Om Konceptkonst

Konceptkonst ställer sig kritisk till konstens idé och konstverkens existensberättigande. Tanken bakom konceptkonst är att få betraktaren att tänka till, varför idéerna bakom ett sådant konstverk är av större betydelse än det faktiska utförandet. Att få publiken att tänka efter och förmå den till att göra sitt eget verk, sin egen tolkning av verket är kännetecknande för konceptkonsten.

Minimalismen är med sin enkla torftighet därför intimt förknippad med konceptkonst. En sann minimalistisk konstnär vill inte uttrycka sig själv eller någon mening i en traditionell definition, utan denne skapar en del av en bildlig föreställning, så att åskådare sedan skall fylla i resten, genom att föreställa sig vad det kan vara.

Marchel Duchamp var en konstnär som kan sägas vara tidigt konceptuell i sin konstnärliga gärning, då han premierade betraktarens egna intryck i sin framställning. Duchamps Cykelhjul (1913) är typiskt exempel, som inspirerat generationer efter honom. Konstverket föreställer ett cykelhjul monterat på en vit kökspall och väcker, som sig bör, många olika tankar om vad symboliken kan tänkas vara.

Robert Rauschenberg sysslade en hel del med så kallad ”combine-painting” och kom att ifrågasätta givna konstnärliga normer, och därmed vidga konstbegreppet genom att göra tavlor inte uteslutande genom att måla. I sin Bed (1955) (bilden) kombinerar Rauschenberg olika fixerade objekt med en målad yta. Rauschenberg kan antas ha varit influerad av John Cages idé om att distrahera åskådarens sinne, för att på så vis göra den mer öppen för nya intryck.

Yves Klein är en av de mest kända inom konceptkonsten. Han vågade experimentera och pröva nya grepp. I en betraktelse av Kleins konstverk Anthropometries of the Blue Period (1960), bör man påminna sig om ett av kännetecknen för den konceptuella konsten, den om att ”… idéerna bakom ett sådant konstverk är av större betydelse än det faktiska utförandet.” Ty i detta verk använder sig Klein utav nakna kvinnor som ”penslar” när han målar med blåfärg på stora vita ark. Med ett sådant tillvägagångssätt tycks Klein vilja visa att det faktiska utförandet är av underordnad betydelse i skapandet av ett konstverk.

Carlos Cruz-Diez tycks i sitt konstverk Physichromie No. 1 (1959) vilja bevisa en gång för alla att konst till största del vilar i betraktarens öga. Cruz-Diaz använder sig utav extra dimensioner i detta verk, vilka ofta är använda för att skapa fält av färger, som i sin tur skiftar i takt med att åskådaren gör förflyttningar i förhållande till konstverket.

Jesus Rafael Sotos verk Petite Double Face (1967) är av grundläggande betydelse för minimalismen och den konceptuella konsten. Med linjerade skärmar och i dessa instoppade metallstänger och trådar står konstruktionen på en vibrerande grund. I takt med att åskådaren rör sin blick uppstår en ny våg av optisk aktivitet. Det faktum att rörelsefaktorn iscensattes i denna abstrakta konstform, har haft stor betydelse för minimalismen och konceptkonsten.

Dessa fem verk har det gemensamt att det är förhållandevis abstrakta, vilket i sin tur eggar åskådarens fantasi, dennas tankeförmåga. Konceptkonsten präglas inte enbart utav av minimalismen, utan är i mångt och mycket en ”crossover” av ett flertal olika inriktningar, såsom; Dadaism, Popkonst, Abstrakt expressionism och Skulpturkonst.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se