Den amerikanska abstrakta expressionismen

Huvudfokus ligger här på abstrakt expressionism, närmare bestämt den amerikanska abstrakta expressionismen. Men varför just den amerikanska? För att försöka finna svaret på det är det adekvat att göra en historisk tillbakablick, på det som utspelat sig i Europa innan 1950- och 1960-talen. Det europeiska samhället betraktades nämligen som historiskt belastat, inte minst av krig, konflikter och konst. Ett tilltagande behov av att tänka, uttrycka och skapa nytt växte fram. Den amerikanska abstrakta expressionismen blev i mångt och mycket tungan på vågen, som flyttade konstens epicentrum från Europa, i synnerhet Paris, till New York, USA.

Termen abstrakt expressionism är starkt förknippad med konstnärer, som Jackson Pollock, Willem de Kooning, Mark Rothko och Arshile Gorky. Vilka hade en ambition om att utifrån ett surrealistiskt perspektiv lyfta fram och åskådliggöra undermedvetna strömningar direkt på duk. Utmärkande för den amerikanska abstrakta expressionismen är också de stora dukarna, som konstnärerna använde sig utav. Barbara Hess menar dock i sin bok Abstract Expressionism att det genom historien varit svårt att dela in konstnärer i ”abstrakta expressionister” och ”icke-abstrakta expressionister” och att det inte är särskilt produktivt heller.

Utifrån den beskrivning jag gjort av den abstrakta expressionismen här ovan, finner jag Willem de Koonings Woman and Bicycle (1952-1953) (bilden), intressant att nämna. Jag ser kvinnan tydligt, men inte cykeln. Jag tycker mig kunna urskilja det ena hjulet i nedrevänster bildkant, men inte en hel cykel. Cykeln är för mig väldigt abstrakt, liksom den kraft av sexuell impuls, som författaren Edward Lucie-Smith skriver om i sin bok Movements in art since 1945. I sin samtid beskrevs Willem de Koonings måleri som en länk mellan den europeiska och amerikanska konsten.

Mark Rothko och hans stortypiska Ochre and Red och Red (1954) är ett annat exempel på abstrakt expressionism. Det Rothko tycks vilja uttrycka är, enligt Hess, en mänsklig intimitet. Och ja, jag upplever den också som mänskligt intim, med sina ”varma”, brandgula färger. Precis som med Rothkos Orange Yellow (1969). Av dem som föredrog mer variation, kritiserades Rothkos verk som rigida och monotona.

Jackson Pollock är att beteckna som en ”action-painter” och sysslade i allra högsta grad med abstrakt expressionism. Action painting bygger på en större frihet till måleriet, i den meningen att bland annat mycket utrymme skall skapas i dukens direkta närhet. För att på så vis färger och annan måleriutrustning inte skall störa skapande akten. För Pollock var den inre verkligheten, den enda verkligheten, någonting som blir särdeles intressant att beakta i denna kontext. Dels för att hans verk Number 2 (1969) i mina ögon är abstrakt, men dels också väldigt konkret talande för Pollocks liv och karaktär. Pollocks (känslo)liv, alkoholist som han var, måste ha varit ett virrvarr många gånger. För mig synliggör gör Pollock undermedvetna strömningar.

Adolph Gottliebs The Frozen Sounds Number 1 (1951) fascinerar mig också. Gottlieb jämfördes med Joan Miro, men där Miro kosmiska symboler betraktades som mindre ”stressade” i deras djupare mening. Som all annan konst, så kräver den abstrakta expressionismen någonting av mig som betraktare. Att jag hela tiden förhåller mig till det jag ser, utifrån mig själv och min verklighet. Att jag ständigt gör associationer, helt enkelt. I Gottliebs nämnda verk blir det tydligt för mig att de svarta och röda formerna i verkets ovandel symboliserar ljudkurvan i illustrerad form. Konstnärens roll i min upplevelse står inte endast till det faktiska målandet, utan också till namngivandet av verket.

Robert Motherwells kanske mest kända verk är Elegy to the Spanish Republic No. LV (1955-1960). Verket är en del av serie, där Motherwell nostalgiskt ser tillbaka på sina ungdomsår i Europa, då bland annat Spanska inbördeskriget bröt ut. Enligt författaren Edward Lucie-Smith justerade Motherwell några felaktiga idéer om den abstrakta expressionismen. Motherwell menade bland annat att det subjektiva måleriet inte uteslöt tillbakablickar ur historiska och sociala perspektiv. För mig ligger mycket av tolkningen av detta verk i de svarta och vita färgerna, då krig alltid har vinnare och förlorare och därmed blir svart eller vitt, beroende på vilken sida man står på.


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se