Utvecklingens kamp – kampens utveckling!

Hej, M!

Tack, det mesta är bra med mig. Synd bara att det är så förbenat kallt.
Tvivelsutan är det en stor ära för mig att delge dig mina funderingar om och kring retorikverksamheten vid Södertörns högskola (SH). Jag försöker arbeta aktivt med reflektion och feedbactio, men icke tu tal om att man blir behjälpt av att ha ett konkret syfte för ögonen, såsom i detta fall. Inledningsvis vill jag också rekommendera dig att dels ta del av Högskoleverkets senaste kritik av retorikämnet vid SH (www.hsv.se) och dels kontakta José Luis Ramirez, för ytterligare perspektiv på den aktuella verksamheten och om av vilka den bedrivs. Förklara dig och ditt ärende, så kommer han gladeligen att lätta sitt hjärta. Sedan tycker jag också att en bra ingång för kritisk granskning kan vara att studera gamla styrelseprotokoll från institutions- samt ämnes-/programstyrelsemöten (kontakta prefekt respektive institutionssekreterarna, för dessa dokument), i akt och mening att studera hur uppföljning/genomförande av fattade beslut efterlevs. Kontakta också insatta personer vid Studentkåren samt övriga studentrepresentanter i aktuella styrelser.

Nåväl, var och hur skall jag börja min personliga reflektion? Med en kiasm, förstås. Utvecklingens kamp – kampens utveckling!
Jag flyttade ned till Stockholm och SH för att studera retorik, denna av många missförstådda och därmed underskattade konst. Jag hade till en början svårt att ordna med boende och sökte därför dispens, för att slippa närvara vid upprop/registreringstillfället. Efter flera dagars väntan på något sorts svar, ringde jag till institutionen för svenska, retorik och journalistik, för att muntligen förvissa mig om att min formella dispensansökan behandlats och att jag därmed skulle kunna erhålla ett positivt eller negativt beslutsbesked. För en norrlänning, som är i färd med att flytta cirka 100 mil, är det ingen oviktig detalj att saker och ting faller på plats redan från start. En bra start kan komma att betyda allt i den nya miljön, inte minst studiesocialt. Nu var jag, redan då, förhållandevis vältalig i både tal och skrift och högskolevan, varför jag lyckades utröna frågetecknen som förelåg just i detta inledningsskede. Men, om nu jag kände mig så oproffsigt och nonchalant behandlad, hur skall då alla de nybörjare från studieovana miljöer, som SH särskilt vänder sig till, känna sig? Och vad skall de tänka?

Att påstå att kaos rådde vid institutionen för svenska, retorik och journalistik när jag började studera där hösten 2004 är nog en stor överdrift. Men för oss studenter rådde mindre förvirring. Varför fick vi inte scheman i god tid före kursstart, som är god högskolesed? När vi väl får scheman, varför är inte angivna datum, tider och lokaler överensstämmande med verkligheten? Varför stämmer inte kurslitteraturen och varför finns inte kursböckerna att köpa i ”Boklådan”, som avtalat? Varför fattas beslut om sena ändringar om och kring kurslitteratur egenmäktigt av läraren, istället för i samråd med vilka det berör mest – studenterna?

Så här långt kan det tyckas att jag är allt för allmänt hållen i mina funderingar kring retorikämnet vid SH. Men faktum är att jag ser ett flertal poänger i att fundera om och kring de stora och övergripande spörsmålen i första hand, ty det är dessa som framkallar och formar de till synes små och flyende problemen den alldaglige studenten upplever som störande. Att inte enbart se till retorikämnet allena, utan också betrakta det som en del av helheten institutionen för svenska, retorik och journalistik, som i sin tur är en del av helheten Södertörns högskola, som i sin tur är ett av många högre lärosäten i Sverige, där man rimligtvis bör finna många gemensamma beröringspunkter.

På grund av (tack vare) att den inledande förvirringen kändes alltmer irriterande, tog jag tidigt ett beslut om att försöka göra saker och ting bättre för oss studenter. Jag blev studentrepresentant. Någonting som bland annat innefattade att vara ledamot i såväl institutionsstyrelsen (svenska, retorik och journalistik), som ämnes-/programstyrelsen (svenska och retorik). Redan vid institutionsstyrelsens första möte för hösten 2004 började jag komma underfund med vad som fattades (och alltjämt fattas) i institutionens verksamhet. Konkreta och väl förankrade ambitioner, visioner och mål. När jag, studentrepresentanten, väckte idén om att ett måldokument borde upprättas (ja, åtminstone diskuteras) möttes jag av förvånade blickar och oförstående kommentarer. ”Här ägnar vi oss inte åt sådant, vi ska besluta om budget”, var en kommentar. Samma person som vid det påföljande mötet hade kommit på en briljant idé: ”Har ni tänkt på att det är viktigt med visioner och tydliga mål, vi bör författa ett måldokument!”…

Gemensamma ambitioner, visioner och mål är i mitt tycke av fundamental art för att den bedrivna verksamheten och dess aktörer ständigt skall kunna utvecklas. Utan ambitioner, visioner och mål blir det lätt ett kortsiktigt förvaltande, där aktörerna famlar i ett mörker, som leder till att dessa tappar varandra och den gemensamma riktningen. Men att göra natt till dag, är ingen människa förmögen till. Det ekonomiska mörker institutionen för svenska, retorik och journalistik lever i är svårt att ändra på för enskilda individer vid institutionen. Vad som krävs i detta läge är kompetenta ledare och ett genomtänkt ledarskap. Har SH i allmänhet det? Har den nämnda institutionen i synnerhet det?

I ett kompetent ledarskap är intresse och vilja viktiga hörnstenar. Vad är det som driver människorna på ledande befattningar på institutionen? Är det kärleken till SH? Är det kärleken till sitt ämne? Är det kärleken till sig själv, den egna forskningen, plånboken eller fritiden? Kärleken till studenterna och dess bästa, finns den? Jo, den finns nog, men hur ser den ut och hur prioriteras den?

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har varit av avgörande betydelse i fallet ledarskapet av institutionen för svenska retorik och journalistik. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f. Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om intresse, vilja och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga. I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det också adekvat att fundera kring viljans frihet. Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. En människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet.

Om jag härvidlag kopplar det praktiska förnuftet till intresse och kompetens, så leder det till framställandet av ett antal retorikfilosofiska frågeställningar. Det jag försöker att göra här är inte att sammanfoga länkar till en slitstark kedja, utan jag försöker i själva verket att lägga ett tiotusenbitarspussel. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften och det fruktbara ledarskapet, eller är det tvärtom?

Vidare är Kants kategoriska imperativ (”Handla så att maximen för din vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för allmän lag”) intressant att ställa emot de ansvariga inom institutionen och dess handlande. Utgår jag här ifrån att deras faktiska och praktiska gärningar är de samma som deras viljeintentioner, är det lätt att förkasta personerna som moraliskt tvivelaktiga förebilder när det kommer till bedrivandet av motsvarande verksamhet.

När jag nu sitter och reflekterar över min två terminer som student och representant för andra studenter, vid SH och institutionen för svenska, retorik och journalistik, är det paradoxen som gör sig påmind. Paradoxen som gör gällande att jag som studentrepresentant ständigt behövde hävda, kräva och önska min rätt och vilja att medverka i och bli upplyst om beslutandeprocesser. Mycket lite information kom automatiskt och när den kom var den pliktskyldigt utfärdad. Att människor som valt att bli undervisande lärare, tycks hysa förakt mot nästa generation ”lärare” (läs; kunskapsförmedlare), är för mig en gåtfull paradox. Särskilt som dessa själva varit studenter en gång.

Mot slutet av höstterminen 2004 skulle två nya adjunkttjänster tillsättas vid institutionen. I förbigående fick jag veta om detta och frågade på eget initiativ prefekt Kajsa Sköldvall om jag finge medverka i rekryteringsgruppen. Det visade sig gå bra. Jag tog uppdraget på stort allvar och tillförde viktiga studentperspektiv före, under och efter hela rekryteringsprocessen. Idag har institutionen en av studenterna mycket omtyckt lärare, i Cecilia Törnqvist, som är att betrakta som en påläggskalv.

Det kanske är mycket värre ställt på andra håll. Visst, jag som studentrepresentant, blev aldrig fysiskt eller psykiskt mobbad under dessa två terminer, men jag blev sällan behandlad som en jämlike, som hade något unikt och viktigt att tillföra. Ständigt tvingades jag hävda mig och mina medstudenter. När det i mars 2005 var dags för ämneskonferens i retorik i Uppsala, föreslog jag på ett styrelsemöte att det kunde vara värdefullt med studentperspektiv under konferensen och att det i sin tur kunde komma ämnesverksamheten till gagn, väl tillbaka i vardagen på SH. Tvekan var påtaglig bland de församlade ledamöterna, men efter att jag försäkrat mötets ordförande om att jag skulle ordna finansieringen på egen hand, så gav han mig motvilligt sin välsignelse. Funderingarna är av principiell natur: är jag naiv som tror att lärare kan och vill veta vad studenter tycker? Är jag naiv som tror att lärare kan lära sig lika mycket på att lyssna på studenter, som studenter kan lära sig av att lyssna på lärare? Varför får inte studentperspektiv kosta tid och pengar?

Ty, visst är väl huvudtanken med upprättandet av alla lärosäten, från grundskola till högskola/universitet, att eleverna/studenterna och dess intressen och läranden skall stå i huvudfokus? Med hjälp av studenternas läsglasögon är det en självklarhet att så bör vara fallet, i teorin i allmänhet och i praktiken i synnerhet. Men när lärare och inte minst ledargestalter vid SH läser och ställer sig samma fråga, är det hycklerivarning. I teorin svarar de med stor sannolikhet ”ja, självklart är studenterna viktigast för oss”. Men hur (väl) omsätter lärare och ledare inom SH detta teoretiska prat i praktiskt handlande? Jo, bland annat genom att understå sig själva och alla studenter lagstadgad kompetensutveckling. Det främsta, och mest allvarliga, konkreta exemplet på detta är det undermåliga praktiserandet av kursutvärderingar, både ifråga om kvantitet och kvalitet (som man frågar får man svar…). Huruvida detta är en medveten strategi skall undertecknad låta vara osagt, men så mycket kan vi väl vara överens om att det är en kontraproduktiv strategi? Att likt strutsen stoppa huvudet i sanden, kan knappast vara det bästa sättet att höja kvaliteten på verksamheten, så att man blir uppgraderad från högskola till universitet? Detta konkreta exempel är ett resultat av den mer abstrakta problematiken som gjort att SH i själva verket har ett betydligt bättre rykte, än vad den förtjänar.

Problematiken bottnar sig i den sunda men samtidigt ack så fåfänga föreställningen om att SH skulle bli universitet 2003. Missförstå mig rätt, det är våra drömmar som gör livet värt att leva, men även om man som ledning för ett högre läroverk har sina tankar uppe i det blå, så bör man ständigt verka i nuet. Vad arbetar jag med? Var arbetar jag? Vem arbetar jag för? Hur arbetar jag? Varför går jag till arbetet idag?

Alla ni verksamma vid Södertörns högskola, blicka nu, liksom undertecknad, framåt och försök verka för ett formande av den bästa av utbildningsvärldar. Det finns få studenter som vill negligera hörnstenar som forskning och olika utvecklings- och samarbetsprojekt med näringsliv och organisationer, i byggandet av ett spirituellt och framgångsrikt universitet, men i grund och botten bör en attraktiv grundutbildning i ständig utveckling cementeras. Börja i nuet, se er omkring, tala bra med studenterna, titta dem i ögonen bättre, lyssna medkännande till dem bäst! På så vis skapar ni en medveten och förstående dialogkultur, där ett kritiskt men samtidigt konstruktivt samtal kan frodas. Det att tala är silver, det att visa handlingskraft är guld – lär av dem ni lär!

Om inte ledande personer på alla möjliga nivåer inom SH börjar lyssna och ta hänsyn till studenternas intressen i större utsträckning än vad som är fallet idag, kommer det att gå utför med hela verksamheten. Trovärdighet och kvalitet går hand i hand och förutsätter ett respektfullt handhavande av de som legitimerar verksamhetens existens. En bättre dialog mellan ledare och student kan förebygga begynnande förakt och sjunkande söktryck.

Att nonchalansen gentemot studenterna och dess möjligheter till inflytande genomsyrar hela SH fick jag klart för mig den gångna sommaren. Detta när jag skulle erhålla monetär ersättning för det arbete jag utfört å SH:s vägnar. SH:s ledning valde nämligen att inte betala arvode för mitt arbete med ”verksamhetsplan/måldokumentet” i institutionsstyrelsen, samt arbetstimmarna i ”rekryteringsgruppen”. Ärligt talat är jag inte särdeles överraskad över att SH:s ledning inte valde att ekonomisk premiera allt det jag (och andra studenter) gjort (och framgent kommer att göra) för SH i allmänhet och institutionen för svenska, retorik och journalistik i synnerhet. Personligen har jag förståelse för att ledningen måste hålla sig till det principiella "ramverk" som den upprättat, men där jag ställer mig frågande till detta "ramverk". Ty, hur skall jag tolka ledningens val att inte ekonomiskt ersätta mig för att jag hjälper den med att välja ut de mest lämpliga lärarna för anställning och en institutions långsiktiga arbete med så fundamentala ting som ambitioner, visioner och mål (verksamhetsplan), än att den, om inte tycker det är oviktigt, såväl att jag i egenskap av student är oviktig på det vis att jag inte kan tillföra adekvata perspektiv? Personligen kan jag tycka att de arbetsinsatser jag stått för, utöver de officiella ämnes-/program- och institutionsstyrelsemötena, har varit betydligt mer givande inte bara för min egen del, utan också för SH som helhet. Det jag tyckt mig ha saknat på institutionell nivå, har jag försökt att tillföra. Det jag har försökt att tillföra är ett mer långsiktigt tänkande, planerande och handlande.

För min del handlade detta ärende lika lite om pengar som om prestige. Men jag gjorde klart för handläggaren att jag oavsett storleken på det totala arvodet inte hade för avsikt att behålla det, utan skänka det till bättre behövande människor. Att ledningen för Södertörns högskola inte kan ta hänsyn till t.ex. de svältande barnen i Afrika kan jag nog respektera, men att ledningen inte tar grundläggande hänsyn till studenternas intressen är svårare att respektera. Ty att som ledning för en högskola inte lyssna till studenternas röst, är att som människa inte lyssna till sitt hjärta!

Med hopp om en konstruktiv förbättring,


Dan W Boter
Student(representant) vid Södertörns högskola 2004/2005