Etnisk och religiös mångfald som samhällsmotor

Västerbotten i allmänhet och Umeå i synnerhet består idag, 2006, av en tilltagande etnisk mångfald.
Knappast har väl debatten varit mer angelägen än nu.
Ändå har den i mångt och mycket lyst med sin frånvaro.
Debatten om hur och varför den demokratiska Västerbottningen och Umeåinvånaren gör skillnad på ”folk” och ”folk”.
Debatten om ett tempels vara och en moskés icke vara.

Hur kan det komma sig att i en region av Västerbottens ädla dignitet består av så många kallsinniga och vrånga människor? Här har vi ett lappländskt inland som andas optimism och mycket väl kan få sin gruvliga revansch på de sprättiga kusthönsen i stan, som i sin iver att maximera befolkningstillväxten tagit emot arbetslösa inlandsbor med öppna armar. Här har vi en stad som inte enbart stoltserar som Norrlands huvudstad, aktad universitets- och studentstad, utan också arbetar hårt för att profilera sig som en ungdomlig, tolerant och kulturellt framsynt stad. ”Inlandsbönderna” kan komma hit om de vill någonting, vi stadsbor kommer ju till dem när vi vill åka skidor och skoter i fjällen.

Det kan hävdas att dikotomiska och svepande generaliseringar inte gagnar någon, särskilt inte en debattör som vill hävda poänger. Men visst kan man om man vill snäva in perspektiven ytterligare och generalisera på – ur ett Umeåperspektiv är inlandsbönderna ”invandrarna”, i synnerhet de muslimska.

Låt mig dock uppehållas vid landsbygdens mentalitet vid problemhantering av arbetslöshetens avfolkande socioekonomiska effekter. Fredrika (Åsele kommun) har, liksom stora delar av de övriga inlandskommunerna i Västerbotten, brottats med vikande ekonomi på grund av den tilltagande urbaniseringen (till bland annat Umeå). För att komma till rätta med denna problematik har nu Fredrika gjort klart med ett buddhistiskt tempel, som samhället hoppas bli en kulturell angelägenhet för i första hand norra Europa, vilket med stor sannolikhet kommer att ge märkbart positiva turism- och därmed socioekonomiska ringar utmed den Bottniska Viken.

För mig verkar det som att inlandsborna förstått att ingen annan än dem kan hjälpa dem ur vända den negativa socioekonomiska spiral man befinner sig i. Åsele kommun är med sitt beslut om ett tempelbygge utanför Fredrika ett bra exempel på hur en samhällelig kris kan få människor att bli mer demokratiskt och kulturellt framsynta. Även om det kanske är socioekonomiska faktorer, som i viss mån förblindat Åsele kommuns invånare (ty hur bör man annars tolka det tämligen osynliga motståndet till tempelprojektet), och därmed påskyndat den demokratiska processen.

I Umeå däremot, där visar staden sitt sanna (?) demokratiska tryne. En del av Umeås befolkning säger sitt, såväl grymtande som bäande, om en moskés existensberättigande och dess eventuella placering, i staden. Problemet härvidlag är att den del av Umeås invånare som är negativt inställda till ett moskébygge har det för gott ställt, inte minst rent ekonomiskt. Deras motstånd gentemot en tydlig religiös mångfald, bottnar i en rädsla att förlora trygghet, i enlighet med talesättet ”man vet man har, men inte vad man får”. Än sådan inställning är förvisso förståelig på många sätt, men bör den få styra det sunda förnuftet?

Det sunda förnuftet i vår del av världen vilar på fyra hörnstenar; jämlikhet, rättvisa, frihet och demokrati. Personligen är jag övertygad om att den kvalificerade majoriteten av Umeås befolkning (hela Västerbottens dito för delen också) är för ett demokratiskt samhälle som förespråkar en jämlikhet och rättvisa som går hand i hand med en frihetstanke om den religiösa mångfaldens (symboliska) existensberättigande.

Även om den inledande liknelsen haltar i vissa stycken, så blir det intressant att se när muslimerna i Umeå slutas att bli betraktade som ”kusinen från landet” och behandlade därefter. Borta bra, men hemma bäst – ja så må det vara! Men faktum är för många ”invandrarbönder” att; dels finns det inget hem att återvända till och dels är ”hemma” just Sverige och Umeå för ”den andra generationens invandrarbönder”.

Tänk vilken resurs såväl ett tempel som en moské kan bli för Umeå och Västerbottensregionen. En blomstrande turism, befolkningsökningar vilket genererar ökad ekonomisk tillväxt och en breddad och fördjupad kunskapsbas på arbets- och lärosäten runt om i länet. De socioekonomiska effekterna är inte att överdriva, men övervägande positiva.

Ingenting bör vara självklart, inte ens utopin om det perfekta samhället, därmed inte heller ett moskébygge i Umeå, eller ett tempelbygge i Fredrika. Men strävar vi mot ett demokratiskt bättre samhälle, bör vi fundera över hur och varför en etnisk och religiös mångfald kan berika samhället och dess ekonomiskt och kulturellt drivna människor!


Dan W Boter
danbor02@student.umu.se