Vem var (är) "folk" i folkhemmet?

Vem och vad betraktades som norm i det svenska samhället efter 1945; vem var ”folk” i folkhemmet? Den problematik som ett normbildande och någon sorts konsensus kring vad som är ”den normala medborgaren”, är förknippad med en övergripande ideologisk tanke om vad samhället bör vara, hur detta bör uppnås samt varför detta är långsiktigt adekvat.

Jenny Anderssons avhandling (2003) Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, berör denna problematik utifrån en praktisk verklighet där den socialdemokratiska tanken, om att en solidarisk välfärd är förenlig med ekonomisk tillväxt, undersöks under utvecklingen av Sverige under efterkrigstiden. Andersson beskriver denna dualitet, mellan den sociala välfärdens trygghet och ekonomisk tillväxt, som en spänning inom den socialdemokratiska ideologin.

I efterkrigstidens Sverige blev det viktigt att återuppbygga ett individmänskligt trygghetssystem, jämte en ökad förståelse för att bereda väg för ekonomisk tillväxt. Kanske går dessa två ambitioner isär och därmed blir oförenliga? Kanske är ekonomisk tillväxt den förutsättning som krävs för gemensam social trygghet? Under 1960- och 1970-talet blev sprickor i den svenska välfärdsstaten tydliga. Det har beskrivits som en kamp om och mellan kunskaper. Den sociala verkligheten och dess problematiska natur harmoniserade inte med den ivriga viljan att ständigt öka den ekonomiska tillväxten. Andersson betecknar de explicita följdverkningarna av denna ”maktkamp”, som en typ av utslagning. Vissa människor orkade helt enkelt inte hänga med i det förhållandevis höga tempo, som de ekonomiska produktionshjulen snurrade i. De svagaste i samhället, det vill säga de som inte klarade av tempot, blev således utslagna.

I ljuset av Paulina de los Reyes två artiklar ”I skärningspunkten mellan genus och etnicitet. Ett ekonomiskt historiskt perspektiv på invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv.” Arbetsmarknad & Arbetsliv årg. 4, nr 1 våren 1998; ”Det problematiska systerskapet: Om ’svenskhet’ och ’invandrarskap’ inom svensk genushistorisk forskning”, ges det ytterligare perspektiv på denna relationsproblematik. Många infödda svenskar uttryckte under 1960- 1970-talet en skeptisk oro för de okända invandrarna utifrån kulturella normer, medan man samtidigt insåg det ekonomiska värdet av deras arbetsinsats. Under senare år har dock invandrarna pådyvlats att vara en belastning för det svenska samhället, den svenska välfärden, med hänvisning till att de snarare lever på bidrag än arbetar och betalar skatt.

”Arbetstagaren” har växt fram till att spela en betydligt mer central roll i dagens svenska samhälle. ”En normal (svensk) medborgare har ett arbete”. Har du inte ett arbete blir du i större utsträckning än tidigare utstött i samhälle. Idag görs det skillnad på dem som bidrar till välfärden och dem som inte gör det. Kvinnor kan ur trygghetsperspektivet, sägas ha bidraget minst lika mycket till välfärdssamhället när de i större utsträckning var hemmafruar, men där de idag uppfattas som mer bidragande då de gör offentlig yrkeskarriär. Ekonomisk välfärd likställs med social välfärd, till vilka den normala medborgaren skall bidra. Därför är innehavet av arbete ett viktigt redskap för inte minst ”invandraren” i den samhällsgemensamma strävan efter ett mer integrerat, jämlikt och tryggt välfärdssamhälle.

Det faktum att man har ett arbete och via skattsedeln bidrar till välfärdssamhället spelar en central roll, för vilka som uppfattas som inkluderade i det svenska samhället. Ekonomisk välfärd likställs med social välfärd, till vilka den normala medborgaren skall bidra. Men inte enbart arbetslösheten bidrar till ett exkluderande. Utan också lite mer tydliga ”symboler” kan visa på ett utanförskap. Såsom exempelvis medborgarskapet, rätten att rösta, det att känna sig delaktig i den demokratiska processen. Välfärdsstaten kan sägas ha misslyckats i sin integration av ”nya medlemmar av Sverige” genom att tillsynes inte ha haft en tillräckligt sofistikerad plan för dessa, inte minst långsiktigt. Att lära sig det kommunikativa verktyget, stavat språket, är på allvar nyckeln till porten in i det svenska samhället. Språket och meningsfull sysselsättning är vad som i grunden krävs för att gå från exkluderad till inkluderad.

Läser man Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi, Miljonprogram och media: föreställningar om människor och förorter (Norrköping: Integrationsverket, 2002), går det att fortsätta diskussion om ”maktkampen”, spänningen i det socialdemokratiska välfärdssamhället. Författarna tycks mena att det ligger i bilden av medborgarnormen att ha ett visst mått av arbetslöshet, brottslighet och bidragstagande. De som överstiger denna måttnorm blir därmed betraktade som onormala och blir exkluderade i och av samhället. Denna exkludering kan i viss mån förklaras i förorternas innehåll, form och funktion.

Den socialdemokratiska solidaritetstanken är central för arbetet med välfärdsstaten och för mig verkar det någonstans behjärtansvärt av Sverige att låta människor i nöd bosätta sig här. Att sedan dessa ”nödställda” har klumpats ihop i tråkiga (?) förorter är förstås sorgligt, ur ett demokratiskt integrations- och jämlikhetsperspektiv. Den svenska välfärdstanken vill de flesta människor gott; däribland rätten till bostad och arbete, men har inte kunnat anpassa den till den ekonomiska tillväxtens konjunktursvängningar. Förorternas utveckling skulle nog av många betecknas som folkhemmets sorgebarn. Med hög arbetslöshet och kriminalitet (läs; otrygghet). Men oavsett vad man tycker om den, så är det i förorterna folkhemmets fortsatta ödesutveckling ligger.

Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi försöker resonera om och kring någon sorts lösning av den problematik vi ser i bilden av förorterna och dess aktörer. Ett resonemang som kanske också går att applicera på denna texts övergripande frågeställning. Det om att en stigmatiserad syn på förorterna och de agerande stereotyperna däri, inte gynnar någon. I en förbättringsprocess av det svenska folkhemmet bör vi alla bära med oss författarnas ord om att: ”Det är inte kulturen i en neutral och nationellt homogen mening som utformar människornas identitet. Med andra ord kan vi aldrig vara säkra på vem vi kommer att möta när vi träffar en person för första gången, bortsett från vad vi tycker oss veta om den personens personliga, sociala och kulturella kontext.”

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se