Om Popkonst

Även om Popkonsten kan sägas vara ett amerikanskt fenomen, så har den sin uppkomst i England under 1950-talet. Denna konstinriktning har starka band till den abstrakta expressionismen, och är i första hand förknippad med de fem konstnärerna; Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Claes Oldenburg, Tom Wesselmann och James Rosenquist, baserade i New York, på den amerikanska östkusten[1].

En tolkning av det Lawrence Alloway skriver i Lucy R. Lippards bok Pop art, kan hjälpa till att identifiera skillnader mellan den brittiska och amerikanska popkonsten. De brittiska popkonstnärerna verkar mer medvetna om deras sociala rastlöshet, medan de amerikanska motsvarigheterna är mer tillbakalutade, lättsamma och hyllande[2]. Där hyllandet många gånger tar sig kommersiella uttryck i symbios av hem, hushåll och köksattribut[3].

Roy Lichtenstein och dennes Kitchen range (1961) är ett känt typexempel. Det som räknas som det första popkonst-verket är annars Richard Hamiltons Just what is it that makes today´s home so different, so appealing? (1956). Ett annat tydligt exempel på den kommersialism som de amerikanska popkonstnärerna lät sig influeras utav, ses i Tom Wesselmanns Still-life No. 34 (1963).

Roy Lichenstein är också vida känd för sina variationer av olika seriestrippar, som i mångt och mycket särskiljer den amerikanska och brittiska popkonsten åt. Lichensteins Hopeless (1963) och Whaam! (1963), är två av hans mest kända verk på serietemat.

Den brittiska popkonsten kan också sägas vara mer fragmentiserad, i förhållande till den amerikanska som betecknas som ”enklare”[4]. Den amerikanska popkonsten har vidare kallats ”opolitisk”, men detta bör ifrågasättas, då det är svårt att definiera vad som är politiskt respektive opolitiskt. Amerikanen Andy Warhols Electric chair II (1971), är ett motsägande exempel i politikdiskussionen. Detta då den elektriska stolen kan tänkas refera till den ständiga debatt som rasar kring dödsstraffet vara, eller icke vara.

Den amerikanska popkonsten tillför i och med konstnärer som Burton Tremaines, Philip Johnson och Harry Abrams, någonting extra till popkonsten. Lippard beskriver deras bidrag som ”den saknade länken mellan Assemblage och hard-edge abstraction”[5]. Den från Kalifornien inspirerade popkonsten är tydligt kopplad till Hollywood och dess livsstilskultur. Inte heller lika mycket upprepningar och återvinnande av redan existerande bilder i massupplaga, såsom Andy Warhols Green Coca-Cola Bottles (1962). Billy Al Bengstons Skinny´s 21 (1961), är ett exempel på popkonst från den amerikanska västkusten. Där den Harley Davidson-influerade motorcykelkultur börjat växa till sig.

Inom popkonsten experimenteras det flitigt med tredimensionella respektive det mer plana konsten, som traditionellt sett hängs på väggen. Själva kontexten där konstverket ”utspelar sig” har en större, mer levande betydelse. Edward Lucie-Smith skriver i sin bok Movements in art since 1945 om den engelske konstnären Stuart Brisley och dennes And For Today – Nothing (1972), där Brisley spenderat ett flertal timmar i ett badkar, i princip helt orörlig[6].


[1] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 69.
[2] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 28.
[3] Hayden Hedlin, Malin: Föreläsning, 051019.
[4] Hayden Hedlin, Malin: Föreläsning, 051019.
[5] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 79.
[6] Lucie-Smith, Edward: Movements in art since 1945, sid. 132-133.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se


Käll- och litteraturförteckning:

Hedlin Hayden, Malin: Föreläsningar (051019). Uppsala: Uppsala universitet, konstvetenskapliga institutionen.
Lucie-Smith, Edward: Movements in art since 1945, new edition (2001). London: Thames and Hudson.
Lippard, Lucy R.: Pop Art (1966). London: Thames and Hudson.