på att människor är beroende av varandra, i mer eller mindre grad, bör man nog hålla med om att det inte finns någon egoism utan altruism, inte heller någon altruism utan egoism, samt att kontraktsläran i modern praktik till stor del handlar om en symbios mellan just egoism och altruism. Ty en altruistisk människa som konsekvent väljer att handla altruistiskt, bör rimligtvis ha detta som något sorts egenintresse. Radcliffe Richards tal om ”survival of the fittest”[7] bör därmed implicera inslag av altruism hos den egoistiska människan.

[1] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 48.
[2] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 154.
[3] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 158.
[4] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 173.
[5] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 53.
[6] Kant, Immanuel: Kritik av praktiska förnuftet, sid. 26.
[7] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 154.

Litteraturförteckning:

Kant, Immanuel (1788), översättning Agne Lundquist (2001): Kritik av praktiska förnuftet. Lund: Argos.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.
Tännsjö, Torbjörn (2000): Grundbok i normativ etik. Stockholm: Thales. Första upplagan. Andra tryckningen (2003).


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se