Dan W Boter - Entrepredaktör

Popetik, tack!

2007-04-04T13:06:00.000+02:00

Denna artikel är också publicerad i tidskriften RetorikMagasinet (#33, mars 2007). Min originalrubrik var "Ingen popretorik utan en popetik?"

I begynnelsen var ordet.
I begynnelsen var handlingen.
I sin bok Popretorik (Upplevelsekommunikation som övertygar) vill författaren Kjell Dahlin etablera ett nytt begrepp genom att flytta retorikens fokus från att enbart vara en tal- och skrivkonst till också en konst i mänskligt handlande. Någonting som kräver etiska diskussioner. Popretorik är ett lysande exempel på hur etiken misshandlas när retorikens kunskapsbildning söker “kommersialismande” vägar.

Popretorik är i många avseenden en bok full av förtjänster. Språkligt är den opretentiöst avslappnad, med ett flyt som säkerligen applåderas av såväl icke-akademiker som Dan Brown-älskare. Boken är rikligt gödslad med praktiska råd och tips. Mot slutet av kapitlen är de konkreta i form av dilemmats starka förenkling “ge mottagaren en tillitsskapande upplevelse eller inte, förtydliga vad ditt varumärke står för eller inte.” Dilemman som kan betecknas falska, i så måtto att alternativen i givna fall är fler än två. Valet står inte mellan ”antingen…” och ”eller…”, utan i själva verket av så många olika alternativ som språkligt kan formuleras. Retoriken strävar efter att ständigt förädla rikedomen av möjliga alternativ. Vidare ger boken också olika typer av övningar i kombination med tänkvärda (läs; självrannsakande) frågor kopplade till “temat” i det aktuella kapitlet. Men ett av bokens grundfundament är även exemplen som får konkretisera, men på ett mer subtilt berättartekniskt vis, Dahlins övergripande ambition att etablera begreppet “popretorik”; definierat som “att kommunicera i enlighet med sin värdegrund”.

I kapitlet “Den ukrainske taxichauffören” berättar författaren om hur den ukrainske taxichauffören Andrei lyckas övertyga honom att just åka med Andrei bil. I raden av väntande taxibilar i bergsbyn Verkhovyna är det endast Andreis taxi som har sin komradioväxel igång, så Dahlin bestämmer sig för att ta just denna taxi (“Jag valde ju honom just på grund av att jag hörde taxiväxeln tala i bakgrunden.”). Det visar sig dock under färden mot staden Lviv att ljuden som strömmar från komradion endast är föråldrade inspelningar, från en taxirörelse i ryska Moskva. En av poängerna Dahlin vill framhäva med denna anekdot om den ukrainske taxichauffören, är att bra marknadsföring inte behöver kosta pengar, men väl idéer, mod, tankearbete och kreativitet. “Som Popretoriker är det viktigt att förstå att vi kommunicerar lika mycket med våra handlingar som med tal och skrift.”, skriver Dahlin.

Retorik kräver etiska överväganden
Gott så. Berättelsen om Andrei visar förvisso riktigt på idérikedom och kreativt, föregånget av tankearbete. Men det visar också på att bruket av medveten retorik kräver etiska överväganden. Hur långt får (bör) man gå? I exemplet ovan ges för lite bakgrund för konstruktiv diskussion, det är inte heller det faktiska exemplet som är det mest intressanta, utan vad det faktiska valet av exempel signalerar.

Dahlin skriver i förordet att det är ett medvetet val från hans sida att inte “teoretiskt undervisa i ämnet”, till förmån för att lyfta fram vardagsexempel som läsaren kan känna igen sig i, alternativt relatera till. Ty Dahlin vill applicera vad han definierar som “lyckad retorik”, en retorik som “tränger förbi ytan, tar sig ned på djupet”. Det problematiska är att sådan vitt skilda kombinationer sällan blir särdeles lyckade. För många läsare torde det bli en mental frontalkrasch när de läser Popretorik. Inte minst för dem som kan betecknas som bokens huvudsakliga målgrupp - noviserna inom retorisk medvetenhet. Hur kan en retorik tränga ned på djupet om den saknar teoretisk karta och kompass?

En “exempelbok” är ofta vad den breda publiken vill ha. “Fylld med konkreta exempel och tips, så att man fattar”, låter det. Enkelt är det att gå i den fällan, för alla parter; författare, förlag och läsarna själva. Men den konkreta exempelboken blir i de flesta fall lika beroende av den abstrakta teoriboken, som exemplen är beroende av en teoretisk grund. Detta eftersom exempel är att betrakta som (klargörande) komplement till kommunikationens övergripande syfteskedja (“att kommunicera med sin värdegrund-tränger förbi ytan, tar sig ned på djupet-lyckad retorik“). I likhet med andra berättelseformer som fabel och maxim, vill exempelberättandet påvisa en kvintessens, ofta med en mångfacetterad, och inte sällan paradoxalvag, etikreflekterande tvist. Det kanske går att skola människor i retorik utan att explicit beakta etiska överväganden. Men då riskerar man att komma till korta i fråga om medel och mål av samhällelig utveckling. Så länge retoriken avser att främja dialog, demokrati och “djupet” är medmänskligt pathos av central betydelse, någonting som kräver etiska diskussioner om rätt och fel, bra och dåligt, gott och ont.

Att ha förmågan till teoretisk förståelse av sammanhang ger en bredare och djupare förståelse av praktiska spörsmål. Exempelinlärningens förbannelse är den samma som retorikens dito, det ligger i dess kontextuella gränssnitt; saker och ting är inte vad de synes vara. Risken med att exkludera elementär retorikteori i “praktiska exempelböcker” är att skickligheten dominerar klokheten.

Då Popretorik väljer att fokusera på “handlingen” bör det vara adekvat att reflektera kring skillnaden mellan “göra” och “handla”. I Aristoteles etik går att in linje med författaren och retorikfilosofen José Luis Ramirez uttolka dess inbördes relation, där det menas att görandet är kopplat till en faktisk produkt medan handlandet knyter sina band till intentionerna hos den handlande. Människan kan sägas göra antingen bra eller dåliga ting, men hon handlar gott eller ont. Förvisso, båda är sammanflätade, men att göra på bästa sätt är skicklighet; att handla i enlighet med rättesnörets norm är klokhet. Det är således genom valet (vilket kräver ett etiskt övervägande) människan visar sin klokhet. När valet sedan ska “göras” och det utförs dåligt, då är hon att beteckna som icke skicklig. Det etiskt goda kan inte uppnås med enbart skicklighet, likväl som klokhet allena inte extraherar en framgångsrik bedrift. Detta väljer Popretorik att tiga om.

“Popetiska” diskussioner
Den icke existerande teoretiska hjärnan till trots, “popretoriken” framhåller återkommande hjärtats betydelse (boken pryds av ett stort, rött hjärta!). Ladda kommunikationen med pathos - tala till känslorna, uppmanas det. I förlängningen blir det dock svårt att förhålla sig till detta, eftersom boken saknar en genomgående och metareflekterande diskussion med retorikens bäste vän/trätobroder - Etiken. Att vara retoriker är att genom “intellektikens” språkande lysa upp det som är höjt i livets dunkel.

I en bok om retorik som i så många exempel tar reklam, marknadsföring och näringsliv som utgångpunkter, för att den vänder sig till branschaktiva nu och i framtiden, är det frapperande att inte mer utrymme ges åt etiska frågeställningar. Hur låter en “popretorikers” “popetiska” diskussion med sig själv och sina medmänniskor? När man tagit till sig utav alla brukbara tips och råd, och därigenom blivit än mer medveten “popretoriker”, utvecklat sitt intellekt, blivit mer kreativ, modig och idérik, är det då okej att lura in kunder i sin taxi för att kunna ge sig ut på kommersialismens flerfiliga motorväg, bland bussar, bilar och vilda djur? Vilket ansvar har man som enskild individ? Hur ser den egna värdegrunden ut - på djupet? Vilket ansvar har man som “popretoriker”, i ett samhälle där kommersialismens verkningar än så länge inte lyckats skapa en samhällelig vinn-vinn-situation till bättre gagn för mindre språkligt och monetärt bemedlade individer och grupper? Popretorik ger med sitt “kommersialismande” en skev bild av retoriken och vad den bör förmedla.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Pekingprojektet - 500 dagar kvar!

2007-03-27T10:59:00.000+02:00

Sverige går mot en ny vår - liksom undertecknad!
Följ mitt nya projekt i egenskap av Entrepredaktör - Pekingprojektet.se.
Så fort det nya numret (#33) av RetorikMagasinet har kommit i min hand, publicerar jag här min artikel ur detta nummer.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Engelsk tradition och italienska fördomar

2007-02-19T13:33:00.000+01:00

Marcus Birro skriver i en bloggkrönika på Svenska Fans (14 februari) om hur han och andra Italien-fan (Häxjakt mot Italien!) upplever att svensk media förfördelar den italienska ligafotbollen till förmån för den engelska diton. “Italiensk fotboll får inte den uppmärksamhet den är värd.”, hävdar Birro.

Vad handlar fotbollstittande om - egentligen? Det är en den centrala fråga Birro, Philip Littorin (se länk ovan) och jag indirekt söker svar på. Littorin försöker närma sig svar genom en historisk tillbakablick till när TV3 introducerade det italienska ligaspelet på allvar, den tid då svenska fotbollsfan delades i två läger; dels de som ville se den klassiska sparka och spring-fotbollen i England och dels de som ville se det, som Littorin väljer att benämna som ”den mer förfinade fotbollskonsten i Italien där det krävs mer av spelarna än att slå bollen framför sig och springa.” Littorin visar upp en klädsam ödmjukhet och erkänner utan omsvep att den italienska fotbollen inte är perfekt.

Birro och Littorin har i grunden samma drivkraft för sitt tesförande. Det handlar om en passionerad lidelse för ett fenomen, en företeelse. Kärleken kan förblinda, röra upp känslor och därmed ta sig plattitydprimitiva uttryck, där Birros slutkläm illustrerar detta: ”Fotbollsvärlden har mer finess än halvpackade tjockisar i Arsenaltröjor.” Men, det bör understrykas, den röda tråd skribenterna syr sina resonemang med innehåller i huvudsak syrlig och svidande kritik av svensk media. I vissa fall bör man inte annat än att hålla med; i exempelvis Birros kritik av SVT:s VM-krönika (topplistan). Men i mångt och mycket saknas ett analytiskt förhållningssätt till hur människor (media är mänskliga konstruktioner) vill skapa sammanhang, som de själva är en del utav.

Traditionens makt är stor. Engelsk ligafotboll har en avsevärt längre och tyngre historia i svensk media, i en jämförelse med det italienska bolltrillandet. Framförallt beror detta på starten av SVT:s klassiska program ”Tips-extra” 1969 och det under denna tidsepok alltmer populära Stryktipset. Varför SVT valde att just sända engelsk fotboll, kan man fråga sig. Fick man ett ekonomisk fördelaktigt avtal? Handlade det om den tradition som säger att ”England är fotbollens hemland (läs; där den föddes/uppfanns)”? Handlade det om populärkulturella strömningar i hela det svenska samhället, influerade av efterkrigstiden (musik, resor och språk)?

När det diskuteras bland svenskar huruvida man tycker den engelska ligan eller italienska ligan är den bästa, handlar det i nio fall av tio om vilken liga man föredrar att titta på. Attribut som stil, tempo och taktik lyfts oftast fram som bedömningsgrunder. I viss mån också atmosfär och ”svenskt deltagande”. Mediautbudet är idag gigantiskt, mycket mer än vad de flesta mäktar med, varför svenskar kalibrerar sitt tittar- och läsarfilter utifrån kvantitet och kvalitet på det svenska deltagande i sammanhanget.

Det som sällan lyfts fram i explicita ordalag är det faktum att sporten fotboll är abnormt stora kulturella företeelser i båda dessa länder, vilket gör att fotbollen växelverkar med det övriga samhället, på gott och ont. Fotbollen ger till samhället. Fotbollen tar av samhället. Fotbollen får av samhället. Media speglar ständigt denna växelverkan. Speglar ingen media blir perspektiven spegelvända.

Vanligt förekommande fördomar bland svenskar är att Italien har ett korrupt samhälle (i jämförelse med det svenska). Att mutor, mygel och maffian styr samhället. Att fotbollen, som sägs omsätta cirka 100 miljarder per år, skulle vara undantaget från detta, torde te sig som mindre sannolikt. ”Juventus-skandalen” är ett färskt och känt exempel. Det våld som omgärdat den italienska fotbollen är ett uttryckt för att fysiskt våld inte enbart existerat öppet, utan att det också accepterats av maktinnehavarna. Det är naivt att tro att det i ett civiliserat samhälle inte existerar fysiskt våld, men det är maktens attityd till det som målar dess bild. Tolkningen av den är subjektiv. Traditionens makt är stor.

Korruptionen kan tänkas frodas även i England, inte minst inom dess fotbollssamvälde. Det fick vi kvitto på när det under den gångna hösten uppdagades omfattande mutförsök bland tränare vid spelarövergångar inom engelsk toppfotboll. Man bör härvidlag fråga sig om det är skillnad på mutor och mutor? Ja, för en svensk fotbollsälskare är det uppenbarligen det. Mutor vid spelarövergångar påverkar inte de enskilda matchresultaten på ett lika direkt sätt, som en mutpåverkad domare gör. Att se på en match som kan misstänkas vara mer eller mindre uppgjord på förhand är inte särdeles intressant att beskåda.

Svenskar vill missionera ut sin präktiga fullkomlighet genom att krusa rent spel, varför det blir fruktsamt att spegla italiensk fotboll ur myglets och våldets snäva vinkel. Den svenska mentaliteten ligger närmare den engelska än den italienska, där det tuffa och fysiska inte kräver det tekniska och eleganta. Fotbollens, likt samhällets, mosaik blir dock alltmer differentierad, vilket med tiden talar för rörligare kraftpaket, typ Zlatan.

Våldet bland engelska fotbollssupporters är på sätt viss näppeligen mindre än bland sina italienska motsvarigheter. Skillnaden, inte minst för utomstående betraktare (läs; svenska fotbollsälskare), är att engelska makthavare lyckats att få bort våldet från arenorna och dess omedelbara närhet. Det kan tyckas vara ett skenheligt hycklande att endast se till våldets vara och icke vara på arenorna, men fotbollen har kommit att bli så stor, en komplex multimiljardindustri, där det kortsiktiga och långsiktiga tänkandet skapar paradoxer, som ingen kan eller vill försöka förklara. Traditionens makt är stor.

Att förklara svensk medias ”snedvridna” bevakning av italiensk respektive engelsk fotboll handlar alltså enbart till viss del om den tycke och smak-diskussion om det faktiska spelutförande på matchplanen. Fotbollen innehåller och formges av så mycket annat. Traditionen och fördomarna, för att inte tala om pengarna, göder varandra och skapar en ond (?) cirkel. När fotboll handlar om mer än ett parti schack på det gröna fältet, kan man inte förvänta mer utav (svensk) media än vad samhällets aktörer förmår att kontrastera. En öl är en öl, en pizza är en pizza - i magen mötas de två!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Framgångens fromage; Det att ha talang, ambition och ödmjukhet (del 1)

2007-02-17T21:17:00.000+01:00

Det att ha någonting. Inte enbart talang, ambition eller ödmjukhet, utan att ha någonting i största allmänhet. Vad innebär det? Hur handhaver man det? För att försöka förstå sig på ”ägandeförhållandet” i framgångens fromage (del 1), är det värdefullt att bena ut hur man blir den som äger vissa egenskaper.

Allting som förhåller sig i en människas tillvaro kan sägas vara dött, på sätt och vis värdelöst. En monetär sedel, en cykel, en generande hårväxt. Det som gör dessa saker levande (värdefulla) är människans förhållningssätt till det aktuella föremålet/fenomenet. Detta förhållningssätt gestaltar sig olika beroende på sociokulturella omständigheter, inte minst omfattandes retorisk medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Retoriken är språkandet. Språkandet är ordandet (inte sällan genom metaforiskt och metonymiskt bildande). Språkandet är vad vi skapar, vill skapa, med språket. Ordandet är vad vi skapar, vill skapa, med ordet. Att definiera och därmed (värde)ladda ord gör att mening skapas åt ordandet, där dess helhet ackumulerar in läsande mellan raderna-tolkning och på så vis förvandlas till språkande. Språket som sådant är ytterst en illusion. Språket är en kniv, språkandet är vad människan väljer och gör med den. Någonting som kräver etiska överväganden.

I Aristoteles etik går att uttolka relationsskillnaden mellan “handla“ och “göra“, där det menas att görandet är kopplat till en faktisk produkt medan handlandet knyter sina band till intentionerna hos den handlande. Människan kan sägas göra antingen bra eller dåliga ting, men hon handlar gott eller ont. Förvisso, båda är sammanflätade, men att göra på bästa sätt är skicklighet; att handla i enlighet med rättesnörets norm är klokhet. Det är således genom valet (vilket kräver ett etiskt övervägande) människan visar sin klokhet. När valet sedan ska “göras” och det utförs dåligt, då är hon att beteckna som icke skicklig. Det etiskt goda kan inte uppnås med enbart skicklighet, likväl som klokhet allena inte extraherar en framgångsrik bedrift.

Ingenting har ett egenvärde. Mål existerar inte. Allting är att betrakta såsom medel, för att tillgodogöra sig andra medel. Inte ens lycka är ett mål i sig, utan är den ände som Den Skapande Meningen jagar för att sluta sitt livs cirkel. Medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande kring vad ägande kan vara är med andra ord A och O i detta sammanhang. Det att ha/äga någonting är att inse tingestens potential, dess verkningsgrad. Det att ha/äga någonting förpliktigar också ett aktivt utvecklande av det innehavda. Annars riskerar man att förlora ägodelen, åtminstone dess värde (medelfunktionen). Syftet med ägandet är att det skall generera nytta utifrån en bestämmelse (som kan vara ”obestämd”).

Låt oss härvidlag titta närmare på de rubricerade begreppen, utifrån ägarperspektivet. Talang definieras i denna kontext utifrån kunskapen, den teoretiska och praktiska förmågan i symbios. En fotbollsspelares dokumenterat goda förmåga att skjuta mål. En urmakares dokumenterat skickliga förmåga att reparera klockor. Eller två länders dokumenterat välsvarvade diplomati. Det att kunna utföra ett visst göromål. För att kunna utföra det sagda bra, bör man ha ett visst mått av talang. Talangen som sådan är ingenting man föds med, inte heller någonting statiskt. Kunskapen kan växa, likväl som den kan krympa. Kunskapen kan förädlas, likväl som den kan förtvina. Övning ger färdighet. Talangens öde ligger dock till viss del i andras händer. Ambitionens…

Ambition definieras här som den drivkraft, vars huvud är fyllt av förnuft. Fotbollsspelaren kommer inte långt på enbart sin talang, utan denna måste också ha vilja att satsa på denna aktivitet. Förnuftet leder henne att välja ”rätt” om/när multipla talanger ”krockar”. Urmakaren blir aldrig särdeles framgångsrik i fråga om att reparera klockor, om viljans drivkraft får honom att bygga egna klockor istället. Två länders diplomati skördar inte framgångar om inte man delar en gemensam ambition. Talangens hela livsöde ligger i händerna på viljans drivkraft, då dess färdighets utveckling måste krusas. På ett eller annat sätt. Ambitionen kan också sägas vara under påverkan från talangen, då en del människor kan intressera sig extra mycket för det man har talang för.

Den komplementära egenskapen i denna triad är ödmjukhet. I detta sammanhang definierat som det attitydsattribut som gör människan mottaglig för andra idéer och perspektiv. Ödmjukheten ger fotbollsspelaren, urmakaren och diplomatin inte enbart insikt om ”det som kan vara på annat sätt”, utan också en mental apokalyps beträffande vikten av ”hårt arbete”. Det är också ödmjukheten som formger och balanserar sinnelaget, när belöning och uppmärksamhet kanske har en berusande och avtrubbande effekt. Jantelagen är ingen dygdig skrift att leva efter, men väl värd att förhålla sig till!

Framgångens fromage handlar alltså i viss mån om ett ägande. Att vara medveten om dess innehåll, form och funktion, samt att ett visst ägande är viktigare än annat. Att ha talang, ambition och ödmjukhet är alla förunnat. Det gäller dock att finna dessa, definiera dem och förmå dem till att leva symbios med varandra. Däri ligger svårigheten. I denna artikelseries exordium betonades vikten utav att förhålla sig till det sagda och det icke sagda. Samtliga triadteorier i denna skrift kan verka såsom förhållningsverktyg. Inte minst kan triaderna hjälpa till att förklara inte endast framgång, utan också utebliven sådan, där den övergripande och långsiktiga tanken förstås kan vara att försöka ”bättra” sig.

Framgångens fromage är dynamisk. Precis som en ägarkonstruktion med medelfunktion. Ägandet av talang, ambition och ödmjukhet är inte framgångsrikt såvida det inte genererar känslor. Allt ägande har ett känslomässigt syfte, där det främst handlar om att känna glädje och mening, men också strävan. Går det att känna strävan?

Den kommande andra delen har rubriken ”Det att känna glädje, mening och strävan”.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

The Perils of Football Decadence

2006-09-06T17:40:00.000+02:00

I dagens Dagens Nyheter ger krönikören Johan Esk uttryck för sin syn på herrlandslaget i fotboll, dess förbundskapten Lars Lagerbäck och de i den senaste ”skandalen” inblandade aktörerna. Esk skriver bland annat följande under rubriken ”Tre pudlar hade varit rätt val i tiden”:

”Om Allbäck gör massor av mål mot frimärkslandet och Zlatan fortsätter sitt missande i Inter, då kan det vara Ibrahimovic som kommer krypande i gruset. Om Sverige inte vinner på onsdag har Lagerbäck fixat sin egen schavott. Han har redan misslyckats med sin näst viktigaste uppgift. Prio ett är att vinna. Prio två för en förbundskapten är att se till att landets bästa spelare är tillgängliga.”

Det är minst sagt frapperande att läsa hur Esk vill se en offentlig avbön från de tre upphovsmännen Christian Wilhelmsson, Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic. Att be om ursäkt anstår, förvisso, en gentleman, men att dessa skall ut på ”pudelturné” är att kräva för mycket. Trion har nu bett om ursäkt från sina ”hemländer”, låt oss nöjas med det. Förutsatt att hemskickandet är ett gemensamt beslut förankrat i hela landslagsgruppen, samt att trions sena ankomst inte föregicks av några kriminella dumheter (jämför Tre Kronor-skandalen för några år sedan).

Låt oss vidare inte hoppas på att Zlatan kommer krypande i gruset. Inte för att han då misslyckats i Inter, utan för att Zlatan då helt glömt bort att odla myten om sig själv. Zlatan är nog ingen svärmorsdröm. Har nog aldrig varit. Kommer nog aldrig att bli. Men framför allt; bör aldrig bli en svärmorsdröm. En svärmorsdröm är inställsam och i längden förutsägbar. Zlatan bör förbli avslappnat egensinnig och därmed oberäknelig. Såväl på, som utanför planen. För landslagets bästa. För svenska folkets bästa.

Därmed inte sagt att Zlatan är fri att bryta mot uppgjorda regler utan repressalier. Att förbundskapten Lars Lagerbäck och övriga skickade hem Zlatan var helt rätt, sagt utifrån tron på att disciplin och lagmoral är två avgörande fundament i ett lagarbete av aktuell dignitet. Prio ett är inte att vinna. Inte på kort sikt och inte på lång sikt. Inte för en förbundskapten och inte för dennes adepter. Prio ett bör vara att skapa förutsättningar för att utvecklas i strävan efter uppsatta mål. Följaktligen är Esks ”prio två” också fel prioriterat. Ty, det bästa laget innehåller nödvändigtvis inte de individuellt sett bästa spelarna. Min prio två är därmed att rensa i leden efter behov, för att kunna upprätthålla prio ett. Var dock ödmjuk och lyhörd – to forgive, but not forget!

Jag må ha varit skeptisk till Lagerbäcks fortsättning som svensk förbundskapten efter VM, men anbelangande ”skandalen” har denne gjort det mesta rätt . Att som Esk koppla handhavandet av skandaltrion till kvällens eventuella uteblivna vinst mot Liechtenstein, är galet. Men samtidigt förståeligt, utifrån den ”priosyn” som Esk har.

Lagerbäck sätter landslagets väl och ve främst, någonting som kräver civilkurage, inte minst när publikgunstlingen Zlatan är i huvudrollen och det handlar om en tävlingsmatch. Låt oss få se en Lagerbäck med motsvarande mod i framtiden och också beakta talesättet en för alla, alla för en. Sträva efter att behandla alla rättvist, inte lika!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Framgångens fromage; exordium

2006-08-13T13:47:00.000+02:00

Vad är framgång? Hur ser den ut? Hur uppnår man framgång? De skarpt individuella prioriteringarna är här lika framträdande i ljuset av det allmängiltiga, som den unika skuggsilhuetten. Denna artikelserie skall försöka belysa det ack så abstrakta fenomenet framgång på tre olika sätt. Det faktum att det inte finns någon entydig definition av ordet eller begreppet framgång gör det svårt att framlägga detta alster som en samling framgångsformler. En blind tilltro till dessa skapar ett framgångens misslyckande, emedan ett skeptiskt förhållningssätt kan göda formlernas frodande.

Det blir därmed genom att förhålla sig till begreppet framgång utifrån det egna subjektet, detta förhoppningsvis blir fruktsam läsning. Ty, tvivelsutan, framgång (liksom ”lycka”) är ett positivt belastat begrepp som i dess allmänvida bemärkelse är bevittnat eftersträvat. Men framgångens gestaltning och utfall är under alla omständigheter individuell. Sedan kan man tänka sig bittra biografier med titlar som ”Framgångens pris” eller ”Framgångens baksida”, där endast insikter om att upplevt negativa inslag i livet är högst naturliga och kan tjäna som relief till det övervägande positiva, är att betrakta som goda ingredienser i framgångens fromage.

Det att förhålla sig till någonting är att i initialskedet bli/vara medveten om det jag har att förhålla mig till. Jag kan omöjligt förhålla mig till någonting jag inte är medveten om. Ofta, för att inte säga ständigt, handlar det om att fatta beslut. Inom socialpsykologisk teori talas det om triaden situation-varseblivning-tolkning. Exempelvis; jag möter en person på gatan (situation), våra blickar möts, jag säger ”hejsan”, men personen på gatan förblir tyst (varseblivning), jag får för mig att personen på gatan är blyg (tolkning). Medvetenheten är intimt kopplad till varseblivningen, men där medvetenheten förhåller sig på ett öppnare och bredare vis till ”någonting” (situationen). Medvetenheten är ständigt varse dels kontextens komplexitet, innefattande bland annat dess aktörer och scenbild, och dels de alternativa besluten (det faktiska vs. det kontrafaktiska).

I strävan efter att applicera ett förhålla-sig-perspektiv på kunskap är det vidare värdefullt att beakta förståelsens innebörd, i triaden medvetenhet-förståelse-kritiskt tänkande. Det att visa förståelse för vad sändaren vill förmedla innebär ett djupare och svårare bemötande än vad orden på ytan visar. Den kommunikativa interaktion vi ägnar oss åt är sällan helt ändamålsenlig, varför vi i praktiken endast försöker parera den kognitiva dissonansen (är det viktigare att inte bli missförstådd, än förstådd?). På tok för lite tid lägger vi på att ett genuint, empatiskt sätt visa förståelse för budskapsförmedlingen. Kanske beror detta på en mänsklig okynneskänsla av frågandets formulerande och följder?

Efter att ha blivit medveten och visat förståelse för sändarens budskap/beteende (det ur retoriskt perspektiv dygdiga; ”det som kan vara på annat sätt”), bör ett kritiskt förhållningssätt intagas. Med ett dialektiskt språkbruk definieras och preciseras mångtydiga och vaga formuleringar. Ifrågasätt också argumentens relevans och hållbarhet, samt undersök premisserna. Detta stärker medvetenheten och förståelsen för hur och varför resonemanget förs.

Såväl triaden medvetenhet-förståelse-kritiskt tänkande, som triaden situation-varseblivning-tolkning, kan förlängas. Att fatta beslut om handling hör också till vad som kan betecknas i enlighet med potentiell framgång. Efter att ha övervägt det vettiga i sändarens budskap/beteende fattas beslut utifrån en rad olika alternativ. Sedan omsätts beslutet i handling. Görandet särskiljs från handlandet genom att härleda handlingen till syftet. En handling är antingen god eller ond. Det man gör, gör man antingen bra eller dåligt. Handlingen kan ha ett gott syfte, emedan praktiserandet av handlingen (görandet) kan utföras dåligt. Lyckas man förena handling med görandet har man förutsättningar för att bli framgångsrik. Gör man saker utan att veta hur man uppnår syftet, vet man inte vad det är bra för och man vet förmodligen inte hur man bör göra.

Kanske bör man också förhålla sig till begreppet lycka om man vill bekanta sig närmare med framgångens innehåll, form och funktion. Skulle man till och med kunna säga att når man framgång blir man lycklig? Och när man är lycklig, känner lycka, är man, känner man sig, framgångsrik? Föder framgång lycka? Är äkta framgång det samma som att känna sig lycklig? Och om man antar att människan ständigt skjuter det individuella nöjdhetsindexet framför sig, kan då fullständig lycka uppnås?

Framgångens fromage är titeln på denna artikelserie, där tre trådar förhoppningsvis skall komma att frambringa ett framgångsmönster. Att förhålla sig till. Ty just det att förhålla sig till allt och alla utgör på något sätt grundernas grund för all framgång. Det att (inte) blint insupa. Det att (inte) lyssna för att tala. Det att (inte) förkasta det nya, ehuru det gamla. Det att (inte) väga för och emot.

Den kommande första delen har rubriken ”Det att ha talang, ambition och ödmjukhet”.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Retoriskt utvecklingsarbete; del 2

2006-07-17T11:30:00.000+02:00

Jag återkopplar till de tre principer (helhets- och verklighetsprincipen samt den sociala principen) som utgör retorikens tankebakgrund. Dessa kan förstås som att retoriken i huvudsak är ett verktyg. Att människan, i samhället och världen, kan använda detta verktyg för att påverka andra i en viss riktning. Människan är en del av en helhet där samspelet mellan olika människor är det centrala. Det är också där retoriken, kommer in i bilden. Retoriken är en del av, och ett verktyg för, ett större sammanhang.

I tal om att utveckla en bedriven verksamhet, kommer retoriken väl till pass. Den del av utvecklingsarbetet som präglas utav bristande förmåga till att tänka kreativt, stort, nytt, långt i strävan efter att forma nya idéprojekt, vill jag härleda bristen till brukandet utav intellectio och copia. En oförmåga att se och skapa sammanhang, inte minst mellan det egna intellektet och den egna erfarenhetsbanken. Inte främst skickligheten, men klokheten, att använda det intellektuella kapitalet på ett sådant sätt att den bedrivna verksamheten förädlas och människorna med den. Nyckeluppgiften blir därför att skola i ett sätt att tänka, som i realiteten är en tankemässig mångfald, där man frambringar det unika hos varje individ och dennas tankevärld.

Den andra delen, handlar om prestationsångest och är synnerligen skrämmande, i mitt tycke. Kan det vara så enkelt att lättjans dekadans som genomsyrar exempelvis en ideell verksamhet bygger på en teori om ansvarets växelverkan? It takes two to tango, sägs det, och vill man skruva åt kraven bland medlemmarna, ja då bör man skruva åt bland styrelsefolket snäppet hårdare. Om man låter festdeltagarna dansa hur de vill, är det få som kommer att välja pardans och då kommer ingen som kommer att (kan) ha synpunkter på bra och dåligt, i takt eller i otakt…

Retoriken som sådan har inte förändrats särdeles mycket i grunden. Människor i dagens samhälle behöver och använder sig av samma fundamentala kunskap som tillämpades under antiken. Utvecklingen är det som ligger bakom förändringarna i vårt samhälle, i vår värld. Retoriken ska vi bruka för att kunna bli medvetna, visa förståelse och tänka kritiskt, allt i akt och mening att påverka denna utveckling.

Talar man, utifrån detta, då om (styrelse)arbete i en ideell förening blir det adekvat att ställa frågan som rör vilka kompetensområden som medlemmarna bör täcka in via deras respektive bildningsprofession, för att på bästa sätt realisera eventuella idéer? Här går givetvis meningarna isär, men hur man än väljer att formera de styrande trupperna bör man ha klart för sig att kompetenserna bör vara ändamålsenliga och komplementära, i den meningen att var och en bidrar med sitt med avsikt att förena idéarbetet i gemensam riktning.

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har en avgörande betydelse för hur det praktiska utvalet gestaltar sig. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f.Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om idékraft och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga.

I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det ånyo adekvat att fundera kring viljans frihet.

Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. Även om Ramirez menar på ”att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa”, så kan enn människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften, eller är det tvärtom?

I rollen som ledare för en organisation (ibland del av en större dito) bör man ha klart för sig vad som är uppgiften. I mitt tycke handlar det om att skapa bästa möjliga synergi. En synergi som bottnar i en insikt om att jag som ledare på intet sätt är allsmäktig, allvetande allenarådande oersättlig. Förmågan att se synekdoken i alla situationer, som gör gällande att helheten består utav delar och delar kan skapa en helhet. Förmågan att inse att jag ensam kan åstadkomma väldigt mycket, men tillsammans med andra åstadkomma så väldigt mycket mer – och bättre! Synergieffekten utav att delarna arbetar tillsammans är större än delarnas enskilda arbete sammantaget. Tillsammans kan man se samband, likheter och skillnader, som man näppeligen skulle se annars, på egen hand. En mångfald av perspektiv gynnar det övergripande kvantitativa och kvalitativa målsträvandet.

Vill medlemmarna verkligen utveckla sig och sin förening? Som styrelse, som ledarenhet, är det i 99 fall av 100 helt nödvändigt att våga välja väg. För att kunna välja den mest optimala vägen, bör man veta vart man skall/vill komma. För att veta det, bör man fråga sig varför just dit och inte hit. Hur skall man sedan ta sig dit, med hjälp av vad? När skall man göra det (starta och nå målet)? Och vilka är ”man”; kanske kan man inte få med alla på tåget, eller om man får det, kanske man inte lyckas starta eller nå målet?

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Retoriskt utvecklingsarbete; del 1

2006-07-06T11:52:00.000+02:00

Utveckling sker ständigt. Vetenskapligt, tekniskt och biologiskt. Hur vi än vrider och vänder på det, är det människan som står i centrum. Hon tar ena dagen emot Nobelpriset, för att den andra dagen stå till svars för växthuseffekten.

Det samhälle vi lever i idag har många epitet. I denna kontext är det ”Det kommunikativa informationssamhället”. Den kommunikativa informationen tar en allt större plats i vårt vardagsliv i allmänhet och inom politik och näringsliv i synnerhet. Det enorma utbudet av informationskanaler gör givetvis våra valmöjligheter större. Därmed inte sagt att det blir enklare att välja, snarare tvärtom. Ju fler att välja bland, desto större blir beslutsvåndan och dess efterdyningar.

Som enskild människa och medborgare är det i princip omöjligt att förändra den rådande samhällssituationen och den ständiga utvecklingen. Politiker, myndighetspersoner och andra byråkrater växer allt längre bort från oss, vilket kan vara ett hot mot demokratin. Detta faktum medför att det blir allt viktigare för den enskilda människan att lära känna sin ”fiende”, för att sedan kunna ”avväpna” densamma.

Det är här retoriken och dess ädla konst kommer in i bilden. Redan under antiken och den romerska tidseran använde man sig av retoriken som ett verktyg för att övertyga sin omgivning. Till exempel förde vanligt folk sin egen talan när de ställts inför rätta. De fick också muntligt argumentera för sin sak när landområden skulle återgå till de rättmätiga ägarna.

Nu för tiden skulle vi inte ens komma på tanken att gå till väga på det sättet, allt ska gå ”rätt” till och genom femtioelva olika instanser. Men det är just på grund av att hela samhällsapparaten blir krångligare för var dag, som retoriken blir allt viktigare. Vi måste inte bara lära oss vilka ”knappar” vi ska trycka på. Utan också när, vad som kommer att hända och hur det påverkar oss på såväl kort som lång sikt. Har vi den kunskapen kan vi även förstå varför ”fienden” trycker just på den ”knappen” vid just det tillfället. Vi måste vara medvetna om att en person som vill få oss att ändra ståndpunkt många gånger säger det vi vill höra, vilket alla gånger inte är synonymt med hela sanningen.

Begreppet ”metaprodukt”
Den moderna reklamen är ett utmärkt exempel på detta flörtande med vårt ego av tillfredsställelse. Det är nästan mer regel än undantag att vi efter att ha sett en reklamfilm för första gången frågar oss; vad var det egentligen den ville göra reklam för? Nej, det är inte vi som är dumma. Det är en medveten strategi från sändaren att inte rikta fokus på produkten/tjänsten. I de flesta fallen är produkten/tjänsten så dålig och intetsägande i sig själv, att sändaren tvingas måla ut en imageprofil för att attrahera till konsumtion. För sändaren är det antalet sålda produkter/tjänster som räknas.

Det betyder översatt till retorik att det är konsumtionen, och inte huruvida mottagaren förstått varför hon konsumerat, som är det primära. För ett mer varaktigt förhållande mellan sändaren och mottagaren bör dock sändaren grundligt övertyga mottagaren om varför produkten/tjänsten är så fördelaktig. Inom marknadsföring talar man om ”metaprodukten”. Ett begrepp som säger oss att det inte är den fysiska varan man köper utan den föreställning köparen har om den, framkallad av de erfarenheter och kunskaper hon samlat på sig genom livet. Det är alltså köparens uppfattning om produkten/tjänsten, som sändaren anspelar på.

Retorikprofessor emeritus Kurt Johannesson menar i i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga på att friheten (att välja) är en illusion. Det är självklart någonting som kan diskuteras, men om vi utgår från att det är någon sorts sanning blir det extra intressant utifrån detta givna utgångsläge. För ä r friheten (att välja) en illusion, då växer retoriken och dess verktyg som företeelse och blir än mer betydelsefull. Vi bör bli mer kritiska helt enkelt.

”Att få fler alternativ att handla är inte detsamma som att bli en bättre, lyckligare och friare människa. Att vi gör det ena eller det andra och att vi når de mål vi föresatt oss är inte detsamma som att handla klokt.

Det finns alltså en skillnad mellan å ena sidan det vi gör och å andra sidan hur vi handlar. Det finns en skillnad mellan skicklighet och klokhet, mellan att göra någonting på ett bra sätt och att göra något som är bra. Vi talar om ”det perfekta brottet” när brottet är bra genomfört, utan att därmed göra det etiskt berättigat.

I Aristoteles etik, som är vår äldsta traktat i handlingskunkap, lär man sig att det är skillnad mellan att handla och att göra. Även på svenska kan man, vid närmare reflektion, finna att ”göra” är ett transitivt verb och att görandet är relaterat till en produkt, medan ”handla” syftar enbart till den handlandes intentioner. Man gör det ena eller det andra, men man handlar eller inte handlar. Vi gör bra eller dåliga saker, men vi handlar gott eller ont. Att göra på bästa sätt det man ska, detta kallas skicklighet; att handla så som man ska handla i en bestämd situation, det kallas klokhet. Det är inte samma sak, även om båda är involverade i varandra. Det är genom att välja att göra det ena eller det andra som jag visar min klokhet. Om jag sedan, när jag ska göra det jag valt att göra, inte vet hur man gör för att resultatet ska bli bra, då är jag oskicklig. Men klumpighet är inte ondska. Skicklighet försäkrar ingen etisk godhet och klokhet är ingen garanti för en väl genomförd gärning.

Det finns således en instrumentell kvalitet som är detsamma som måluppfyllelse och effektivitet. ”Det goda kan sägas om olika saker och på olika sätt”, säger Aristoteles. Vi gör vad vi bestämt oss för att göra och vi finner de medel som behövs därtill. Om vi inte själva kan göra det så söker vi en som kan, en expert. Men ”det är inte kocken, utan middagsgästen som vet vad den goda middagen är”, skriver samme Aristoteles. En sak är att göra bra saker, en annan är att kunna bedöma vad de är bra för.” (Utdrag ur ”Den omhuldade friheten, vad är det?”, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Platons elev Aristoteles (död 332 f Kr) uttryckte en gång: ”Det som kan vara på annat sätt”. Även talesättet ”Det är inte vad man säger som spelar roll, utan hur man säger det”, kan tjäna som devis för retoriken; Inte minst viktigt är att vidare att syna argument och premisser med hjälp av ”varför?”.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Metaforens luddiga klarhet; del 2

2006-06-29T09:51:00.000+02:00

Så här långt har jag inte berört begreppet ”metonymi” och förhållandet mellan detta och metafor. Inte har jag heller gjort någon explicit åtskillnad mellan språket och språkandet. Nedan följer ett utdragsavsnitt från min essä Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör? (som i sin helhet går att finna på denna blogg, sök via ”July 2005”), om just språket och språkandet.

“I min språkliga värld är det en klar distinktion mellan dessa två. Quintilianus tycks i sitt avsnitt i boken Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure, mena att språket ska vara systematiserat genom grammatik, samtidigt som det språkande en retoriker använder sig av bygger på just en kunskap om och skicklighet i grammatik. Här blir det intressant att ställa samma frågor som Hellspong gör i sin text ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi. Strukturerar världen språket? Eller strukturerar språket världen? Jag skulle vilja påstå att det är världen som strukturerar språkandet, som i förlängningen strukturerar språket. Visst kan språket i viss mån strukturera världen, men det bygger på att vi har ett språk. Språket får vi först när vi förstår och förhåller oss till världen.

José Luis Ramirez förklarade en gång, vid en av retorikkollegiets sammankomster, det ”farliga” med inte göra någon skillnad på språket och språkandet, genom att ta metaforer och metonymier som exempel. Min tolkning av Ramirez i det sammanhanget var att alla metaforer vi den närmare betraktelse i själva verket är metonymier. Detta eftersom det alltid finns en inneboende metonymisk glidning i betydelsen av varje ord. Någonting som har sin förklaring i att det som förmedlas tolkas olika av olika människor. Vi måste använda oss av ord eller symboler för att ens kunna närma oss en metafor. Och för att göra metaforen så tydlig och effektiv som möjligt krävs en mer eller mindre utförlig redogörelse av ”den metaforistiska bilden” som avses. Det är alltså i den med ord eller symboler illustrerade metaforen som glidningen ligger i, i tolkningen och förståelsen av varje enskild stavelse och enskilt ord.

Att till exempel säga ”språket är ett bord”, kräver en utförlig beskrivning av det bord som åsyftas i den givna kontexten. Vilken form har bordet?, vilken storlek?, vilket material?, vilken färg?, och så vidare. Eftersom ordet ”språket” också kan betraktas som en metafor, kompliceras användandet av metaforer i allmänhet och språket (alltså språkandet) i synnerhet. Med detta i åtanke är det extra intressant att ta del av det Hellspong skriver om metaforer i texten ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi.

”Retoriken som ett funktionellt språk bör visa försiktighet med metaforer. För mycket av den varan kan hota den språkliga effektiviteten.” Hellspong, sidan 23.

Om det är en förutsättning för oss människor att vi förstår oss på den värld vi lever i för att överleva, kommer språkandet väl till pass. För att strukturera upp detta språkande skapar vi språk. Orden eller symbolerna detta språk består utav är ett verktyg för språkandet, som i sin tur är ett verktyg för förståelsen av världen, som i sin tur är en förutsättning för liv. Det är vi människor som satt namn/ord på det vi sett i världen, för att försöka förstå. Och eftersom det är vi människor, unika till våra sinnen, som skapat språk är det förklarligt att det alltid finns en viss metonymisk glidning i betydelse, inte minst för metaforer. Betydelseförskjutning ligger i förståelsen av det givna ordet. Språklig effektivitet är oftast att föredra, förvisso, men det är just med ordens inneboende metaforistiska kraft vi kan kommunicera språkligt, alltså det att språka.” (Utdrag ur Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?, Dan W Boter, 2005-04-19)

I utdraget ovan återger jag bland annat en tolkningsbild utav en utsaga från retorikfilosofen Jose Luis Ramirez, om metafor och metonymi. En vanlig beskrivning av skillnaden mellan metafor och metonymi är att en metonymi verkar i närhet, medan en metafor verkar i likhet. Metaforen kan sägas gestalta en helhet, metonymin en del (jämför med begreppet ”synekdoke”). Beakta betydelse av ordet ”som” i följande exempel: ”Du är (som) en gris när du äter!”. ”Som” illustrerar närhet, medan ett exkluderat ”som” innebär ett likhetens konstaterande. Ramirez har skrivit åtskilligt om metafor respektive metonymi, bland annat följande:

”Metafor och metonymi står för de två komplementära mentala mekanismerna vid skapande av våra begrepp och därmed av vår världsbild. Medan metafor i retoriken uppfattas som en överföring från ett ord till ett annat på grund av likhet, definieras metonymin (varav synekdoken är en specifik art) som en överföring på grund av något slags närhet. När vi kallar en trafikstockning för “flaskhals“ begår vi en metafor, när den anställdas ombud kallas “facket“ är det en metonymi. Men retorikerna säger inte att flaskhals är resultatet av en metafor; de påstår att det är en metafor. Den metonymisering som innebär att välja ordet “facket“ förleder retorikerna att påstå att ordet “facket“ är en metonymi. Det som på ytan uppfattats som retoriska figurer och namnges i substantivform som namnet på ett ord, är i själva verket inte namn utan verb, inte färdiga tankeprodukter utan mental handling och det som utpekas som metafor eller metonymi är bara resultatet av en metafor eller en metonymi.

Metaforen är inte det ordet man väljer som ersättning till ett annat, utan själva valet, den ersättande handlingen. När vi använder benämningen “metafor“ för själva ordet, inte för det ersättande valet av ordet, begår vi en metonymi. Namnen “metafor“ och “metonymi“, som innebär handlingar men fäster sig, i retorikernas böcker, vid handlingens resultat, är således båda metonymiska, därmed offer för sitt eget agerande. Det är märkligt att retorikerna, som är specialister på att förstå hur orden kan manipulera mening, inte sett den manipulation som är inbyggd i de retoriska begreppen själva. I själva verket är ordet “flaskhals“, i mina tidigare exempel, inte en metafor utan produkten av en metafor, resultatet av en metaforisk (mental) handling; ordet “facket“ är likaledes produkten av en metonymisk handling.

Ytterligare djupdykningar i dessa mentala handlingar visar att all ordskapelse, inte bara vissa ord, är samtidigt resultat av ett dynamisk sökande, som väl motsvarar metonymins sätt, och ett val av ord där det metaforiska känns igen. I Drömtydningen talade Freud om förskjutning och förtättning och både Jakobson och Lacan talar om språkets paradigmatiska och syntagmatiska axel, en som befäster och en som söker (Lacans “metonymiska begär“). I de afasistudier som bedrivits av Jakobson finner han en metaforisk och en metonymisk afasi, vilket påminner mig om de två former av minnesförlust som var och en av oss någon gång upplevt. Begreppsbildning och namngivande består helt enkelt av två komplementära och oskiljaktiga psykolingvistiska mekanismer, den ena dynamisk och väljande (metonymi), den andra fastställande och namngivande (metafor).” (Utdrag från SYNEKDOKE - Om begreppsfenomenologi och om retorik som praktikens kunskapsteori, José Luis Ramirez, www.retorikportalen.se/retorikkollegiet)

Tag ånyo en titt på rubriken till detta alster. Det finns alltjämt någonting komplext, någonting tvetydigt i och med den. Må så vara. Metaforen är sådan. Lite svår att greppa, lagom mångfasetterad och mycket individuell när det kommer till associationer och tolkningar. Metaforen kan beskrivas som retoriken – en syntes av det abstrakta och det konkreta.

Den bild man vill måla upp med hjälp av en metafor, kan man dela upp i det man faktiskt säger/visar och det man faktiskt hör/ser, vilket utgör det konkreta. Sen har vi det abstrakta, vilket utgörs av de associationer vi har till det som formar bilden/metaforen. Det är när det kommer till de abstrakta associationerna, som en eventuell ”krock” mellan sändare och mottagare kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Man bör därför välja sin metafor med stor omsorg. Det vi inte kan förstå kan vi heller inte uttrycka språkligt. Och vice versa; det vi inte kan uttrycka språkligt kan vi inte förstå. Allt detta skapar motsättningar och konflikter i kommunikationen mellan oss människor. Eftersom vi lever genom språket och språkandet är vår förståelse av andra människor helt avgörande för hur vi uppfattar världen.

Förståelse handlar inte främst om att förstå enstaka stavelser/ord av det som förmedlas, utan snarare om det att visa förståelse för förmedlaren av budskapet. Men, visst, att försöka förstå och vara på det klara med vad som åsyftas med enskilda ord är de facto grundläggande, ty annars talar man förmodligen förbi varandra.

Det är en betydelseskillnad mellan förstå och förståelse, i den meningen att vi människor näppeligen kan förstå exakt vad den som säger någonting menar. Det att visa förståelse är det närmaste vi kan komma det att förstå. Förståelse som begrepp i denna kontext förhåller sig till det som retoriken intresserar sig för, nämligen; ”det som kan vara på annat sätt”. Alltså, att på ett eller annat sätt visa en ödmjukhet inför andra och andras perspektiv och åsikter. Det att visa empati, men inte nödvändigtvis sympati.

Det finns emellertid någonting positivt i att vi inte till fullo förstår varandra och därmed världen. Motsättningar och konflikter som leder till krig och död är förstås ingenting bra, men motsättningar och konflikter kan också leda till en positiv utveckling. Det handlar till stor del om att ha en förståelse för det positiva i en språklig mångfald. Retoriken intresserar sig för ”det som kan vara på annat sätt” och beskrivs ofta som ”konsten att finna de verktyg som bäst lämpar att övertyga”. Med muntliga eller skriftliga språkverktyg är den språkliga mångfalden en förutsättning för ett välfyllt förråd, copia, som i sin tur är en förutsättning för en bred övertygelseförmåga.

Att till fullo inte förstå varandra eller världen bidrar också till en ökad kommunikation. Dialogen mellan människor är ett resultat av att de inte till fullo förstår varandra. Dialogen som kommunikativt verktyg tjänar ofta till att komma överens för att göra gemensamt. Det är i mötet med världen människor förstår varandra (så gott det nu går) och därmed utvecklar sig själv och andra. Hade vi förstått allt och alla från första början hade vi inte bemödat oss med att ständigt utveckla det språkliga, vår kommunikativa förmåga. Hade vi kunnat läsa varandras tankar, skulle språkandet förmodligen ha varit mer torftigt. Det finns någonting positivt i att det språkliga pusslet inte går att foga ihop. Vi nödgas ständigt vända och vrida på språket och språkandet och därigenom konstruktivt bemöta varandra.

Antikens talare hyllade metaforen som den främsta av alla troper, detta med all rätt. Men den måste behandlas med stor vördnad och respekt. Metaforen, som verktyg, kan liknas vid en kniv; i rätta händer kan den göra stor nytta, hamnar den i fel händer däremot, kan den göra stor skada.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Metaforens luddiga klarhet; del 1

2006-06-21T11:19:00.000+02:00

Tag en extra titt på rubriken till dessa rader. Överskriften kan vid en första anblick tyckas svårtydd och illa vald. Må så vara. Men den är för den skull inte mindre talande för vad som ska behandlas nedan. Nämligen ”metaformyntets” båda sidor.

Kurt Johannesson förklarar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga tropen metafor, som ”en figur där ett ord ’överförs’ till något som det naturligen inte hör samman med och därför måste förstås som en bild”. Det handlar alltså till stor del om att förenkla någonting man vill förmedla, genom en eller flera bilder, så att mottagaren förstår andemeningen av det tilltänkta budskapet. Retoriken, som verktyg och dess grund, bör man ha kännedom om för att kunna förstå metaforen, dess funktion, betydelse och kraft.

Som sändare vill man att mottagaren ska ”köpa” det man vill ”sälja”. För att lyckas med det måste man sätta sig i mottagarens position, gör en mottagaranalys. Metaforen används indirekt som ett argumentationsverktyg. I mitt tycke företrädelsevis när man ska ”omvända” mottagaren. Utgör man därför från att mottagaren är illvilligt inställd, blir metaforen således betydligt mer intressant och betydelsefull, som argumentationsverktyg. Metaforen ska plockas fram likt ett ess ur rockärmen när man kört fast. Den ska medverka till att vidga mottagarens endimensionella tunnelseende till tredimensionell klarsynthet. Mottagaren ska få en sorts aha-upplevelse.

Ska man se det hela aningen krasst, skulle man kunna säga att i grund och botten är all teoretisk förståelse av metaforisk karaktär. Men den viktigaste frågan att ställa sig som sändare är; har mottagaren de associationer till metaforen som jag tror att hon har? Det kan te sig som en fullständig omöjlighet att veta exakt vad en annan människa förknippar med ett givet föremål/fenomen. Så är det, onekligen. Men det är också därför metaforens säregna art gör den så betydelse- och kraftfull. Det blir lite av ”antingen eller”-syndromet över det hela. Antingen stämmer metaforen helt in på mottagarens associationer till det åsyftade, eller så är associationerna alltför olika och förvirring uppstår. En förvirring som i värsta fall innebär ett steg bakåt, istället för ett steg framåt i sändarens strävan att övertyga.

Det är också här man finner argument i den kritiska granskningen av metaforen. När man väljer en metafor för att förklara ett fenomen, gör man på sätt och vis ett ställningstagande. Förvisso utmärks troperna av att ordens betydelse avviker från den direkta innebörden, men med det faktiska ordvalet begränsar man också såväl vilken ”information”, som mängden av densamma, som mottagaren ska delges. Metaforen är i allt för många fall styrande och enkelriktad. Det nyss nämnda förstärker också förståelsen av varför det är så ofantligt viktigt att ha syftet klart för sig innan man väljer metafor.

Mats Alvesson tar i sin bok Ledning av kunskapsföretag upp en intressant tanke kring detta. Alvesson menar på att i den mån det är möjligt borde man tillämpa fler metaforer för att undvika risken att ”bli fången i en metafor”. Risken man löper vid tillämpning av enbart en metafor är att man lär sig att förstå det studerade fenomenet utifrån just denna och sedan har svårt att tänka utifrån en annan. Det kan till slut bli ett likhetstecken mellan den valda metaforen och det fenomen man har valt att studera. En annan fara är att man tillämpar metaforer för att bekräfta sin egen förståelse för ett fenomen, utan att också ta hänsyn till den man vill övertyga.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Propagandan och den förljugna sanningen

2006-06-15T11:26:00.000+02:00

2003-11-11

Slår upp ordet ”propaganda” i Bonniers Svenska Ordbok och läser följande; ”intensiv påverkan (spec. genom massmedia) för att vinna anhängare till en viss (politisk) riktning; intensiv reklam”. I Lilla Focus läser jag; bemödande att i tal, skrift, bild osv. utbreda en viss ideologi, politik el. ståndpunkt”. I Bra Böckers Lexikon; ”systematiska försök att förändra eller stärka sättet att se på förhållandena och den ideologiska inställningen hos ett antal människor. Propaganda är besläktad med reklam och dess viktigaste instrument är massmedia. /.../ Se även psykologisk krigföring”.

Sagt och gjort, slår upp ”psykologisk krigföring” i samma lexikon; ”psykologisk krigföring är all verksamhet som i krig eller fred syftar till att undergräva ett annat lands motståndsvilja. Mest effektiv är en samordning av militära, ekonomiska och psykologiska medel i en blandning av löften och hot. Man brukar skilja på strategisk och taktisk psykologisk krigföring. Den strategiska kan sägas vara en del av den politiska krigföringen och vill påverka motståndarens krigsledning och/eller befolkning. I den taktiska försöker man sänka soldaternas eller officerarnas stridsvilja, t.ex. genom att sprida rykten om dålig ledning och oundvikligt nederlag , eller genom att fresta till kapitulation eller desertering. Psykologisk krigföring har i massmedias tid fått långt större räckvidd och genomslagskraft än förr”.

Psykologisk krigföring och propaganda – vad har de att göra med varandra? För att komma svaret lite närmare har jag studerat George W. Bush’s och Usama Bin Laden’s tal från 20 september 2001 respektive 7 oktober 2001. Jag kan förstå grundtanken i ”...att undergräva ett annat lands motståndsvilja”. Det att genom någon sorts skräck- och skrämselpropaganda jaga livet ur sin fiende. Men jag ställer mig ändå frågande till denna ”taktik”. Min omedelbara reaktion efter att ha studerat de båda talen är att deras upplägg och innehåll faktiskt enbart ö k a r motståndsviljan. Talen genomsyras av hat och religion, vilket får till följd att ”vi mot dom”-känslan växer sig allt starkare för varje rad. Detta innebär två tal med ytterst liten ”sanningshalt”, där sändaren har utnyttjat den retoriska situationen och uttrycker det mottagaren vill höra.

Kurt Johannesson menar i sin bok Retorik – eller konsten att övertyga att ”för retoriken tenderar alltid sanningsfrågan att te sig irrelevant”. Det är också i detta påstående man finner en del av svaret till varför talens sanningshalt är låg. Den sanna sanningen tjänar sällan sändarens syften och därför blir den ”obekväm”. Mottagaranalysen säger oss i detta sammanhang att det mottagaren upplever som sannolikt är den enda gräns sändaren måste iaktta vid bearbetning av innehållet. Alltså; en sanning kan vara en lögn, samtidigt som en lögn kan vara en sanning.

Propagandan har för de allra flesta en negativ klang. Den anses bedräglig i förhållande till den klassiska pro et contra-argumentationen, då den ensidiga vinklingen är total. När man skriver en argumentation väger man oftast åsikter, skäl och argument mot varandra, oavsett ståndpunkt. Propagandan däremot, kännetecknas av att sändaren ägnat all kraft åt att ensidigt tala för (pro) sin åsikt/tes. I propagandan är saknaden av kritiskt tänkande uppenbar från sändaren, och därmed begränsas också mottagarens kritiska tänkande.

Propagandan bygger på enkelhet. Tesen är rak, lätt att förstå och ta till sig, likaså budskapet. Även om propagandan inte direkt följer parthesmodellen, bygger den mycket på det sjätte steget i denna retoriska process, det vill säga actio. Liv- och kraftfullt kropps- och röstspråk är väldigt vanligt, där Adolf Hitler är ett känt exempel. I mitt tycke är pathosinslaget i propagandan oerhört viktigt och det förmedlar man enklast genom bra och tydlig actio och pronuntiatio.

Tre aktuella exempel på motsatsen till detta är nämnda George W. Bush och Usama Bin Laden, samt Saddam Hussein. Givetvis spelar personligheten in, men jag påstår att det är tidens tecken och den allomfattande utvecklingen, som är den största anledningen till att dessa tre herrar inte använder sig av yviga gester och dylikt.

I dagens samhälle anses det ”inte helt okej” att sticka ut, vara udda. Man kan bli stämplad som tokig, mentalt störd – kalla det vad du vill! – och man löper en uppenbar risk att bli tittad snett på. Dagens politiska ledare anser sig ha för mycket att förlora på att skaffa sig en personlig framtoning, innehållande t.ex. utstickande pathos, actio och pronuntiatio.

Den allsidiga utvecklingen i allmänhet och den tekniska i synnerhet, har starkt bidragit till makthavarnas framtoning är lite mer alldaglig idag, jämfört med t.ex. 1900-talets första hälft. Man använde sig förvisso av mikrofoner redan under Andra Världskriget, men möjligheterna att nu nå ut till stora folkmassor är betydligt större ändå. Massmedierna är avsevärt fler och förfinade. Dagens ledare behöver t.ex. inte nödvändigtvis höja rösten för att höras, eller måla upp en bild i form av en metafor för att nå ut med sitt budskap, de kan istället använda sig av den moderna tekniken som finns till förfogande.

Med det sagda ovan i åtanke; dagens politiker är på tok för lika och trista när det kommer till att förmedla ett budskap. Det behövs en personlig framtoning och stil som opinionsbildare för att sticka ut i mediabruset. Och för att få en förändring (läs; förbättring) till stånd. När ska politikerna förstå det...?!

Lennart Hellspong sammanfattar i sin bok Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik propagandans huvudmål med propagandans fundament – han ger ett enkelt svar på en svår fråga! Detta gör han på ett bra sätt, nämligen i form av följande fyra punkter:
1. ge ett enkelt svar på en kanske svår fråga
2. ladda svaret med kraft
3. göra svaret lätt att uppfatta och minnas
4. skydda svaret mot skäl för tvivel

För att nå sina fyra mål gäller det vidare att använda lika många ”F”; förenkling (av budskapet), förstärkning (fånga mottagarens uppmärksamhet via dennes tankar och känslor), förtätning (ett klart budskap som syftar till ställningstagande och handling) och förklädnad (resistent mot tvivel). Samtliga områden har jag indirekt berört här ovan. Propaganda handlar om ett subjektivt förmedlande av ett budskap, vilket kan vara en förljugen sanning.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Arbetskaraktär - karaktärsarbete

2006-06-07T21:53:00.000+02:00

Hej!

Tack för visat förtroende.
Vad det gäller vår inställda sammankomst är det givetvis att beklaga, då jag sett fram emot den, men jag tycker att du anförde goda skäl (vilka, i min mening, utgör den delen av argumentationen man bör ifrågasätta – tesen bör respekteras).

Angående din önskan om feedbactio så fungerar den paradoxalt nog som plåster på såren, ty att finnas tillhands, att hjälpa till, är en dygd (snarare än en plikt). Att det är en ”fin” ansökan (personligt brev + CV) du har, är kanske inte det viktigaste i detta sammanhang. Dels för att du inte vet hur jag definierar ”fin” i kontexten och dels för att du vet att jag hellre vill använda mig av ord som ”effektiv” och ”persuasiv”, i en koppling till den retorikteori jag är förtrogen med.

Det problematiska med att bedöma, ge feedbactio på, arbetsansökningar när man själv inte är arbetsgivare, är i huvudsak hur man bör förhålla sig till triaden mottagare-kontext-syfte. Vad vet jag om mottagaren, den potentiella arbetsgivaren? Dels i fråga om företaget/myndigheten/organisationen i stort och dels i fråga om enskilda läsare av ansökan? Ärligt talat vet jag inte särdeles mycket. Men hur mycket vill jag egentligen veta? Hur mycket vill jag forma min ansökan i enlighet med de normer som finns, i såväl samhället i stort som i den explicita arbetsannonsen?

Här handlar det om en karaktärsfråga. Varför söker jag arbete – just detta arbete? Är det för att jag är i behov av pengar, ja då kanske man är beredd att göra mer avkall på sin personliga
karaktär och sina värderingar. Men handlar sökandet efter monetärt avlönad sysselsättning om ”ett längre projekt”, ett formande av den långsiktiga karaktären och dennes liv, intar arbetsansökan en annan skepnad. Då blir arbetsansökan mer utav ett personligt credo, där man presenterar sig (retoriskt övertygande) utifrån den egna självbilden. Typ; här är den jag är, jag är så här eftersom jag tycker och tänker så här, eftersom jag vill det här, och/eller vice versa. Take it, or leave it! Det finns både för- och nackdelar med en sådan ”take it, or leave it”-mentalitet. Samtidigt som man kan ta ett ”nej” betydligt mer personligt, blir ett ”ja” mer harmoniserat med vad man själv faktiskt vill (den egna självbilden och viljan hänger ihop) – och vad arbetsgivaren vill!

Det som leder varje enskild människa till framgång (lycka?) i livet är att ständigt förhålla sig till triaden talang-ambition-ödmjukhet. Balansen mellan dessa är av avgörande betydelse för den subjektiva framgången. Balansen är näppeligen statisk utan bör hela tiden vägas gentemot mottagare-kontext-syfte. Ödmjukheten kan, exempelvis vid en anställningsintervju, gestalta sig som en respekt för intervjuarens fria val av frågeställningar. Många känner sig förnärmade av vissa frågor, som kan upplevas privata. Personligen hävdar jag dock att det inte är frågorna i sig som väcker anstöt, utan det faktum att den moraliseringsvåg som sköljer explicit eller implicit i kölvattnet rubbar det egna moralbottnandet.

Det kommer förmodligen alltid att storma på arbetsmarknadernas sju hav, men oavsett om du betraktar dig som en sjöoduglig landkrabba i en läckande eka utan åror, eller som kaptenen på osänkbara Titanic, kommer du att ha god hjälp av den inre flytvästen, som stavas karaktärsstolthet. Räta på ryggen och våga stå upp i båten!

Detta leder oss vidare, till att försöka besvara det som besvaras kan. Jag är rädd att jag blir dig många svar skyldig, men det beror på för dålig medvetenhet (-förståelse-kritiskt tänkande) i förhållande till kontexten och dess aktörer med tillhörande syften. Exempelvis kan jag tycka att ditt personliga brev är ett, förvisso helt okej brev, men ingenting speciellt, inget som profilerar sig i mängden. Språket skulle kunna vara mer varierande, levande och fyllt av tydliga markörer av intresse och vilja (för någonting särskilt; juridik, rättvisa eller torr pappersexercis, kanske?). På detaljnivå kan du se över ditt användande av förstärkande ord (”väldigt” använder du väldigt frekvent). Tänk på att inledningen och avslutningen är viktigast att få till på ett bra sätt.

Märk väl, med detta sagt utgår jag från mina egna normer – vad jag skulle vilja ha om jag var arbetsgivare! Din mottagare vill kanske ha en karaktär precis som din (den som man möter i din ansökan) – vad vet jag?! Jag kan mycket väl tänka mig att inom juridikens värld så har
fackkunskaperna en större betydelse (än personlig karaktär), men försök att framhäva dina unika fackkunskaper som en betydande, avgörande del av din karaktär. Kanske bör du berätta mer om vad du gjorde på din praktik?

Frågorna är många, svaren inte lika många. Det jag försökt att bidra med är olika sätt att tänka, olika sätt att förhålla sig till någonting så knepigt och ångestladdat som sin egen karaktär och sitt framtida (arbets)liv. Svaren är upp till dig att formulera.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Svensk välfärd - global tillväxt

2006-05-29T19:35:00.000+02:00

Hur ser relationen mellan ekonomisk tillväxt och formandet av den svenska välfärdsstaten ut? Hur har globaliseringsprocessen påverkat detta förhållande, där denna ständigt föränderliga process definieras som ett nätverk av globala, kulturella, sociala, politiska och ekonomiska relationer?

Det svenska samhället har under efterkrigstiden haft en stigande tillväxtkurva. Men har den svenska välfärden successivt blivit större, bättre, mer utbredd? Den ökande ekonomiska tillväxten (här definierad som BNP), har lett till att den materiella och sociala välfärden stigit. Konkret har det bland annat givit oss höjda löner, en förbättrad hälsovård, pensioner och allmän social trygghet. En ökad ekonomisk tillväxt bidrar till att öka bildningsnivå hos människor, vilket i sin tur leder till att befolkningen kräver statliga reformer för att förbättra och komma till rätta med de problem som de tycker sig uppleva.

Jenny Andersson skriver i sin avhandling Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, om en ständig dualitet och spänning i relationen mellan tillväxt och trygghet under hela efterkrigstiden. Andersson beskriver denna ”dualitetsspänning” som en ambivalent socialdemokratisk ideologi, där ambitionen hela tiden har varit att inkludera även de socioekonomiskt svaga grupperna i samhälle. Att på något finns ständigt försöka undvika att dessa utsatta grupper inte hamnar i kläm mellan individuella behov å ena sidan och samhällsproduktiva behov å den andra sidan.

Andersson pekar också på en medveten socialdemokratisk strategi under 1960-talet, som handlade om att bryta med en problembeskrivning vilken ville göra gällande att sociala kostnader (välfärden) hämmade den ekonomiska tillväxten. Istället ville man försöka rationalisera och effektivisera kostnaderna för den samhälleliga tryggheten.

Även Torsten Svensson pekar på en förändring av den svenska välfärdsstaten. I sin bok Marknadsanpassningens politik. Den svenska modellens förändring 1980–2000, skriver Svensson om att formandet av den svenska välfärdsstaten inte var något socialistiskt projekt, utan har sin grund i 1600-talets Sverige. Svensson lyfter vidare fram den borgerliga brytningen under 1970-talet av socialdemokratisk statsmakt, som en del av en nyordning. En annan del var de marknadsliberala vindar som Margaret Thatcher underblåste under samma årtionde. Det skulle dock dröja till 1980-talet innan de tydligaste förändringarna av det svenska marknadssystemet började synas.

Det handlade inte minst om diverse avregleringar, däribland av kredit- och valutasystem, som frambringade ett nytt skattesystem och avskaffande av ”högskattesamhället”. Den under 1980-talet tilltagande marknadsliberaliseringen ur ett globalt perspektiv ”drabbade” givetvis också Sverige. Svensson skriver om en nationell anpassning till internationella krafter.

Även om Svensson menar på att den svenska välfärdsstaten ständigt har nödgats anpassa sig till marknadsliberala krafter, kan synen på ekonomisk tillväxt sägas gå i vågor. Ända från 1960-talets kritik av tillväxtpolitiken, till 1980-talets kritik av tryggheten, kan man skönja en successiv förändring av medborgarna och därmed medborgarskapet. Under 1960-talet verkade samhällsinvånarna vilja ha en förbättrad ekonomisk situation, med tillhörande trygghet, för vilken välfärden skulle ombesörja. Men i takt med att den ekonomiska svängrummet, på såväl mikro- som makronivå, ökat, har viljan till individuell (val)frihet tilltagit. Den medborgerliga friheten har tagit marknadsandelar från statens alltmer svaga ställning, antyder Svensson.

Den parallellt löpande globaliseringsprocessen har också medfört en förändrad syn på medborgarskapet. Dels hur medborgarna identifierar sig själva och andra inom det egna landet, och dels hur man ”klassificerar” in medborgarna i övriga världen med tillhörande värdering av ”gamla” respektive ”nya” strukturer. Möjligheterna att resa, se världen och träffa människor från andra kulturer har vidgats. Unioner har fallit, andra har stigit i sin omfångsgrad. Möten av många dess slag har på gott och på ont, sammantagit bidragit till denna förändringsprocess.

I början av efterkrigstidens Sverige var globaliseringen inte lika långt gången. Sverige var inte så beroende av handel med utlandet, som man är idag. Det politiska handlingsutrymmet (läs; inflytandet) på den egna välfärden, skulle man kunna säga var större då. På så vis att den globala politiken och dito ekonomin inte var lika sammanflätad och central, som nu för tiden. Sverige var inte med i EG (EU) och var mer autonoma, i en nutidsjämförelse.

Vill man kan man också vända på resonemanget och hävda motsatsen; Sveriges politiska handlingsutrymme är betydligt större, mer sofistikerat idag. Tack vare globaliseringsprocessen och medlemskapet i EU, är Sverige en del av ett starkt nätverk, som främjar den delen av välfärden som intresserar sig för ekonomisk tillväxt. Det bör dock tillstyrkas att enskilda nationers inflytande gentemot sig själva och andra nationer drastiskt har minskat under efterkrigstiden. Där någon sorts ”vinn-vinn-situations-tanke” har medfört en ömsesidig anpassning till internationell nivå.

Organisationer såsom WTO, IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken är att betrakta som starka och viktiga hörnstenar i den tilltagande globaliseringen av världsekonomin. Dessa organisationer statuerar och reglerar handeln mellan i princip alla världens nationer, där lite hänsyn tas till ett relativt litet land som Sverige.

Ser man på den svenska välfärdens historia är ordet ”beroende” centralt. Det svenska samhället och dess förhållande till den egna välfärden är beroende av globalt välstånd och därmed sårbar för konjunktursvängningar. Globaliseringsprocessen har också inneburit en ökad rörlighet, som enligt vissa hotar den svenska arbetsmarknaden (en av drivknutarna i välfärdsmaskineriet). Sverige, som enskild nation och del i EU, har dock ytterst små möjligheter att hindra nydaningarna. Åtminstone på lång sikt.

Svensson framlägger mot slutet av sin bok ett resonemang om två olika synsätt på vad den nya, liberaliserade, globaliserade ekonomin har gjort med den svenska välfärden. Dels ett tal om den svenska modellens sammanbrott och dels en icke ödesbestämd anpassning till marknadskrafter som man tvingas förhålla sig till, men inte nödvändigtvis måste följa slaviskt. Svensson sammanfattar också de positiva delarna med en successivt reformerad välfärdsstat, nämligen ökningen av såväl pluralism, som medborgerligt självbestämmande.

Det är svårt att svara på frågan om huruvida den svenska välfärden blivit större, bättre eller mer utbredd? Det man kanske kan konstatera är att den successivt har förändrats. Välfärdsstaten, definierad som den offentliga sektorn, har utav allt att döma blivit betydligt mindre i omfång, mindre inflytelserik och mindre betydande för människor i gemen. Visst, det säkert de som sörjer marknadsliberala förändringar, men på det hela taget bör man nog ta dessa nydaningar som intäkt för medborgerlig vilja. Valfrihet och mer självbestämmande är tillsynes vad man velat ha och således det man skapat. På gott och på ont.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Ett förändrat samhälle - en utvecklad välfärd!

2006-05-21T12:54:00.000+02:00

Bygger en välfärdsstat på en offentlig sektor? Hur ser förhållandet dem emellan ut? Och varför är det eftersträvansvärt med ett samhälleligt ifrågasättande av dess utformning? Om vikten av förändring av samhällets normativitet, skall detta handla.

En vanlig definition av begreppet ”välfärdsstat” finner man i Paula Blomqvist och Bo Rothstein bok Välfärdsstatens nya ansikte: demokrati och marknadsreformer inom den offentliga sektorn. Välfärdsstaten, en utbyggd statsapparat med ett välutvecklat system för transfereringar och tjänster, såsom grundläggande medborgerligt tillhandahavande av skola, vård och omsorg. En sådan definition ger en hint om vilken politisk inriktning som till största del styrt Sverige sedan 1945. Att den socialdemokratiska tanken om solidaritet via skatter och andra fördelnings- och utjämningssystem, är djupt rotad i den svenska folksjälen. Men behöver en samhällelig välfärd vara beroende av en statligt styrd offentlig sektor? Om välfärden i en stat blir bättre med hjälp utav mindre statlig inblandning, är väl det en mer eftersträvansvärd ”välfärdsstat”?

Blomqvist och Rothstein redogör för ett liberalt tänkande som vill hävda att förhållandet mellan välfärdsstaten och den offentliga sektorn inte är kompatibelt med hur det ekonomiska systemet utvecklats och utvecklar sig. Bland liberaler finns uppfattningar om att välfärdsstaten befinner sig i ”kris”, någonting som i sin tur bygger på dess problem att styra de tillgängliga resurserna. Vilket per definition medför en begränsning av mångfalden, vilket i sin tur beskär medborgarens frihet att välja.

Liberalernas frihetsideal, frihet från tvång/förtryck, står tillsynes i strid med socialdemokraternas byggande av den svenska välfärdsstaten. Detta eftersom välfärdsstaten i praktiken har gjort en rad inskränkningar på medborgarnas frihet. I reformarbetet har friheten fått stå tillbaka till förmån för strävan efter jämlikhet och trygghet. Jenny Andersson skriver i sin avhandling, Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, om svårigheterna med att jämka ekonomisk tillväxt med social trygghet, trots att dessa två komponenter i praktiken samspelar i en samhällelig växelverkan, i byggandet av ”folkhems-Sverige” under efterkrigstiden.

Begränsningar av den individuella, såväl som den kollektiva, friheten måste genomföras om man vill uppnå någonting annat. För att exempelvis skapa medborgerlig rättvisa (läs; jämlikhet) bör man se till vad den kollektiva nyttan är. Rättvisa kan definieras som just jämlikhet och skapats med hjälp av ett spridande av ansvar, från individuellt ansvar – till ett kollektivt ansvar i gestalt av en stor offentlig sektor. När vi köper oss fria från ansvar, har ett tvång att betala skatt uppkommit. När vi köper oss fria från det individuella ansvaret för välfärden, lägger vi samtidigt över ansvaret på samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till brott mot lag och rätt (som i sig är en begränsning av friheten), där rättvisa definieras som jämlikhet inför lagen. På något sätt svär vi oss aldrig fria från ansvar, oavsett grad av individuell frihet - vi sprider bara ansvaret. Om vi vill ha ett makrosamhälle som praktiserar frihet (exempelvis i fråga om skola, vård och omsorg) blir ansvaret på den enskilda individen desto större. Det är först när vi människor accepterar att ta eget ansvar som friheten kan frodas på mikronivå.

Det problematiska med individueringen av samhället kan man, om man vill, härleda till tagandet av ansvar. Som medborgare i ett mer individuerat samhälle, måste man vara beredd att ta betydligt mer ansvar. Till detta hör problematiken med tillgången till information och det kniviga med detta i ett samhälle, som präglas av marknadsekonomi. Vikten av perfekt information blir än mer central i tal om strävan efter ett mer jämlikt (rättvist) samhälle, inte minst om ”ansvarsfriheten” utvecklas i enlighet med dagens mönster. Att få någonting som ”perfekt information” till stånd, bör nog anses som en utopi, då den perfekta informationen hela tiden måste förhålla sig till olika starka krafter på den ”glokala” ekonomiska och politiska marknaden. De socioekonomiska skillnader man kan uppleva idag är intimt förknippade med förmågan att utnyttja valfriheten och tillgången till information.

Marknadsreformerna inom ramen för den svenska välfärdsstaten var en förutsättning för dess socialsolidariska utformning i uppbyggnadsfasen. Detta skulle man kunna se som en strävan efter ett mer jämlikt informationssystem. Marknadsreformerna skapades och sattes i verket för att gynna den kollektiva nyttan. Att det på senare år blivit andra marknadsreformeringar (läs; en uppluckring av det gamla, till förmån för en mer marknadsliberal hållning), skulle kunna betraktas som ett brott mot den socialdemokratiska politiken, men där viljan till maktinflytande har givit ett pragmatiskt förhållningssätt till såväl privatiseringar av statlig egendom och verksamhet, som den egna ideologin.

Detta kan illustreras genom att hänvisa till Jenny Anderssons avhandling Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden. Hon skriver bland annat om inbördes relationer mellan nyckelbegreppen i hennes alster, trygghet och tillväxt. Definitionen och deras inbördes relation till varandra formerar en tolkningsram för förståelsen av verkligheten. Andersson vill med detta göra gällande att definitionsförändringar av endera begreppet har en påverkan på definitionen på det andra, vilket får till följd att förståelsen av verkligheten också bör omdefinieras.

Detta ger vid handen att marknadsreformerna, såsom de tog form i uppbyggnadsfasen, på papperet (i teorin) var helt i linje med vad samhället klarade av i skapandet av trygghet och tillväxt. Att det ser annorlunda ut idag, jämfört med 50 år sedan, är på något sätt naturligt, varför det också är naturligt att synen och därmed definitionen av trygghet och tillväxt ter sig en annan. Andersson antyder en växelverkan.

Applicerar man den ”ursprungliga” synen på marknadsreformernas utseende, ja då var det en förutsättning, medan det nu är att betrakta som ett brott (mot den ursprungliga ideologin). En modern tolkning (definition) av den socialdemokratiska ideologin skulle dock förmodligen göra gällande att dagens marknadsreformer likväl är en förutsättning – inte ett brott – av pragmatiska skäl. Andersson poängterar emellertid en sorts dissonans mellan socialdemokratisk ideologi och den faktiska verkligheten under 1960- och 1980-talen, vilket medförde en kris i förhållandet till de nyckelbegrepp som den socialdemokratiska politiken förhöll sig till; tillväxt och trygghet.

Samhällsutvecklingen har på många sätt tvingat fram en ökad privatisering av statlig egendom, vilket medfört dels en bantad och dels en konkurrensutsatt offentlig sektor. Oavsett vad man förespråkar, en stor eller liten offentlig sektor, så är jag övertygad om att den konkurrensutsättning man kan se utav vård, skola och omsorg är till gagn för den samhälleliga - och därmed mänskliga - välfärden.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

IT-fierad pedagogik - en del av framtiden?

2006-05-10T16:37:00.000+02:00

Christer Stensmo beskriver i sin bok Pedagogisk filosofi essentialismen ur ett pedagogiskt perspektiv, i kontrast till ett flertal andra ”ismer”. Essentialismen profilerar sig såsom en inriktning där det vetenskapligt ärvda och den sedan tidigare prövade kunskapen, tillsammans med samtida statuter om kunskapsbildning, utgör fundamenten för pedagogiken. De tre akademiska ”grundämnena” språk, natur- och samhällsvetenskap, är att betrakta som okränkbara i fråga om dess existens.

Som en pedagogikfilosofisk dikotomi skulle man kunna sätta essentialismen gentemot progressivismen. Fokus ligger snarare på en framskridande framåtanda, i en jämförelse med essentialismens förespråkande av tillvarantagande av det redan vedertagna. Progressivismen vill lägga kraften på elevens såväl dagsaktuella som framtida behov och intresse, där allt blir en pragmatisk problemlösning i exempelvis projekt- eller experimentform. Böcker och andra andrahandskällor är av sekundär betydelse i undervisningen, men om bokläsning önskas av eleven bör det tillgodoses.

En essentialist skulle nog framhäva den tilltagande IT-fieringen av dagens samhälle och pedagogik, som ett exempel på vad dagens skola behöver. Detta för att bland annat komma till rätta med det dekadentiska kaos många upplever. För att kunna fokusera på det vetenskapligt ärvda och beprövade i undervisningen, bör ett större (bättre) mått av disciplin återinföras i den svenska skolan. Detta sker just med hjälp av moderna verktyg som datorer och IT. Elevens förmåga och benägenhet till att flamsa och tramsa begränsas, detta då IT-komponenterna i det stora hela är stationära, vilket i sin tur gör eleven mer stationär.

Dagens unga generation läser allt färre böcker, någonting som är ett problem, utifrån ett essentialistiskt synsätt på samhälle och utbildning. Via datorer och Internet kan man försöka komma till rätta med läsviljan, då det faktiskt inte handlar om att läsa böcker. En essentialistisk lärare är vidare auktoritär i sin ledarstil och kan med hjälp av datorsalarnas utformning och IT-kommunikationens väsen upprätthålla en viss distans till eleven.

Progressivisten skulle, i likhet med essentialisten, hävda att IT-fieringen är ett alldeles förträffligt exempel på vad som behövs i den svenska skolan idag. Denna progressivast skulle utbrista ”Utbildning är livet självt!” och med det mena att den moderna skolan bör ta sin utgångspunkt i elevens nuvarande och framgenta intressebehov. Om datorer är det verktyg dagens unga generation vill använda sig utav i sitt liv (sin bildning), är det lärarens plikt att stimulera och uppmuntra detta. Om undervisning med hjälp av IT är den problemlösningsmetod som krävs, ja då bör man experimentera med sådant. Progressivisten skulle antagligen också hänvisa till ett par andra ”ismer”, ur ett pedagogiskt perspektiv.

Dels till perennialismens strävan efter att kretsa kring ständigt återkommande frågor om ont och gott, rätt och fel och falskt och sant. Vikten av detta, enligt progressivisten, finner man i just detta att pragmatiskt lösa problem, med hjälp av experiment. Att på något sätt ta filosofiska perspektiv till hjälp, för att på ett förnuftigt vis få ett bildningsutbyte mellan individer.

Dels också med hjälp av rekonstruktivismens tal om samhällelig och mänsklig omvandling via ett kritiskt förhållningssätt till kulturella och sociologiska dogmer. Allt i akt och mening att främja en gynnsammare framtid. Enbart för att skolundervisning det senaste århundradet bedrivits i fyrkantiga klassrum, av fyrkantiga lärare, är det ingenting som säger att behöver fortsätta att vara så.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Comenius humandidaktik - då och nu; del 2

2006-05-04T15:34:00.000+02:00

Vid en jämförelse mellan Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) humandidaktik och modern skolpraxis finner man en rad likheter. Främst tar jag fasta på samstämmigheter, som grundar sig på det jag belyst i del 1. I den svenska läroplanen från 1994 (Lpo 94) går bland annat följande att läsa:

”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism…//… Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”

I detta utdrag finner man formuleringar om samhällslivets grundläggande värden, där också den kristna trons tradition och västerländska humanismen lyfts fram. I Comenius bok Didactica Magna anförs bland annat Comenius humanistiska människosyn och kristna tro, som formgivare av dennes syn på lärande. Comenius, och för alla del Montessori, syn på utbildning som ett lärande för livet tillstyrks med att ”…kunna delta i samhällslivet…”. Vidare i Lpo 94, under rubriken ”Förståelse och medmänsklighet” går det att läsa:

”Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten…//… Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.”

Beaktar man den indelning av barn i sex kategorier (se vidare del 1), som Comenius gör, handlar det i detta utdrag om just en effektiv utbildning, genom ett omsorgsfullt anpassade av varje enskilt barns egenskaper och därmed förutsättningar. Makroperspektivet framhävs även här, där social och kulturell möteplats kan tolkas som en metafor för samhället. Någonting som också Comenius betraktade som ett viktigt perspektiv.

”Undervisningen skall vara saklig och allsidig…//…Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov…//…Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter.”

Comenius tal om en skolande bildning som är saklig och allsidig, finner man i hans åsikt om skolan som en ett lärande för livet. Didaktiken handlar om att lära eleverna att tänka. Såsom det ser ut idag ägnar sig lärarna åt ett virrvarr av färdiga kunskaper och dåligt tillrättalagda texter, menade Comenius. I exemplet ovan finner man också en annan tydlig likhet mellan Comenius och Lpo 94, det faktum att skolan skall vara jämställd och för alla, men inte lika för alla, utan individanpassad efter behov.

Några fundamentala kollisioner då? Det finns ett par synnerligen intressanta sådana. Under rubriken ”Skolans uppdrag”, går följande att läsa:

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan skall därvid vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.”

Jag skrev tidigare att jag tolkar Comenius som delvis en avståndstagare till essentialismens pedagogiska syn och en förespråkare av mer progressivism, ett mer framstegstänkande där elevens aktuella behovs- och intressetrappa står i fokus. Där lärarens roll alltjämt skall vara tillbakadragen, men kännetecknas av stimulering av eleven. I ovanstående utdrag kan man urskilja ett visst mått av essentialism i den pedagogiska filosofin. En utbildning som vilar på gamla, ärvda, redan vedertagna ”värden, traditioner, språk, kunskaper”. Att tänka bort det essentiella fullkomligt är näppeligen fruktsamt, men det rekonstruktivistiska synsättet bör också få sin beskärda del. Den del som är framtidsinriktad och talar om omvandling, genom kultur- och samhällskritik.

Att Lpo 94 och Comenius har en hel del gemensamt blir tydligt i en studie av Lpo 94:s ”Mål att sträva mot”. Nyfikenheten och lusten till att lära lyfts fram, vilket kompletteras av Comenius progressiva lärarsyn om stimuli. Och framförallt, och återigen, eleven skall tillgodogöra sig ”goda kunskaper inom skolans ämnen och ämnesområden, för att bilda sig och få beredskap för livet”.

Den humanistiskt solidariska tanken som Comenius gav uttryck för, den om en skola (anpassad) för alla, går mycket tydligt att peka på i Lpo 94. Den svenska välfärdsstaten har byggt upp en vårdande och omsorgsfull skola, för individuella behov. Från modersmålsundervisning till ”sameskolan”, ”särskolan” och ”specialskolan”, ges den breda skolan ett ansikte. Till detta kan man lägga ett ökande av ”privatskolor”, så förstår man att Comenius tänkande åtminstone indirekt har ett stort inflytande i modern skolpolitik. Samtliga av dessa särpräglade skolor bör dock föregås av vad Comenius kallar ”Modersskolan”, vilket är ett förstadium till den offentliga skolan, som är fostran i hemmet.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Comenius humandidaktik - då och nu; del 1

2006-04-25T22:27:00.000+02:00

Vid studier av pedagogen Johan Amos Comenius (Jan Amos Kamensky, 1592-1670, bilden) blir det relativt raskt en intressant läsning av Tomas Kroksmarks översättning av Comenius bok Didactica Magna. Att man som lärare bör ha, och att det är till gagn för densamma, ett ämneskunnande är i säg ingen kontroversiell tanke. Det nämns tidigt att det är viktigt att skilja på sakkunskapen och konsten att undervisa, den didaktiska förmågan. Men där Comenius tillsynes förespråkar att läraren i sin yrkesutbildning tillägnar sig förmågan att lära andra, dock utan att precisera hur detta kan förklaras rent pedagogikteoretiskt. Detta föranleder mig också att koppla Comenius sakframställning till den mer moderna Maria Montessori och dennas pedagogiska filosofi.

Vill man få en uppfattning om Comenius syn på samhället, dess aktörer och hur den pedagogiska utvecklingen skulle harmonisera med dessa, kan man utgå från hans syn på för vilka skolan existerade. Comenius har en humanistisk syn på människan och förespråkar en skola för alla, i ordens rätta bemärkelse. Comenius strävar efter en anpassning till förekomsten i vad han delar in i sex kategorier av barn:

1. Skarpsinniga, vetgiriga och bildade barn.
2. Skarpsinniga och långsamma barn.
3. Skarpsinniga och vetgiriga barn, som är agerar trotsiga och därmed blir sedda som hopplöst oformbara.
4. Fogliga och vetgiriga barn, men dock långsamma (trögtänkta).
5. Obegåvade, håglösa och trötta barn, vilka kräver stort tålamod.
6. Obegåvade barn, som anses icke bildningsbara.

Till det understryker Comenius att skolbildningen skall vara väl anpassad till barnet och dess kategorisering. I Boken om pedagogerna (red. Anna Forssell) påtalas Comenius fokus på att alla barn skall ha rätt till en undervisning, vars kännetecken är konkretion och begriplighet. Vidare skall skolningen vara allomfattande, vilket innebär att alla skall lära sig allt, samt att ”grunderna” skall vara avklarade innan eleven får gå vidare.

Comenius didaktiska filosofi skönjer en lärandesyn där själva läraren har en perifierad roll. Läraren och dess handlande skall inte vara en förutsättning för elevens intellektuella utveckling. Han gör en jämförelse med en växt, där trädgårdsmästarens roll är att göda och vaka över växten, men växa får den göra själv, hur den vill. Comenius menade att många lärare sår hela plantor istället för frön. Comenius går härvidlag att koppla till Rousseau och dennes tankar om elevens nyfikenhet som ledstjärna i bildningens utvecklingsprocess.

Johan Amos Comenius var inte helt okontroversiell under sin levnadstid och därmed föremål för viss samhällsdebatt. I Didactica Magna återfinns ständigt referenser till religion, Kristendom och Gud. Bland annat lyder överskriften på det första kapitlet så här: ”Människan är det sista, fullkomligaste och yppersta i skapelsen”. Den dåvarande svenska ”folkskolan” skulle genomgå visa grundläggande förändringar och Comenius anförtroddes att författa diverse läromedel inom vissa ämnesinriktningar. Comenius ägnade inte mindre än åtta år till att sammanställa metodiska handledningar för bland annat språkundervisning och ordböcker. Allt i akt och mening att i det kristna landet Sverige för människor samman till ett folk. Luis De Geer, som avlönat Comenius, menade dock på att Comenius ägnade alltför mycket energi åt religiösa åthävor än det han var ålagd att göra, nämligen författa läromedel.

Jag kan tycka mig se vissa tendenser till en uppgörelse med en essentialistisk kunskapssyn hos Comenius. En kritik och ett avståndstagande från det vetenskapligt ärvda och prövade kunskaperna, som samtida förgivettagna uppfattningar om; vad, hur och varför kunskapbildning? Detta även om Comenius inte gjorde fullständig revolt från det sedan länge definierade akademiska ämnesindelningarna, såsom; språk, natur- och samhällsvetenskap. Comenius menade att de metodiska valen vid undervisning måste ta hänsyn de fysiska naturlagar och dess speciella ordning. Därmed tycker jag mig se symbiosen i Comenius pedagogiska filosofi.

Exempel:
Ponera ett scenario där ett 12-årigt barn skall lära sig ett nytt språk. Lärarens skall använda sig utav en sådan språklig nivå som är anpassad till elevens fysiska förutsättningar (naturlagar) och dess naturliga förlopp. För att eleven sedan skall kunna tillgodogöra sig kunskaperna för livet, som en del av samhället.

Comenius utbildningsdidaktiska idéer har inte enbart jämförts med, utan också liknats vid, Maria Montessoris pedagogiska idévärld. En pedagogisk tankelinje som färgas röd med hjälp av en utsaga om att utbildning handlar om bildning för livet. En åsikt som delvis kritiserats av progressivismens förespråkare, genom hävden att utbildning är livet självt, snarare än en förberedelse för livet. Likheter mellan Comenius och Montessori finner man i den gemensamma utgångspunkten, som stavas barnet/eleven. Det viktiga är att barnen känner glädje, för att de skall kunna tillägna sig kunskapen. Talet om vikten av att lära för livet beläggs med att poängtera att barnets fysiska, känslomässiga och sociala utveckling är minst lika viktig som den intellektuella bildningsutvecklingen.

Ytterligare kritik har riktats mot Montessoripedagogiken och därmed indirekt mot Comenius dito. Kritiken går ut på att hävda att den är ovetenskaplig. I fallet Comenius Didactica Magna går det att, i likhet med Kroksmark, medge dess vetenskapliga brister med hänvisning till dess kontextuella ursprung, men samtidigt understryka dess värde i den moderna pedagogikdebatten.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Kom samman – för en bättre personalpolitik!

2006-04-12T17:47:00.000+02:00

Nyligen kom Högskoleverkets granskande utvärdering av retorikämnet vid Södertörns högskola ut. I denna utvärdering får retorikämnet föga förvånande många berömmande ord, ty delar av verksamheten är bra. Men tyvärr är essentiella drivknutar i dagsmaskineriet synnerligen eftersatta, vad det gäller kritisk besiktning. Kan en förbättrad personalpolitik bli den långsiktiga lösningen på den problematik som ”retorikinstitutionen” inte är ensam om på Södertörns högskola att leva med? Någonting som på sikt förlöser ”Södertörns universitet”!

I den delen av Högskoleverkets granskning som har rubriken ”Slutsatser och rekommendationer” går följande att läsa:

”Institutionen har ännu inte kommit till rätta med de strukturella och administrativa förändringar som högskolan har genomfört och som ger negativt utslag i ekonomin. Söktrycket är stort, vilket bör ge ett stabilt underlag för vidareutveckling av kurserna.
Vi rekommenderar institutionsledningen
• att i tid förbereda rekryteringen av en efterträdare till den tillsvidareanställda professorn,
• att se över arbetsrutinerna för lärarna så att den administrativa belastningen på dessa minskar.
Vi rekommenderar lärarna i ämnet
• att snarast göra en grundlig analys av den mycket dåliga genomströmningen så att den kan förbättras.”

Redan vid en av mina inledande sammankomster med ämnes- och programstyrelsen hösten 2004 förklarade jag grundläggande ekonomiskt sunt förnuft (ordet ”ekonomi” definieras som ”det att hushålla med sina begränsade resurser”) för övriga styrelseledamöter. ”Det går inte att ha samma utformning av kurser i ekonomiskt goda tider, som under tider av relativ ekonomisk nedgång. Man måste ständigt rätta mun efter matsäck”, sade jag. Med detta inlägg ville jag ge en ansats till förklaring till varför personalen (läs; lärare, forskare, administrativ personal, studenter och övriga anställda) vid institutionen många gånger känner sig utarbetade och otillräckliga.

Läser man den första meningen i det angivna utdraget ovan inställer sig en fundering. Hur ser ledningsstrukturen ut på Södertörns högskola ut? Att analysera SH:s ledningsstruktur kräver sin man och jag är näppeligen en sådan. Men så mycket kan jag säga att ledningsstrukturen dels handlar om abstrakta modeller och teorier och dels handlar det om ett konkret implementerande av dessa ”skrivbordsprodukter”. Av konkreta människor.

Så även om det på många sätt skulle vara fruktsamt att kritisera personer på ledande positioner vid institutionen för svenska, retorik och journalistik, så är dessa personer i nio fall av tio enbart offer för strukturella svagheter. Ty dessa är tillsatta och arbetar på uppdrag av personer högre upp i strukturhierarkin. Inkompetens och misslyckanden bör alltid härledas ett steg längre, ett steg högre.

Institutionen för svenska, retorik och journalistik präglas i alltför stor utsträckning utav ett kortsiktigt tänkande, där det dagliga arbetet saknar förankring i långsiktiga ambitioner, mål och visioner. Berusningen utav ett stort söktryck idag, kommer att ställas emot en baksmälla i morgon. Att personalen inte mår särdeles bra är inte svårt att förstå, vid en betraktelse av vad Högskoleverket rekommenderar institutionsledningen. Kanske hade inte vikten av ”att i tid förbereda rekryteringen av en efterträdare till den tillsvidareanställda professorn”, varit lika akut om inte institutionsledningen (på order från högskolans högsta ledning) för ett drygt år sedan avhyst en av institutionens fundamentala kunskapspelare, den person som tjänade som alibi för hela den övriga verksamheten.

Den andra och tredje citerade ”att-satsen” här ovan är intimt förknippade med varandra. Det faktum att lärare och forskare har på tok för hög administrativ arbetsbelastning har en direkt inverkan på genomströmningen, då tid tas från ”umgänget” med studenterna. Någonting som i sin tur skapar en grogrund för eskalerande konflikter mellan lärare och student, då olika viljor skapar intressemotsättningar.

Många av konflikterna inom en institution har sin utgångspunkt i olika uppfattningar om vad och för vem högskolan bör vara. Grundutbildning mot forskning. Studenter mot lärare med forskarhybris. Det egna egot mot det egna egot. I SH:s strävan efter epitetet ”universitet” måste dessa murar rivas och broar byggas. Det finns inget självändamål i att eliminera meningsmotsättningar, utan hur och varför gör man det? Samtliga aktörer inom SH bör arbeta hårdare för att skapa bästa möjliga förutsättningar för den egna intressegruppen, där man bör inse att på lång sikt är det som gynnar helheten, det som gynnar den egna delen. Kom samman och lyssna på varandra – för en bättre personalpolitik!

Dan W Boter
Studiebevakare på Samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Uppsala universitet.
Studentrepresentant i ämnes- och programstyrelsen (retorik) samt i institutionsstyrelsen för institutionen för svenska, retorik och journalistik vid Södertörns högskola 2004/2005.

Vem var (är) "folk" i folkhemmet?

2006-04-05T12:27:00.000+02:00

Vem och vad betraktades som norm i det svenska samhället efter 1945; vem var ”folk” i folkhemmet? Den problematik som ett normbildande och någon sorts konsensus kring vad som är ”den normala medborgaren”, är förknippad med en övergripande ideologisk tanke om vad samhället bör vara, hur detta bör uppnås samt varför detta är långsiktigt adekvat.

Jenny Anderssons avhandling (2003) Mellan tillväxt och trygghet: idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden, berör denna problematik utifrån en praktisk verklighet där den socialdemokratiska tanken, om att en solidarisk välfärd är förenlig med ekonomisk tillväxt, undersöks under utvecklingen av Sverige under efterkrigstiden. Andersson beskriver denna dualitet, mellan den sociala välfärdens trygghet och ekonomisk tillväxt, som en spänning inom den socialdemokratiska ideologin.

I efterkrigstidens Sverige blev det viktigt att återuppbygga ett individmänskligt trygghetssystem, jämte en ökad förståelse för att bereda väg för ekonomisk tillväxt. Kanske går dessa två ambitioner isär och därmed blir oförenliga? Kanske är ekonomisk tillväxt den förutsättning som krävs för gemensam social trygghet? Under 1960- och 1970-talet blev sprickor i den svenska välfärdsstaten tydliga. Det har beskrivits som en kamp om och mellan kunskaper. Den sociala verkligheten och dess problematiska natur harmoniserade inte med den ivriga viljan att ständigt öka den ekonomiska tillväxten. Andersson betecknar de explicita följdverkningarna av denna ”maktkamp”, som en typ av utslagning. Vissa människor orkade helt enkelt inte hänga med i det förhållandevis höga tempo, som de ekonomiska produktionshjulen snurrade i. De svagaste i samhället, det vill säga de som inte klarade av tempot, blev således utslagna.

I ljuset av Paulina de los Reyes två artiklar ”I skärningspunkten mellan genus och etnicitet. Ett ekonomiskt historiskt perspektiv på invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv.” Arbetsmarknad & Arbetsliv årg. 4, nr 1 våren 1998; ”Det problematiska systerskapet: Om ’svenskhet’ och ’invandrarskap’ inom svensk genushistorisk forskning”, ges det ytterligare perspektiv på denna relationsproblematik. Många infödda svenskar uttryckte under 1960- 1970-talet en skeptisk oro för de okända invandrarna utifrån kulturella normer, medan man samtidigt insåg det ekonomiska värdet av deras arbetsinsats. Under senare år har dock invandrarna pådyvlats att vara en belastning för det svenska samhället, den svenska välfärden, med hänvisning till att de snarare lever på bidrag än arbetar och betalar skatt.

”Arbetstagaren” har växt fram till att spela en betydligt mer central roll i dagens svenska samhälle. ”En normal (svensk) medborgare har ett arbete”. Har du inte ett arbete blir du i större utsträckning än tidigare utstött i samhälle. Idag görs det skillnad på dem som bidrar till välfärden och dem som inte gör det. Kvinnor kan ur trygghetsperspektivet, sägas ha bidraget minst lika mycket till välfärdssamhället när de i större utsträckning var hemmafruar, men där de idag uppfattas som mer bidragande då de gör offentlig yrkeskarriär. Ekonomisk välfärd likställs med social välfärd, till vilka den normala medborgaren skall bidra. Därför är innehavet av arbete ett viktigt redskap för inte minst ”invandraren” i den samhällsgemensamma strävan efter ett mer integrerat, jämlikt och tryggt välfärdssamhälle.

Det faktum att man har ett arbete och via skattsedeln bidrar till välfärdssamhället spelar en central roll, för vilka som uppfattas som inkluderade i det svenska samhället. Ekonomisk välfärd likställs med social välfärd, till vilka den normala medborgaren skall bidra. Men inte enbart arbetslösheten bidrar till ett exkluderande. Utan också lite mer tydliga ”symboler” kan visa på ett utanförskap. Såsom exempelvis medborgarskapet, rätten att rösta, det att känna sig delaktig i den demokratiska processen. Välfärdsstaten kan sägas ha misslyckats i sin integration av ”nya medlemmar av Sverige” genom att tillsynes inte ha haft en tillräckligt sofistikerad plan för dessa, inte minst långsiktigt. Att lära sig det kommunikativa verktyget, stavat språket, är på allvar nyckeln till porten in i det svenska samhället. Språket och meningsfull sysselsättning är vad som i grunden krävs för att gå från exkluderad till inkluderad.

Läser man Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi, Miljonprogram och media: föreställningar om människor och förorter (Norrköping: Integrationsverket, 2002), går det att fortsätta diskussion om ”maktkampen”, spänningen i det socialdemokratiska välfärdssamhället. Författarna tycks mena att det ligger i bilden av medborgarnormen att ha ett visst mått av arbetslöshet, brottslighet och bidragstagande. De som överstiger denna måttnorm blir därmed betraktade som onormala och blir exkluderade i och av samhället. Denna exkludering kan i viss mån förklaras i förorternas innehåll, form och funktion.

Den socialdemokratiska solidaritetstanken är central för arbetet med välfärdsstaten och för mig verkar det någonstans behjärtansvärt av Sverige att låta människor i nöd bosätta sig här. Att sedan dessa ”nödställda” har klumpats ihop i tråkiga (?) förorter är förstås sorgligt, ur ett demokratiskt integrations- och jämlikhetsperspektiv. Den svenska välfärdstanken vill de flesta människor gott; däribland rätten till bostad och arbete, men har inte kunnat anpassa den till den ekonomiska tillväxtens konjunktursvängningar. Förorternas utveckling skulle nog av många betecknas som folkhemmets sorgebarn. Med hög arbetslöshet och kriminalitet (läs; otrygghet). Men oavsett vad man tycker om den, så är det i förorterna folkhemmets fortsatta ödesutveckling ligger.

Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi försöker resonera om och kring någon sorts lösning av den problematik vi ser i bilden av förorterna och dess aktörer. Ett resonemang som kanske också går att applicera på denna texts övergripande frågeställning. Det om att en stigmatiserad syn på förorterna och de agerande stereotyperna däri, inte gynnar någon. I en förbättringsprocess av det svenska folkhemmet bör vi alla bära med oss författarnas ord om att: ”Det är inte kulturen i en neutral och nationellt homogen mening som utformar människornas identitet. Med andra ord kan vi aldrig vara säkra på vem vi kommer att möta när vi träffar en person för första gången, bortsett från vad vi tycker oss veta om den personens personliga, sociala och kulturella kontext.”

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Den globala ekonomins effektiviseringsproblem

2006-03-29T14:38:00.000+02:00

I Markus Larssons artikel (2003) Miljöekonomi – ekonomiska verktyg i miljöns tjänst, står att läsa följande: ”I historien har tillväxt skapats genom både insatsökningar och effektiviseringar.” (sidan 100). Intressant här blir att fundera kring hur dessa insatsökningar och effektiviseringar gestaltar sig. I artikeln riktas kritik mot detta genom att Larsson hävdar ”Att resursåtgången och utsläppen minskar per producerad enhet innebär inte automatiskt att det totala slitaget minskar.” (sidan 101). Det jag främst vänder mig mot gällande detta är inte i första hand det tvivelaktiga i huruvida mängden av förorenande utsläpp minskar eller ej, utan det långsiktigt tveksamma i att producera mer, men till lägre kostnad.

Tar man skogsmarknaden och dess industri som exempel, blir det tydligt att det inte blir långsiktigt hållbart att öka avverkningen av skogen. Detta eftersom träd för närvarande fyller en livsviktig miljömässig funktion, vilka också tar många år i tillväxtanspråk. Därför bör man akta sig för att knyta för generella och starka band mellan effektiv produktion och miljömässigt gynnande.

Det kan vidare vara värt att fråga sig om en mer sofistikerad lagstiftning kunna råda bot på de miljörelaterade problemen företag på den globala marknaden brottas med? Jennifer Clapp och Peter Dauvergne (2005) skriver i sin bok Paths to a Green World om "enviromental laws" och "certification programs" (sidan 99), vilket kanske är någonting att tillämpa i större omfattning. I grund och botten krävs dock upplysning och bildning i en mer omfattande skala, där inte minst lagstiftande makter måste enas. Ty hur man än vrider och vänder på det är det endast maktkonglomeratet som har mandat att förändra saker och ting. Sedan är det givetvis upp till var och en som vill förändra att antingen försöka påverka och övertyga överheten, eller bli en del av den själv!

Att globaliseringens största maktaktörer enas om spelreglerna är av fundamental betydelse för en hållbar utveckling framgent. Men betraktar man globaliseringen som ett nätverk av globala, kulturella, sociala, politiska och ekonomiska relationer (Collste, Göran, Globalisering och global rättvisa, (2004), sidan 52), så förstår man tidigt att det inte är helt enkelt att komparera, jämka och förutse den globaliserande processen. Att nätverkets beståndsdelar inte följer lagar om logiskt eller rationellt tänkande eller handlande, näppeligen heller utopier om perfekt information. Ett förhållningssätt till detta skulle kunna innebära att devisen ”tänk globalt – handla lokalt”, låter bättre än vad ett faktiskt handlande efter den i praktiken för med sig. Detta då exempelvis kulturella och sociala sedvänjor bör betraktas som mer oförutsägbara än det relativt koherenta ekonomiska kretsloppet.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Demokratisk kapitalism

2006-03-26T17:31:00.000+02:00

Ingemar Lindberg tänker sig en omvandlad kapitalism, i sin bok Den globala kapitalismen – och det nya motståndet. Detta med hjälp utav demokrati, antiimperialism och socialism. Det sympatiska i Lindberg resonemang är att han till synes visar en förståelse för att det inte finns en absolut betydelse av ord och begrepp. Detta bidrar till att han inte vill avskaffa kapitalismen, utan att han vill förändra den. Det som krävs är en förändrad etik- och moraluppfattning bland dagens maktelit, vilket kommer att leda till en bättre förankrad tillit till folkstyret, demokratin. Lindberg skriver: ”Människors starkaste vapen är demokratin och den egna organiseringen. Demokratin är mitt första riktmärke för en omvandling av kapitalismen.” (sidan 157).

Lindberg menar vidare att det i kapitalismens centra pågår en samtida urholkning av demokratin. Men Lindberg hävdar samtidigt att demokratin som styrelseskick nog skulle fungera även på global nivå, eftersom den fungerar på lokal, nationell nivå. ”Det är uppenbart att många av de mest pressade problemen idag just kräver globalt handlande.” (sidan 164).

Ekonomisk maktförskjutning till högre och centrala beslutande organ för till följd att demokratiska beslut fattas av allt färre och icke lika närbelägna människor. Makteliten blir i mitt tycke allt mer att betrakta som demokratins antagonister, där fattade beslut inte föregås av någon bredare deliberation eller konsensus.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Girighetens prioritering

2006-03-12T16:02:00.000+01:00

En starkt bidragande orsak till att uppfattningarna om och kring den ekonomiska globaliseringen ter sig så vitt skilda, är förstås medvetenheten om vilket perspektiv man intar. Ur ett nordperspektiv är den kapitalistiska girigheten ofta inget större moralproblem, att I-ländernas välstånd bygger på imperialistiskt förtryck av U-länder tycks inte bekomma förtryckarna. Författaren Ingemar Lindberg skriver följande i sin bok Den globala kapitalismen – och det nya motståndet: ”Det är nödvändigt att vi i Nord inser att den europeiska kapitalismen ända från starten är förknippad med erövring och utplundring av andra världsdelar och att imperialismen i vår tid fortlever i delvis nya former.” (Lindberg, sidan 132).

Lindberg målar upp två bilder i fråga om utvecklingen för världens fattiga. En som vill visa att fattiga människor i utvecklingsländer fått det bättre i form av stigande livslängd, sjunkande barnadödlighet och ungdomar som utbildar sig i större omfattning. Ser man till världen i stort är det riktigt att andelen fattiga minskat. Dock är det också i enlighet med sanningen att skillnaderna, rent ekonomiskt, har blivit större mellan de rikaste och de fattigaste. ”Det är otvetydigt att inkomstklyftorna under de senaste tjugo-trettio åren växt både inom och mellan länder. Räknat i antal blir de fattiga allt fler.”, skriver Lindberg (sidan 133).

Dessa missförhållanden är möjliga att arbeta bort, hävdar Lindberg med bestämdhet. Det globala matöverskottet som är ett faktum idag kan enligt FN:s livsmedelsorganisation (FAO) råda bot på fattigdomens undernäringsproblematik. Som jordbruket ser ut idag kan det frambringa 2700 kalorier per dag för 12 miljarder människor. 80-100 miljarder dollar årligen, är det som krävs för att samtliga människor jorden runt skulle få det grundläggande behovet av mat, vatten, husrum, sjukvård och bildning tillfredsställt.

Även i fråga om den globaliserade ekonomins påverkan på den ekologiska miljön är det avgörande vilket perspektiv man intar, ty detta speglar vad som prioriteras. Crister Sanne speglar i sin artikel Willing consumers – or locked-in? Policies for a sustainable consumption, också detta. I en värld som så starkt domineras av kapitalism är det att konsumera av central betydelse för deltagarna i denna värld. Sanne skriver följande: ”With the Western consumption pattern, goods and services have become the answer not just to survival needs like food, shelter and security but also to needs for meaning and social order.” (Sanne, sidorna 282-283).

Att människors strävan efter att få det materiellt bättre, i många fall står högre upp på prioriteringslistan, vilket får till följd att skog, mark, luft och vatten får stryka på foten. Någonting som det ekologiska fotavtrycket med all önskvärd tydlighet visar. En illustration som visar hur människans framfart påverkar den globala miljön.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Smolket i OS glädjebägare –

2006-02-27T11:19:00.000+01:00

vad döljer sig på OS-medaljens baksida?

De Olympiska Spelen 2006 i Turin är över. Och vilken medaljsuccé sen. Inte mindre än 14 medaljer, varav sju guld, blev facit. Faktum är att Sverige inte gjort ett bättre vinter-OS, medaljmässigt sett, någonsin tidigare. Medaljens baksida är dock lika ihålig som dess framsida. På den italienska piazzans bakgård har svensk public service-media huserat. På tok för berusat av medaljernas förföriska dryck – segerchampagnen!

Man kan bli alkoholist för mindre. Kanske drack Sveriges Television (SVT) och Sveriges Radio (SR) för mycket? Kanske för snabbt? Kanske blandade man för vilt? Man drack näppeligen för första gången, men onekligen på fastande mage. Det är lätt att vara efterklok, men visst borde i tjänsten professionella yrkesjournalister veta bättre än att låta sig förföras av segerns söta OS-medalj-vin(n)ande!

Efter att tillsammans med hela det idrottsintresserade svenska folket levt på bröd och vatten, ja knappt det, under en hel rad vinter-OS, borde svensk media allmänhet och svensk public service-dito i synnerhet ha förberett sig på ett bättre vis. De borde ha ätit rejält av det på förhand framdukade smörgåsbordet, för att på så vis (förut)se nyktert på att segerchampagnen faktiskt skulle korkas upp, inte enbart en gång, utan rekordmånga gånger. I radio- och TV-soffan verkade det som respektive OS-mediateam druckit gravöl till det grundläggande smörgåsbordet.

Svenska folket har i och med licenspengen rätt att kräva att svensk public service-media gör ett bättre jobb, rent yrkesmässigt, än vad som var fallet under OS i Turin. SVT och SR bör på sin höjd, om ens det, leverera segerchampagnen/gravölen, men inte så mycket som smutta på den själva. Förföriska drycker bör förtäras av vinnare/förlorare, idrottsutövarna och publiken – men inte av händelseförmedlande medier!

Under Turin-OS är det ett flertal journalister som gått över gränsen. SVT:s Micke Leijnegaard och Per Elofsson gjorde det efter de dubbla gulden i sprintstafetten. Att jubla så öppet, så ohämmat, som de gjorde efter målgång, för med sig trovärdighetsproblem i de uppföljande intervjuerna och analyserna. Även om spontana känsloutbrott kan upplevas som befriande sympatiskt. SR:s Magnus Wahlman hade explicita relationsdivideringar när han pratade om att ge en blomsterkvast till ett födelsedagsbarn bland Sveriges curlingherrar. Wahlmans kollega på Radiosporten, Daniel Alling, upplevdes många gånger vilja ligga nära och krypa in under skinnet på sina intervjuobjekt, vilket gav intressanta inslag väldigt ofta. Allings trovärdighetsproblem låg dock i det faktum att han önskade ett flertal av sina intervjuobjekt ”lycka till”. Detta kan uppfattas som ett harmlöst uttalande, tänkt i all välmening, men det ger ett intryck av ”hejarklacksmentalitet”.

De ovan vid namn nämnda personaktörerna agerar kanske intuitivt, såsom svensk idrottsälskare. Vissa av public service-personerna kanske har blivit placerade på de faktiska positionerna, just för att agera som de gör. Om så; är det inte tal om ”fel” agerande hos just dessa, utan hos de ansvariga. Det är tal om rätt personer, på fel positioner. Inte minst på ledande positioner!

Tar man Niklas Wikegård som exempel. Guldcoachen från OS i Lillehammer 1994, Curt Lundmark, har till Studentradion 98,9 beskrivit SVT-hockeyexperten Wikegård, som en ”hejarklacksledare”, snarare än en expertkommentator. På sätt och vis bör de flesta expertkommentatorer förskonas från kärnan i denna mediakritik jag vill göra gällande här.

Personer som nämnde Elofsson och Wikegård samt Radiosportens hockeyexpert Lars-Gunnar Jansson, har i mångt och mycket fått sina uppgifter inte enbart utifrån deras påstådda expertkunskaper, utan också utifrån deras personligheter. Inte minst i sin vokabulär visar Wikegård och Jansson sina folkliga karaktärsdrag. De visar passionerad inlevelse och lidelse för sporten ishockey på explicitare sätt än vad Curt Lundmark gjorde under sin tid som SVT-expert. Wikegård och Jansson kan i en jämförelse med Lundmark spela en rakare, mer lättbegriplig och hos de bredare folklagren en mer underhållande ishockey. Därmed inte sagt att Lundmark var dålig som expert i TV, såvida man inte sätter ett likhetstecken mellan framgångsrik och bra.

Härvidlag är det befogat att fråga sig huruvida kommentatorn/reportern (den som är ickeexpert, bisittare) bör, och om så, på vilket sätt och i vilken omfattning, ge uttryck för känslor? A och O för en kommentator/reporter är att vara påläst och visa inlevelse. I scenario av en hockeymatch handlar det således i huvudsak om att redogöra för vad som händer och sker och hur det åstadkommits, av vem/vilka, när? (Till detta kan man tillägga ett resonemang om intonation och röstläge, men det handlar mycket om naturlig fallenhet och smaktycke, så det går jag inte djupare in på här.) En kommentators/reporters känsloyttringar bör på sin höjd gestalta sig i en dräkt av yrkesprofessionell inlevelse, i fas med händelseförloppet.

Problematiskt blir det när svenska journalister skall bevaka och gestalta svensk idrott, ty svenska journalister är inte mer än människor (läs; idrottsintresserade svenskar). På sätt och vis njöt jag mer utav OS-hockeysemifinalen Finland-Ryssland än utav dito Sverige-Tjeckien. För när Sverige (svenskar) inte spelar/tävlar är svenska journalister betydligt mer yrkesprofessionella, i den mån att de inte ägnar sig åt sådant som är förbehållet idrottsutövarna, svenska folket och till viss mån expertkommentatorerna – nämligen det att ge uttryck för ohämmade känslouttryck i stil med: ”Fy rackarns vad härligt!” och ”Domarn, du är kass, skärp dig!”.

På förhand var finalen mellan Sverige och Finland därför ett befarat skräckexempel, där de svenska kommentatorerna/reportrarna skulle flöda över i svensk pathosnationalism. Nu blev det dock inte så illa som befarat, då SVT:s Staffan Lindeborg var lika slätstruken som min skjorta och Radiosportens Lasse Granqvist höll sig förhållandevis lugn från att komma med egna omdömen om till matchen direkt relaterade skeenden. Efter den rafflande finalens slut, i mixed zone, tappade dock SVT:s Åsa Jönsson och Radiosportens Daniel Alling koncepten. I deras intervjuer med de svenska guldhjältarna märktes deras privata känsloband till den moderna svenska idrottshistoria som minuterna innan skrivits på osmakligt tydligt vis.

Jönsson iklädd en ”Tre Kronor”-tröja hämmade den journalistiska objektiviteten (i den mån en sådan finns) då hon i likhet med Alling ”tackar för turneringen” och ”gratulerar till guldet” om vart annat. Det är inte svensk public service-medias ansvarsuppgift att åma och kråma sig inför svenska folkets idrottshjältar, såsom till sina tonårsidoler. Men antagligen är Sverige ett för litet land, inte minst idrottsligt och massmedialt, för att respektive aktör skall kunna förädla sin yrkesprofession till fylles. Beroendet av varandra är allt för stort, tyvärr. De som är de stora förlorarna på detta är till syvende och sist svenska folket – i synnerhet sofftittarna/lyssnarna!

Svensk vinteridrott bjöd på århundradets fest. Alla var bjudna. Det dracks och det skålades. Många blev överförfriskade. Alltför snabbt. Alltför ofta. Deras onyktra beteende förstörde festen för alltför många.

I sommar dukar Tyskland för en ny fest, nämligen fotbolls-VM. Miljarder människor jorden runt har gigantiska förväntningar på denna tillställning. Många svenskar kommer att vara på plats i Tyskland och ännu fler svenskar kommer att följa festen på hemmaplan. Svensk public service-media kommer att ha en huvudroll i festandet. Hur mycket kommer de att dricka? Hur kommer de att bete sig? Kommer de att förstöra ännu fest? För oss som vill skapa egna minnesbilder av framgångsrika idrottare och idrottsögonblick!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Postmodernismens konstbegrepp - konstbegreppets postmodernism

2006-02-16T15:04:00.000+01:00

Ett förändrat konstbegrepp som förhåller sig till postmodernism och dess definition bör ta sin utgångspunkt i vad man betraktar som modernt. Postmodernismen är inte i första hand en konstinriktning, en ny form av praktiserad konst, utan snarare en kritisk förändring av tradition baserad på en förståelse av det nyligen förgångna. Postmodern konst skulle kunna sägas kännetecknas av ett större experimenterande och ifrågasättande av invanda konstformer, där inte minst vedertagna dikotomiska relationspar som konstnär-publik sätts i ny dager.

Utifrån det sagda om att postmodernism på det ena eller andra sättet ständigt förhåller sig till modernism, kan man då betrakta den nya klassismen som postmodernism? Edward Lucie-Smith tar i sin bok Movements in art since 1945 upp italiensk konst som exempel. Giorgio de Chirico gjorde på sitt sätt motstånd gentemot modernismen, trots att han var en av modernismpionjärerna. Detta genom att anslå en mer naturalistisk stil, som kom att väcka uppståndelse med sina udda och förvridna perspektiv. Mot slutet av 1900-talet, många år efter sin död 1978, betraktas de Chirico, tillsammans med Francis Picabia, som den förste sanne postmodernisten. De Chiricos konstverk Barnets hjärta (1914) är ett exempel.

I tal om ett utvidgat fält av konstformer och postmodernism blir gatukonsten och dess olika gestaltningar intressant. En av popkonstens (som i säg kan betecknas som postmodernism) främsta, Andy Warhol, hade en älskare vid namn Jean Michel Basquait som sysslade med graffitikonst, en förgrening av gatukonsten. Ett av Basquiats verk är Café Luna (1981).

Vidare är Jeff Koons värd att betrakta ur ett vidgat perspektiv på konstbegreppet, detta eftersom han gjort sig känd bland annat för att göra porslinsfigurer av vardagliga kitschprodukter. Utifrån det Lucie-Smith skriver om Koons skulle man kunna säga att Koons kritik går ut på att öppna våra ögon för saker vi redan sett. Genom att ta kommersiella varor
och göra dem till konst, får Koons oss till att reflektera över vad vi ser och möter i vår vardag. Michael Jackson and Bubbles (1988) (bilden) är signifikativt för Jeff Koons.

Ylya Kabakov illustrerar på sitt eget sätt sin kritik av konsten och samhället. Uppvuxen i Sovjetunionen och dess kommunistiska begränsningar av ”fri konst” var Kabakovs konst i mångt och mycket ett gestaltande av den sovjetiska livsstilen, där inte minst kärleken till naturen får utrymme. Ett kritiskt synsätt på det Kabakovs konst gestaltade framhävdes främst då av västvärlden, men efter östblockets fall också av inhemska kritiker. Ett av Kabakovs verk är My Mother´s Life II (1989).

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Den fotografiska konsten

2006-02-06T19:13:00.000+01:00

Den fotografiska konsten skiljer sig, och skiljer sig inte, nämntvärt från exempelvis måleri som konstform. Den skiljer sig på så vis att den fotografiska konsten oftast innehåller saker och ting vi som människor kan relatera till, även om det som gestaltas kan beskrivas som abstrakt. Den fotografiska konsten skiljer sig däremot inte på den punkt som gör gällande att den på det ena eller andra sättet relaterar till en verklighet, i den mån den kan vara konkret.

När den fotografiska konsten började att växa på allvar under 1970-talet blev denna konstform ett sätt att gestalta den kulturella samtiden. Den särskilda originalitet som fotograferandet medför ligger mer i dess tekniska faktorer, mer än i dess gestaltning av ögonblick, som även exempelvis målerikonsten har förmåga till. En avgörande skillnad är dock att fotografikonsten har ett större mått av autensitet i förhållande till målerikonsten.

Den visuellt dokumentära fotografiska konsten avser att gestalta det samtida; människor, natur, kultur eller dylikt. Utan att iscensätta och arrangera skapar denna inriktning på många sätt ett trovärdigt synsätt på samhälleliga fenomen kopplade till frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati. Mariana Yampolsky är känd för att spegla det mexikanska folket och kulturen, hennes Mazahua School (1989) är ett exempel på detta.

Den i Österrike födde Erwin Wurm har i en rad av sina verk gestaltat människan där fokus ligger på subjektets tankar. Wurms Hold Your Breath and Think of Spinoza (2001) är ett exempel på sådan gestaltning. Men Wurms fotografiska konstverk av denna typ är snarare iscensatta än dokumentära.

Författaren Edward Lucie-Smith tar i sin bok Movements in art since 1945 upp den kinesiska konstnären Ma Liuming som ett exempel på konstnären och konsten som samhällskritiker. Ma Liuming vill med sitt konstverk Fen-Ma Liuming Walks the Great Wall (1998) (bilden) utmana sexuella stereotyper, där han framställer sig som ett transsexuellt självporträtt, gåendes på den kinesiska muren.

Om man betraktar konstnären och dess konst som ett sätt att kritisera samhället och samtiden, är Cindy Sherman än av det mest framstående. I sin konst framställer Sherman sig själv i diverse iscensatta ögonblicksbilder. Det är klichébilder av kvinnan, men är medvetet ej framställda så tydligt. Untitled Film Still #6 (1976-1980) är ett tidstypiskt verk av Sherman. Cindy betraktades av en del som feminist och spelade (spelar!) en stor roll för den samtida fotokonsten. Hennes fotografiska självporträttsserie Untitled Film Stills är en spegling av en generation kvinnor påverkade av de ytliga värderingar som Hollywood-idealet i mångt och mycket utvecklade.

Den fotografiska konsten har det visat sig ge ett större utrymme för kvinnliga konstnärer. Barbara Kruger var en med Sherman samtida feministisk konstnär. Med sin skolning inom design så kombinerade hon grafisk design i textformat med tillhörande bild, exempelvis Untitled (Your Gaze Hits the Side of my Face) (1981).

Runt om i världen rönte svenska Elisabeth Olson stor uppståndelse med sin utställning Ecce Homo. Där ingick hennes Last Supper (1998), en iscensatt bild föreställande den sista måltiden och dess aktörer, men som transsexuella. Debattens vågor gick höga, inte minst i Sverige, då den bland annat väckte anstöt bland konservativa kristna.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Om Konceptkonst

2006-01-30T16:28:00.000+01:00

Konceptkonst ställer sig kritisk till konstens idé och konstverkens existensberättigande. Tanken bakom konceptkonst är att få betraktaren att tänka till, varför idéerna bakom ett sådant konstverk är av större betydelse än det faktiska utförandet. Att få publiken att tänka efter och förmå den till att göra sitt eget verk, sin egen tolkning av verket är kännetecknande för konceptkonsten.

Minimalismen är med sin enkla torftighet därför intimt förknippad med konceptkonst. En sann minimalistisk konstnär vill inte uttrycka sig själv eller någon mening i en traditionell definition, utan denne skapar en del av en bildlig föreställning, så att åskådare sedan skall fylla i resten, genom att föreställa sig vad det kan vara.

Marchel Duchamp var en konstnär som kan sägas vara tidigt konceptuell i sin konstnärliga gärning, då han premierade betraktarens egna intryck i sin framställning. Duchamps Cykelhjul (1913) är typiskt exempel, som inspirerat generationer efter honom. Konstverket föreställer ett cykelhjul monterat på en vit kökspall och väcker, som sig bör, många olika tankar om vad symboliken kan tänkas vara.

Robert Rauschenberg sysslade en hel del med så kallad ”combine-painting” och kom att ifrågasätta givna konstnärliga normer, och därmed vidga konstbegreppet genom att göra tavlor inte uteslutande genom att måla. I sin Bed (1955) (bilden) kombinerar Rauschenberg olika fixerade objekt med en målad yta. Rauschenberg kan antas ha varit influerad av John Cages idé om att distrahera åskådarens sinne, för att på så vis göra den mer öppen för nya intryck.

Yves Klein är en av de mest kända inom konceptkonsten. Han vågade experimentera och pröva nya grepp. I en betraktelse av Kleins konstverk Anthropometries of the Blue Period (1960), bör man påminna sig om ett av kännetecknen för den konceptuella konsten, den om att ”… idéerna bakom ett sådant konstverk är av större betydelse än det faktiska utförandet.” Ty i detta verk använder sig Klein utav nakna kvinnor som ”penslar” när han målar med blåfärg på stora vita ark. Med ett sådant tillvägagångssätt tycks Klein vilja visa att det faktiska utförandet är av underordnad betydelse i skapandet av ett konstverk.

Carlos Cruz-Diez tycks i sitt konstverk Physichromie No. 1 (1959) vilja bevisa en gång för alla att konst till största del vilar i betraktarens öga. Cruz-Diaz använder sig utav extra dimensioner i detta verk, vilka ofta är använda för att skapa fält av färger, som i sin tur skiftar i takt med att åskådaren gör förflyttningar i förhållande till konstverket.

Jesus Rafael Sotos verk Petite Double Face (1967) är av grundläggande betydelse för minimalismen och den konceptuella konsten. Med linjerade skärmar och i dessa instoppade metallstänger och trådar står konstruktionen på en vibrerande grund. I takt med att åskådaren rör sin blick uppstår en ny våg av optisk aktivitet. Det faktum att rörelsefaktorn iscensattes i denna abstrakta konstform, har haft stor betydelse för minimalismen och konceptkonsten.

Dessa fem verk har det gemensamt att det är förhållandevis abstrakta, vilket i sin tur eggar åskådarens fantasi, dennas tankeförmåga. Konceptkonsten präglas inte enbart utav av minimalismen, utan är i mångt och mycket en ”crossover” av ett flertal olika inriktningar, såsom; Dadaism, Popkonst, Abstrakt expressionism och Skulpturkonst.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Etnisk och religiös mångfald som samhällsmotor

2006-01-24T15:17:00.000+01:00

Västerbotten i allmänhet och Umeå i synnerhet består idag, 2006, av en tilltagande etnisk mångfald.
Knappast har väl debatten varit mer angelägen än nu.
Ändå har den i mångt och mycket lyst med sin frånvaro.
Debatten om hur och varför den demokratiska Västerbottningen och Umeåinvånaren gör skillnad på ”folk” och ”folk”.
Debatten om ett tempels vara och en moskés icke vara.

Hur kan det komma sig att i en region av Västerbottens ädla dignitet består av så många kallsinniga och vrånga människor? Här har vi ett lappländskt inland som andas optimism och mycket väl kan få sin gruvliga revansch på de sprättiga kusthönsen i stan, som i sin iver att maximera befolkningstillväxten tagit emot arbetslösa inlandsbor med öppna armar. Här har vi en stad som inte enbart stoltserar som Norrlands huvudstad, aktad universitets- och studentstad, utan också arbetar hårt för att profilera sig som en ungdomlig, tolerant och kulturellt framsynt stad. ”Inlandsbönderna” kan komma hit om de vill någonting, vi stadsbor kommer ju till dem när vi vill åka skidor och skoter i fjällen.

Det kan hävdas att dikotomiska och svepande generaliseringar inte gagnar någon, särskilt inte en debattör som vill hävda poänger. Men visst kan man om man vill snäva in perspektiven ytterligare och generalisera på – ur ett Umeåperspektiv är inlandsbönderna ”invandrarna”, i synnerhet de muslimska.

Låt mig dock uppehållas vid landsbygdens mentalitet vid problemhantering av arbetslöshetens avfolkande socioekonomiska effekter. Fredrika (Åsele kommun) har, liksom stora delar av de övriga inlandskommunerna i Västerbotten, brottats med vikande ekonomi på grund av den tilltagande urbaniseringen (till bland annat Umeå). För att komma till rätta med denna problematik har nu Fredrika gjort klart med ett buddhistiskt tempel, som samhället hoppas bli en kulturell angelägenhet för i första hand norra Europa, vilket med stor sannolikhet kommer att ge märkbart positiva turism- och därmed socioekonomiska ringar utmed den Bottniska Viken.

För mig verkar det som att inlandsborna förstått att ingen annan än dem kan hjälpa dem ur vända den negativa socioekonomiska spiral man befinner sig i. Åsele kommun är med sitt beslut om ett tempelbygge utanför Fredrika ett bra exempel på hur en samhällelig kris kan få människor att bli mer demokratiskt och kulturellt framsynta. Även om det kanske är socioekonomiska faktorer, som i viss mån förblindat Åsele kommuns invånare (ty hur bör man annars tolka det tämligen osynliga motståndet till tempelprojektet), och därmed påskyndat den demokratiska processen.

I Umeå däremot, där visar staden sitt sanna (?) demokratiska tryne. En del av Umeås befolkning säger sitt, såväl grymtande som bäande, om en moskés existensberättigande och dess eventuella placering, i staden. Problemet härvidlag är att den del av Umeås invånare som är negativt inställda till ett moskébygge har det för gott ställt, inte minst rent ekonomiskt. Deras motstånd gentemot en tydlig religiös mångfald, bottnar i en rädsla att förlora trygghet, i enlighet med talesättet ”man vet man har, men inte vad man får”. Än sådan inställning är förvisso förståelig på många sätt, men bör den få styra det sunda förnuftet?

Det sunda förnuftet i vår del av världen vilar på fyra hörnstenar; jämlikhet, rättvisa, frihet och demokrati. Personligen är jag övertygad om att den kvalificerade majoriteten av Umeås befolkning (hela Västerbottens dito för delen också) är för ett demokratiskt samhälle som förespråkar en jämlikhet och rättvisa som går hand i hand med en frihetstanke om den religiösa mångfaldens (symboliska) existensberättigande.

Även om den inledande liknelsen haltar i vissa stycken, så blir det intressant att se när muslimerna i Umeå slutas att bli betraktade som ”kusinen från landet” och behandlade därefter. Borta bra, men hemma bäst – ja så må det vara! Men faktum är för många ”invandrarbönder” att; dels finns det inget hem att återvända till och dels är ”hemma” just Sverige och Umeå för ”den andra generationens invandrarbönder”.

Tänk vilken resurs såväl ett tempel som en moské kan bli för Umeå och Västerbottensregionen. En blomstrande turism, befolkningsökningar vilket genererar ökad ekonomisk tillväxt och en breddad och fördjupad kunskapsbas på arbets- och lärosäten runt om i länet. De socioekonomiska effekterna är inte att överdriva, men övervägande positiva.

Ingenting bör vara självklart, inte ens utopin om det perfekta samhället, därmed inte heller ett moskébygge i Umeå, eller ett tempelbygge i Fredrika. Men strävar vi mot ett demokratiskt bättre samhälle, bör vi fundera över hur och varför en etnisk och religiös mångfald kan berika samhället och dess ekonomiskt och kulturellt drivna människor!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Den amerikanska abstrakta expressionismen

2006-01-17T09:44:00.000+01:00

Huvudfokus ligger här på abstrakt expressionism, närmare bestämt den amerikanska abstrakta expressionismen. Men varför just den amerikanska? För att försöka finna svaret på det är det adekvat att göra en historisk tillbakablick, på det som utspelat sig i Europa innan 1950- och 1960-talen. Det europeiska samhället betraktades nämligen som historiskt belastat, inte minst av krig, konflikter och konst. Ett tilltagande behov av att tänka, uttrycka och skapa nytt växte fram. Den amerikanska abstrakta expressionismen blev i mångt och mycket tungan på vågen, som flyttade konstens epicentrum från Europa, i synnerhet Paris, till New York, USA.

Termen abstrakt expressionism är starkt förknippad med konstnärer, som Jackson Pollock, Willem de Kooning, Mark Rothko och Arshile Gorky. Vilka hade en ambition om att utifrån ett surrealistiskt perspektiv lyfta fram och åskådliggöra undermedvetna strömningar direkt på duk. Utmärkande för den amerikanska abstrakta expressionismen är också de stora dukarna, som konstnärerna använde sig utav. Barbara Hess menar dock i sin bok Abstract Expressionism att det genom historien varit svårt att dela in konstnärer i ”abstrakta expressionister” och ”icke-abstrakta expressionister” och att det inte är särskilt produktivt heller.

Utifrån den beskrivning jag gjort av den abstrakta expressionismen här ovan, finner jag Willem de Koonings Woman and Bicycle (1952-1953) (bilden), intressant att nämna. Jag ser kvinnan tydligt, men inte cykeln. Jag tycker mig kunna urskilja det ena hjulet i nedrevänster bildkant, men inte en hel cykel. Cykeln är för mig väldigt abstrakt, liksom den kraft av sexuell impuls, som författaren Edward Lucie-Smith skriver om i sin bok Movements in art since 1945. I sin samtid beskrevs Willem de Koonings måleri som en länk mellan den europeiska och amerikanska konsten.

Mark Rothko och hans stortypiska Ochre and Red och Red (1954) är ett annat exempel på abstrakt expressionism. Det Rothko tycks vilja uttrycka är, enligt Hess, en mänsklig intimitet. Och ja, jag upplever den också som mänskligt intim, med sina ”varma”, brandgula färger. Precis som med Rothkos Orange Yellow (1969). Av dem som föredrog mer variation, kritiserades Rothkos verk som rigida och monotona.

Jackson Pollock är att beteckna som en ”action-painter” och sysslade i allra högsta grad med abstrakt expressionism. Action painting bygger på en större frihet till måleriet, i den meningen att bland annat mycket utrymme skall skapas i dukens direkta närhet. För att på så vis färger och annan måleriutrustning inte skall störa skapande akten. För Pollock var den inre verkligheten, den enda verkligheten, någonting som blir särdeles intressant att beakta i denna kontext. Dels för att hans verk Number 2 (1969) i mina ögon är abstrakt, men dels också väldigt konkret talande för Pollocks liv och karaktär. Pollocks (känslo)liv, alkoholist som han var, måste ha varit ett virrvarr många gånger. För mig synliggör gör Pollock undermedvetna strömningar.

Adolph Gottliebs The Frozen Sounds Number 1 (1951) fascinerar mig också. Gottlieb jämfördes med Joan Miro, men där Miro kosmiska symboler betraktades som mindre ”stressade” i deras djupare mening. Som all annan konst, så kräver den abstrakta expressionismen någonting av mig som betraktare. Att jag hela tiden förhåller mig till det jag ser, utifrån mig själv och min verklighet. Att jag ständigt gör associationer, helt enkelt. I Gottliebs nämnda verk blir det tydligt för mig att de svarta och röda formerna i verkets ovandel symboliserar ljudkurvan i illustrerad form. Konstnärens roll i min upplevelse står inte endast till det faktiska målandet, utan också till namngivandet av verket.

Robert Motherwells kanske mest kända verk är Elegy to the Spanish Republic No. LV (1955-1960). Verket är en del av serie, där Motherwell nostalgiskt ser tillbaka på sina ungdomsår i Europa, då bland annat Spanska inbördeskriget bröt ut. Enligt författaren Edward Lucie-Smith justerade Motherwell några felaktiga idéer om den abstrakta expressionismen. Motherwell menade bland annat att det subjektiva måleriet inte uteslöt tillbakablickar ur historiska och sociala perspektiv. För mig ligger mycket av tolkningen av detta verk i de svarta och vita färgerna, då krig alltid har vinnare och förlorare och därmed blir svart eller vitt, beroende på vilken sida man står på.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Om Skulpturkonst

2006-01-13T20:26:00.000+01:00

”…modernist sculpture appeared as a kind of black hole in the space of consciousness, something whose positive content was increasingly difficult to define, something that was possible to locate only in terms of what it was not.” Rosalind Krauss: Sculpture in the Expanded Field

I mitt tycke ger detta citat en bra bild av en definition av skulpturbegreppet. Men det ger inte en helt rättvisande beskrivning av den modernisering av vad som kan kallas en modern definition av vad en skulptur är och kan vara. Det är för enkelt att endast inkludera eller exkludera begrepp som not-architecture och non-landscape. Rosalind Krauss påpekar i sin text Sculpture in the Expanded Field vikten av beakta kontextuella faktorer, såsom natur och kultur, för att få en mer rättvisande bild.

Detta blir särskilt viktigt och tydligt i frågor kring konstverk som rör sig i gränslandet mellan skulpturer i naturen och så kallad Eart art. Robert Smithsons Spiral Jetty (1969-1970) (bilden), är ett exempel på ett konstverk i gränslandet. Den påtagliga komplexiteten och dilemmat mellan vad, när och hur avgränsningar skall ske när det kommer till vad som ingår respektive inte ingår i moderna skulpturkonstverk, är inte helt enkel att enas om. Krauss menar att en skulptur är en del av ett fält där det finns andra tänkbara strukturerade möjligheter.

Detta kan tolkas i linje med att det är i mångt och mycket upp till betraktaren att inkludera, exkludera och tolka in vad som är skulpturen/konstverket. Intressant blir det också att betrakta skulpturer och konstverk utifrån ett bildligt perspektiv, såsom återfinns i konstböcker. Detta eftersom dessa bilder är tagna från ett visst avstånd, ur ett visst perspektiv.

Anthony Caros Sun-feast (1969-1970), kan betraktas som skulpturkonst, men som betraktare vet man inte riktigt vad som skall inkluderas eller exkluderas i verket. Ett flertal skulpturkonstnärer verksamma under 1960-och 1970-talet hade bakgrund från arkitekturen. Tony Smith och dennes Playground (1962), är ett exempel på tydliga influenser från stadens arkitektiska miljö .

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Vad gör ”retorikeliten” hela dagarna?

2005-12-28T14:54:00.000+01:00

Följande debattartikel är publicerad i RetorikMagasinet #28. Detta är det inskickade originalmanuset.

I en värld där kunskap blir allt viktigare spelar medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande en central roll för handhavandet och tillämpningen av den samlade kunskapsbanken. Har medlemmar av ”den akademiska retorikeliten” en skyldighet att dela med sig av sin kunskap?

Bakgrunden till denna artikel är min läsning av RetorikMagasinets 27 första nummer. Jag har läst de flesta nummer med stor behållning och det är glädjande att ta del av välskrivna bidrag från såväl ung, som gammal, de som inte läst retorik på något högre lärosäte och lärda retorikprofessorer. Men tanken som slår mig är: hur kommer det sig att så få texter är skrivna av lärare och forskare verksamma vid de tre största retoriklärosätena i Sverige; Södertörns högskola, Uppsala universitet och Örebro universitet?

I retorikkretsar, inte enbart akademiska sådana, är Södertörns högskola (SH) ett aktat namn. I huvudsak konkurrerar SH med Uppsala universitet (UU) och Örebro universitet (ÖU), om den inofficiella titeln som Sveriges bästa högskola/universitet för retorikstudier på A-D-nivå, där inte minst SH självt betraktar sig som det främsta lärosätet i landet. När man talar med framstående akademiker inom retorikämnet beskrivs SH inte sällan som det lärosäte som ligger i frontlinjen av utvecklandet av retorik som akademiskt ämne i Sverige.

”Åfan, finns det ett Retorikmagasin?!”
En genomgång av RetorikMagasinet nummer 1-27 ger vid handen att tre artiklar är undertecknade av lärare, vid publiceringstillfället verksamma vid SH (Vivianne Wester (ej längre kvar vid SH) och Istvan Pusztai, nr 10, och Nils Ekedahl/Anders Sigrell (ej längre kvar vid SH), nr 6). Tre artiklar av sammanlagt 153, ger en procentandel på 1,96 %. Motsvarande statistik för UU är en artikel (0,65 %, Lars Burman, nr 19) och för ÖU tre artiklar (1,96 %, Helen Andersson, nr 26, och Brigitte Mral, nr 15 och nr 7). Totalt handlar det alltså om sju artiklar, det vill säga 4,58 %. Detta att jämföra med exempelvis Göteborgs universitets tio artiklar (exklusive tre Peter Cassirer-artiklar, på grund av pensionering och ej specificerad arbetsplats), det vill säga 6,54 %.

Nu kan det finnas tusen och en olika förklaringar till ett sådant här faktum, men säger inte detta en hel del om retorikämnets tillstånd på det nationella planet, inte minst ur ett akademiskt perspektiv? Och vems är i första hand ansvaret att främja retorikämnet, om inte den akademiska retorikelitens? Oavsett hur man förklarar lärarna och forskarna vid ”de tre stora” och dess svaga publiceringssiffror (exempelvis med hänvisning till inblandade aktörers ointresse, hög arbetsbelastning eller ”åfan, finns det ett Retorikmagasin?!”) bör en förändring komma till stånd – för retorikens bästa!

Som retorikintresserad bör RetorikMagasinet vara ett självklart val, såväl för läsare, som skribenter. Som retorikstuderande vid Umeå universitet och SH (här var jag också studentrepresentant) har jag fått en inblick i det hårda arbete som lärarna vid dessa lärosäten lägger ned. Men bland horderna av studenter och högarna av examinationsuppgifter, verkar många lärare inte värdesätta den utökade kunskapsspridning publicering i Retorik Magasinet ger. Jag betvivlar på intet sätt de framstående aktörerna, när det kommer till deras goda och ovillkorliga kärlekskänslor för den verksamhet de bedriver. Det kan mycket väl vara så att lärare och forskare bär på fundamentala element som intresse och vilja, men där skiljelinjen istället går mellan dessa och en annan primär kraft - handlingskraften! Egenvärdet med att få sina texter publicerade är försumbart ringa, men mervärdet med att sprida och nå ut med såväl kunskap som budskap, för både författare och läsare bör inte underskattas.

Retorikens (o)förtjänta rykte
Retorik som akademiskt ämne har ett oförtjänt dåligt rykte. Eller…, hur är det med den saken egentligen? Kanske har retorik som akademiskt ämne, i likhet med den missförståddhet den många gånger bemöts med bland allmänheten, precis det rykte den förtjänar? Betraktas Retorik Magasinet som den i tiden ledande skriften, som vänder sig till ett mer brett folklager än den mer forskningsinriktade Rhetorica Scandinavica, inses betydelsen av att ”den svenska akademiska retorikeliten” mer frekvent börjar publicera sig i RetorikMagasinet. Den akademiska retorikeliten i Sverige i allmänhet och den på SH i synnerhet, bör förstå att ett vanhelgat ämnesrykte inte gynnar någon. Och att en förbättringsprocess bör ta sin början i en bildning av vad retorik är, kan vara och bör vara.

Bland det första jag fick lära mig om retorik var att; retorik är det persuasiva verktyg som kan vara på annat sätt. Men vad bör den vara? I denna kontext bör retorik, förmedlat av dess akademiska elit, speglas utifrån en långsiktig vision om vad retoriken skall ha för roll och status i framtidens samhälle. Kanske bör den akademiska retorikeliten inte enbart se sin egen näsa innan den betraktar omvärlden genom sina arbetsrumsfönster, utan också öppna dessa fönster. För att sedan, om inte själv ta klivet ut till denna omvärld, så åtminstone låta några pappersark spridas med vinden. Likväl som samhället och dess beståndsdelar bör bli en större del av retorik, bör retorik bli en större del av samhället och dess aktörer. Det sista retorikämnet behöver är ett gäng ”formula 1-wannabes”, som sitter bakom forskningsbilens ratt och kör (?) på tomgång!

Den retoriska förmågan – det retoriska tänkandet
Det bör inte glömmas bort att retorik i grund och botten är en kodifierad praxis. Ger inte lärare och forskare uttryck för gjorda landvinningar inom retorikens domäner på allmänna, lättillgängliga platser, såsom RetorikMagasinet, riskerar alltfler lärare och forskare fastna i samma fälla som många studenter. Den som gör gällande att den retoriska förmågan, det retoriska tänkandet, begränsas till akademiska forum, av akademisk betydelse. Betraktar man retorik som ett verktyg för personlig utveckling i termer av medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande för språkets makt och ordens vanmakt, vore en sådan begränsning en rejäl tillbakagång.

Så, har medlemmar av ”den akademiska retorikeliten” en skyldighet att dela med sig av sin kunskap? Mitt svar är JA! Det må vara en skyldighet av moralisk karaktär, där inte minst retorikens värdefulla kunskapsbud bör spridas, men motsätter sig någon ur den akademiska retorikeliten värdet av att publicera sig i RetorikMagasinet, devalverar denna på samma gång värdet av sin ackumulerade kunskapsbank!

Dan W Boter
Författaren är student vid Uppsala universitet och är redaktör och programledare för det egna radioprogrammet Dialogoss, i Uppsala studentradio 98,9, www.studentradion.com
Läs mer av Dan W Boter på www.danwboter.blogspot.com

Fotnot: Så gjordes undersökningen: Studien omfattar RetorikMagasinet nummer 1-27. Beroende på RM-nummer varierar antalet artiklar mellan fem och sju stycken. Endast artikelförfattare som tydligt angivits som undervisande lärare och/eller forskare, knutna till ett specifikt lärosäte har räknats med (ex 1: ”Peter Cassirer är docent vid Göteborgs Universitet”, ex 2: ”Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor vid Inst. för svenska språket, Göteborgs universitet, där hon bl.a. undervisar och forskar i retorik”). Således inte det flertalet artikelförfattare som beskrivits i stil med ”läst/studerat (retorik) vid Göteborgs universitet…”, eller dylikt.

Om Popkonst

2005-12-12T16:08:00.000+01:00

Även om Popkonsten kan sägas vara ett amerikanskt fenomen, så har den sin uppkomst i England under 1950-talet. Denna konstinriktning har starka band till den abstrakta expressionismen, och är i första hand förknippad med de fem konstnärerna; Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Claes Oldenburg, Tom Wesselmann och James Rosenquist, baserade i New York, på den amerikanska östkusten[1].

En tolkning av det Lawrence Alloway skriver i Lucy R. Lippards bok Pop art, kan hjälpa till att identifiera skillnader mellan den brittiska och amerikanska popkonsten. De brittiska popkonstnärerna verkar mer medvetna om deras sociala rastlöshet, medan de amerikanska motsvarigheterna är mer tillbakalutade, lättsamma och hyllande[2]. Där hyllandet många gånger tar sig kommersiella uttryck i symbios av hem, hushåll och köksattribut[3].

Roy Lichtenstein och dennes Kitchen range (1961) är ett känt typexempel. Det som räknas som det första popkonst-verket är annars Richard Hamiltons Just what is it that makes today´s home so different, so appealing? (1956). Ett annat tydligt exempel på den kommersialism som de amerikanska popkonstnärerna lät sig influeras utav, ses i Tom Wesselmanns Still-life No. 34 (1963).

Roy Lichenstein är också vida känd för sina variationer av olika seriestrippar, som i mångt och mycket särskiljer den amerikanska och brittiska popkonsten åt. Lichensteins Hopeless (1963) och Whaam! (1963), är två av hans mest kända verk på serietemat.

Den brittiska popkonsten kan också sägas vara mer fragmentiserad, i förhållande till den amerikanska som betecknas som ”enklare”[4]. Den amerikanska popkonsten har vidare kallats ”opolitisk”, men detta bör ifrågasättas, då det är svårt att definiera vad som är politiskt respektive opolitiskt. Amerikanen Andy Warhols Electric chair II (1971), är ett motsägande exempel i politikdiskussionen. Detta då den elektriska stolen kan tänkas refera till den ständiga debatt som rasar kring dödsstraffet vara, eller icke vara.

Den amerikanska popkonsten tillför i och med konstnärer som Burton Tremaines, Philip Johnson och Harry Abrams, någonting extra till popkonsten. Lippard beskriver deras bidrag som ”den saknade länken mellan Assemblage och hard-edge abstraction”[5]. Den från Kalifornien inspirerade popkonsten är tydligt kopplad till Hollywood och dess livsstilskultur. Inte heller lika mycket upprepningar och återvinnande av redan existerande bilder i massupplaga, såsom Andy Warhols Green Coca-Cola Bottles (1962). Billy Al Bengstons Skinny´s 21 (1961), är ett exempel på popkonst från den amerikanska västkusten. Där den Harley Davidson-influerade motorcykelkultur börjat växa till sig.

Inom popkonsten experimenteras det flitigt med tredimensionella respektive det mer plana konsten, som traditionellt sett hängs på väggen. Själva kontexten där konstverket ”utspelar sig” har en större, mer levande betydelse. Edward Lucie-Smith skriver i sin bok Movements in art since 1945 om den engelske konstnären Stuart Brisley och dennes And For Today – Nothing (1972), där Brisley spenderat ett flertal timmar i ett badkar, i princip helt orörlig[6].

[1] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 69.
[2] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 28.
[3] Hayden Hedlin, Malin: Föreläsning, 051019.
[4] Hayden Hedlin, Malin: Föreläsning, 051019.
[5] Lippard, Lucy R.: Pop Art, sid. 79.
[6] Lucie-Smith, Edward: Movements in art since 1945, sid. 132-133.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Käll- och litteraturförteckning:

Hedlin Hayden, Malin: Föreläsningar (051019). Uppsala: Uppsala universitet, konstvetenskapliga institutionen.
Lucie-Smith, Edward: Movements in art since 1945, new edition (2001). London: Thames and Hudson.
Lippard, Lucy R.: Pop Art (1966). London: Thames and Hudson.

"Att vara retoriker är att ta makten över språket."

2005-12-07T14:29:00.000+01:00

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt elva program (onsdagar kl.13-14). Denna vecka inledes en miniserie i två delar om den ädla konsten retorik. Retorikfilosofen José Luis Ramirez ger där och då olika perspektiv på retorik. Samtalet ägde rum i oktober på diverse olika platser i Stockholm, däribland Moderna Museet och Stockholm Centralstation.

I den inledande delen strävade Dialogoss efter att öka medvetenheten om vad retorik är, genom att ställa den i relation till bland annat filosofi och logik. Ramirez gav också perspektiv och förklarade skillnaden mellan "det att vara en bra retoriker" och "det att vara en god retoriker".

Några citat av José Luis Ramirez från det första programmet:

"Retoriken är ingenting annat än själva språket."

"Ordet retorik har använts i nedsättande mening."

"Det är retoriken som är den grundläggande kunskapen om hur vi låter våra tankar och känslor komma till uttryck."

"Skillnaden mellan teori och praktik är ointressant."

"Saknas retoriken, saknas människan."

"Att vara retoriker är att ta makten över språket."

Del två sänds onsdagen 14/12 och är en påbyggnad av den första delen och strävar efter att skapa en progression - från medvetenhet till förståelse!

Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

"Dont take any partners!"

2005-12-01T13:41:00.000+01:00

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt tio program (onsdagar kl.13-14). I förra veckan (23/11) fördes ett samtal mellan undertecknad och Södertörn-studenten Thomas Palmkvist. Ett samtal som kom att ta sin utgångspunkt från det faktum att Thomas inte är en student som alla andra. Han började nämligen sina högskolestudier på äldre dagar.

Thomas, 39 år, började för några år sedan studera på Södertörns högskola. Detta efter att ha arbetat på industri och som säljare, sedan 20 års-åldern. Hur påverkar detta hans förhållningssätt till sina studier och det att vara student? Vilka positiva och negativa aspekter finns det på att studera på äldre dagar? Hur kan man använda sig av sin ackumulerade erfarenhetsbank i sin studentvardag?

I gårdagens program (30/11) gästades Dialogoss av den ryskamerikanska affärsmannen och före detta Uppsalastudenten, Tate Ulsaker. Samtalet kom att handla om "affärsfilosofi", snarare än Ulsakers egna företag Direct Info. Följande går att läsa om företaget på www.directinfo.net :

"Direct INFO is an eight-year-old Moscow-based company that develops and sells custom statistical market research products and services pertaining to Russia and the CIS.

Direct INFO is located on the fifth floor of the Central Telegraph office building a few hundred meters from the Kremlin and the Duma. The building's landmark status, central location and proximity to transportation make it an ideal operating venue.

Direct INFO sells market and corporate reports based upon qualitative and quantitative indicators specific to products, segments, industries, regions, companies and holdings in the Russian and CIS markets."

Ulsaker gav bland annat sin syn på "the relationship between failure and sucess in business" samt att han gav några exklusiva råd till lyssnarna som går i affärsidé-tankar. Ulsaker framhöll bland annat "Dont take any partners", med andemeningen att jaga den egna visionen, utan att någon annan profiterar på den.

Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

"Tro på sin idé och våga testa dess framgång - att misslyckas är inte hela världen!"

2005-11-17T11:19:00.000+01:00

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt åtta program (onsdagar kl.13-14). I förra veckan (9/11) avslutades en programserie i tre delar om och med socialantropolog Brian Palmer (läs mer under "Brian Palmer - det sociala pathoset personifierat" nedan).

I gårdagens program (onsdagen 16/11) hade Dialogoss åter en live-gäst, livslevande i studion under direktsändningen, nämligen Sara Arons, VD för Drivhuset i Uppsala. Följande går att läsa på Drivhusets hemsida, www.drivhuset.se :

"Drivhuset vill skapa fler entreprenörer genom att få till stånd en kultur- och attitydförändring bland alla studenter. Drivhuset vill inspirera till kreativt tänkande och till att få studenter att tro på sina idéer genom bland annat föreläsningar, utbildning och kampanjer. Genom bland annat praktisk vägledning, utbildning och kontakter inom Drivhusets nätverk hjälper vi Dig att gå vidare i processen från idéförverkligande till företagsamhet. Alla aktiviteter i Drivhusets regi är kostnadsfria för alla studenter.

Drivhuset är en del av innovationssystemet i Uppsala. Med det menas att Drivhuset är en aktör som tillsammans med andra entreprenörsaktörer arbetar för att främja entreprenörskapet i Uppsalaregionen. Exempel på andra aktörer i Uppsala är Ung Företagsamhet, Nyföretagarcentrum, ALMI, CEF och Svenskt Näringsliv. I Uppsala finns också ett nära samarbete med huvudfinansiärererna Uppsala Universitet, Uppsala Kommun och Regionförbundet Uppsala län.

Inom universitetsvärlden finns också flera organisationer som Drivhuset i Uppsala samarbetar med. Bland dessa kan nämnas Venture Cup, Studenter & Arbetsmarknad, Centrala studievägledningen och SLU:s arbetslivscenter. Dessa har på olika sätt kontakt med studenter som är på väg ut i arbetslivet.

En annan viktig del av Drivhusets verksamhet är näringslivet. Många företag har valt att stötta Drivhuset ekonomiskt eller bistår med tid och kompetens (som till exempel revisionsbyråer, advokatfirmor eller patentbyråer). På så sätt kan vi erbjuda hjälp inom till exempel ekonomi och juridik som i vanliga fall hade kostat mycket pengar för studenten."

Samtalet med Sara Arons kom att handla om Drivhusets verksamhetsidé, det att gå från idé till affärsidé till att starta och driva ett eget företag. Studenters, ofta negativa, attityder till eget företagande är någonting Drivhuset arbetar hårt med att förändra, menade Arons. Många gånger brister studenter i medvetenhet och förståelse till vad det innebär och hur man går till väga, för att starta och driva ett eget företag. Till syvende och sist handlar det om att tro på sin idé och våga testa dess framgång - att misslyckas är inte hela världen!

Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Öppet brev till Storvreta IBK:s klubbledning

2005-11-15T12:34:00.000+01:00

Jag var och såg Storvreta IBK:s innebandyherrar för första gången härom kvällen, i hemmamötet med Järfälla IBK. Detta så omhuldade och uppskrivna Storvreta, som hör till säsongens SM-guldfavoriter, spelade stundtals högklassig innebandy. Men något guld blir det inte denna säsong, ty klubbledningen har förbisett värdet av ”den sjunde spelaren”, i formandet av ett lag i världsklass, nämligen matcharrangemanget.

Det går inte att studera Storvretas trupp anno 2005/2006, utan att förundras av hur klubbledningen lyckats knyta till sig världsnamn som Mika Kohonen och Johan Andersson. Tvivelsutan ett av historiens absolut bästa innebandylag, på papperet. Men för att vinna SM-guld krävs mer än så. För att etablera klubben som en av dem som leder sportens utveckling till mer sofistikerade höjder, krävs betydligt mer än så. Inte minst ett matcharrangemang värdigt den imponerande omfångsrika publiken.

Jag är den förste att hålla med om att det låter motsägelsefullt att kritisera en klubb för dess matcharrangemang, när den en helt vanlig torsdag förmår att locka cirka 1500 åskådare, mot ett högst mediokert motstånd. Men med den långsiktiga baktanke om innebandysportens utveckling, bör Storvretas klubbledning förhålla sig begrepp som ledarskap, lagarbete och listighet. Jag betvivlar på intet sätt de framstående aktörerna inom och runt Storvretas klubbledning, när det kommer till deras goda och ovillkorliga kärlekskänslor för klubbens verksamhet. Det kan mycket väl vara så att ledningsgardet bär på fundamentala element som intresse och vilja, men där skiljelinjen istället går mellan dessa och en annan primär kraft - handlingskraften!

I entreprenörernas värld är huvudkomponenterna två. Det handlar om att den framgångsrika entreprenören dels har det som kallas ”entreprenörsanda”, vilket enkelt och kort kan sägas vara dennas idéer. Dels bör denna också ha lämplig (ut)bildning, relevant för de aktuella verksamhetsaktiviteterna. Talar man, utifrån detta, om ett matcharrangemang blir det adekvat att ställa frågan som rör vilka kompetensområden som bör täckas in, för att på bästa sätt realisera idéerna? Hur man än väljer att formera de styrande trupperna bör man ha klart för sig att kompetenserna bör vara ändamålsenliga och komplementära, i den meningen att var och en bidrar med sitt med avsikt att förena idéarbetet i gemensam riktning. En god hjälp i effektiviseringen av ett sådant arbete kan vara att förhålla sig till talesättet ”rätt person, på fel position”.

I utvecklandet av Storvretas matcharrangemang blir det således viktigt att skapa en bättre dialog mellan olika intressegrupper, såsom supporterklack, övrig publik, spelare, matchfunktionärer och media, om och kring frågor som rör val av exempelvis musik och pausaktiviteter. I matchen mot Järfälla var det beklämmande att uppleva hur supportklackens engagemang dränktes i musik, som den övriga publiken inte förmådde att klappa takten till. Publiken bör man vara rädd om, inte främst av ekonomisk girighet, utan för att den positiva stämningsspiral samtliga intressegrupper gemensamt bidrar till, rent sportsligt kan upplevas som ”den sjunde spelaren”. Vilken i slutändan kan avgöra valören på SM-medaljen i vår!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Brian Palmer - det sociala pathoset personifierat

2005-11-04T12:44:00.000+01:00

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt sex program (onsdagar kl.13-14). I förra veckan (26/10) inleddes en programserie i tre delar om och med socialantropolog Brian Palmer.

Undertecknad åkte en regnig och ruskig oktobertisdag till Stockholm för ett personligt möte med en av dem som ger ansikte åt människans sociala pathos - Brian Palmer. Tillsammans med var sin kopp te satt vi hemma i Brians kök i Kungsklippan och samtalade under hela eftermiddagen. Samtalet kom att kretsa kring Brian som person och dennes syn på människans roll och ansvarstagande i samhällssystemet.

I seriens första program berättade Brian om sin uppväxtbakgrund; från en familj i den övre medelklassen i Brooklyn, New York, via världens rikaste universitet Harvard University (där han 2002 blev utsedd till universitets bästa lärare av dess studenter), till mötet med Olof Palme under 1980-talet, som ledde till att han nu lever och bor i Stockholm, Sverige.

I del två, som sändes onsdagen 2/11, förklarade Brian vad han sysslat med den senaste tiden, där bland annat ett utvecklingsarbete i samarbete med Svenska Kyrkan stått på agendan, och vad han avser att arbeta med i den närmaste framtiden. Redan till vårterminen 2006 skall Brian ge kurser grundade i socialantropologi, vid Uppsala universitet. Även höstterminen 2006 skall han hålla i liknande kursverksamhet, vid samma lärosäte.

Förhållandevis snabbt gled dock Brian in på sina hjärtefrågor och började "tänka högt" om och kring begrepp som rikedom, frihet och klassklyftor, med pensionssystemet som exempel. För att konkretisera Brians utsvävningar bad jag sedermera Brian berätta om sitt egna, personliga engagemang och ansvarstagande, med tillägg av dennes syn på olika typer av engagemang och dess varierande värde. Programmets sista klipp avsåg att belysa huruvida varför människor, som vi, överhuvudtaget skall tänka på andra människor och andra samhällen.

I den tredje, och avslutande, delen (som avses att sändas onsdagen 9/11) skall Dialogoss sträva efter att nå pudelns kärna i diskussionen om individmänskligt ansvarstagande och utvecklande. Detta i form av att baka in begrepp som personligt bemötande, ödmjukhet och förståelse i samtalets bittersöta kaka. Brian kommer också att berätta om en ny bok som kommer ut i januari 2006, till vilken Palmer agerat redaktör.

Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Dialogoss - program tre och fyra

2005-10-20T13:49:00.000+02:00

Radioprogrammet Dialogoss (frekvens i Uppsala: 98,9. Via internet: www.studentradion.com) har nu sänt fyra program (onsdagar kl.13-14). I förra veckan (12/10) handlade det om nätverket Språkförsvaret och dess verksamhet. Följande går att läsa på deras hemsida: http://www.sprakforsvaret.se/

”Störs du av att engelskan tycks breda ut sig i Sverige i tid och otid? Anser du det vara en rättighet att i Sverige få t.ex. bruksanvisningar och resevillkor på svenska? Irriteras du av att det visas så många långfilmer på engelska och så få på svenska och andra språk – irriteras du av att så många reklaminslag i tv och i andra massmedia i Sverige är på engelska? Ifrågasätter du kravet att skriva akademiska avhandlingar direkt på engelska vid så många utbildningar vid svenska universitet? Misstänker du att svenskspråkiga förlorar på att svenska företag går över till engelska som koncernspråk, eller ifrågasätter du att föredrag och seminarier hålls på engelska, trots att alla förstår svenska? Menar du att kunskap går förlorad när engelska införs som första undervisningspråk vid svenska skolor? Tycker du att det är ett fattigdomsbevis att svenska idrottsklubbar skaffar sig namn i stil med "Hawks" i stället för "Hökar", eller att svenska tv-program ges titlar som ”Cold case Sverige”?
/…/
Vi inser naturligtvis engelskans gångbarhet som internationellt andraspråk, men engelskans nuvarande ställning som världspråk hotar på sikt andra språks fortlevnad, däribland svenskans. Detta är ingen ödesbestämd utveckling. Det är människor av kött och blod, som mer eller mindre aningslöst verkar för denna utveckling. Det betyder också att denna utveckling kan motarbetas och bekämpas - av andra människor av kött och blod. Vi anser att mångspråkighet har ett värde i sig och att svenskan i Sverige numera aktivt måste försvaras på ett helt annat sätt än tidigare, i och med den så kallade. globaliseringen och EU-medlemskapet.”

Gäster i programmet var Olle Käll och José Luis Ramirez, båda involverade i nätverket Språkförsvaret. Käll och Ramirez berättade om nätverkets konkreta arbete, där artikelförfattande och bevakning av utredningen ”mål i mun” ingår. Talesmännen menade mot slutet av samtalet att om inte svenska språkets särart, egenvärde och ställning bevaras och viss mån stärks i förhållande till andra språk i Sverige, så kan en mänsklig splittring komma att uppstå, vilket i sin tur kan hota demokratin.

I gårdagens program (19/10) gästade mångsysslaren Björn Fant Dialogoss. Samtalet kom att kretsa kring ”vikten av att nätverka (under sin studietid)”. Följande går att läsa på Björns hemsida: http://www.bjornfant.se/

”Nätverka, men välj dina kontakter i lugn och ro
Det har blivit väldigt trendigt att nätverka, speciellt i entreprenörskretsar. ”Nätverket är ditt viktigaste kort” heter det. Men man ska inte överdriva dess betydelse, speciellt som vissa verkar fokusera mer på att träffa så mycket folk som möjligt att de glömmer bort att vårda och upprätthålla sina kontakter. Eller så finns det de som försöker och bara springer på luncher och möten hela tiden och inte hinner göra något av alla idéer som sprudlar fram under mötena. Jag skulle påstå att jag ligger någonstans i mitten. Jag har mitt egna nätverk Symbios som i dagsläget är åtta personer. Det har fungerat bra en tid och vi ska nu fokusera på att ta in ytterligare några medlemmar. Men vi gör det i lugn takt.

Utöver Symbios har jag kontakt med en del personer som jag naturligt tycker om att umgås med och som kan inspirera mig när jag behöver det. Sen har vi de lite med flytande onlinenätverken. De har sprungit i blom de senaste åren och jag ska försöka kommentera några av dem.

Interesting.org – är en organisation som sysslar med idékläckning. Bröderna Hären lägger ut idéer åt folk i nätverket. Men det senaste året har det inte kommit in några kampanjer utan bröderna föreläser om Kreativitet över hela världen istället och tjänar pengar på sina två (väldigt inspirerande) böcker; idéboken och idéboken2.

Förbättingsforum - engagerar personer inom tillverkningsindustrin att byta erfarenheter och idéer för konstant förbättring. Mycket mer om dem vet jag inte.

Nya kontakter - är en sida där man kan leta efter konsulter, leverantörer och affärspartners att starta firma med. Mestadels är tjänsterna inom it, design och ekonomi men tyvärr är utbudet ganska tunt just nu då de inte har så många aktiva medlemmar.

Shortcut.nu - Här var jag medlem ett år och det är ett väldigt aktivt nätverk. De har en medlemstidning som det skrivs om matnyttiga trender i entreprenörvärlden. Detta kompletteras med ett forum på nätet. Medlemskapet kostar pengar. Det som fick mig att lämna shortcut var att det är ett nätverk för och med überentreprenörer. Alla pratar om inspiration och kreativitet och det är det som är problemet. Alla är för likadana. Jag kunde inte hitta en vanlig programmerare där om jag behövde det. Alla var visionärer.

Jag har lite svårt för de där onlineentreprenörerna. Mina kontakter som har gett mig uppdrag och inspiration har jag träffat genom andra jobb, vänner och i skolan. Där är det lättare att hitta ett gemensamt mål och sedan bilda en vision kring det. För mycket kreativitet är som för mycket choklad. Tillslut kräks man. ”

Under programmet menade Björn, tillvardags bland annat student vid Södertörns högskola sedan tre år tillbaka, på att skillnaderna mellan ”att nätverka” och ”att umgås med vänner” kan te sig rätt små, men att det finns några klara särdrag. Människorna i sitt nätverk behöver man inte vara döbra polare med, där man gärna kan ha väldigt olika personligheter, utifrån exempelvis kompetensområden och politiska ställningstaganden och dylikt. Många av Björns nätverkskontakter har han stiftat bekantskap med under sin studietid, på kurser och övriga studieengagemang. På tal om nätverkandets baksidor menade Björn att man bör sträva efter kvalitet istället för kvantitet, det vill säga att man bör välja sina nätverkskontakter med omsorg. För att på så vis undvika ett kreativt vakuum, där möten och idéer inte leder till praktiskt handlande.

Programidén:
Dialogoss skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Utvecklingens kamp – kampens utveckling!

2005-10-18T12:55:00.000+02:00

Hej, M!

Tack, det mesta är bra med mig. Synd bara att det är så förbenat kallt.
Tvivelsutan är det en stor ära för mig att delge dig mina funderingar om och kring retorikverksamheten vid Södertörns högskola (SH). Jag försöker arbeta aktivt med reflektion och feedbactio, men icke tu tal om att man blir behjälpt av att ha ett konkret syfte för ögonen, såsom i detta fall. Inledningsvis vill jag också rekommendera dig att dels ta del av Högskoleverkets senaste kritik av retorikämnet vid SH (www.hsv.se) och dels kontakta José Luis Ramirez, för ytterligare perspektiv på den aktuella verksamheten och om av vilka den bedrivs. Förklara dig och ditt ärende, så kommer han gladeligen att lätta sitt hjärta. Sedan tycker jag också att en bra ingång för kritisk granskning kan vara att studera gamla styrelseprotokoll från institutions- samt ämnes-/programstyrelsemöten (kontakta prefekt respektive institutionssekreterarna, för dessa dokument), i akt och mening att studera hur uppföljning/genomförande av fattade beslut efterlevs. Kontakta också insatta personer vid Studentkåren samt övriga studentrepresentanter i aktuella styrelser.

Nåväl, var och hur skall jag börja min personliga reflektion? Med en kiasm, förstås. Utvecklingens kamp – kampens utveckling!
Jag flyttade ned till Stockholm och SH för att studera retorik, denna av många missförstådda och därmed underskattade konst. Jag hade till en början svårt att ordna med boende och sökte därför dispens, för att slippa närvara vid upprop/registreringstillfället. Efter flera dagars väntan på något sorts svar, ringde jag till institutionen för svenska, retorik och journalistik, för att muntligen förvissa mig om att min formella dispensansökan behandlats och att jag därmed skulle kunna erhålla ett positivt eller negativt beslutsbesked. För en norrlänning, som är i färd med att flytta cirka 100 mil, är det ingen oviktig detalj att saker och ting faller på plats redan från start. En bra start kan komma att betyda allt i den nya miljön, inte minst studiesocialt. Nu var jag, redan då, förhållandevis vältalig i både tal och skrift och högskolevan, varför jag lyckades utröna frågetecknen som förelåg just i detta inledningsskede. Men, om nu jag kände mig så oproffsigt och nonchalant behandlad, hur skall då alla de nybörjare från studieovana miljöer, som SH särskilt vänder sig till, känna sig? Och vad skall de tänka?

Att påstå att kaos rådde vid institutionen för svenska, retorik och journalistik när jag började studera där hösten 2004 är nog en stor överdrift. Men för oss studenter rådde mindre förvirring. Varför fick vi inte scheman i god tid före kursstart, som är god högskolesed? När vi väl får scheman, varför är inte angivna datum, tider och lokaler överensstämmande med verkligheten? Varför stämmer inte kurslitteraturen och varför finns inte kursböckerna att köpa i ”Boklådan”, som avtalat? Varför fattas beslut om sena ändringar om och kring kurslitteratur egenmäktigt av läraren, istället för i samråd med vilka det berör mest – studenterna?

Så här långt kan det tyckas att jag är allt för allmänt hållen i mina funderingar kring retorikämnet vid SH. Men faktum är att jag ser ett flertal poänger i att fundera om och kring de stora och övergripande spörsmålen i första hand, ty det är dessa som framkallar och formar de till synes små och flyende problemen den alldaglige studenten upplever som störande. Att inte enbart se till retorikämnet allena, utan också betrakta det som en del av helheten institutionen för svenska, retorik och journalistik, som i sin tur är en del av helheten Södertörns högskola, som i sin tur är ett av många högre lärosäten i Sverige, där man rimligtvis bör finna många gemensamma beröringspunkter.

På grund av (tack vare) att den inledande förvirringen kändes alltmer irriterande, tog jag tidigt ett beslut om att försöka göra saker och ting bättre för oss studenter. Jag blev studentrepresentant. Någonting som bland annat innefattade att vara ledamot i såväl institutionsstyrelsen (svenska, retorik och journalistik), som ämnes-/programstyrelsen (svenska och retorik). Redan vid institutionsstyrelsens första möte för hösten 2004 började jag komma underfund med vad som fattades (och alltjämt fattas) i institutionens verksamhet. Konkreta och väl förankrade ambitioner, visioner och mål. När jag, studentrepresentanten, väckte idén om att ett måldokument borde upprättas (ja, åtminstone diskuteras) möttes jag av förvånade blickar och oförstående kommentarer. ”Här ägnar vi oss inte åt sådant, vi ska besluta om budget”, var en kommentar. Samma person som vid det påföljande mötet hade kommit på en briljant idé: ”Har ni tänkt på att det är viktigt med visioner och tydliga mål, vi bör författa ett måldokument!”…

Gemensamma ambitioner, visioner och mål är i mitt tycke av fundamental art för att den bedrivna verksamheten och dess aktörer ständigt skall kunna utvecklas. Utan ambitioner, visioner och mål blir det lätt ett kortsiktigt förvaltande, där aktörerna famlar i ett mörker, som leder till att dessa tappar varandra och den gemensamma riktningen. Men att göra natt till dag, är ingen människa förmögen till. Det ekonomiska mörker institutionen för svenska, retorik och journalistik lever i är svårt att ändra på för enskilda individer vid institutionen. Vad som krävs i detta läge är kompetenta ledare och ett genomtänkt ledarskap. Har SH i allmänhet det? Har den nämnda institutionen i synnerhet det?

I ett kompetent ledarskap är intresse och vilja viktiga hörnstenar. Vad är det som driver människorna på ledande befattningar på institutionen? Är det kärleken till SH? Är det kärleken till sitt ämne? Är det kärleken till sig själv, den egna forskningen, plånboken eller fritiden? Kärleken till studenterna och dess bästa, finns den? Jo, den finns nog, men hur ser den ut och hur prioriteras den?

Även om idéer och kompetens räcker långt, så är det i de retorikfilosofiska oceanerna man finner det som har varit av avgörande betydelse i fallet ledarskapet av institutionen för svenska retorik och journalistik. Det jag åsyftar är förnuftet. Redan före Aristoteles tid (ca 400 f. Kr) skiljde sig människorna från djuren just i detta avseende. Det var dock Aristoteles som tog bladet från munnen och sade: ”Det som skiljer människa från djur är förnuftet. Människan är det förnuftiga djuret”. Detta uttryckte Aristoteles förmodligen långt före teorier om intresse, vilja och kompetens, men vad är då förnuftet och vad skall man ha det till? En människas förnuft kan enkelt uttryckt sägas vara dennas omdömesförmåga. I praktisk mening kan förnuftet definieras som den avgörande psykiska faktorn vilken bestämmer viljan. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) konstaterade att ingenting utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Om då viljan är central i resonemanget om förnuftet och dess praktiska tillämpning, blir det också adekvat att fundera kring viljans frihet. Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. En människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet.

Om jag härvidlag kopplar det praktiska förnuftet till intresse och kompetens, så leder det till framställandet av ett antal retorikfilosofiska frågeställningar. Det jag försöker att göra här är inte att sammanfoga länkar till en slitstark kedja, utan jag försöker i själva verket att lägga ett tiotusenbitarspussel. Ty, vad kom först, hönan eller ägget? Är det förnuftet som skapar idéerna och bildningen, eller är det tvärtom? Är det den (o)fria viljan som formar handlingskraften och det fruktbara ledarskapet, eller är det tvärtom?

Vidare är Kants kategoriska imperativ (”Handla så att maximen för din vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för allmän lag”) intressant att ställa emot de ansvariga inom institutionen och dess handlande. Utgår jag här ifrån att deras faktiska och praktiska gärningar är de samma som deras viljeintentioner, är det lätt att förkasta personerna som moraliskt tvivelaktiga förebilder när det kommer till bedrivandet av motsvarande verksamhet.

När jag nu sitter och reflekterar över min två terminer som student och representant för andra studenter, vid SH och institutionen för svenska, retorik och journalistik, är det paradoxen som gör sig påmind. Paradoxen som gör gällande att jag som studentrepresentant ständigt behövde hävda, kräva och önska min rätt och vilja att medverka i och bli upplyst om beslutandeprocesser. Mycket lite information kom automatiskt och när den kom var den pliktskyldigt utfärdad. Att människor som valt att bli undervisande lärare, tycks hysa förakt mot nästa generation ”lärare” (läs; kunskapsförmedlare), är för mig en gåtfull paradox. Särskilt som dessa själva varit studenter en gång.

Mot slutet av höstterminen 2004 skulle två nya adjunkttjänster tillsättas vid institutionen. I förbigående fick jag veta om detta och frågade på eget initiativ prefekt Kajsa Sköldvall om jag finge medverka i rekryteringsgruppen. Det visade sig gå bra. Jag tog uppdraget på stort allvar och tillförde viktiga studentperspektiv före, under och efter hela rekryteringsprocessen. Idag har institutionen en av studenterna mycket omtyckt lärare, i Cecilia Törnqvist, som är att betrakta som en påläggskalv.

Det kanske är mycket värre ställt på andra håll. Visst, jag som studentrepresentant, blev aldrig fysiskt eller psykiskt mobbad under dessa två terminer, men jag blev sällan behandlad som en jämlike, som hade något unikt och viktigt att tillföra. Ständigt tvingades jag hävda mig och mina medstudenter. När det i mars 2005 var dags för ämneskonferens i retorik i Uppsala, föreslog jag på ett styrelsemöte att det kunde vara värdefullt med studentperspektiv under konferensen och att det i sin tur kunde komma ämnesverksamheten till gagn, väl tillbaka i vardagen på SH. Tvekan var påtaglig bland de församlade ledamöterna, men efter att jag försäkrat mötets ordförande om att jag skulle ordna finansieringen på egen hand, så gav han mig motvilligt sin välsignelse. Funderingarna är av principiell natur: är jag naiv som tror att lärare kan och vill veta vad studenter tycker? Är jag naiv som tror att lärare kan lära sig lika mycket på att lyssna på studenter, som studenter kan lära sig av att lyssna på lärare? Varför får inte studentperspektiv kosta tid och pengar?

Ty, visst är väl huvudtanken med upprättandet av alla lärosäten, från grundskola till högskola/universitet, att eleverna/studenterna och dess intressen och läranden skall stå i huvudfokus? Med hjälp av studenternas läsglasögon är det en självklarhet att så bör vara fallet, i teorin i allmänhet och i praktiken i synnerhet. Men när lärare och inte minst ledargestalter vid SH läser och ställer sig samma fråga, är det hycklerivarning. I teorin svarar de med stor sannolikhet ”ja, självklart är studenterna viktigast för oss”. Men hur (väl) omsätter lärare och ledare inom SH detta teoretiska prat i praktiskt handlande? Jo, bland annat genom att understå sig själva och alla studenter lagstadgad kompetensutveckling. Det främsta, och mest allvarliga, konkreta exemplet på detta är det undermåliga praktiserandet av kursutvärderingar, både ifråga om kvantitet och kvalitet (som man frågar får man svar…). Huruvida detta är en medveten strategi skall undertecknad låta vara osagt, men så mycket kan vi väl vara överens om att det är en kontraproduktiv strategi? Att likt strutsen stoppa huvudet i sanden, kan knappast vara det bästa sättet att höja kvaliteten på verksamheten, så att man blir uppgraderad från högskola till universitet? Detta konkreta exempel är ett resultat av den mer abstrakta problematiken som gjort att SH i själva verket har ett betydligt bättre rykte, än vad den förtjänar.

Problematiken bottnar sig i den sunda men samtidigt ack så fåfänga föreställningen om att SH skulle bli universitet 2003. Missförstå mig rätt, det är våra drömmar som gör livet värt att leva, men även om man som ledning för ett högre läroverk har sina tankar uppe i det blå, så bör man ständigt verka i nuet. Vad arbetar jag med? Var arbetar jag? Vem arbetar jag för? Hur arbetar jag? Varför går jag till arbetet idag?

Alla ni verksamma vid Södertörns högskola, blicka nu, liksom undertecknad, framåt och försök verka för ett formande av den bästa av utbildningsvärldar. Det finns få studenter som vill negligera hörnstenar som forskning och olika utvecklings- och samarbetsprojekt med näringsliv och organisationer, i byggandet av ett spirituellt och framgångsrikt universitet, men i grund och botten bör en attraktiv grundutbildning i ständig utveckling cementeras. Börja i nuet, se er omkring, tala bra med studenterna, titta dem i ögonen bättre, lyssna medkännande till dem bäst! På så vis skapar ni en medveten och förstående dialogkultur, där ett kritiskt men samtidigt konstruktivt samtal kan frodas. Det att tala är silver, det att visa handlingskraft är guld – lär av dem ni lär!

Om inte ledande personer på alla möjliga nivåer inom SH börjar lyssna och ta hänsyn till studenternas intressen i större utsträckning än vad som är fallet idag, kommer det att gå utför med hela verksamheten. Trovärdighet och kvalitet går hand i hand och förutsätter ett respektfullt handhavande av de som legitimerar verksamhetens existens. En bättre dialog mellan ledare och student kan förebygga begynnande förakt och sjunkande söktryck.

Att nonchalansen gentemot studenterna och dess möjligheter till inflytande genomsyrar hela SH fick jag klart för mig den gångna sommaren. Detta när jag skulle erhålla monetär ersättning för det arbete jag utfört å SH:s vägnar. SH:s ledning valde nämligen att inte betala arvode för mitt arbete med ”verksamhetsplan/måldokumentet” i institutionsstyrelsen, samt arbetstimmarna i ”rekryteringsgruppen”. Ärligt talat är jag inte särdeles överraskad över att SH:s ledning inte valde att ekonomisk premiera allt det jag (och andra studenter) gjort (och framgent kommer att göra) för SH i allmänhet och institutionen för svenska, retorik och journalistik i synnerhet. Personligen har jag förståelse för att ledningen måste hålla sig till det principiella "ramverk" som den upprättat, men där jag ställer mig frågande till detta "ramverk". Ty, hur skall jag tolka ledningens val att inte ekonomiskt ersätta mig för att jag hjälper den med att välja ut de mest lämpliga lärarna för anställning och en institutions långsiktiga arbete med så fundamentala ting som ambitioner, visioner och mål (verksamhetsplan), än att den, om inte tycker det är oviktigt, såväl att jag i egenskap av student är oviktig på det vis att jag inte kan tillföra adekvata perspektiv? Personligen kan jag tycka att de arbetsinsatser jag stått för, utöver de officiella ämnes-/program- och institutionsstyrelsemötena, har varit betydligt mer givande inte bara för min egen del, utan också för SH som helhet. Det jag tyckt mig ha saknat på institutionell nivå, har jag försökt att tillföra. Det jag har försökt att tillföra är ett mer långsiktigt tänkande, planerande och handlande.

För min del handlade detta ärende lika lite om pengar som om prestige. Men jag gjorde klart för handläggaren att jag oavsett storleken på det totala arvodet inte hade för avsikt att behålla det, utan skänka det till bättre behövande människor. Att ledningen för Södertörns högskola inte kan ta hänsyn till t.ex. de svältande barnen i Afrika kan jag nog respektera, men att ledningen inte tar grundläggande hänsyn till studenternas intressen är svårare att respektera. Ty att som ledning för en högskola inte lyssna till studenternas röst, är att som människa inte lyssna till sitt hjärta!

Med hopp om en konstruktiv förbättring,

Dan W Boter
Student(representant) vid Södertörns högskola 2004/2005

Miljöförbättringar och mera monetära miljoner - mäkta möjligt!

2005-10-13T14:53:00.000+02:00

Den högsta punkten i Uppsala är ett sopberg. Varför är det så och vad kan den enskilda individen såväl som det kollektiva samhället göra åt de ökade miljöproblemen, ur både det lokala och globala perspektivet? Ekonomisk tillväxt – genom förändring – är vad som i grunden krävs!

För att kunna tala om ekonomisk tillväxt och argumentera för att den är gynnsam för vår miljö kräver det att man definierar begreppet ”ekonomisk tillväxt”. När man talar om ekonomisk tillväxt menar man för det mesta en ökning av BNP (värdet av alla varor och tjänster som köps och säljs på den officiella marknaden i ett land under ett år).

Vi har under de senaste 150 åren haft en ökad tillväxt och det har lett till att vår materiella samt sociala välfärd har stigit i väst världen. Detta menar Klas Eklund i sin bok Vår ekonomi. Konkret har det bl.a givit oss höjda löner, en förbättrad sjukvård, pensioner och social trygghet iden industriella delen av världen. Hur påverkar då denna förhöjda levnadsstandard miljön? Enligt miljö-kuznets-kurvan så har den ekonomiska tillväxten i ett längre tidsperspektiv en positiv effekt på miljön. För det första styrs industrin i ett land somhar en växande ekonomi oftast mot produktion som använder färre resurser och förorenar mindre (information/service industri). För det andra förvälfärd ofta med sig utbildning som i sin tur leder till en större miljömedvetenhet. Detta leder till att befolkningen kräver statligare former för att förbättra och komma till rätta med miljöproblem och blir villiga att betala högre skatter för att finansiera dessa. För det tredje leder inkomstökningen även till att efterfrågan på miljövänliga, d.v.s gröna produkter ökar bland medborgarna. Vilket i sin tur driver marknaden och statsmaktens företag till att utveckla miljövänligare teknologier.

Vad har då den ekonomiska tillväxten för betydelse och effekter för u-länderna, de som behöver ta sig ur miljöelände och fattigdom? ”The nexus between poverty, population growth and environmental degradationproduces a self-reinforcing downward spiral from which it is difficult tobreak out.” Detta citat, hämtat från Jennifer Clapp och Peter Dauvergnes bok Paths to a green world, sammanfattar väl den starka kopplingen mellan fattigdom och miljöproblem. Människor i fattigdom har ofta inte någon annan möjlighet än att agera för sina egna och sin närmaste omgivnings överlevnad. I denna situation blir det näst intill omöjligt att sätta miljön i första rummet. Här krävs en stor ekonomisk tillväxt för att ett u-land ska nå en materiell och social välfärd som i sin tur leder till en gynnsam miljöutveckling. Under denna tillväxtperiod kan utsläppen komma att öka temporärt (precis som den gjorde under industrialiseringen i dagens i-länder) men kan minimeras med hjälp av insatser i form av miljövänligare och resurssnålare teknologi och bidrag från den rika världen.

Ett bra exempel på att en ökad välfärd, föroreningar och miljötänkande hänger samman är Japan. Tiden efter andra världskriget flög den ekonomiska tillväxten i höjden ända fram till 1970-talet. Under denna tid så var nedsmutsningen enorm och bl.a. drabbades befolkningen i Minamata av kvicksilverförgiftning. Befolkningen reagerade och protesterade högljutt. Detta ledde till att beslutsfattarna och företagen relativt snabbt arbetade fram åtgärder som förbättrade miljön. Redan i slutet av1970-talet hade Japans miljö förbättrats avsevärt och på miljölagstiftningsområdet tillhör idag Japan bland de strängaste länderna i världen. Landet är ett av världens framgångsrikaste länder när det kommer till att hantera miljö på bästa sätt. Det behövs alltså en ekonomisk tillväxt både för människor samt miljö.

Sedan är det inte så enkelt som att hävda att en ökad välfärd per se ger en ökad lycka och bättre miljö. Professor Emeritus, Lars Ingelstam hävdar att lyckonivån i utvecklade länder kommer upp till en viss nivå för att sedan sluta röra sig uppåt och istället harva i ett status quo-läge. Om den ökade tillväxtens/välfärdens tillgångar i stor utsträckning satsades på miljön så skulle detta med största sannolikhet öka lyckan för landets invånare och det skulle vidare leda till en ytterligare ekonomisk satsning på miljön. Ett ekonomiskt-ekologiskt-lyckohjul där befolkningens materiella status har nått sin maximala punkt och avlöses av ett maximerande av mentala behov, som kommer att förbättra livssituationen ytterligare för människor. Att försöka hävda att en “negativ tillväxt” skulle förbättra livskvaliteten och miljöns tillstånd vore, enligt författaren Markus Larsson, naivt. Att påtvinga en ekonomisk nedgång i mycket fattigt land skulle definitivt inte gynna miljön.

Tankar om ett alternativ till dagens samhälle
I Klas Eklunds Vår ekonomi skriver han att ekonomisk tillväxt kan vara positivt, det beror på vad i produktionen som ökar, hur detta åstadkoms och hur den används. Detta är en viktig poäng. Vi pratar om ekonomisk tillväxt, diskuterar fram och tillbaka dess för- och nackdelar som om det vore något statiskt, något som antingen går i en riktning eller inte går framåt alls. I linje med Eklund tror vi att människan kan göra det till något positivt, men att nyckeln inte är att låta tillväxten driva fram och tillbaka och därmed styras endast av den fria marknaden. Som det är idag låter vi ekonomin styra och miljön ta stryk. För att ekonomisk tillväxt ska vara positivt behöver man forma samhället så att ekonomi och miljö kan leva i symbios med varandra. Eklund skriver i Vår ekonomi: ”Om den ekonomiska tillväxten delvis sker på bekostnad av miljön, kommer marginalnyttan avökad standard gradvis att avta, medan marginalkostnaden för en förstörd miljö stiger”. Att ta hänsyn till miljön kan alltså t.o.m vara ekonomiskt fördelaktigt i längden. I det samhälle vi lever i nu har de ekonomiska hjulen snurrat under lång tid, vilket ofta innebär ökad tillväxt. Att utifrån detta debattera för minskad tillväxt känns därför orealistiskt, det skulle vara som att försöka stoppa ett kvarnhjul som snurrar runt i en forsande älv. Det gäller att ha förståelse för samhällets utveckling, men göra små förändringar så det blir så hållbart som möjligt, för så många som möjligt.

Några förslag på förändring:

Jämna ut skillnader i levnadsstandard genom att stödja u-ländernas utveckling bort från fattigdom på ett miljömedvetet sätt. Man bör försöka minska i-ländernas inflytande i fattiga länder genom förhindra varudumpning, minska utländskt företagande, så de inhemska får chans att ta hem vinsterna hos företag som finns i deras land och hjälpa dem att exportera sina varor genom att till exempel ta bort höga tullar. En annan hjälp kan vara att stödja rättvis handel och om möjligt utöka dess verksamhet.

Göra det ekonomiskt fördelaktigt att handla miljövänligt och stoppa masskonsumtionen genom att lägga höga skatter på "miljöovänliga" varor. Använda intäkten för de höga skatterna att reparera de skador dessa varor åsamkat miljön. Uppmuntra lokalproducerad mat, så vi kan dra ner på långa transporter.

Driva kampanjer att göra folk i allmänhet mer medvetna, stifta lagar om undervisning i miljötänkande från det att man börjar skolan och när man tar en ny anställning.

Införa regler om företagens ansvar för miljön och omvärlden genom att låta dem lägga in en miljödel i sin årsredovisning. Man bör vara tvungen att vara miljöcertifierad innan man kan starta ett företag. I denna certifiering ska man förbinda sig att exempelvis källsortera, minimera slöseri och transporter, köpa miljövänliga varor och informera all personal om sin miljöpolicy.

Hitta ett bättre mått på ekonomisk tillväxt som tar hänsyn till miljö, slitage av realkapital etc. Exempelvis MNP; den miljöjusterade nationalprodukten (för att få fram MNP drar man bort kapitalförslitningen, värdet av miljöslitage och naturresursförbrukning under året från BNP).

Den högsta punkten i Uppsala är ett sopberg. Detta är ett exempel på den”slit-och-släng-anda” vi har idag. Vi lär oss inte att ta hand om våra saker och försöka hitta saker som håller, utan köper det billigaste, använder det ett tag och köper gladeligen nytt när den gamla produkten går sönder. Detta är inte ett exempel på att låta ekonomi och miljö samexistera. Ett alternativ kan vara att lägga ner möda på att tillverka hållbara produkter som kostar mer, uppmuntra kunden att laga istället för att köpa nytt. För att detta ska fungera behöver vi stifta lagar och lägga höga skatter på ”dåliga” produkter för att knuffa utvecklingen i rätt riktning. Om vi inte försöker få utvecklingen i ”rätt” riktning kan Eklunds ord mycket möjligt bli ett framtida scenario: ”Om den ekonomiska tillväxten delvis sker på bekostnad av miljön, kommer marginalnyttan av ökad standard gradvis att avta, medan marginalkostnaden för en förstörd miljö stiger”.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

SH:s outnyttjade guldgruva

2005-10-11T14:55:00.000+02:00

Mervärde. Avkastning. Vinst. Alla är vi väl intresserade av det? Som student och lärare i allmänhet, på Södertörns högskola (SH) i synnerhet, har du stora möjligheter att förkovra dina sinnen. Att få ut mer av din tid på trista, tråkiga (?) campus Flemingsberg. Nej, jag tänker inte på alla de intressanta böcker i biblioteket, i första hand. Inte heller på den tid du surfar bort i någon datasal, eller vid Kårens bar. Jag tänker på alla de intressanta föreläsningar och seminarium som anordnas av högskolans institutioner, föreningar och Studentkår.

När jag studerade vid SH 04/05 försökte jag att gå på ett par öppna tillställningar i veckan, allt i akt och mening att integrera kursstudierna i min ambition om någon sorts allmän bildning. Ibland kunde mitt medverkande kännas som "bortkastad tid", men påfallande ofta som "en god investering". Att gå på en gästföreläsning anordnad av exempelvis Utrikespolitiska föreningen kan ge dig nya perspektiv på tråkiga och torra
teorier, som du svettas med. Detta i en många gånger mycket mer harmonisk atmosfär, än vad ett schemalagt och obligatoriskt seminarium på din kurs, ens kommer i närheten av.

Detta gäller förstås också lärare och annan personal vid SH. Att gå på en av de många öppna föreläsningarna kan tjäna som ett avbrott i den vanliga lunken, ett andningshåll, en oas där SH:s mång- och tvärvetenskapliga ambitioner kan få växa och frodas. Att lärare vid den anordnande institutionen har ett särskilt, moraliskt, ansvar att dyka upp, hävdar jag bestämt. Främst för att dessa bör tjäna som förebilder för dig som student. Det ser onekligen galet ut när aktade namn från utlandet sprider sin kunskap från ett av SH:s auditorium, samtidigt som lärare, som
rimligtvis bör ha mycket att lära av vederbörande, sitter och ugglar på sina tjänsterum. Nyligen besökte den inom retorikens domäner världskände professorn Frans van Eemeren SH. Förbluffande få av lärarna vid institutionen för retorik, svenska och journalistik var där och lyssnade. Vad var viktigare under dessa två timmar?

Ur ett studentperspektiv är lärarnas medverkan en fråga om trovärdighet och kvalitet. Varför skall studenterna gå på öppna föreläsningar, på deras fria tid om inte lärarna kan släpa sig dit under betald arbetstid? Att studenter och lärare kan mötas och UMGÅS under mer avslappnade former, innebär inte enbart en avsevärd kvalitetshöjning på de enskilda föreläsningarna och seminarierna, utan i förlängningen ett brobyggande av relationer, som kan överbrygga ett begynnande lärarförakt och vikande studentunderlag. Att ge andra en chans, är att ge dig själv många chanser!

Dan W Boter
Student vid Södertörns högskola 2004/2005

Dialogoss har rullat igång!

2005-10-05T16:19:00.000+02:00

Radioprogrammet Dialogoss har nu direktsänt i två veckor. I förra veckan gästade Miguel de Paula, vice ordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet, programmet. Där samtalet kretsade kring den tilltagande arbetslösheten bland akademiker och studenter. De Paula lade bland annat fram en idé om förbättrade möjligheter att studera med A-kassa. Han uppmanade också studenter att bredda sin utbildningsarsenal genom dubbla utbildningar, samt att fördjupa sig efter bästa förmåga utifrån intresse. En mycket tuff ekvation att få ihop, så som livet ser ut för studenterande i Sverige idag!

I dagens program diskuterades den ökade nedskräpningen i Uppsala universitets lokaler, med Christina Larsson, arbetsledare för lokalvårdarna på Ekonomikum, och Parvin, studerande i social omsorg. Lokalvårdarnas egentliga arbetsuppgift är golv- och WC-vård, men där dagens situation gör att deras huvudsakliga sysselsättning istället är att plocka undan kvarlämnad disk och skräp, snus och annat äckelpäckel. Gästerna enades om att skärpning behövs, inte minst från studenternas sida, om inte i synnerhet Ekonomikum skall skrämma bort vetgiriga människor av allehanda slag i framtiden. Larsson lovade slutligen att se över möjligheterna till att ställa fram fler och större skräpkorgar. Om så görs, ökar pressen på studenterna och övriga att hålla efter sig själva bättre!

Dialogoss - lyssna på webben!

2005-09-20T14:45:00.000+02:00

Med start onsdagen 28/9 kl. 13.00 börjar undertecknad leda ett radioprogram i samarbete med Studentradion (www.studentradion.com) 98,9 vid Uppsala universitet. Namnet på programmet är Dialogoss och programmet skall till sin form och sitt innehåll bestå av samtal, diskussion och debatt, med och om intressanta människor och företeelser. Dialogoss skall i likhet med denna blogg funktionellt sträva efter honnörsdevisen medvetenhet, förståelse och kritiskt tänkande. Dialogoss har också en uttalad deliberativ vision om demokratisk bildning, utan att för den skull negligera inbillningens åverkan på medborgarna.

Namnet Dialogoss är mångbottnat. I korthet; Dialog, som i tvåsamhetens kommunikation. Logos, som den retoriska term vilken hänser språkets och förnuftets många ansikten (där vi kan tänka att kiasmera genom språkets makt - maktens språk). Oss, som vilka vi är, kan vara och bör vara.

Har du tips och idéer på tänkbara ämnen eller medverkande personer i programmet, så hör av dig.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Komparativ textdiskussion genom retorisk analys

2005-08-23T13:33:00.000+02:00

2004-10-08

Metod

Att välja metoderna för en sådan här typ av analys är inte helt enkelt. Det slutgiltiga valet den enskilde sedan gör är resultatet av vad denne vill och väljer att belysa i de aktuella artefakterna, likväl som i sin analytiska text.

Den ideologikritiska och den kunskapskritiska metoden bildar fundamentet på vilken denna analytiska text tar sin utgångspunkt. Rent spontant kan det med fog tyckas som ett misstag att i detta fall välja den ideologikritiska metoden, då vi vet mycket väl vad Dagens Nyheter (DN, oberoende liberal) och Thomas Östros (s) står för ur ett ideologipolitiskt perspektiv. Men vet vi verkligen det? Om vi vet; vet vi då hur vi skall förhålla oss till denna kunskap? Personligen var jag inte alls så säker på deras ståndpunkter i de frågor som behandlas i deras respektive texter, innan jag analyserat dem.

Uppdelningen och ordningen av de olika analyserna bör också kort nämnas. Eftersom jag valt att bygga kunskapskritiken på ideologikritiken, så faller det sig naturligt att först redogöra för båda texterna ur ett ideologikritiskt perspektiv, för att sedan komplettera med det kunskapskritiska perspektivet.

Syfte

Utifrån valda analysmetoder blir syftet med denna analytiska text att med utgångspunkt från de givna parametrarna för respektive metod, försöka bringa upp underliggande ståndpunkter och budskap, vilka avslöjar en ideologi, till ytan. Den kunskapskritiska analysen hjälper sedan också till att tolka kunskapen, vilket i sin tur ger oss ett förhållningssätt till densamma. De yttre ramarna för inom vilket detta skall ske kallas i denna kontext komparativ textdiskussion.

Frågeställningar

De explicita frågeställningarna som avses besvaras mot slutet av denna analytiska text är dessa: På vilket/vilka sätt cementerar de båda sändarna för oss mottagare gamla trossatser rörande utbildningsfrågor och på vilket/vilka sätt lanserar de för oss nya trossatser rörande utbildningsfrågor? Vad blir följdverkningarna av detta för oss? Och hur skall vi förhålla oss till den nya kunskap som vi fått genom de båda analyserna? Adekvata, tillika centrala, frågeställningar som i symbios med deras respektive svar utgör essensen för denna analytiska text.

Ideologikritisk analys av DN-ledare

Vad vet vi om de kontextuella faktorerna gällande denna artefakt (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=576&a=310577&previousRenderType=2)? Karaktäristiskt för ledare i allmänhet och DN:s dito i synnerhet är att den vill tjäna som språkrör för tidningen i stort, samt vara opinionsbildare. En ledare skall helt enkelt tycka, tänka, tro, vilja, hävda, konstatera, propagera, argumentera, agitera, attackera, försvara etc. Allt detta inte nödvändigtvis på en och samma gång, förstås. Gällande DN:s politiska utgångspunkt, så betecknar tidningen sig som ”oberoende liberal”.

Utifrån denna vetskap om artefakten kan vi lättare peka ut det som ur ett ideologikritiskt perspektiv är signifikativt i DN-ledaren (2004-09-13). Det faktum att ledaren alltid är politiskt medveten gör att den oavsett om den tycker, tänker, tror etc., så driver den alltid minst en (hypo)tes. Med vetskapen om denna centrala funktion kan vi också konstatera att någon typ av ideologi måste ligga till grund för den givna tesen. En tes som i detta fall kan formuleras enligt följande: ”Den sittande regeringen satsar inte tillräckligt mycket pengar på forskning.” Detta medför att ledarens ideologi förespråkar en ökad satsning på utbildning, vilket konkret innebär större resurser till forskning. Indirekt säger DN-ledaren att det för nuvarande satsat på tok för lite pengar på utbildning/forskning. Redan i detta skede går det alltså att se att DN-ledaren inte drar jämnt med den sittande regeringen.

Detta leder oss in på den grundläggande skillnaden mellan DN-ledarens åsikt och dem den vänder sig emot (den sittande regeringen) och deras av DN-ledaren stipulativa men outsagda åsiktsposition. DN-ledaren menar nämligen på att regeringen inte tycker forskning är viktigt, ja utbildning överhuvudtaget, genom att steg för steg skära ned på resurserna. Redan i det första stycket går det att skönja ett tydligt ställningstagande på ordvalsnivå, följande konstateras: ”Det visar hur snabbt det kan gå att slå sönder attraktiva forskningsmiljöer när arbetsvillkor och ekonomiska möjligheter successivt försämras.” Vidare går det att finna formuleringar som ”nedmontering”, ”Men utvecklingen stagnerade”, ”inte större än”, ”ignorerar varningssignalerna från forskarsamhället”, ”Rosenbad gör andra prioriteringar”, som visar ett tydligt ställningstagande emot den sittande regeringen. Den ideologiska skillnaden blir ännu tydligare med första meningen i DN-ledarens andra stycke: ”Pengarna räcker inte till det grundläggande.” Där ”grundläggande” blir en laddad konnotation som får symbolisera hela utbildningsområdet, då det underförstådda blir att den som inte ens väljer att satsa på det grundläggande, inte har mycket till övers för området i sin helhet. Att ledaren i det påföljande stycket skriver ”Varför detta inträffar är knappast någon hemlighet, vare sig för de inblandade eller för ansvariga politiker”, förstärker ytterligare bilden av denna ledare har en helt annan värdegrund än vad den sittande regeringen har. En annan typisk beståndsdel den ideologikritiska analysen letar efter är pronomen. Några tydligt utskrivna sådana går inte att finna i den aktuella DN-ledaren, men de finns ändå där, outsagda. Kritiken mot den sittande regeringen är nämligen påtaglig, vilket gör att vi mot dom-känslan infinner sig redan i textens inledning.

Vidare bör nämnas att DN-ledaren ”gömmer” sig bakom tillsynes okontroversiella faktauppgifter och andrahandskällor, ja praktiskt taget genom hela texten hänvisas vi läsare direkt eller indirekt till ett inlägg från ”tretton medicinforskare på söndagens DN Debatt”. Med formuleringar som ”Under perioden ökade resurserna med totalt 8 procent i Sverige, medan medianvärdet för de tio länder som har jämförbar statistik var 36 procent”., blir vagheten i ett sådant påstående en tydlig perspektivmarkör. Samtliga statistikuppgifter och hänvisningar till sekundära källor, gör texten svårhanterlig ur ett trovärdighetsperspektiv, men desto tydligare ur ett ideologipolitiskt perspektiv.

Mest signifikativt för denna DN-ledare är tydligheten av ett av de starkaste kännetecknen vi letar efter i den ideologikritiska analysen, nämligen det att konstatera istället för att argumentera. Hela DN-ledaren är ett enda långt konstaterande av hur saker och ting är och sköts, och hur det borde vara och skötas. DN-ledaren är inte särdeles dialogisk i sitt sätt att resonera, motrösterna kvävs fortare än vad vi anar.

Ideologikritisk analys av Thomas Östros-artikel

Thomas Östros, den socialdemokratiske utbildnings- och forskningsministern, har författat och publicerat (2004-08-04) en artikel (http://www.regeringen.se/sb/d/1386/a/28045) om utbildning och forskning på regeringskansliets hemsida, en sida öppen för allmänheten. Artikeln tar upp frågor om och kring Sveriges (läs; regeringens) förhållande till frågor rörande utbildning och forskning. I det forum texten publiceras kan den uppfattas som enbart en informerande artikel, men i realiteten är det ett tydligt påverkansförsök på alla (medborgare i Sverige, potentiella väljare).

Via en tillsynes grundlig genomgång av vad socialdemokraterna gjort på utbildnings- och forskningsområdet det senaste decenniet, bekräftar Östros vår bild av vad socialdemokratin står för. Socialdemokraterna tycker att utbildning är bland de viktigaste hörnstenarna i samhället och då särskilt utbildning från grunden och för de svagaste i samhället. I viss mån kan vi betrakta detta som någon sorts värderande allmänsanning, som hela artikeln vilar på. Inledningsvis ger Östros en mörk bakgrund, som också tjänar till att markera en tydlig ideologisk skillnad gentemot det borgerliga blocket: ”Utgångsläget var dystert. Den borgerliga regeringen hade inte bara kört landets och människornas ekonomi i botten utan samtidigt stod hundratusentals arbetslösa utan framtidsmöjligheter. Sverige tappade stort jämfört med övriga industriländer i den ekonomiska utvecklingen”. Genom att sedan ta upp kunskapslyftet, vuxenutbildningen och förändringarna av gymnasieskolan visar Östros på denna viktiga förutsättning för högre utbildning och forskning.

I likhet med DN-ledaren finner man inga uppenbara pronomen, vilka kan urskilja sociala och ideologiska funktioner, men under ytan finns de där. Vi mot dom-känslan är inte lika påtaglig som i DN-ledaren, men den finns där. Vidare är textens värdehierarki intressant att titta extra på. Förhållandevis lite utrymmes ges åt studiemedelsfrågor. Studiestödet tas endast upp med en enda mening: ”Ett nytt studiestöd innebär att studenterna får en lägre skuldsättning och bättre möjligheter att arbeta vid sidan av studierna.” I artikelns sista stycke hänvisar Östros till en rankning i tidskriften Newsweek, som rankar Sverige som nummer ett bland världens länder. Detta menar Östros är till stor del prioriteringen av utbildningens förtjänst. Kan tyckas helt ovidkommande i sammanhanget, men för Östros är det av stor betydelse, genom slutklämmen: ”Det är ett gott internationellt betyg åt ett decennium där den socialdemokratiska regeringen satt utbildning och forskning i första rummet.”

Precis som i DN-ledaren är Östros artikel konstaterande, inte argumenterande. Detta medför att vi som mottagare tilldelas en passiv roll, där Östros ord bär på sanningen. Östros artikel kan uppfattas som kontroversiell, då konstaterandet förutsätter allmänsanningar och framställandet av tvivelaktiga uppgifter som självklara. Vi antas hålla med redan från början, någonting som skapar problem om så icke är fallet.

Kunskapskritisk analys av DN-ledare

Den kunskapskritiska analysen handlar till del om vad för sorts kunskap texten ger oss och hur vi för håller oss till det. Det är därför av adekvat betydelse att understryka min egna kritiska hållning till det jag analyserar. Dessa texter som jag är i färd med att analysera ger mig ny kunskap, men till vilken nytta? Då jag anser DN-ledaren i allmänhet och politiker i synnerhet har en ytterst låg trovärdighet, är det knappast troligt att jag kommer att ta till mig den nya kunskapen på det tilltänkta, positiva, sättet. Men att de ämnen och frågor texten behandlar är viktiga står bortom allt rimligt tvivel.

Den kunskap DN-ledaren ger oss är av exakt karaktär genom hänvisningar till siffror, statistik och välkända källor. Men den är samtidigt öppen, eftersom vi inte kan veta helt säkert vem sändaren vänder sig till, det är inte uttalat. Gestaltningen är av beskrivande art och är som tidigare sagts ur ett ideologipolitiskt perspektiv, detta i form av ett konstaterande istället för argumenterande. På grund av det faktum att DN-ledaren bygger på en debattartikel och hänvisar till den är det inte särdeles mycket ny kunskap som tillförs. Detta är förstås beroende av våra förkunskaper.

Ett centralt begrepp inom kunskapskritiken är prövning. Exempelvis kan vi fråga oss; hur självkritisk är DN-ledaren till sin egen hållning? Inte särskilt, då den genomgående har för avsikt att konstatera genom att hänvisa till andra källor. Motargument saknas, vilket får till följd att texten tappar i trovärdighet.

Kunskapskritisk analys av Thomas Östros-artikel

Artikeln ger oss en hel del nya kunskaper om skeenden inom den svenska utbildningsvärlden det senaste decenniet. Texten tar upp för oss mycket viktiga ämnen och frågor. Vi får bland annat vetskap om miljardsatsningar som inneburit ökat antal utbildningsplatser och lärartjänster. Mängden fakta är stor och exakt, i form av siffror och statistik. Gestaltningen är precis som i DN-ledaren av beskrivande art där perspektivet är givet, även om det inte är explicit utsagt.

Den historiska tillbakablicken ger oss en viktig utgångspunkt, varifrån Östros vill att vi skall se den positiva utvecklingen. Kunskapen vi får kan sägas vara såväl generell som specifik, detta då Östros ger oss en generell bild av den svenska utbildningen i stort, men där vi samtidigt kan betrakta utbildningsområdet som någonting specifik.

Det sagda om det avslutande stycket om Newsweek-artikeln i den ideologikritiska analysen går även att applicera i en kunskapskritisk kontext. Genom en tillsynes ovidkommande aspekt för sammanhanget, kan vi vinna ny kunskap som kan vara av relevans för oss i andra sammanhang.

Metoden Östros har använts sig av är förstås att denne har deltagit aktivt i det som beskrivs, vilket gör att han bör ha god kännedom i ämnet. Det faktum att texten är konstaterande gör att självkritiken är påtagligt frånvarande. I och med detta kan texten inte heller betraktas som särdeles problematiskt lagd, det vill säga hur öppen den är för diskussion, vilket kan inverka negativt på helhetens trovärdighet.

Konklusion

Att de båda analysobjekten är varandras motsatser ur ett ideologipolitiskt perspektiv kan man tydligt se. DN-ledaren med sin liberala och anti-regeringen-hållning och Östros med sin socialistiska och pro-regeringen-hållning. Detta innebär förmodligen att ingen ny kunskap är tilltagen och därmed är några nya upptäckter gjorda. Men i denna värderande slutsats av denna analytiska text är det inte vad som skrivits i respektive artikel som är av främsta intresse, utan hur de valt att förmedla en ståndpunkt, ett budskap.

Sändarnas respektive politiska hållning färgar av sig mindre än vad man kan tro på deras respektive val av tillvägagångssätt, topikerna påminner om varandra. Såväl DN-ledaren som Östros cementerar de gamla trossatserna om vikten av att satsa på utbildning genom att sätta in utbildningsfrågorna i ett historiskt perspektiv. Utbildning och forskning har alltid varit viktigt i och för Sverige, varför det nu är alarmerande att se en stagnation på området under en längre period, menar DN-ledaren. Östros hävdar emellertid att utbildning minsann är någonting viktigt och någonting som det satsats på, som aldrig förr det senaste decenniet. Ekonomiska siffror och summor är också någonting de båda väljer att framhäva, detta främst genom olika jämförelser mellan tidsepoker.

Etablering av nya trossatser bygger i mångt och mycket på att vi som läsare identifierar oss med deras ideologipolitiska ståndpunkt. DN-ledaren vill underförstått underblåsa missnöjet med den sittande regeringen, varför de hoppas på att deras ståndpunkt och budskap och de skäl (faktaunderlaget) de framlägger för dem, skall etableras som de nya trossatserna om den sittande regeringen. Östros försöker etablera sina trossanningar på samma vis, det vill säga genom att anspela på en misslyckad meningsmotståndare och genom faktauppgifter slå hål på ”myten” om att den sittande regeringen satsar för lite på utbildning.

Sändarnas respektive val av skriftlig framställning, som vi nu upptäckt i grunden är uppenbart lika varandra, får konsekvenser ur ett retoriskt perspektiv. Detta eftersom ingen av dessa två texter är särdeles effektiva rent persuasivt. Deras konstaterande, istället för argumenterande, hållning innebär att de får svårigheter att övertyga de mottagare som är av motsatt politisk ståndpunkt gentemot sändaren. Ett refutatio-parti skulle göra gott för båda texterna. Dem enda de lyckas övertyga är redan övertygade, någonting som bör betraktas som rent resursslöseri. Den alltför enkla bild av hur saker och ting förhåller sig som sändarna förmedlar genomskådas med lätthet av läsarna, vilket inte kommer sändarna till gagn, snarare tvärtom.

Då båda dessa texter innehåller tydliga propagandistiska drag måste läsning av dessa och andra liknande texter ske med en kritisk försiktighet. Vi bör alltså förhålla oss ytterst kritiska till vår nyfunna kunskap från de båda texterna, när vi nu vet att det ligger tydliga och skilda ideologipolitiska budskap och avsikter under ytan.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Om begreppet "varumärkespositionering”

2005-08-23T12:45:00.000+02:00

2004-10-08

Konsten att sälja en vara eller en tjänst ligger i att ha kännedom om vad det är som säljer. Naomi Klein ger i sin bok No Logo oss en inblick i denna konst och kännedom. Tillskillnad från vad vi först kan tro är det inte produkten som sådan som har den starkaste, mest inflytelserika, dragningskraften gentemot mot vårt habegär, som så tydligt präglar det kapitalistiska och materialistiska konsumtionssamhälle vi lever i. Utan det är den image och känsla varan eller tjänsten besitter, som vi suktar efter. Inom marknadsföring kallas detta för ”metaprodukten”. Detta är kopplat till det Klein skriver om varumärkets innebörd:

”Om ett varumärke inte är en fråga om en varas egenskaper utan om ’innebörd’, då är konststycket för företagen inom detta gebit att förse sina kunder inte bara med shoppingtillfällen utan också med möjlighet att till fullo uppleva vad det egna varumärket står för.”

På lång sikt är det, precis som Klein är inne på, klokast att rikta energi och fokus på varumärket som varan eller tjänsten är beskaffad med. Detta eftersom ett starkt varumärke kan appliceras på en mängd olika varor eller tjänster. Strategierna är givetvis många, skiftande och helt beroende på den givna kontexten. Någonting som dock alltid bör has i åtanke är vilken bild företaget vill porträttera av sig självt innan skapandet av ett varumärke skall ta sin början. Det är i detta skede retoriken fyller sin viktigaste funktion – i byggandet av en solid grund med ett starkt ethos som hörnstenar!

Det är utifrån ethos-analysens ramar vi på bästa kan förhålla oss till hur företaget lyckas att positionera sitt varumärke. I en ethos-analys tittar vi på företaget, som företräder varumärket, och dess kontextuella trovärdighet samt hur företaget väljer att lansera sig och sitt varumärke. Följande tre aspekter är vanligast att utgå ifrån: målgrupp, attityd och argument. Dessa tre är i intim symbios med varandra, vilket i praktiken innebär att val av målgrupp, innebär en viss typ av attityd och argument och vice versa.

Varan eller tjänsten får sitt ethos genom sitt varumärke. Varumärket får i sin tur sitt ethos genom det företag som står för varumärket. Därför är alltid varumärket och dess ethos aldrig bättre än företagets dito. Det eftersträvansvärda ethos vi här åsyftar är starkt kopplat till en medveten på en rad olika plan, utifrån en tidsaxel som sträcker sig minst lika långt framåt som bakåt i tiden. Företagets faktiska historia och gärningar under denna, är av avgörande betydelse. Detta eftersom företagets position på marknaden just idag väljer strategin för morgondagen. Konkurrens- och trendmedvetenheten bör också nämnas och ses ur ett historiskt perspektiv.

Nyckeln till framgång i företagets varumärkespositionering är att hitta rätt produkt till rätt målgrupp. Då har företaget lyckats i rätt stor mån. För att överleva på sikt skall företaget ständigt sträva efter att bygga upp varaktiga relationer till sina kunder. När kunderna associerar och identifierat sig med varumärket och den image den förmedlar, så kan vi säga att företaget lyckats förankra ett koncept. Via detta koncept kan företaget sedan utveckla och saluföra nya produkter för samma målgrupp, men kanske i en annan bransch.

En framgångsrik varumärkespositionering skapar i förlängningen något sorts ”universellt ethos”, som företaget kan dra nytta av på för dem ny och okänd mark. I de flesta fallen gör företagen inget radikalt hopp en sensationell kursändring, utan det sker en mer naturlig utvidgning av sortimentet av varor och tjänster successivt. Från sportskor till träningskläder till träningsutrustning. Istället för direkt från bilar till parfymer.

I praktiken sker denna successiva utvidgning inte av de varor och tjänster som företaget erbjuder, utan just av företagets varumärke. För när företaget blivit tillräckligt stort, framgångsrikt och känt läggs den största delen, om inte allt, ut på entreprenad via så kallad outsourcing. Detta innebär att andra företag tillverkar varorna och tjänsterna, som sedan det uppdragsgivande företaget sätter sitt varumärke på. Klein tar Tommy Hilfiger som ett exempel på detta:

”Tommy Hilfiger hör numera mindre till konfektionsindustrin och mer till signaturbranschen. Företaget drivs helt och hållet med hjälp av licensavtal, som innebär att Hilfiger beställer alla sina produkter från andra företag…//…Vad gör tillverkaren Tommy Hilfiger? Ingenting alls.”

Konsten att framgångsrikt varumärkespositionera handlar alltså om en kännedom och medvetenhet om vilka faktorer som påverkar människor och deras köp- och levnadsvanor, förr i tiden, nu och i framtiden. För företagets vidkommande är det också av central betydelse av vara medveten och ständigt utveckla bilden som förmedlas av företaget och dess varumärke. Att ha en grundmurad trovärdighet i allt det man står för är en förutsättning för att lyckas. Ett effektivt sätt att kontrollera denna trovärdighet är att analysera företaget genom en ethos-analys, där de tre nyckelbegreppen målgrupp, attityd och argument skall verka i symbios för att den retoriska effekten skall maximeras. Ett starkt ethos är av fundamental art. Inte minst när det kommer till varumärkespositionering.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

The Identity Crisis in Cyberspace

2005-08-23T02:46:00.000+02:00

2004-04-20

When the marvellous Internet was introduced to us human beings more than ten years ago, it was a new born, and extremely big, problem that we had to handle. The number of users has increased rapidly ever since and so have the problems connected with “the net” we all (?) hold so dear.

I can see some interesting connections with this cultural phenomenon that the Internet in fact is, and the issues in Ollivier Dyens’ text Cyberpunk, Technoculture and the Post-Biological Self, which I here aim to discuss.

The first Terminator-movie, witch was released 1984, was in many ways ground breaking. A couple of Alien-movies had seen the morning light, but The Terminator was something extraordinary. The arrival of Terminator 2 (T2) was a clear development of its “older brother” in matter of what all the special effects are called. And it is in all these special effects we can draw parallels between T2 and the Internet and cyberspace.

Ollivier Dyens’ writes: “For all of us, watching in awe, Robert Patrick was truly the T-1000 and he was truly mutating. We could not believe the screen's bright and shiny images, yet it was impossible to deny; the special effects were perfect, deception became a reality. How real are images? How faithful are they to a world we believe in?”.

The rhetorical questions at the end of the quotation have a certain attraction to me. How real are a computer-screen and the images it shows? How faithful is a world which is built on 1’s and 0’s? It is quite obvious that the only ones we can trust and believe in are the creators of this so called non existing world. But the problem is that their intentions are not always as good as we (want to) think. To illustrate my point I will use famous terms of the Internet and cyberspace.

Chatting: People meet at certain websites or platforms, to talk to each other throughout their keyboards. At these kinds of places many people change or redefine their personality and identity for a given purpose, which many times can cause the other part harm. That can involve sex, money…well, only our own imagination restricts the topics!

Spamming: In this context “spam” stands for all the non wanted messages we get via our email addresses. The people/companies who are spamming us do it to get a hand of our money. Now when we are aware of all this rubbish-messages their methods get more and more sophisticated. Or maybe not, they only lie more frequently. They say they are advertising for flowers, but behind “the curtains” it is just another pornographic website…

Banking: With the growth of Internet-banking we have a big issue. It is very handy to make our banking-affairs via the computer, don’t you agree? But be aware, a part of your Internet-identity is your password. If the Internet pocket-thief gets a hold of your password you are in deep trouble.

So, who in the whole wide world can we trust? No one of course! When it comes down to trust Internet and cyberspace are not different than the world of T2 and the characters in it. People on the Internet are fooling each other to take all the benefits they possibly can. Good so called “hackers” can pass through the most restricted firewalls just as smoothly as the T-1000 goes through the locked doors in the T2-movie.

All this are forcing us, the human beings, to be very alert. Only you, individually, can decide if you believe in and trust the world of Internet and cyberspace and the people in it, or not. Exactly as you decide how much you believe and trust the world of Terminator 2…

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Newspapers way of working

2005-08-23T02:40:00.000+02:00

2004-03-25

In this essay I have chosen to take a closer look at the American newspaper Washington Post and the English newspaper The Guardian. It’s pretty interesting to take a deeper look in these newspapers out of a given perspective, because personally I had a certain opinion about American and English media in general. I can’t say that my “picture” of the given media prospects has changed dramatically, but I have found some patterns in the way the newspapers describes for an example: The American President George W. Bush and the Prime Minister of England Tony Blair, when it comes to domestic and foreign questions.

Many times the newspapers make many times a kind of a generally statement, depending on if the given subject is of domestic or foreign art. That means that the newspapers have a tendency to back their country up when it comes to foreign based questions, but be more critical when it comes to domestic based questions.

People in general may think that the articles in the newspapers are true. True to whom? Every newspaper and every reporter (writer) are telling stories in one way or another. They give a view from a given perspective, such thing as an objective article doesn’t exist. The Washington Post and The Guardian are no exceptions from this reality. The following question will be: can we consider the views that these newspapers are given us as propaganda? Yes, we can! As a matter of fact both these newspapers use all four “tools” (simplification, condensation, disguise and strengthening) that makes the articles considerably propagandistic. The conflict in Iraq isn’t as untroubled and successful as these newspapers put it to us, the public. The problem for the newspapers are that its too complicated to give that varying coverage that it is to recommend. They prefer to keep up the pride of their own nation with not being so critical, but if they would choose to be more critical, they would be opposed by their country’s own government and war-staff.

Even though the newspapers are far from open minded in the matter of giving both sides of the coin, I must admit that they are surprisingly opened minded paradoxically enough. Both the newspapers talk to the opposition, but not as much to satisfy me. I think American and English media have some kind of underlying biases that in the end underestimates the public. The media thinks that the public just want to know one side of the coin, which isn’t true. The public wants variation so they can make up their own opinion.

As I mentioned in the beginning I also found a difference between how the two leaders George W. Bush and Tony Blair are portrayed in the two newspapers. An overview tells us that the both newspapers seems to back up their leaders much more when it comes to foreign tasks, but when it comes to domestic political questions they seems to be slightly more critical minded.

It’s quite hard for me as a young Swedish gentleman to understand why the view in American and English media are so one sided. After all, Sweden hasn’t been involved in any war for about 200 years and I haven’t done any military service. The importance of war, and perhaps killing, is a more dominant factor in USA and England and their cultural structure.

To understand we just need to look back at history, which have a very big and strong influence on the modern way of thinking. All this makes the war in Iraq more understandable, but not more acceptable, in many ways. The public in USA and England have therefore a larger rate of patience with the fact that the picture media give them is one sided. Because when your nation is involved in a conflict or a war you will always feel more or less threatened. The propagandistic view media gives you makes the day to day life more endurable.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Egoismens alteregon

2005-08-19T21:53:00.000+02:00

2005-08-12

Vi människor är inte skapta för att leva för oss själva, i ensamhet. Vi inte bara vill umgås med varandra, utan vi måste också göra det för att överleva, såväl som enskilda individer, som människosläkte. Samhället är en konstruktion av och för en medmänsklig samvaro. Det hur människan värdesätter allt det den kan förstå har och kommer nog alltid att forma dennas moraluppfattning. Men varför är då människan egoist, i den meningen att den tänker på sig själv i första hand?

Egoism
I ovanstående frågeställning återspeglas den vardagliga definitionen av egoism; det att alltid tänka på sig själv i första hand. En annan gren av egoism är den psykologiska/evolutionära, vilken är grundad på en teori om människans genetiska oförmåga att inte åsidosätta de egna intressena. Den tredje inriktningen betecknas som etisk egoism och tar sin utgångspunkt i teorier som gör gällande att människan alltid bör utgå från sina egna intressen. Där moral rimligtvis bör ha med förnuftet att göra. Det att vara förnuftig i sin tur innebär ett förverkligande av den egna önskan[1].

Altruism
Den vardagliga definitionen av altruism är det att inte endast tänka på sig själv och sina intressen. Den psykologiska/evolutionära förgreningen formulerar en teori om att vi rent psykologiskt har möjlighet att åsidosätta egenintressen. Etisk altruism går i korthet ut på att människan under stundom bör bortse från de egna intressena.

Författaren Janet Radcliffe Richards argumenterar emot uppfattningen om att människan är inkapabel till den altruism som är nödvändig för moraliskt agerande[2]. Detta utifrån ett antagande om det naturliga urvalet, där den starkaste överlever. Vidare hävdar Radcliffe Richards att det naturliga urvalet inte kan skapa något som i senare led kan frambringa altruism, och att människan därmed inte är kapabel till ett altruistiskt beteende[3]. Nu tillstår Radcliffe Richards förvisso indirekt att alternativen ren egoism och ren altruism är något av en bifurkation, ett falskt dilemma, där det finns fler kompromissalternativ. Påminns man om den falska dikotomin mellan den objektiva realismen och den subjektiva relativismen, så blir det mer troligt antagande att ja, kanske är det så att den starkaste överlever, men att det naturliga urvalet (av gener) har en överskattad betydelse i avgörande om vilka dessa ”starkaste” blir. Detta eftersom evolutionen snarare tittar bakåt än framåt, vilket skapar gener som näppeligen räkna ut eller förutse framtida skeenden. Det finns ingen plan eller mål för generna som sådana[4], där man också bör komma ihåg det subjektiva i definitioner av bra och dåliga gener.

Anledningen till att de flesta människor är egoister är inte så skrämmande om man utgår från det psykologiska perspektivet. Den psykologiska egoisten kan tyckas ha typiska altruistiska drag i sin karaktär. Men detta bygger förstås på att i de psykologegoistiska intressena finns en tillfredsställelse att gynna sin nästa. Håller man sig till detta kan man vara egoistisk samtidigt som visa tydliga drag av altruism. Filosofen Thomas Hobbes hade statsvetenskapliga tankar om och kring en typ av kontraktslära som förvisso betecknar alla människor som egoister, i större eller mindre omfattning, men där de kloka (egoisterna) skall råda över de dumma (egoisterna) genom att upprätta en statlig apparat, som främjar mellanmänskligt samarbete, där avtal skall hållas[5]. En annan filosof, Immanuel Kant, menade i sin tur att det är endast det vi har möjlighet att göra, vi kan göra, någonting som har en direkt påverkan på människans egen vilja[6].

Beaktar man vidare det sagda i början av denna delfråga och skriver under på att människor är beroende av varandra, i mer eller mindre grad, bör man nog hålla med om att det inte finns någon egoism utan altruism, inte heller någon altruism utan egoism, samt att kontraktsläran i modern praktik till stor del handlar om en symbios mellan just egoism och altruism. Ty en altruistisk människa som konsekvent väljer att handla altruistiskt, bör rimligtvis ha detta som något sorts egenintresse. Radcliffe Richards tal om ”survival of the fittest”[7] bör därmed implicera inslag av altruism hos den egoistiska människan.

[1] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 48.
[2] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 154.
[3] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 158.
[4] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 173.
[5] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 53.
[6] Kant, Immanuel: Kritik av praktiska förnuftet, sid. 26.
[7] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 154.

Litteraturförteckning:

Kant, Immanuel (1788), översättning Agne Lundquist (2001): Kritik av praktiska förnuftet. Lund: Argos.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.
Tännsjö, Torbjörn (2000): Grundbok i normativ etik. Stockholm: Thales. Första upplagan. Andra tryckningen (2003).

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Människan och moralen

2005-08-19T21:37:00.000+02:00

2005-08-12

Det har genom historien hävdats att en modern människosyn inte är kompatibel med en objektiv eller universell moral, och att det enda möjliga alternativet är den moraliska/etiska relativismen. Det ligger nära tillhands att hävda att alternativet till en universell moral är det tydligt subjektiva perspektivet, relativism. Ty om den universella moralen är objektiva faktorer står subjektiva dito i dikotomisk motsats. Men nu är knappast människan eller dess världsbild antingen svart eller vit. Utan det handlar snarare om en skiftande moraluppfattning någonstans mellan objektiv realism och subjektiv relativism, som är utelämnad till den givna kontexten.

Det är med hjälp av ett förnuftigt och rationellt tänkande människan kan botanisera i frågor om och kring vad som är rätt och fel. Författaren Janet Radcliffe Richards uttolkar relativismens huvudprincip till att människan bör hysa respekt för moraluppfattningar som nödvändigtvis inte är förenliga med den egna moralsynen[1]. Det problematiska med en sådan princip, sett ur ett relativistiskt perspektiv, är det faktum att den kan betraktas just som en moralprincip. Motsättningen blir tydlig då relativismen grund nämligen bottnar i frihet från moraliska principer. Kanske är det inte dess existens som sådan som inte är beviskraftig, utan den inte kan betraktas som mer riktig än vilken annan moralprincip som helst. Följden blir därför att människan inte har någon (moralisk) skyldighet att respektera sina nästas moraluppfattningar. En värld bestående av relativister skulle således kunna uppfattas som ett fullständigt virrvarr där rätt vore fel och fel vore rätt.

Realismen är kanske den ism som ligger närmast den universella (objektiva) moralen. Men är det över huvudtaget möjligt att ”enas” om en och samma uppfattning i frågor om vad som är rätt och fel? Är det möjligt när människans förnuftiga och rationella tänkande ställs mot subjektiva element, såsom klass och kön? Författaren Peter Singer menar att människans förmåga till förnuftigt tänkande kan tjäna som en väg bort från såväl godtycklig subjektivism som ett okritiskt accepterande av vårt samhälle och dess värdegrund[2]. Till detta vill Singer lägga människans förmåga till perspektivbyte och genom detta visa förståelse för det gemensamma god, den universella överblicken. Författaren Jonathan Glover menar också att människans förmåga att upptäcka och avslöja logiska inkonsekvenser[3], talar till den universella moralens fördel. Beaktar man pliktetiken, såsom filosofen Immanuel Kant såg den, finns det absoluta plikter som människan är underkastad, på grundval av att den är förnuftig[4].

Utifrån detta kan man då finna att det är tack vare människans förnuft som hon kan resonera rationellt i moraliska frågor. Och därigenom är inte den subjektiva relativismen det enda alternativet i modern människosyn. Det som både Singer och Glover tycks ha missat (bortsett ifrån?) är det faktum att människan inte är någon robot, befriad från känslor. Singer tillstår förvisso människans förmåga till perspektivbyte och därigenom förmåga till att känna empati och sympati för annan, men går inte djupare in på de irrationella konsekvenser som uppkommer vid känslomässig inblandning. Inte sällan ställs människan inför principiellt likartade situationer, men där denna beroende på känslomässigt sinnestillstånd kan handla diametralt omvänt. Singer skriver följande om människans handlande i termer av rätt och fel:

”…en del människor tvekar att göra det de vet är rätt, om de kan tjäna mer pengar eller vinna något annat som de vill ha, genom att göra det som de vet är fel. Det kan låta absurt, men de vill inte göra det som är rätt för de tror att de genom att göra så kommer att verka dumma i sina vänners ögon. De oroar sig naturligtvis inte för att de ska verka moraliskt dumma, utan för att de ska verka korkade.”[5]

Om man för en stund enas om att det förhåller så som Singer beskriver det, blir det intressant att beakta författaren och upplysningsfilosofen David Humes tal om förnuftets rationalitet som underkastad känslorna[6]. Hume tycks mena att rationella argument allena inte kan frambringa den fundamentala vilja, som i sin tur ligger till grund för ett givet moraliskt ställningstagande eller handlande. Utan det som krävs är mer eller mindre passionerade känslor i symbios med det rationella tänkandet. Förvisso kan rationaliteten påverka de känslomässiga impulserna, så till den milda grad att den avgörande viljekraften uppstår, alternativt inte uppstår, men människan kan aldrig enbart ta ställning eller handla utifrån en rationell argumentation. Hume understryker att en känsla aldrig kan betecknas som icke resonabel[7], vilket därmed skulle få den logiska följden av att i de fall ett känsloargument kallas icke beviskraftigt, så är det i själva verket den prejudicerande fördomen som är falsk.

Med hjälp av den grundläggande retoriska triaden ethos, pathos, logos, blir det ännu tydligare vilken roll känslorna spelar för människan. Ethos beskrivs som talarens karaktär och dennes trovärdighet. Karaktär och trovärdighet formas i mångt och mycket av pathos och logos, bruket av det i den givna kontexten. Pathos beskrivs med orden känslor, anspelning på känslor eller frambringande av känslor. Logos är förnuftet uttryckt i språk. Om människan är ofullständig, i större eller mindre utsträckning, utan dessa tre, är således förnuftet och rationaliteten (logos) endast en del i en större helhet. Ty människan är, i sin uppfattning av såväl sin egen som andras moral, hänvisad till att ta hänsyn också till de känslomässiga (pathos) incitament som för stunden är uppfattade som fakticiteten. För människan handlar det om att ständigt balansera mängden logos och pathos, för att på så vis inte äventyra sin karaktärs trovärdighet (ethos). Att göra det bör ses som det mest rationella ur ett förnuftighetsperspektiv!

[1] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 196.
[2] Singer, Peter: Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, sid. 278.
[3] Glover, Jonathan: Causing Death and Saving Lives, sid. 25.
[4] Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, sid. 78.
[5] Singer, Peter: Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, sid. 109-110.
[6] Hume, David: A treatise of Human Nature, sid. 414.
[7] Hume, David: A Treatise of Human Nature, sid. 416.

Litteraturförteckning:

Glover, Jonathan (1997): Causing Death and Saving Lives. Penguin Books Limited.
Hume, David (1740), editor David Fate Norton and Mary J. Norton (2000): A Treatise of Human Nature. Oxford University Press.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.
Singer, Peter (2000, org. Utg. 1998): Hur ska vi leva? – Etik i egennyttans tid. Natur och Kultur.
Tännsjö, Torbjörn (2000): Grundbok i normativ etik. Stockholm: Thales. Första upplagan. Andra tryckningen (2003).

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Den fria viljan - finns den?

2005-08-19T21:17:00.000+02:00

2005-08-12

Vad styr människan och dess vilja? Styrs människan av samma naturlagar (vilka dessa nu är) som styr all annan materia? Människans fria vilja - finns den överhuvudtaget? En diskussion om och kring idén om människans fria vilja utifrån darwinismens materialistiska människosyn är uteslutande beroende av vilka raster man använder sig av. I detta fall skall jag utgå från begreppen determinism, indeterminism, kompatibilism och inkompatibilism. Vidare är det viktigt att notera att dessa ismer allena inte kan ge några klara svar gällande huruvida människan har en fri vilja. Det är istället olika kombinationer av ismerna som kan hjälpa till att finna svar. Ett värde finner man dock i att definiera dessa ismer, då de ständigt kommer att återkomma i och mellan denna dokumentations rader.

Determinism
Vad är förutbestämt och vad kan människan påverka? Vid en första betraktelse ordet determinerad (förutbestämd) skulle man kunna definiera determinismen utifrån en tilltro till människan som allvetande redan från start, där människan använder sig av denna universella kunskap för att förutsäga det som komma skall. Determinismen menar inte att människan är determinerad i sådan mening. Författaren Thomas Nagel menar att förutsägbarhet inte är själva poängen med determinismen. Nagel framlägger istället en hypotes om existerande naturlagar, som styr världens skeenden[1]. Dessa naturlagar bestämmer i sin tur det som skall ske, samtidigt som de utelämnar andra handlingsalternativ. Handlingar som betraktas som determinerade, kan man ifrågasätta dem? Nagel menar att straffa en hund för att den tuggar på mattan, är ett sätt att påverka dess beteende framgent[2]. Men frågan är om det är förenligt med ett deterministiskt förhållningssätt att tro att man kan/skall förändra ett beteendemönster? Detta eftersom människan näppeligen inte kan påverka naturlagar (de naturlagar som är påverkningsbara är inga naturlagar).

Indeterminism
Denna ism stödjer sig i stort på ett antagande om att människans ursprung inte uteslutande är bestående av darwinistisk materia. Författaren Janet Radcliffe Richards menar därmed att dessa immateriella element, oavsett vilka de är, inte är deterministiska, vilket i sin tur gör den fria viljan möjlig[3]. Detta kan tyckas otillräckligt till hävd för indeterminismen och vill man stärka argumentationen som vill göra gällande att det alltid finns åtminstone en alternativ handling till det faktiska handlandet, bör man enligt Nagel[4] subjektivt förklara vad som menas med en utsaga om alternativa handlingsval och hur den subjektiva världsbilden skulle se ut för att detta skulle kunna betraktas som sant.

Kompatibilism
En kompatibilist fokuserar den fria viljan till handlande, och dess alternativ, på yttre faktorer som möjligtvis kan påverka händelseförloppet. Omfånget av friheten från tvång och hinder påverkar människans vilja till och val av handling. Även om kompatibilism är uppfattningen att fri vilja är förenligt med determinism, så knastrar det i mitt huvud, då orden kan och har inte går hand i hand i denna kontext. Visst, världen kan vara determinerad och människan kan samtidigt ha en fri vilja. Men har människan en fri vilja i en determinerad värld, bör denna fria vilja betraktas som endast en illusion. Ty vem avsäger sig förmågan att välja fritt? Tar man verkligen fasta på det kompatibilistiska synsättet flyter det deterministiska över i indeterminism. Kollisionen mellan determinismens tal om naturlagar och kompatibilismens andemening om subjektivt ursprung, gör därmed den fria viljan ur ett darwinistiskt perspektiv svår att anhänga sig till. I människans förmåga att just välja det ena eller andra, ligger det en subjektivitet som är svår att emotsäga, ty annars skulle man nog känna sig som Nagel, fången, och betrakta alla andra människor som dockor[5].

Inkompatibilism
Det som nyss ville göras gällande var att fri vilja är oförenlig med determinism. Detta skulle kunna betraktas som ett inkompatibilistiskt förhållningssätt. Inkompatibilismen är den mest kameleontaktiga ismen av dessa fyra. Eftersom den är mer öppen för olika perspektiv och förutsättningar kan den förenas med såväl determinism som indeterminism. Därmed kan inkompatibilisten hävda att människan har en fri vilja, som att människan inte har det, beroende av vilka ”glasögon” använder sig – determinismens eller indeterminismens!

Människans fria vilja, finns den? Den fria viljan kan sägas vara beroende av dels de biologiska generna evolutionen frambringar[6] och dels kultursamhälleliga miljöfaktorer. En människa vars valfrihet ständigt har inskränkts till två val kan i en mening betecknas som ”ofri”, men i en annan mening betecknas som ”fri”. Ofri på så vis att hon inte är medveten om det tredje, fjärde eller femte valalternativet, men samtidigt fri, då hon känner sig fri på grund av sin omedvetenhet. Utifrån detta, kan man dra slutsatsen att även den människa som erkänner sig som ”inkompatibilistisk determinist” i själva verket är fri/har en fri vilja? Både ja och nej.
Ja, eftersom den bevisligen har haft viljan att välja att tro på den teori som hon tyr sig till och ingen annan, till exempel indeterminismen. Nej, eftersom det kan vara en av determinismens naturlagar som ”bestämt” att människan i fråga skall erkänna sig som inkompatibilistisk determinist. Ja, eftersom är man omedveten om alternativen till det aktuella (sinnes)tillståndet känner man sig fri. Anledningen till att man känner sig fången i fängelset är att man är medveten om ”det fria alternativet”. Determinismen teoretiska uppkomst och existensberättigande är beroende av de alternativa teorierna.

[1] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 49.
[2] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 51.
[3] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 137.
[4] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 55.
[5] Nagel, Thomas: Vad är meningen med alltihop, sid. 54.
[6] Radcliffe Richards, Janet: Human Nature after Darwin – a philosophical introduction, sid. 104.

Litteraturförteckning:

Nagel, Thomas (1991), översättning Jonas Josefsson: Vad är meningen med alltihop? Nya Doxa.
Radcliffe Richards, Janet (2004): Human Nature after Darwin – A Philosophical Introduction. Cornwall: Routledge.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Liberalism och Socialism

2005-08-05T18:20:00.000+02:00

2005-08-05
Liberalism

Varje enskild människa har rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Frihet är främst tänkt som ett medel för människans självförverkligande. Samtidigt som människan är en egen individ med unik personlighet och drömmar, skall varje människa samtidigt respektera och ta ansvar för att rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka omfattar alla.

Jämlikhet bör omfatta alla människor och deras rätt till lika möjligheter/chanser i livet. En ekonomisk fördelningspolitik bör skoningslöst undvika all form av omfördelning där de som har de sämst ställt får det ännu sämre. I övrigt är det upp till var och en annan handla och ingå avtal.

Socialliberalismen skulle kunna definiera jämlikhet enligt följande: ”Alla människors rätt till lika möjligheter/chanser i livet”. Jämlikhet bör, ur ett socialliberalistiskt perspektiv, ses som ett medel för varje människa i dennes rätt att få söka lycka, att få förverkliga sig själv. Författaren Lena Halldenius problematiserar i sin bok Liberalism jämlik fördelning, jämlikhet i fördelning och det rättvisa i en given fördelningspolitik – en rättvis fördelning kan ju vara ojämlik! Invändningar görs också utifrån det kritiska förhållningssätt som ifrågasätter det möjliga att i praktiken ge alla människor lika möjligheter/chanser i livet, inte minst med tanke på varje individs psykiska, fysiska och sociala förhållanden.

Nyliberalismens möjliga definition av jämlikhet lyder som följer: ”Alla människor har äganderätten på sin sida och därmed möjligheter att genom fria transaktioner att öka den individuella välfärden, förutsatt att detta inte sker olovligt”. Man bör, i likhet med Halldenius, ifrågasätta det realistiska i en definition av jämlikhet enligt ovan, i praktiken kommer många nog känna sig förfördelade. Oavsett om en ökad individuell välfärd uppkommer olovligt eller inte.

Det moraliska rättighetsperspektivet utgår från individens frihet. Varje människa har vissa grundläggande rättigheter, däribland frihet, som stat eller annan inte har rätt att styra över. En politik som inskränker på individens frihet och rätt att söka efter lycka i livet är förkastlig.

Det demokratiska perspektivet är starkt förenat med den grundläggande och moraliska rättvisan. Individen har rätt till frihet och det är varje människas demokratiska rätt att inte få sina rättigheter skymfade.

Världsbilden grundar sig på en tro om människan individualitet, innehållande en unik personlighet och drömmar. Där dennes demokratiska rättigheter, såsom rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka, omfattar alla och därmed skall respekteras av alla, däribland staten.

Socialism

Frihet bygger på jämlikhet, där den egna fria viljan skall förenas med en kollektiv solidaritetstanke. Frihet är att alla människor ges lika förutsättningar till utveckling och delaktighet, i främjandet av det demokratiska samhället. Frihet bör ses som ett medel som är kopplat till politisk demokrati. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

En möjlig definition av jämlikhet enligt socialismen skulle kunna vara följande: ”en jämn fördelning av det demokratiska samhällets samlade resurser/förmögenheter, som skall omfatta allt från ekonomisk standard till maktinflytande”. Jämlikhet, i likhet med frihet, bör ses som ett medel för upprätthållandet/byggandet av en demokratiskt förankrad välfärdsstat. Författaren Mats Wingborg nämner i sin bok Socialism en extrem jämlikhetstanke med ett system av välfärdscheckar, som ett sätt att föra jämlik fördelningspolitik. Han säger dock i nästa andetag att en mer rimlig form av jämställd fördelning bör utgå från att människors livsvillkor skall vara jämlika. Detta kan i praktiken tolkas efter devisen ”bredd utan topp”. En jämn fördelning av det demokratiska samhällets samlade resurser/förmögenheter, som skall omfatta allt från ekonomisk standard till maktinflytande. Jämlikhet, i likhet med frihet, bör ses som ett medel för upprätthållandet/byggandet av en demokratiskt förankrad välfärdsstat.

Socialismens moraliska rättighetsperspektiv är kopplat till solidaritetstanken om jämlikhet. Att genom en relativt stor offentlig sektor omfördela resurser till förmån för de mindre lyckligt lottade människorna. I grund och botten skall varje individ, oavsett ekonomisk och socialstatus, har rättigheter till grundläggande samhällelig service inom vård, skola och omsorg, där alla människor skall vara med och dra sitt strå till stacken.

Frihet, jämlikhet och rättvisa kan sägas vara fundamenten som ligger till grund för socialismens demokratiska samhällsstat. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Världsbilden om människans natur är förenad med en tanke om individernas frihet i ett solidariskt välfärdssamhälle. Alla människor skall ges lika förutsättningar till utveckling och delaktighet, i främjandet av det demokratiska samhället. En stor offentlig sektor är den drivande motorn.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Litteraturförteckning:

Halldenius, Lena (2003): Liberalism. Bilda förlag.
Wingborg, Mats (2001): Socialism. Bilda förlag.

Fredens konflikt - konfliktens fred

2005-08-02T21:33:00.000+02:00

2005-08-02
Konflikter och krig – då och nu
Konflikterna i vår tid präglas i större grad än tidigare av interna stridigheter, där till exempel olika etniska grupper inom en stat tvistar om maktförhållanden, detta ofta med hjälp av vapen. Drygt fem procent av samtliga väpnade konflikter under perioden 1989-1997 var mellan olika stater. Förtryckta etniska grupper som känner sig marginaliserade i förhållande till andra etniska grupper, får nog och beslutar sig för att göra någonting åt sin situation. Huvudproblemet kan man säga grundas i att den konflikthärjade staten många gånger är konstlad i det avseendet att maktförhållandet mellan olika etniska grupper och dessas respektive intressen är snedvridet. Detta behöver inte endast ha att göra med en annan kulturell identitet än den som föreskrivs av staten, utan kan ha andra grogrunder, såsom geografiska naturtillgångar och andra ekonomiska incitament. I sönderfallande Sovjet och Jugoslavien har vi sett exempel på detta.

Tidigare konflikter var emellertid mer mellanstatliga, där maktkampen mellan kommunism och kapitalism, öst mot väst, Sovjet mot USA, präglat i princip allt och alla större och mindre väpnade konflikter (inte andra världskriget att förglömma). Konfliktklimatet förr om åren skulle kunna beskrivas som tydligare, då kontrahenterna var tydligare uppmålade på grund av deras så diametralt olika ideologier. Dagens mer internt dominerade stridigheter innehåller i mina ögon en typ av ond cirkel, ur ett rent freds- och konfliktstudiehänseende. Inbördeskrig är ofta väldigt invecklade vilket gör det svårare för utomstående aktörer, inte minst media, att rapportera, någonting som gör att deras intresse minska, vilket i sin tur gör att omvärldens vetskap och därigenom intresse får synnerligen svårt att växa. Omvärldens inblandning i interna konflikter är inte alltid av godo, men det är först när omvärlden får vetskap den kan hjälpa.

Den historiska kolonialtiden är en starkt bidragande orsak till dagens konfliktklimat. De rika västländerna har många hundra år förtryckt och utnyttjat befolkning och landområden, inte minst på den afrikanska kontinenten. Det är inte tu tal om att de kapitalistiska staterna i väst skapat och format de påtagliga ojämlikheter och orättvisor, som vi kan se idag. Att dagens utvecklingsländer nu i allt större omfattning börjat inse deras roll i det ekonomiskt globaliserade systemet, gör att man vill förändra gällande förhållanden. Detta kan innebära interna stridigheter inom en stat, då det ofta finns såväl vinnare som förlorare på en nydaning.

Den ekonomiska globaliseringen, är den eftersträvansvärd? Nej, inte som den ser ut idag. Ekonomisk globalisering är i sig bra, men inte på bekostnad av ökad fattigdom för de redan utblottade. Freds- och utvecklingsforskaren Helena Lindholm Schulz skriver om globaliseringen som en selektiv process där stora delar av världen exkluderas och marginaliseras. Eftersom det är ”den starke” som bestämmer villkoren blir det inte enbart en selektiv process utan också en subjektiv sådan., där de kapitalistiska staterna i västvärlden blir rikare och rikare – på utvecklingsländernas bekostnad. Som det ser ut idag är USA den rikaste staten per capita (BNP $30 000) och Etiopien bland de fattigaste (BNP per capita $600).

Även om det inte är etnicitet som orsakar etniska eller interna konflikter, så är människors härkomst en avgörande faktor i dagens konfliktklimat. Konflikter där extrem nationalism förekommit har bottnat i att visa människogrupper dominerat över andra, svagare grupper. De starkare grupperna vill homogenisera vad de omfattar som ”sin” stat, vilket kan gå ut över dem som inte passar in. Konflikter som kan härledas till nationalism handlar därigenom om en definiering av ”vi” och ”dom”.

Det internationella systemet och dess huvudaktörer
De enskilda staterna kan sägas vara en av huvudaktörerna i det internationella systemet. En stats karaktär beskrivs enkelt som ett styrelseskick över ett geografiskt avgränsat område. Normalt har invånarna (medborgarna) en rad rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna följer i huvudsak det stadgade för ”de mänskliga rättigheterna”, skyldigheterna omfattas till del av statens lagar. Staternas styrelseskick kan ta sig olika uttryck, vissa är demokratiska och vissa mer eller mindre totalitära. De enskilda staterna måste i sin tur komma överens sinsemellan, varför dessa måste enas om gemensamma huvuddrag i utrikespolitiska spörsmål, i de internationella relationerna. Staterna kan också gå samman, eller skapa olika unioner och organisationer, för att till exempel undvika väpnade konflikter.

Framstående och viktiga aktörer, förutom enskilda stater, på den internationella scenen är bland annat Förenta Nationerna (FN), Europeiska Unionen (EU), Multinationella företag (MNC) och International Non-Governmental Organisations (INGO). FN:s organisation ser i korta drag ut enligt följande: Säkerhetsrådet beslutar om och utvecklar olika fredsbevarande aktioner. Generalförsamlingen innehåller alla världens stater och genom röstning avgör Säkerhetsrådets handlingsalternativ. Generalsekreteraren är vald av Generalförsamlingen och i mångt och mycket ett ansikte utåt. FN har ett fredsbevarande uppdrag, men begränsat i många fall av vetorätten och en byråkratisk organisation. EU är en sammanslagning av europeiska stater som vill främja ekonomi, fred och rörlighet för människor, varor och tjänster. Kan också betraktas som en maktfaktor gentemot USA. De multinationella företagen är spridda över hela världen och är ett resultat av kapitalismen utbredning efter andra världskriget, där ekonomisk vinning är huvudsyftet. INGO-grupper är i mångt och mycket beroende av ideella insatser av och för människor. Exempel på sådana organisationer är Amnesty, Röda Korset och Greenpeace. Dessa fungerar ofta som en blåslampa i baken på större aktörer som USA, EU och multinationella företag.

Den huvudsakliga problematiken för de största aktörerna i det internationella systemet är att deras respektive intressen och därmed viljor ofta står i konflikt med varandra. Detta faktum skapar problem i såväl stort som smått. Skulle de stora aktörerna anstränga sig mer för att komma överens, via kompromisser, så skulle aktörernas sammantagna arbete effektiviseras. Aktörerna bör också tänka mer långsiktigt för att skapa en hållbar utveckling.

FN:s kanske största handlingshinder är enskilda medlemmars vetorätt, vilket begränsar FN:s möjligheter. I exemplet EU är fenomenet i princip det samma. EU:s alla medlemmar är inte överens om vad som är bäst för unionen, vilket innebär att man internt inte kan enas om hur man bör handla i enskilda sakfrågor. FN och EU kan därför betraktas som byråkratiska och ineffektiva jättar, som enbart kostar en massa pengar. Men FN och EU kan samtidigt sägas vara precis vad denna värld behöver, då det faktiskt behövs mer delibrativa samtal på alla samhälleliga nivåer. Om inte FN och EU hade funnits skulle nog enskilda staters benägenhet att handla på eget bevåg vara betydligt större, ett handlande som kanske inte andra intressen skulle tycka om.

De multinationella företagen är beroende av vad enskilda stater och större sammanslutningar, såsom EU, beslutar, varför de är i en beroendeställning i västvärlden. Dessa kan också sägas vara marknadskänsliga, då det är kunderna som styr efterfrågan. I utvecklingsländerna är deras inflytande mer omfattande, varför de kan styra och ställa mer påtagligt. Fördelarna med INGO-grupper är att de inte är bundna till någon enskild aktör, såsom en stat eller ett företag, varför de kan agera mer fritt. De arbetar ofta med övergripande projekt, men där den konkreta hjälpen handlar om att gynna utsatta individer eller grupper.

Några ismers syn på FN och den internationella politiken
FN är som synes en av de största och mest inflytelserika aktörerna i det internationella systemet. Men uppfattningarna om FN och dess förmåga att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet, går vida isär. Här nedan följer några centrala ismers syn på FN och dess roll som en av huvudaktörerna i det internationella systemet.

Radikalism (ur den marxistiska traditionen)
Radikalerna är skeptiska till FN som organisation. De betraktar FN som en organisation med den huvudsakliga uppgiften att stödja och tjäna de nationer med mest politisk makt ur ett globalt perspektiv. Skall man tro radikalerna själva, har FN också lyckats med detta, på bekostnad av de mindre nationernas intressen. Om vi är överens om att de nationerna med mest politisk makt i världen är länderna i väst-världen, inte minst USA, så tycks anhängarna till radikalismen av den marxistiska traditionen mena att FN:s möjligheter att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet är små. Väst-världens kapitalistiska intressen sätter agendan för vad som skall hända och ske i fråga om allt ifrån oljeindustrin till militära krig. Mingst tar FN:s sanktioner i samband med Kuwait-kriget 1990 som ett illustrativt exempel för att belysa att det icke-västliga landet Irak och dess folk marginaliserades i fråga om hänsynstagande av intressen, till förmån för det hegemoniska USA. En för stor obalans när det kommer till politisk makt kan skapa intressekonflikter, vilket i sin tur kan skapa missnöje. Radikalerna ser större politiska och ekonomiska omfördelningar, till fördel för de svagare, som en förutsättning för att den politiska makten skall bli mer balanserad.

Liberalism/Nyliberalism
Till skillnad från radikalerna är liberalerna positivt inställda till FN och dess förmåga att verka för fred och säkerhet i det internationella systemet. Liberalismen ser FN som en viktig internationell organisation där självständiga aktörer (nationer) möts, för att agera kollektivt. En viktig komponent för liberalismens positiva inställning till FN är det internationella rätts- och lagsystemet. Ett internationellt rättssystem är värdefullt för att öka de individuella nationernas ansvarstagande för krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter. Liberaler trycker också på de moraliska aspekterna, dels av innehållet i själva rättssystemet, men också den internationella rätten som sådan. Deras övertygelse är att nationer som är med i FN vill göra det som är rätt. God moral och och internationell rätt speglar i sin tur vad som är det rätta. Den internationella rättens tjänar till att vägleda nationerna när det kommer till bruk av våld, såsom krigshandlingar, i deras strävan att lösa konflikter eller skydda sig mot annan/andra nation(er).

Realism/Nyrealism
I likhet med radikalerna är realisterna skeptiska till organisationer i allmänhet och till FN i synnerhet. Den politiska och militäriska makten tillhör de enskilda staterna, vilket gör att nationsegoistiska intressen alltid kommer att styra vad som händer och sker. Detta medför att anarki kommer att vara ett inslag i organisationer, såsom FN. Realister strävar också ständigt efter en så bra maktbalans ur ett militärt perspektiv som möjligt. Realister är förvisso inte fullständigt negativa till det internationella rätts- och lagsystemet, det finns en potential i det. Men realister är tveksamma till att internationella rätt verkligen efterföljs av samtliga inblandade parter, när det väl kommer till kritan. Kollektiva överenskommelser och aktioner är inte att lita på då de förr eller senare hamnar på kollisionskurs med nationernas särintressen, menar realisterna. Med detta i åtanke är det av fundamental karaktär att varje enskild nation respekterar varandras geografiska gränser, på land, i luften och till sjöss. Realismens syn på det internationella systemet är att staterna är de viktigaste aktörerna, då dessa per definition inte är inskränkbara. Enskilda stater eftersträvar makt av säkerhetsskäl. Realismen menar också att maktbalans fundamentet till en varaktig fred. Detta bygger på en människosyn där det är den mänskliga naturen att känna osäkerhet eller utnyttja någon annans osäkerhet för egen fördel. Människor är rädda för varandra. Strukturalism och pluralism bygger på en förenklad realism. Strukturalister framhäver staternas agerande vad det gäller ekonomisk struktur och befolkningens sedvänjor i fråga om handel. Pluralister ser dock en mer komplex bild av realismens ekonomiska synsätt, där människor är betydligt mer beroende av varandra.

Konstruktivism/kritisk teori
Konstruktivismen och kritisk teori består av ett flertal olika ”skolor”. En konstruktivist ser det internationella systemet som en sorts kiasm – människans struktur, strukturens människa. Där människan är upphovsmakare och aktör av det nämnda systemet. De kritiska teorierna är i huvudsak tre till antalet; Frankfurtskolan (som beskriver det mänskliga i att följa rådande maktstrukturer), Dependency theory (som bygger på ett antagande om att starkare utnyttjar svagare) och Världssystemsteorin (som menar att det är aktörens placering i systemet som avgör dess roll och handlingsförmåga).

Positiv och negativ fred
Diskussioner om fredsskapande i freds- och konflikthänseende, bör delas in i ett tal om negativt respektive positivt fredskapande. Den negativa definitionen handlar dels om ett formgivande av antitesen till närvaron av krig, såsom ”frånvaron av krig” eller ”närvaron av fred”, men dels om maktbalans i förening med Nicholsons realismbeskrivning av människan, som en aktör som en sorts förtryckare av svagare aktörer.

För att kunna skapa vad som definieras som positiv fred behövs en mer rättvis och jämställd värld på alla nivåer. Det handlar i huvudsak om att få innehavarna av världsmakten att inse vad som är en hållbar global utveckling. Mänskliga värden och moralprinciper bör föras upp högst på agendan och sedan omsättas i praktiskt handlande. Gör man detta effektiviseras arbetet med att nedmontera hot- och fiendebilder.

I detta sammanhang blir det också intressant att diskutera icke-våld-principen som verktyg för att bygga en positiv fred. Konsten att föregå med gott exempel kan tolkas vara en av hörnstenarna med denna princip. Ett delmål är att få den som förtrycker med våld att reflektera över sitt handlande, genom självbegränsning. Viktigt för att denna princip skall vara effektiv är att den praktiseras av en större majoritet av befolkningen och helst av folk med ett visst förtroende och inflytande redan vid start. Det strukturella våldet, på mikronivå mot kvinnor och på makronivå av folkgrupper, är kanske den positiva fredens främsta antagonist. Problemet med det strukturella våldet är att det är svårt att definiera i och med att det är del av en kulturell sedvänja.

För att en positiv fred skall vara möjlig bör också FN:s roll och inflytande öka markant. Vägledande bör FN:s mänskliga rättigheter vara. För att detta skall kunna bli verklighet måste i sin tur andra aktörer, såsom USA och EU, i det internationella systemet stå tillbaka, vilket förefaller föga troligt i nuläget. Det långsiktiga tänkandet och handlandet bör öka, där jag främst vänder mig emot den ohållbara och destruktiva miljöpolitiken som förs på det globala planet i dagsläget. En ökad miljömedvetenhet kan på kort sikt hämma den ekonomiska utvecklingen, men på lång sikt finns det inga hållbara motsättningar mellan en god miljöpolitik och ekonomisk tillväxt.

Kärnvapnens existens – skapare av maktbalans?
”Det kalla kriget” har löpt som en röd tråd i kärnvapenfrågan allt sedan andra världskrigets slut. USA och Sovjet kapprustade under flera årtionden där konstruerandet och utvecklandet av olika kärn- och massförstörelsevapen (såsom kemiska och biologiska) varvades med sofistikerad retorik. Bland annat utvecklades vapenkontroll efter ”Kubakrisen” 1962, där andemeningen var att minska produktionen av kärnvapen och utjämna maktbalansen. 1985 startade den dåvarande presidenten i Sovjet, Michael Gorbachev kärnvapendesarmering. Kärnvapenstoppet gjordes officiellt 1996, vilket skulle innebära ett slut på utvecklandet av nya kärn- och massförstörelsevapen.

Förutom att förebyggande åtgärder, såsom informations insamlande, har tilltagit, så är maktbalansen en starkt avgörande faktor när det kommer till taktisk planering. Nicholson betonar motattackens medvetenhet som ett effektivt verktyg för maktbalansens utjämning. Motattacker bör man skylta tydligt med för att undvika eventuella attacker. Den kombattant som vill attackerna skall i ett tidigt skede få reda på och inse att en motattack är att vänta vid ett eventuellt angrepp. Ett kärnvapenangrepp är därmed enligt vissa att betrakta som ett kontraproduktivt tilltag. Kanske är det därför så få atommissiler avfyrats?

Den internationella lagstiftningen har tagit fasta på att reglera vad aktörerna i det internationella systemet får göra och inte göra om och kring kärn- och massförstörelsevapenfrågor. Men trots lagstiftning spekuleras det i att runt 15 stater alltjämt ha biologiska stridsmedel. Olika konventioner har upprättats, där den senaste är daterad till 2001 då 174 stater undertecknade ett avtal som förbjuder kemiska vapen. De stater som tyr sig till ett synsätt influerat av realismen, är kritiska till den allomfattande internationella lagstiftningen, då den många gånger står i konflikt med tanken om staternas suveränitet.

Världssystemets problem och möjligheter
Det kan ifrågasättas om det är moraliskt rätt att hota med repressalier i form av väpnat våld, för att få igenom det man vill. Värdering av argument och skäl för att använda våld eller kriga är alltid till syvenne och sist en subjektiv bedömning. Att sedan påstå att krig alltid är en nödlösning när förhandlingar brutit samman, är inte särdeles relevant. Detta eftersom det alltid är en subjektiv bedömning av när ett dödläge har uppkommit i förhandlingarna. Vissa kanske hävdar att kärnvapenkrig är mer moraliskt rätt, då man inte skickar ut soldater till en eventuell död, men å andra sidan är skadeverkningarna på såväl människor som miljö desto mer omfattande, inte minst ur ett humanitärt och ekonomiskt perspektiv. De som hävdar att kärnvapenkrig skulle vara mindre inskränkande på de mänskliga rättigheterna, håller jag inte med, då det är tveksamt om det är en mänsklig rättighet att få anfalla någon annan, till skillnad från att få försvara sig.

Militärt kan det internationella världssystemet i större grad använda sig av NATO och FN. Antingen kan dessa vänta till det att de stridande parterna närmat sig varandra och redo att förhandla om vapenvila. Om det tar alltför långt tid eller om det humanitära tillståndet i konflikthärden kräver det, så kan man vidta fredstvingande åtgärder, såsom att genom våld gå in och sär de krigande parterna åt. Den regim som vill ta över kontrollen av ett krigshärjat område måste komma till bukt med det organiserade våldet och därefter etablera tillit, legitimitet och ett fungerande rättsväsende.

Humanitära interventioner är viss mån komplexa i sin konstruktion, då dessa står i strid med realismens tanke om statens suveränitet. FN vill dock göra inskränkningar på denna suveränitetsprincip när nöden så kräver. På grund av att aktörerna, viljorna och intressena i FN:s världssamfund är så skiftande, kan FN:s fredshandlingskapacitet ifrågasättas.

Om man tror att ett krigshärjat samhälle lever i sus och dus efter att ett fredsavtal upprättats, tar man fel. Otryggheten, osäkerheten, fragmenteringen och polariseringen är alltjämnt påtaglig. De diplomatiska metoderna blir därför viktiga i en strävan att skapa så bra förutsättningar som möjligt för ett byggande av ett gynnsammare samhällsklimat. Hanterandet av den aktuella konflikten handlar i mångt och mycket om att invänta det mogna ögonblicket, där båda parter är villiga att finna en konfliktlösning. Nästa steg blir att omvandla konfliktens tvistemål till demokratiskt förankrade handlingsplaner, i akt och mening att söka försoning. I detta läge är det av yttersta vikt att alla samhällsgrupper får komma till tals, annars riskerar de negligerade grupperna känna sig förbisedda, vilket i sin tur kan vara en grogrund till nya tvistemålsfrågor.

En annan avgörande faktor för en varaktig, positiv fred är förstås också socioekonomiska aspekter, såsom att komma tillrätta med arbetslöshet, infrastruktur och dylikt. Ett lämpligt valsystem förstås också att föredra. Ett majoritetsvalsystem där vinnaren av varje enskild valkrets tar allt är näppeligen att förespråka i dagens inomstatliga krigshärdar, då dessa ofta ger ett snedvridet maktförhållande i parlamentet. Beroende på konfliktens art och utgång kan det vara värdefullt att ställa individer till svars i internationella domstolar, såsom International Court of Justice (ICJ) och European Court of Justice. Detta eftersom det kan vara svårare att få till en ”rättvis” rättsprocess i en inhemsk domstol. Det är också av stort värde att de människor som flytt det krigshärjade området, om de så behagar, bereds möjligheter att återvända. Inte minst för att det krävs god vilja och intresse för att bygga en stark och fredlig stat.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Litteratur- och källförteckning:

Barash, David P. och Charles P. Webel (2002): ”Nonviolence” (kapitel 20). Ur boken Barash, David P. och Charles P. Webel (Ed.): Peace and Conflict Studies. London Sage.
Karlsson, Svante (2004): Freds- och konfliktkunskap. Lund: Studentlitteratur.
Keskitalo, Carina (2005): ”Power-point-handouts”, samt gruppdiskussion. Freds- och konfliktstudier A1 (sommarkurs). Umeå universitet.
Lindholm Schulz, Helena (2002): Krig i vår tid. Lund: Studentlitteratur.
Mingst, Karen (2004): Essentials of International Relations. W.W. Norton&Company Ltd. Tredje upplagan.
Nicholson, Michael (2002): International Relations: A Concise Introduction. Basingstoke: Palgrave. Andra upplagan.

Politiskt Credo

2005-07-31T15:22:00.000+02:00

2005-05-09
Politiskt Credo för undertecknad:

Ultimata mål:
Det yttersta målet för min politik är varje enskild människas egen lycka. Vad lycka är bör vara upp till var och en att formulera.

Centrala medel:
Det samhälle som jag hoppas kunna bygga är en förutsättning för att uppnå det individuella målet. Samhällsbygget vilar i sin tur på fyra stycken fundamentala medel. Frihet att inom samhällets rättsstatliga ramar vara den man är och göra det man vill. Friheten begränsas också av en socioekonomisk jämlikhet, där den egna fria viljan skall förenas med en kollektiv solidaritetstanke. En kontinuerlig omfördelning av resurser via skattsedeln skall upprätthålla en anständig välfärd för alla människor.

Frihet är främst tänkt som ett medel för människans självförverkligande. Samtidigt som människan är en egen individ med unik personlighet och drömmar, skall varje människa samtidigt respektera och ta ansvar för att rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka omfattar alla människor. Det moraliska rättighetsperspektivet är kopplat till solidaritetstanken om jämlikhet. Att genom en relativt stor offentlig sektor omfördela resurser till förmån för de mindre lyckligt lottade människorna. I grund och botten skall varje individ, oavsett ekonomisk och social status, ha rättigheter till grundläggande samhällelig service inom vård, skola och omsorg, där alla människor skall vara med och dra sitt strå till stacken. Frihet är att alla människor ges lika förutsättningar till utveckling och delaktighet, i främjandet av det demokratiska samhället. Frihet bör ses som ett medel som är kopplat till det rättvisa i att människor inte bara får vara med och välja sina politiska företrädare, utan att de också kan bli dessa politiska företrädare. Jämlikhet, i likhet med frihet, bör ses som ett medel för byggandet av en demokratiskt förankrad välfärdsstat.

Relevant människo- och samhällssyn:
Vi människor är inte skapta för att leva för oss själva, i ensamhet. Vi inte bara vill umgås med varandra, utan vi måste också göra det för att överleva, såväl som enskilda individer, som människosläkte. Samhället är en konstruktion av och för en medmänsklig samvaro, där dess dynamiska maskineri tjänar som ett verktyg för den enskilda individens byggande av lycka. Ett välfärdssamhälle som bygger på solidaritet är att ”behandla andra, som du själv vill bli behandlad.”

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

The importance of "15 minutes of fame"

2005-07-20T18:35:00.000+02:00

2004-05-17
One of the biggest cultural phenomenons in this world is sports. Without a doubt the greatest sport is football. In every part of the world people play this simple, but so complex game – “the greenfield’s chess”. Sports in general and football especially have an almost magical power to bring people together and unite them.

A couple of days back it was decided that an African nation, South Africa, will host the 2010 World Cup of football. It is very interesting to analyze what this “15 minutes of fame” will mean to not just South Africa as a nation, but the African continent as a whole. Will the rest of the world change their picture of this “poor and HIV/AIDS-polluted” continent and do more to help? The aim of this essay is to discuss in what ways a sport like football can help the globalization process.

In an article (http://observer.guardian.co.uk/international/story/
0,6903,1217840,00.html) published the 16th of May in The Observer International the writers Alex Duvall Smith and Liz McGregor are reporting from Johannesburg. “’Fifa made the right decision. Let’s all go out and celebrate,’ declared a jubilant President Thabo Mbeki at the ceremony in Zurich, as he raised a glass of champagne before a huge crowd of singing, dancing fans and, for those in Africa watching on televisions and listening on radios, kicked off the biggest collective party since the first democratic elections 10 years ago”.

Yes, it is a decision worth to celebrate. For a country with huge problems, involving poverty, HIV/AIDS, violence and criminality, this can be the turning point that makes South Africa a role model for all the nations on the African continent. Now the leading people of South Africa really have to do something about all the major problems within the country, because they probably do not want the rest of the world to get a bad image of South Africa.

No, it is not as easy as a finger-flick. Therefore it is heart warming to read in the Observer-article that the government is aware of the fact that it is hard work the forthcoming six years that counts, if the country wants to see long lasting improvements around for example the racism issues . The authors writes: “Mbeki and Mandela argued that the awarding of the World Cup would help cement the economic and social gains made in the country since the end of apartheid and further bridge the gap between the wealthy white minority and poor black majority”.

The list of countries hosting large sport events in a successful way is long. The whole society is affected in an overwhelming positive direction. I would be a hypercritical person if I said that everything becomes better, but almost everything does, indeed. The economic upswing for the hosting nation is a consequence of such things as tourism and foreign investments for a much longer period of time than the four weeks the games are played. And when we know how much economics influence democracy, we understand why South Africa now is facing an important period of globalization.

An African nation has never hosted a sport event as big as the one South Africa is hosting in 2010. Everything is therefore new and a huge challenge. The criticism against “a poor African nation” hosting a sport event of this size is based on voices saying that the continent “lacks important knowledge about how to build and organize large sport events”. Yes, it is true, but how can the African continent ever get that important knowledge if they never getting the opportunity? One time is always the first time and we should never call them “failures” (not “winners” either) before we have seen what they have accomplished.

But the importance of “15 minutes of fame” can not be underestimated in this case. The whole world, billion of eyes, will be focused on the greatest sport event of all. South Africa will not be stupid enough to not show the world that it is a good and reliable country on a good and reliable continent. Hopefully they will also not be stupid enough to hide all the problems away that are a big part of the everyday life, but instead will take the opportunity to show the world that Africa needs help and that it is in the whole world’s interest to solve them.

In the centre of this essay are football and South Africa. Football is a cultural phenomenon that not seldom is building bridges between totally different countries and religions. Taking football as an example for “a tool” that can build these bridges, are not understandable for all of us. Sports and football are many times seen as something the cat has dragged in, simply not cultural fine enough. But no one can deny the large amount of people who are interested in football and are following the World Cup. Football interests the five year old kid as well as his grandmother, the rich as well as the poor, and brings out tears of both joyfulness and sadness.

That is also why South Africa and the African continent should use the World Cup 2010 as a tool in the globalization process. Now when the focus will be on South Africa, the whole African continent should take the chance to use that power of penetration to rip the blinders of the people of the world off. I can not say that the chance will not come back. But at that point it can be too late!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Globalization - something good or bad?

2005-07-20T17:45:00.000+02:00

2004-05-04
After an interesting reading of S.T. Akindele, T.O. Gidado, and O.R. Olaopo’s text named “Globalisation, Its Implications and Consequences for Africa”, a few questions popped up in my head. Why are the world and the societies within it looking like this? What is globalization? Is it good or bad? Is it really achievable? Is it something we should fight to realize? I will try to bake a tasty essay-cake with ingredients based on both the authors and my view on globalization and the issues surrounding it. Enjoy your meal!

To be able to follow the discussion we need to be familiar with the term globalization. The authors explain it like this: “Globalisation can be seen as an evolution which is systematically restructuring interactive phases among nations by breaking down barriers in the areas of culture, commerce, communication and several other fields of endeavour. This is evident from its push of free-market economics, liberal democracy, good governance, gender equality and environmental sustainability among other holistic values for the people of the member states”.

From my point of view globalization has always been intimately connected with trade, money and economy. That has constantly been the major goal for the globalization. Just take a second look at the authors’ definition of globalization. Breaking down barriers to encourage commerce of free-market economics. After all “money talks” and that is in the western-world’s culture. No doubt about the fact that we live in a world ruled by the greed of capitalism. Most people would love to associate globalization with liberal democracy, good governance and gender equality, but sadly that is not the case. It is more of a futuristic utopia. The authors are with me on this when they say: “globalisation could be correctly defined from the institutional perspective as the spread of capitalism (MacEwan, 1990)”.

Maybe I am a pessimist, but I think this globalization-thought will come to an end. Well, not exactly to an end, but it will never develop as it is described in the quotation above. That is because of the fact that the rich world’s wealth is depending on the poor world’s poverty. When/if we in the future will understand that if we really want to have an equal world and society, we must give to the less fortunate, we probably will hesitate. Human beings hunger for power over ruling and power is depending on oppression. The authors mean that there it is a strong connection between understanding and respecting a society, and the culture within it, and solving globalization problems. Western powers want to help and that is a good thing. But they want to help on their own premises and that is a bad thing. It is pretty significant for the western world, don’t you think?

So, is globalization something good or something bad? Is it really achievable? Is it something we should fight to realize? The authors admits, not very surprisingly, that the issues around globalization are rather complex. They focused on the globalization involving the African continent and the western based countries and see some good aspects and some bad aspects. What is more interesting is their formulation of a possible solution to it the problems with globalization: “This will only be possible through a sincere, committed sociological, cultural, economic and political realignment that is truly African in nature, and intent. Without these conditions, it will be difficult, if not totally impossible, for Africa and Africans to talk about political and economic integration, improvement and, above all, emancipative development in the twenty-first century”.

Yes, the globalization issues are rather complex. The thoughts about free-market economics, equality among people and liberal democracy are good, very good. We can all confirm that the world would be a much better place to live in, if everyone were allowed to speak out their view of opinion. But when the globalization is practically spread from day to day, from country to country, something goes wrong. Exactly what is hard to put the finger on, but a couple of possible answers I have put into the light here in my essay.

The major point in this essay is that it is the people of the western world, you and me, who are the problem. We just do not see all the problems, because we either are unable to change perspective or we do not want to see them.

But, in fact, there is more to it than what I have been telling you so far. Our problems are based on an embarrassing double standard of ethics and morale. We must once and for all make a statement. Either we say and live after the expression: “care about yourself and no one else”. Or we say and live after the expression: “do to others what you want them to do for you”. For me it is an easy choice to make. Now it is up to you…!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?

2005-07-18T22:45:00.000+02:00

2005-04-19

Språket är en illusion. Oavsett om språket är det muntliga eller skriftliga. Formas av symboler vi delar in i antingen bokstäver eller bilder. Någonting som tar sitt uttryck i ljud, ljus, beröring, smak eller doft. Så är den språkliga kommunikation vi ständigt ägnar oss åt, inte minst i här och nu, som gjord för att missförstås. Vi människor är inte skapta för att förstå varandra! Denna essä ska försöka förklara varför...

Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?
För att kunna besvara ovanstående frågeställning är det en nödvändighet att först bena ut svaren på ett par andra grundläggande frågor. Inte minst den som frågar sig hur (den språkliga) världen ter sig ur mitt perspektiv. För att göra det tar jag hjälp av bland annat texten ”Språkfilosofi och retorik” i Kompendium för språkfilosofi av Lennart Hellspong.

Hellspong skriver i denna text om förhållandet mellan språket, verkligheten och världen. Hellspong menar att språket är intimt förknippat med verkligheten och världen, samtidigt som det är viktigt att särskilja dessa tre, då det handlar om egna ”arter”.

”Det råder ingen identitet mellan en språklig beskrivning och det som beskrivningen handlar om. /.../ Det finns ett samband mellan en språklig beskrivning och en verklighet som den syftar på eller handlar om.” Hellspong, sidan 9.

Det är inte svårt att skriva under på det Hellspong skriver om, men jag finner det viktigt att tillföra perspektiv. Eftersom vi använder oss av språket som ett kommunikationsverktyg är språket, dess utformning, beroende av minst två roller, som i undantagsfall kan vara en och samma individ, en sändare och en mottagare. Det handlar om vilka personerna i dessa roller är, deras respektive bakgrund är av stor betydelse för hur den språkliga kommunikation formas, såväl hos sändare som hos mottagare. Detta gör det angeläget att spinna vidare kring språkets påverkan på samhället och samhällets påverkan på språket.

Samhället kan sägas vara en konstruktion i ständig utveckling, precis som språket. Konstruktioner som vi människor skapat. Men varför? För att kunna närma sig svaret på denna, och de andra frågeställningarna framlagda så här långt, är det betydelsefullt att reda ut vilka ”vi människor” är och vad ”vi människor” vill? Drygt sex miljarder människor, tillika drygt sex miljarder unika individer, befolkar denna planet, kallad Tellus. På den har människor i otaliga generationer före oss skapat många olika världar, många gånger helt ovetandes om denna globala process, som bidragit till att dessa världar successivt börjat växa samman till en (?) värld.

Varje enskild folkgrupp har beroende av inte minst yttre förutsättningar, såsom naturresurser och väderklimat, utvecklat sin egen etik- och moraluppfattning, som i sin tur format doxan. Det hur människor värdesätter allt det de kan förstå har och kommer nog alltid att forma deras etik och moral. Gemensamt för världens olika folkgrupper har också varit formandet av orala ljud och symboler, det vi idag kallar språk. Inte det att dessa skulle låta eller se likadana ut, snarare tvärtom, men gemensamt har varit viljan att kunna kommunicera. Allt i akt och mening att göra sig förstådd och förstå andra människor.

Att människor är unika individer med varierande intelligens är i stort ingen kontroversiell uppfattning. Utgår vi från att de flesta människorna är normalbegåvade, i språklig mening betyder det att dessa har vid födseln ungefär lika förutsättningar till användning av språk som kommunikativt verktyg. Det är utifrån ett sådant biologiskt grundantagande förståelsen för de yttre förutsättningarnas roll i ett allmänmänskligt språkperspektiv sannolikt ökar. Människors sociala samvaro bygger till stor del på ett språkligt användande. Det språkliga användande och dess utveckling bygger i sin tur på en social samvaro. Dessa kan sägas vara i en oupplöslig förening med varandra. En bred social samvaro, där olika människor och perspektiv får utrymme, gynnar den enskilda individens språkliga rikedom, copia. Detta eftersom individen på detta sätt får en ökad förståelse för att saker och ting kan betraktas på annat sätt, att de faktiskt gör det av andra människor, vilket därmed gör att individen kan forma sin kommunikation på ett bättre sätt.

Att besvara frågan om vilka vi människor är går inte att ge ett entydigt svar på, inte ens ur ett språkfilosofiskt perspektiv. Det jag försökt att göra här ovan att redogöra för fundament som format människor i alla generationer. Topiker som yttre och inre förutsättningar, social samvaro och kommunikativ förståelse är de i mitt tycke mest centrala, i de jag framgent ska vidga ytterligare. Att sedan svara på vad vi människor vill är nog lika svårt, faktum är ju att vi vill så olika saker. Detta beror inte minst på yttre och inre förutsättningar, social samvaro och kommunikativ förståelse. Vi behöver bara se till hur olika tänkare har resonerat kring språket genom historien. I boken Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure av Roy Harris och Talbot J. Taylor, menar bland andra Tooke att språket är perfekt, det är människans förståelse av det som är felaktig. Medan Humboldt menar att språket är en aktivitet och inte en statisk produkt.

Har människor så monumentalt skilda uppfattningar om någonting så grundläggande som språket, är det inte konstigt att de vill olika saker med samhället och med livet i det. Det kan tyckas som om jag tagit tydlig ställning för Humboldt och mot Tooke när jag sade att samhället och språket är en konstruktioner skapade av oss människor. Må så vara. Det är med hjälp av språket som socialt samvaroverktyg vi utvecklar samhället, på samma gång som samhället utvecklar den språkliga förmågan. Att det skulle vara människors förståelse som är felaktig kan få en rimlighet ur ett konservativt maktperspektiv. Att de som sitter i maktposition vill konservera rådande förhållande, genom att förskjuta förståelsebördan till dem som vill att till en förändring.

En invändning mot ett sådant resonemang kan vara att det är inte människorna som finns till för makten, utan makten ska tjäna människorna. Precis så är det också med språket, det finns till för människorna, människorna lever inte för språket. Eller vänta nu! Kanske lever vi människor för språket? Det kanske är som Tooke tycks mena, min uppfattning av språket kanske bottnar sig i just det faktum att min förståelse av det är felaktig? Språket är kanske egentligen någon sorts farkost som ska ta oss människor till någonting vi inte kan beteckna, eftersom vår förståelse för det är felaktig eller rent utav obefintlig.

Om vi byter ut ordet för mot genom kanske vi kommer närmare ett mer lättförståeligt resonemang kring språk, för oss människor? Lever vi människor genom språket? Ja, det gör vi nog. Vi klär allt det vi säger och gör i någon typ av språklig dräkt, svenska ord, engelska ord, svenskt kroppsspråk, engelskt kroppsspråk, och så vidare. Till och med när vi drömmer är språket en viktig del, inte minst när vi ska försöka återge det drömda, reflektera. Vi har en förmåga att klä allting vi kan iaktta och förstå i bilder och ord, oavsett om vi förmedlar det till någon annan eller om vi bara tyst funderar. Det är via ett språkligt utbyte vi kan dela med oss till varandra, bli förstådd, bli missförstådd, bli ense, bli oense, kramas, slåss, och så vidare. Av mitt resonemang så här långt kan tyckas att jag tillskriver språket alltför stor betydelse för oss människor och vårt interagerande med varandra. I själva verket är det en villfarelse, som endast jag kan beskyllas för. Detta beror på att jag fram till nu inte gjort någon skillnad på språket och språkandet.

I min språkliga värld är det en klar distinktion mellan dessa två. Quintilianus tycks i sitt avsnitt i boken Landmarks In Linguistic Thought I, the Western Tradition from Socrates to Saussure, mena att språket ska vara systematiserat genom grammatik, samtidigt som det språkande en retoriker använder sig av bygger på just en kunskap om och skicklighet i grammatik. Här blir det intressant att ställa samma frågor som Hellspong gör i sin text ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi. Strukturerar världen språket? Eller strukturerar språket världen? Jag skulle vilja påstå att det är världen som strukturerar språkandet, som i förlängningen strukturerar språket. Visst kan språket i viss mån strukturera världen, men det bygger på att vi har ett språk. Språket får vi först när vi förstår och förhåller oss till världen.

José Luis Ramirez förklarade en gång, vid en av retorikkollegiets sammankomster, det ”farliga” med inte göra någon skillnad på språket och språkandet, genom att ta metaforer och metonymier som exempel. Min tolkning av Ramirez i det sammanhanget var att alla metaforer vi den närmare betraktelse i själva verket är metonymier. Detta eftersom det alltid finns en inneboende metonymisk glidning i betydelsen av varje ord. Någonting som har sin förklaring i att det som förmedlas tolkas olika av olika människor. Vi måste använda oss av ord eller symboler för att ens kunna närma oss en metafor. Och för att göra metaforen så tydlig och effektiv som möjligt krävs en mer eller mindre utförlig redogörelse av ”den metaforistiska bilden” som avses. Det är alltså i den med ord eller symboler illustrerade metaforen som glidningen ligger i, i tolkningen och förståelsen av varje enskild stavelse och enskilt ord.

Att till exempel säga ”språket är ett bord”, kräver en utförlig beskrivning av det bord som åsyftas i den givna kontexten. Vilken form har bordet?, vilken storlek?, vilket material?, vilken färg?, och så vidare. Eftersom ordet ”språket” också kan betraktas som en en metafor, kompliceras användandet av metaforer i allmänhet och språket (alltså språkandet) i synnerhet. Med detta i åtanke är det extra intressant att ta del av det Hellspong skriver om metaforer i texten ”Språkfilosofiska frågor” i Kompendium för språkfilosofi.

”Retoriken som ett funktionellt språk bör visa försiktighet med metaforer. För mycket av den varan kan hota den språkliga effektiviteten.” Hellspong, sidan 23.

Om det är en förutsättning för oss människor att vi förstår oss på den värld vi lever i för att överleva, kommer språkandet väl till pass. För att strukturera upp detta språkande skapar vi språk. Orden eller symbolerna detta språk består utav är ett verktyg för språkandet, som i sin tur är ett verktyg för förståelsen av världen, som i sin tur är en förutsättning för liv. Det är vi människor som satt namn/ord på det vi sett i världen, för att försöka förstå. Och eftersom det är vi människor, unika till våra sinnen, som skapat språk är det förklarligt att det alltid finns en viss metonymisk glidning i betydelse, inte minst för metaforer. Betydelseförskjutning ligger i förståelsen av det givna ordet. Språklig effektivitet är oftast att föredra, förvisso, men det är just med ordens inneboende metaforistiska kraft vi kan kommunicera språkligt, alltså det att språka.

Okej, vi människor har språket och språkandet som instrument för att förstå världen och de i de levande medmänniskorna. I takt med att vår förståelse för världen och dess innehåll ökat har vi blivit alltmer civiliserade. Det tycks som om att vi människor vi tolkat världen som vår och därmed format innehållet till ett så funktionellt samhälle som möjligt. I boken Språkfilosofi, en introduktion av Finn Collin och Finn Guldmann tas en tolkningsteori upp, besläktad med ett hermeneutiskt analysperspektiv.

I sitt kompendium Vägar genom texten, metoder för brukstextanalys, tar Hellspong upp den hermeneutiska analysen, som ett verktyg till att sönderdela texter. Hellspong menar på att den hermeneutiska analysen bygger på en kontextuell tolkning. Detta gör att förståelse och tolkning är i förening med varandra. Analysen består av texttolkning ur i huvudsak fem olika perspektiv; läsning, problem, tolkning, tillämpning och tolkningspotential. Samtliga perspektiv utgår i större utsträckning från den analyserande, än det material som analyseras. Att hela tiden fråga sig med vilka glasögon som texten betraktas, hur det skapar och löser tolkningsproblem av budskapsförmedlingen genom texten. Perspektivet läsning handlar om analytikerns förståelse och hur den påverkar granskningen. Problem ställer vägledande frågor om de eventuella oklarheter som kan påverka tolkningen. Tolkning handlar om en ”positiv rundgång”, att på ett medvetet sätt se delarnas helhet och helhetens delar. Tillämpning handlar om att se utöver texten och fundera över hur den nyfunna kunskapen kan tillämpas för den som analyserar. Tolkningspotential, till sist, handlar om att se till de kontextuella faktorerna och dess betydelse, samt hur tolkningen och förståelsen påverkas av vem det är som läser texten.

Hellspong talar om den hermeneutiska analysen tillämpad främst på textmaterial, men den skulle lika gärna kunna appliceras på vår analys av världen. Av extra intresse ur ett språkfilosofiskt perspektiv är just det att reflektera över varför vi ständigt ”måste” förhålla oss till världen. Collin och Guldmann tar antropologens glasögon som exempel. Men det verkligt svåra är betrakta sin egen näsa, som Ramirez uttryckt det. I denna text förbiser jag säkerligen en rad viktiga faktorer för att få en mer homogen essä om och kring de språfilosofiska frågor jag ställt. Inte nog med det, förmodligen har jag missat en, i någon annans tycke, central frågeställning helt och hållet. Det svåra med att förhålla oss till världen är att vi då måste förhålla oss till oss själva. För även om vi människor inte är en del av världen, så bygger vårt förhållande till den på en progression, inte minst språkligt. Lika svårt som det är att bli analfabet när vi väl lärt oss att läsa, är det att bortse från tillgodogjord förståelse av en del av världen, när vi vill förstå en annan del av densamma.

Att språket och språkandet är en ren självbevarelsedrift för oss människor, skulle kunna förklara varför vi ständigt måste förhålla oss till världen. Vi måste samarbeta för att överleva och för att samarbeta måste vi kunna kommunicera. Det problematiska är att vi har svårt att komma överens. Värderingar, formade av etik och moral, och fördomar, som skapats av (o)kunskap och (o)erfarenhet, möter varandra, vilket ger en viss typ av förståelse. Eftersom vi sinnesmässigt är olika förstår vi världen olika. Eftersom vi har olika glasögon på oss ser vi olika saker. Men kanske framförallt, vi är inte fullt medvetna om våra värderingar och fördomar. I den mån vi är medvetna om dem är vi någorlunda nöjda med dem, varför skulle vi annars ha dem?, så då måste det vara de andra som har skeva uppfattningar och dålig förståelse! Även om ett sådant förhållningssätt till våra medmänniskor kan tyckas synnerligen inskränkt, så är det de facto ett förhållningssätt. Som inte är alltför ovanligt. Sanningen att säga rätt vanligt förekommande.

Språket är alltså ett resultat av språkandet. Med språkandet kan vi förstå världen. När vi ger uttryck för vår förståelse av världen är det en spegling av vårt inre. Detta uttryckande kan sägas vara en kommunikationshandling, som för mottagaren är en situation som kräver tolkning, någonting som påverkar förståelsen. Det tillsynes problematiska är att vi människor är unika i vår förståelse av världen, vilket därmed gör vårt inre (hjärnan) unikt. Någonting som skapar konflikter. Men också utveckling!

I ingressen till denna essä formulerade jag ett par hypoteser. Språket är en illusion. Vi människor är inte skapta för att förstå varandra. För att få ett tydligare språkfilosofiskt perspektiv formulerade jag ett antal frågeställningar, som genom att försöka besvaras skulle stödja de framlagda hypoteserna. Nu återstår endast att besvara den först formulerade frågeställningen: Varför ser (den språkliga) världen ut som den gör?

Denna essä har strävat efter att ge en överskådlig uppfattning om hur förhållandet mellan människor, språket, språkandet och världen kan se ut. Att språket är en del av språkandet, som i sin tur i mångt och mycket ÄR människan. Människan sen, är inte världen, inte ens en del av den, utan de är särskilda från varandra. Människan måste förstå världen, för att kunna förhålla sig till den på ett självbevarande vis. Språkandet är en förutsättning för att förstå världen. Vi människor har dock växt upp på platser med olika förutsättningar vad det gäller allt ifrån naturresurser och väderklimat till social samvaro, varför vår tolkning och förståelse av världen ser olika ut. Det vi inte kan förstå kan vi heller inte uttrycka språkligt. Och tvärtom, det vi inte kan uttrycka språkligt kan vi inte förstå. Allt detta skapar motsättningar och konflikter i kommunikationen mellan oss människor. Eftersom vi lever genom språket och språkandet är vår förståelse av andra människor helt avgörande för hur vi uppfattar världen.

Men det finns någonting positivt i att vi inte till fullo förstår varandra och därmed världen. Motsättningar och konflikter som leder till krig och död är förstås ingenting bra, men motsättningar och konflikter kan också leda till en positiv utveckling. Det handlar till stor del om att ha en förståelse för det positiva i en språklig mångfald. Retoriken talar om ”det som kan vara på annat sätt” och ”retoriken som konsten att finna de verktyg som bäst lämpar att övertyga”. Med muntliga eller skriftliga språkverktyg är den språkliga mångfalden en förutsättning för ett välfyllt förråd, copia, som i sin tur är en förutsättning för en bred övertygelseförmåga.

Att till fullo inte förstå varandra eller världen bidrar också till en ökad kommunikation. Dialogen mellan oss är ett resultat av att vi inte fullo förstår varandra. Dialogen som kommunikativt verktyg tjänar ofta till att komma överens för att göra gemensamt. Det är i mötet med världen människor förstår varandra och därmed utvecklar sig själv och andra. Hade vi förstått allt och alla från första början hade vi inte bemödat oss med att ständigt utveckla det språkliga, vår kommunikativa förmåga. Det finns någonting positivt i att det språkliga pusslet inte går att foga ihop. Vi tvingas ständigt att vända och vrida och därigenom konstruktivt kritisera varandra.

Den språkliga utvecklingen är en väg utan ände, med oändligt många filer, korsningar, parkeringsfickor, på- och avfarter. Vägens utformning är inte bara beroende av trafikens täthet, fart och regler utan också av landskapet. Ibland krockar vi med varandra, ibland kör vi ned i diket. Men förhoppningsvis drar vi lärdom av det framgent (fronesis), lite bättre än när vi lärde oss konsten att köra (techné) det fordon som var konstruerat på ett bestämt vis (episteme).

Så, anledningen till att (den språkliga) världen ser ut som den gör, är alltså att det finns någonting utvecklingspositivt för oss människor med delade meningar, mångfald och motsättningar? Ja, så är det nog, men vi tolkar denna insikt felaktigt, då vi inte förstår världen fullt ut. I den mån vi förstår världen har vi språkliga former, vilka skiljer sig i relativ grad mellan oss. Så därför kan det tyckas som om att språket är en illusion, en falsk förhoppning, en inbillning. Eftersom vår individuella förståelse av världen i sig är en illusion, är då språket som en del av det språkliga också någonting vi skapat i vår hjärna för att överleva.

Människors strävan för att förstå varandra språkligt bör inte förväxlas med det att ha en och samma språkliga form. Det att förstå varandra språkligt innebär att vi ställer det språkliga uttrycket i relief mot vår förståelse av världen, och därigenom går likheter och skillnader att urskilja. Men det finns inget självändamål i att ha samma språkliga form, eftersom det rimligtvis borde hämma det språkliga användandet och därmed den språkliga utvecklingen. Utan vi bör istället se förståelsen och respekten av de olika språkliga formerna som ett medel för att vidga den egna språkliga förmågan och därigenom öka förståelsen för världen. Ett ständigt användande av det språkliga är att leva. Och lever gör vi ända tills det att vi dör...

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Källitteratur:

Collin, Finn & Guldmann, Finn: Språkfilosofi. En introduktion. Nya Doxa. 2000.
Harris, Roy & Talbot J. Taylor: Landmarks in Linguistic Thought I. The Western Tradition from Socrates to Saussure. Routhledge, London & New York. 1989.
Hellspong, Lennart: Kompendium, Vägar genom texten. Metoder för brukstextanalys. Södertörns högskola.
Hellspong, Lennart: Kompendium för språkfilosofi. Södertörns högskola. 2001.

Den ömsesidiga respekten

2005-07-18T22:05:00.000+02:00

To, 12 Februari 2004, 18:55

Hej!

Mitt namn är Dan W Boter och jag skriver dessa rader med anledning av att jag inte är helt nöjd (milt uttryckt) med de erfarenheter jag gjort under min tid som juridikstuderande på Umeå universitet. Under den gångna höstterminen, då jag läste 10-poängs-kursen "Idrottsjuridik", tillika min första termin som universitetsstuderande, upplevde jag en rad tveksamheter från institutionellt håll. Jag trodde att jag kommit till en värld långt bättre strukturerad än den gymnasieskola jag lämnade drygt två år tidigare. Men icke. Jag möttes av otydliga instruktioner, oförankrade schemaändringar, opedagogiska (läs; oengagerade) lärare och en kursansvarig lärare vars administrativa förmåga inte kan accepteras och som "lovar tungt, men håller tunt", för att uttrycka sig milt. Kanske tycker Du att jag är naiv och har för höga krav? Inte alls, för faktum är att allt detta kan sammanfattas med tre ord: BRIST PÅ RESPEKT!

Vad kan vi studenter egentligen kräva av lärarna när det kommer till våra studier? Att lärarna svarar på email (speciellt när man uttrycker en tacksamhet för svar)? Att lärare är mer konstruktiva i sina tentarättningar än enbart ett betyg i det högra hörnet? Att den kursansvarige följer "god sed" och skickar ut en kursutvärdering? Vissa frågor har jag svaren på, andra inte...

Detta brev borde egentligen aldrig ha behövt författas (ja, Du läste rätt!). Det går nämligen att läsa i Umeå universitets regelsamling att en ömsesidig respekt mellan lärare och student ska råda. Men någon ömsesidig respekt kan aldrig uppstå/upprätthållas så länge lärarna ser till sitt eget bästa i första hand, istället för att tillgodose studenternas grundläggande studieintressen. Lärarna verkar direkt eller indirekt som förebilder för studenterna, agerar då lärarna oprofessionellt tappar studenterna inte bara den grundläggande respekten för individerna utan i förlängningen också intresset för ämnet som sådant.

Jag skriver dessa rader på eget initiativ och det är högst personliga tankar som framförs. Men jag är dock fullkomligt övertygad om att jag inte är ensam om att hysa ett visst mått av agg gentemot Umeå universitet i allmänhet och den juridiska institutionen i synnerhet. Jag skriver dessa rader för alla de som inte kan/vågar/har möjlighet att säga ifrån!

Till veckan är det precis en månad sedan Idrottsjuridik-kursen avslutades och ännu så länge har ingen kursutvärdering synts till. Om detta är en medveten strategi för att rädda sitt eget skinn av kursansvarige låter jag vara osagt, men det är däremot rätt signifikativt för...nej, bäst att hejda mig innan jag passerar gränsen för aptum och decorum. Lösningen på just detta är inte speciellt svår och jag ska inte belasta Dig med sådant. Det jag primärt vill är att delge just Dig en del av min verklighet. Min bestämda åsikt är att den pedagogiska nivån är på tok för låg hos alltför många lärare, detta inte bara på den juridiska institutionen. Vi, som studenter, måste generellt ställa betydligt högre krav på lärarna, där respekten är den röda tråden.

Jag har framfört mina synpunkter till ett antal personer på ledande positioner inom Umeå universitet och den juridiska institutionen och de allra flesta håller med mig. Men det är en högst naiv tanke att tro att de ska våga/orka ta tag i problemen. Bara en fråga återstår
således; gör den Juridiska Föreningen det...?

Med förhoppning om bättring,

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Hycklarnas kärlek till varandra

2005-07-18T21:40:00.000+02:00

Ti, 19 Oktober 2004, 19:02

God kväll!

Tack för en lite längre utläggning för den tes du driver.
Nej, jag ifrågasätter inte din ståndpunkt i ämnet, utan jag ifrågasätter enbart de skäl du anför till gagn för densamma.

Bara för att saker och ting ÄR på ett visst sätt, bör förvisso ses som ett hållbart argument, men bör näppeligen anses vara ett relevant dito. Inte för mig i alla fall. Att det sedan är fler än du och jag som vet och tycker att undertecknad är en sjuhelvetes hycklare som talar om att inte ta ett visst bidrag, men tar ett annat, gör ju att man med fog kan ifrågasätta den aktuella etik&moral-uppfattningen hos denne. Ty jag tar juinte bara vissa bidrag, utan jag missar ju inte chansen till att åka gratis med SL...

Men hyckleriet till trots; det är sådana som du (skattebetalare) och jag(ej bidragstagare i viss mån), som får livet för dem andra ("som tänjer pågränser och tom överutnyttjar systemet") att gå runt!

På familjenivå fungerar det likadant. Ett system som är upprättat av makten, där kärleken till varandra gör att man försöker/bör/skall/måste utnyttja allt det systemet har att erbjuda till varje pris. I så fall vet inte jag vad solidaritet är. I så fall vet inte jag om det är någon idé att försöka förändra systemet. I så fall går jag imorgon raka vägen till försäkringskassan, innan jag fortsätter till socialtjänsten...

Ciao,

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Tro, Hopp och Kärlek!

2005-07-18T21:25:00.000+02:00

On, 11 Maj 2005, 13:38

Hej, P!

Kul med ett kvickt svar. Ursäkta också att jag stör i ditt tentapluggande.
Utifrån mitt perspektiv handlar det om positivt tänkande. Okej, jag älskar pathos så in i helvete, jag är en varm förespråkar av att tänka med hjärtat istället för hjärnan, så på det viset skall du lita på den känsla som säger dig att du inte kommer att träffa och lära känna någon som J. Men det är bara du själv som kan ändra på den känslan, förutsatt att du vill det.

Tänker du med ditt hjärta kan du också påverka ditt öde, i större utsträckning än om du tänker med din hjärna. Ty lyssnar du till ditt hjärta och bara är, så tror jag att du grubblar mycket mindre om dåtid och framtid. För det är först när du bara är och gör det du vill, du kan bli kvitt dina hjärnspöken. Det är först när du TROr du kan börja HOPPas på KÄRLEKen igen!

Om du inte tror att du kommer att träffa någon som J (förmodligen någon som är mycket bättre), så kommer du förmodligen heller inte att göra det. Detta eftersom hela din karaktär och mentala inställning inte kommer att ge potentaterna en ärlig chans. Missförstå mig inte, du bör ha kvar J som någon sorts måttstock, men inbilla dig inte att du skall träffa hennes "tvillingsyster". Du måste tro - på någonting bättre!

P, tack för att du tillåter mig att tänka högt - åter till den mentala korvstoppningen inför tentan!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Det bitterljuva livet

2005-07-18T21:00:00.000+02:00

Ti, 1 Mars 2005, 14:12

Hej, T!

Tack för informationen.
Personligen skulle jag vilja påstå att varje sekund av mitt liv är givande, på det ena eller andra sättet. Du, om någon, vet ju att livet inte är en ständig dans på rosor, men det handlar om att ta det onda med det goda. Att hela tiden vara (retoriskt) medveten om att det är skillnaderna som gör skillnaderna. Om du har sett filmen Vanilla Sky medTom Cruise, så vet du nog vad jag menar. Alltså; det bittra är inte bittert utan det ljuva (söta), och vice versa. Så, för min del är livet en ständig balansgång på rakbladets tunna egg, men där jag förstått att det inte är eftersträvansvärt att försöka undvika den uppskärande gränslingen. Ty ser jag ett misslyckande i varje framgång och ett lyckande i varje bakslag, kommer jag att förbli en god medmänniska samtidigt som jag kan förlita mig på min egen förmåga.

Nåväl, detta leder oss hur som helst till svaret på din frågeställning. Det finns en inneboende oklarhet i ord som givande, men nog var det givande timmar alltid. Detta även om jag inte kan hålla med om allt Ramirez sade (bland annat det om att det alltid är bra med mångtydighet/mångtydiga ord), samt att dennes slutsats, för mig, var lätt förutsägbar. Men, utan att låta allt för självgod, så behövs det nog sådana belevade människor (som J Ramirez och dig) för mig att umgås med, för att reflektera över och inse omfånget av min egen klokhet/vishet.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Utvärdering av litteraturen för Progymnasmata

2005-07-11T22:25:00.000+02:00

2003-11-10
Boken Afthonios’ Progymnasmata - retoriska övningar av Anders Eriksson utgör grunden för den teoretiska bildningen under denna kurs. Personligen finner jag ingen viktigare poäng i att kritisera boken och dess saklighet. För mig som relativ lekman (läs; student) är det en lindrig omöjlighet att kunna göra en objektiv bedömning av bokens sanningshalt och kvalitet, då utbudet av likämnade böcker är begränsat inom det svenska språket. Till detta ska också läggas det faktum att studentens kunskaper i ämnet är knappa, till skillnad från en bildad lärare i ämnet retorik. Det är också ytterst individuellt vad man anser relevant och intressant, oavsett vem man är och vad man vet sedan tidigare, vilket medför en minst sagt vinklad subjektivitet i detta aktuella fall.

Boken har många bra ”sidor”. Den avskräcker inte från läsning i och med sin relativa tunnhet, den är lätt att hitta i, då den har tydlig indelning av kapitel och den kan därmed i viss mån ses som en uppslagsbok. Jag har förståelse för den funktion det historiska perspektivet fyller, men skulle önska en viss modernisering. Detta framförallt i de otaliga exemplen som återfinns. För att en student av idag på smidigaste vis ska kunna ta till sig av budskapet, måste kontexten i exemplen moderniseras, så att studenten direkt ska kunna associera och förstå. Det är för mycket Demosthenes hit och för mycket Hesiodos dit! I inlärningprocessen måste fokus flyttas från det enskilda ordet till budskapet/helheten.
Fler pedagogiska plus i kanten hittar jag i den löpande texten. Den består av ett rakt och enkelt språk, som också förklarar på ett bra sätt. De fylliga kommentarerna om varje delmoment är också till bokens favör.
På det hela taget är det en helt okej bok, där dess enkelhet utgör dess främsta styrka. För övrigt en bok som utan vidare också skulle passa på gymnasienivå.

Däremot kan man ifrågasätta boken som läromedel, i synnerhet på denna typ av kurs. Den teoretiska bildningen fyller förvisso sin funktion, men den får inte bli för dominerande – litteraturen får inte utgöra grunden för lärandet.
Jag må gräva min egen grav när jag erkänner att kurslitteraturen är av sekundär betydelse när det kommer till mina studier. Låt så vara i så fall. Enligt mitt sätt att se det kan kurslitteraturen hämma mig, min tankeverksamhet och min kreativitet. Kurslitteraturen ska vara ett stöd, en hjälp, men den får aldrig styra min kreativitet och innovation. Det handlar om att med sin personliga stil och sitt personliga sätt att tänka, modifiera varje uppgift/frågeställning inom rimliga gränser, för att på så vis utveckla sig själv, sin omgivning och inte minst det givna ämnet.
Det borde i mitt tycke vara förbjudet att ha Anders Erikssons bok uppslagen, samtidigt som man formar sina alster, då det alltför tydligt framgår att alltför många knappt lyssnat på vad den lärde sagt under lektionen, för att istället följa bokens ”mallar”.
Den lärde kan predika om copia hit och etik&moral dit hur mycket som helst. Men det hjälps inte. Om inte studenten förstått vad den gjort, än mindre hur och varför, kan den heller inte praktisera det (icke) lärda i livet framgent.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Progymnasmata-uppgift 3 – Kria

2005-07-11T13:10:00.000+02:00

”Det mest njutbara sättet att se fotbollslaget Wimbledon är på text-TV”
Gary Lineker

2003-11-03
Gary Lineker vet vad han pratar om. Efter att själv ha spelat fotboll på absolut högsta internationella nivå och deltagit i två VM-slutspel för England, är hans kunskaper om internationell fotboll i allmänhet och engelsk dito i synnerhet gedigna. Med 48 mål på 80 landskamper och ett flertal vunna titlar, däribland skytteligatiteln VM 1986, Cupvinnarcupen och FA-cupen, var han en fruktad målskytt, som än idag hyser stor vördnad och respekt bland alla fotbollsintresserade i hela världen, han är en levande legend. Efter sin aktiva karriär har Lineker fortsatt sitt engagemang inom fotbollen, detta främst som expert i TV. Det var också i denna roll, som han uttryckte det nu klassiska citatet här ovan.

”En fotbollsmatch ska avnjutas på plats och ska bjuda på offensivt och målrikt spel, det ska vara en fröjd för alla sinnen att bevittna ’det gröna fältets schack’”, yttrade Lineker en gång. Det är i denna ”filosofi” vi hittar förklaringen till citatet om Wimbledon.

Wimbledon har alltid haft ett rykte om sig att spela defensiv, tråkig, destruktiv, icke publikvänlig fotboll. Den mest påtagliga följden av detta har alltid varit att åskådarna uteblivit från deras matcher, i synnerhet på hemmaplan. En arena som man dessutom delat med ett annat närbeläget lag. Någonting måste onekligen vara fel med detta Wimbledon, då de få som trots allt supportade laget genom åren till slut fick nog. Detta efter att ägarna bestämt att flytta till en annan arena, utanför London. Men de tappra fansen gråter nog inga floder, nu kan de göra som alla andra – njuta med hjälp av text-TV!

Hyser du agg mot text-TV av någon anledning eller kanske finner du en tjusning i att trotsa ovanstående visdomsord, då ska du förbereda dig på en ensam och kall eftermiddag när du beskådar Wimbledons hemmamatcher. Medtag ett sittunderlag eller dylikt, spelet kommer garanterat inte att värma. Varför du kommer att vara ensam på läktaren? Jo, för alla andra är hemma i stugvärmen och tittar på text-TV!

Såsom det mest njutbara sättet att uppleva en kalkonfilm är att sätta tänderna i alla de sågande recensionerna om den, så är det alltjämt med att skratta åt att Wimbledons destruktiva spelsätt också innebär dåliga resultat. Resultat man får kännedom om via text-TV, detta relativt monotona medium.

Se bara på filmmakaren Pierre Zaldones skapelser. De är så undermåliga och illa omtyckta att den allmänna uppfattningen är att filmernas höjpunkter är att se eftertexterna rulla. Filmernas underhållningsvärdet är alltså så pass lågt att filmernas höjdpunkter tar absurda uttryck.

Den mycket framgångsrike fotbollstränaren Bobby Robson gick mer rakt på sak och skrädde inte orden när han ville ge sitt stöd åt Lineker och dennes uttalande om Wimbledon. Den fotbollstokige Robson sade: ”Tråkiga, tråkiga Wimbledon! Jag umgås hellre med min gamla svärmor än tittar på en Wimbledon-match!”

Det finns någon sorts hatkärlek till fotbollslaget Wimbledon. Gary Lineker ska betraktas som en hjälte, då han med ovanstående citat lyckades sätta ord på denna hatkärlek, som de flesta fotbollsintresserade känner och tycker, men inte förmått att uttrycka på detta ”krysskottska” vis.

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Progymnasmata-uppgift 6 – Bekräftelse

2005-07-11T13:03:00.000+02:00

2004-01-07
Västerbottens Kuriren (VK) är Norrlands största morgontidning. Den dagliga läsarstocken på över 100.000 är ett tydligt bevis på att tidningen också är den bästa. Konstigt vore det väl annars om inte den största och bästa tidningen innehåller de bästa av redaktioner och redaktörer.
Tag bara VK:s nöjessida ”På gång” som exempel. Redaktör för denna eminenta sida är ingen mindre än rockjournalisten Erica Sjöström. En mycket ambitiös kvinna med mångårig erfarenhet, såväl som skrivande reporter, som administrativ redaktör.
Det är också i den nyss nämnda förening av faktisk erfarenhet man finner Sjöströms storhet, vilket jag nu ska påvisa.

Den aktuella artikeln handlar om en borttappad elbas och är författad av Sjöström. När ägaren till elbasen, Jonas Eriksson, kom till replokalen för att repa inför en skivinspelning var hans (inte minst emotionellt) dyrbara musikinstrument borta. Det visade sig efter en tid att bandet som delade replokal med Erikssons band, av misstag, fått med sig Erikssons elbas när de åkt till Norge för konsertspelning. Basen lämnades kvar på ett hotell i Norge, då hotellet lovat att skicka tillbaka elbasen till Eriksson. Problem uppstod dock då tullen vägrade att släppa igenom elbasen, eftersom de inte litade på att Eriksson var ägare till elbasen, samt att den misstänkte att instrumentet var stöldgods.
Då kom VK till undsättning! VK mejlade en bild till tullen som visade Eriksson spelande på det aktuella instrumentet och Eriksson fick tillbaka sin elbas.

På samma gång som tidningarnas nöjessidor självklart ska spegla det samhälle vi lever i, ska de också verka som en sorts motvikt mot alla de ”onda” nyheter som dominerar den löpande rapporteringen. ”Solskenshistorier”, och dess psykologiska och mänskliga betydelse, kan således likställas med alla de dokusåpor på TV, i den bemärkelsen att allmänintresset är högst omfattande.

Att tullen faktiskt krävde bildbevis står utom allt rimligt tvivel. Dels för att artikelförfattaren inte har någon som helst anledning att fara med osanning, dels för att Eriksson saknade kvitto på sitt köp av sin elbas för tio år sedan. Det faktum att VK:s bildredaktör sedan var hjälpsamheten personifierad och mejlade den aktuella bilden till Eriksson var snarare självklart, än möjligt, då det ligger i tidningens intresse att hjälpa sina läsare.

Artikelns styrka är en symbios av dess längd och konkreta innehåll. Författaren har koncentrerat sig på att berätta e n historia och samtidigt lyckats hålla den kärnfull, vilket gör den fulländad också ur ett längdmässigt perspektiv. Inga utsvävningar om gruppens senaste album eller dylikt – pang på bara!

Sjöström visar prov på gott omdöme i sin yrkesroll i och med att hon valt att skriva och publicera just denna artikel. För, VK är en lokaltidning. Men, det är så lätt hänt att man inte bemödar sig att skriva en lokalt förankrad text, för att istället publicera ännu en urvattnad TT-text om Britney Spears. Som läsare av en lokaltidning vill man ha artiklar med anknytning till spridningsområdet.

Artikeln, dess syfte, är också ett tydligt exempel på en ”win-win-situation”, där alla parter är vinnare. VK vill visa att man är en hjälpsam problemlösare, som ställer upp när problem uppstår. Läsaren får (förhoppningsvis) sitt problem löst och tidningen får stoff till en artikel…

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Progymnasmata-uppgift 5 – Vederläggning

2005-07-11T12:59:00.000+02:00

2003-12-03
Säga vad man vill om tidningar. Säga vad man vill om Västerbottens Kuriren (VK). Men VK:s nöjessida ”På gång” är ingenting annat än ett stort, patetiskt skämt!
Redaktör för denna torftiga sida är en person vid namn Erica Sjöström. En kvinna som helt uppenbart saknar ett av fundamenten i sin yrkesroll – omdöme!
Exemplen här nedan är på intet sätt någonting unikt för redaktör Sjöström, då hon var och varannan dag visar mycket stor brist på omdöme, frågorna man ställer sig är därför; hur kan hon ha blivit redaktör och varför får hon arbeta kvar?!

Den aktuella artikeln handlar om en borttappad elbas (bara en sådan sak!) och är författad av Sjöström. När ägaren till elbasen, Jonas Eriksson, kom till replokalen för att repa inför en skivinspelning var hans musikinstrument borta. Det visade sig efter en tid att bandet som delade replokal med Erikssons band, av misstag, fått med sig Erikssons elbas när de åkt till Norge för konsertspelning. Basen lämnades kvar på ett hotell i Norge, då hotellet lovat att skicka tillbaka elbasen till Eriksson. Problem uppstod dock då tullen vägrade att släppa igenom elbasen, eftersom de inte litade på att Eriksson var ägare till elbasen, samt att den misstänkte att instrumentet var stöldgods.
Då kom VK till undsättning! VK mejlade en bild till tullen som visade Eriksson spelande på det aktuella instrumentet och Eriksson fick tillbaka sin elbas.

Varför författades denna artikel? Varför publicerades den? Det är högst oklart vad artikelförfattaren vill ha sagt med sin skapelse. ”Solskenshistorier” i all ära, men tillåt mig att ännu en gång tvivla på redaktörens omdöme! Är Jonas Eriksson (pojk)vän till redaktören? Vill hon bara skryta över hennes tidnings förträffliga hjälpsamhet? Eller har hon bara dålig fantasi?

I artikeln går att läsa; ”Tiden var knapp, tullen krävde bevis inom ett par timmar”. Här talar vi ren lögn, detta är inte sant! Det är ett försök från författaren att göra den tunna historien mer spännande, samtidigt som hon vill förstora hennes tidnings betydelse för den lyckliga utgången av hela historien.

Att en simpel bild skulle kunna utgöra tillräckligt bevismaterial för en sådan dyrgrip till elbas, ter sig som en omöjlighet. I artikeln framgår klart och tydligt att tullen krävde ett kvitto på Erikssons köp av instrumentet. Att en myndighet av tullens dignitet skulle göra en sådan kovändning och nöja sig med en mejlad bild från pseudotidningen VK…nej, det ä r en omöjlighet!

Sjöström hävdar att det band som fått med sig Erikssons elbas upptäckte misstaget i samband med att bandmedlemmarna stannat för att tanka sin bil. Sen när lägger man ner en elbas i bensintanken? Och om man mot förmodan gör det, varför upptäckte man inte sitt misstag tidigare? Här har vi en inkonsekvens av grövsta sort!

Varför skrevs denna artikel? Historien handlar för det första om en sketen elbas vid namn ”Pricken”. För det andra; vem bryr sig om en basist vid namn Jonas Eriksson? Och för det tredje; musikinstrumentet är tillbaka hos den rättmätige ägaren! Anser det högst opassande att uppta dyrbart tidningsutrymme med ”icke nyheter”!
Jag som tidningsläsare har rätt att kräva att redaktören sätter mig i centrum. Någonting som redaktör Sjöström inte ens ha valt att överväga när hon författat denna artikel. Jag vill inte läsa om hur hjälpsam tidningen varit, vilket till synes ha varit det primära syftet med denna artikel. Hur ska jag annars tolka rubriken; ”Bildbevis krävdes för att ge Jonas tillbaka favoritbasen”? Omdöme är en dygd, redaktör Sjöström!

Nåväl, nöjer mig så, annars kan slutsatsen att jag hyser personligt agg mot Erica Sjöström och hela landets församlade redaktörkår lätt dras!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Progymnasmata-uppgift 14 – Lagförslag

2005-07-11T12:42:00.000+02:00

2004-05-03
Lag och ordning. Detta kan sägas vara två av en handfull fundament som vårt samhälle vilar på. Bland de övriga fundamenten hittar vi den etik, moral och ömsesidiga respekt, som vi med tiden format. Utan dessa grundbultar skulle hela samhällsbygget kollapsa. Den på senare tid allt mer devalverade hänsynen till dessa fundament har fått till följd att ett lagförslag om införande av skoluniform i svenska grund- och gymnasieskolor har kommit till stånd. Allt för att stoppa mobbningen i skolorna.
Tanken är god.
En tanke som i praktiken blir ond, ett lagbrott.

”Du klär dig som en billig hora!”. Detta är en inte alls ovanlig kommentar som en inte helt ovanlig pojke kan yttra till en inte helt ovanlig flicka i en skolkorridor i dagens Sverige. Att se och höra ett barn bli mobbat svider och smärtar i våra hjärtan. Bland det mest avskyvärda är när barn far illa, inte sant? Skolan skall vara en trygg och säker miljö där våra barn skall lära för livet. Det är därför ett beundransvärt initiativ som författarna till ovan nämnda lagförslag står för. De vill med denna lag framkalla en gemytlig och bekymmersfri skolgång för våra barn, där samtliga lever i harmoni och ingen mobbas. Skolungdomen skall inte bedömas utifrån de yttre attribut som kläderna de facto utgör, menar de. Därför bör vi hedra upphovsmännen till detta lagförslag.

Men vi bör samtidigt hålla en tyst minut för lagförslaget, då det i nuvarande form inte är annat än dödfött! Det är lätt att tro att kläderna är boven i detta drama. Speciellt då vi faktiskt hör barnen helt ohämmat säga ”vilken gammal och ful tröja du har!”, ganska ofta. Här och nu är det dock dags att tänka om. Verkligheten är den att kläderna enbart ”klär skott” för mobbarnas psykiska och fysiska terror. Detta innebär att om vi inför skoluniform kommer mobbningen på intet sätt att upphöra, snarare tvärtom. Mobbarna kommer enbart att flytta sina kikarsikten till ögon mot till exempel offrets frisyr, piercning eller sminkning. I förlängningen betyder alltså ett införande av skoluniform att vi på samma gång måste införa lagstadgade och likartade frisyrer, vilket på sikt gör det lika bra att vi skickar våra barn till plastikkirurgen direkt! Är det så vi vill ha det?

Det är också under skolåren som våra barn bygger och formar sin unika identitet. Skolan skall vara en miljö där individens fantasi och kreativitet uppmuntras och får fria tyglar. Livet är ett ständigt sökande efter lycka. Sällan är lyckan den att inte få bestämma över sig själv och sitt leverne. Lägg därtill att individens fantasi och kreativitet också grundar sig på den identitet som behagas för stunden, i vilken kläderna utgör en stor del, så är det lättare att förstå innebörden och följderna av detta lagförslag. Att inte låta vår framtid, som våra barn utgör, klä sig som den vill, är som att förbjuda fotbollsspelaren, tillika spelestradören, Zlatan Ibrahimovic att dribbla.

Det nämndes i inledningen att tanken med detta lagförslag är av godo. Det tycker vi nog alla fortfarande, då dess syfte är att stoppa mobbningen. I praktiken kommer dock en sådan lag ha onda verkningar. Ungdomens formande av en identitet kommer att försvåras och detta innebär en sämre självkänsla, vilket leder oss in i en ond cirkel, då mobbning i mångt och mycket grundar sig på osäkerhet hos såväl förövare, som offer. Om detta lagförslag tas i bruk är det förvisso inte längre ett lagbrott att tvinga på barnen en ful och kliande skoluniform. Men det vore alltjämt ett brott mot de oskrivna lagarna om etik, moral och den ömsesidiga respekten för den fria individen!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Brev till ansvariga

2005-07-11T12:30:00.000+02:00

Södertörns högskola, höstterminen 2004

Hej, Kajsa och Maria!
Mitt namn är Dan W Boter och jag skriver till er med anledning av nedanstående ärende. Ärendets progression och dignitet understryks av det faktum att det är just er, prefekt respektive utbildningsansvarig, som jag nu känner mig nödgad att vända mig till. Gången av ärendet har nämligen gått via Ämnesrådet för retorik, Södertörns högskolas studentkår, berörd lärare och kursansvarig. Som studentrepresentant i ämnesstyrelsen för retorik och svenska planerade jag att ta upp detta ärende vid nästa styrelsemöte, men på inrådan från er kollega Fredrik Söderquist är det med er den fortsatta dialogen skall föras.

Detta är ärendet, tillika problemet. Jag läser för närvarande kursen Argumentation och debatt, en kurs som motsvara halvtidsstudier på terminsbasis. En osedvanligt givande kurs på många olika vis, där jag främst tänker på de många, roliga och framförallt utvecklande övningar som vi studenter uppmanas lösa. En kurs där den falska dikotomin teori-praktik bildar en skön och effektiv förening. Vem vi studenter har att tacka för att vi får gå en sådan lyckad kurs bör jag låta vara osagt, men att inte nämna den undervisande läraren Anders Ullholm i denna bisats är oundvikligt. Hans kunskaper om argumentation och debatt förnekar sig inte.

Men säg den sol, som inte har fläckar. En ungefärlig uppskattning är att varje student, drygt 20 till antalet, på denna kurs kommer att författa och inlämna 25-30 sidor text (den avslutande hemtentan ej medräknad). Ett ansenligt antal sidor som är ett resultat av en mängd arbetstimmar, som föregåtts av grundläggande litteraturstudium. Det är runt detta problemet kretsar; vi studenter har inte fått och kommer inte att få någon som helst respons på dessa individuella skrivuppgifter, som det ser ut i dagsläget. Ullholm beklagar detta faktum tillsynes djupt och ärligt, men hänvisar till den prioritering han har tvingats till, då timantalet (läs; de ekonomiska resurserna) är alltför knappa.

Vi studenter måste givetvis respektera det nödvändigt onda, som prioriteringar de facto är och för med sig. Men någon måtta och reson får det faktiskt lova att vara. Ur ett strikt studentperspektiv är nuvarande situation fullständigt oacceptabel. Varför detta är oacceptabelt är givetvis kopplat till såväl studenternas egna utvecklingsambitioner, som lärarnas avsikter att lära och utveckla sig och sina adepter. Att prioritera bort den så elementära responsen på de skriftliga inlämningsuppgifterna är därför inte bara ytterst orespektabelt mot vetgiriga och oskyldiga studenter, utan också ett smärtsamt hugg i foten på sig själv, den egna institutionen. Vidare låter Ullholm oss studenter förstå att ingen skulle vara gladare än honom själv, om resurser frigörs så att han har möjlighet att ge oss den efterlysta responsen. Som näppeligen är för mycket begärt, icke sant?

Att läsa och ge skriftlig respons på 20-40 sidor per vecka kräver givetvis tid, kraft och inte minst engagemang, men är absolut ingen omöjlighet att ha som praxis. Veterligen är Ullholm den ende på den retoriska institutionen som gör en sådan här hårresande, horribel bortprioritering. Och uppenbarligen tillåts genomföra en sådan. Eller ni, sittandes på ansvarighetens mäktiga stolar, kanske är lyckligt ovetandes om rådande situation med tillhörande problematik? Om ni nu blivit olyckligt vetandes, är det å ena sidan att beklaga, men å andra sidan att gratulera. För det är först nu ni kan kavla upp era tröjärmar, ställa allting till rätta och göra oss studenter nöjda, innan vår frustration övergår i uppgivenhet! Återstår att se om ni vill det...

Med förhoppning om en snabb och klok lösning,

Dan W Boter
Studentrepresentant

Vördnaden och tålamodet personifierad

2005-07-11T12:12:00.000+02:00

Viktigare än de kroppsliga företrädena är de själsliga, vilka visar på personens karaktär genom att framhålla hans dygder. Av de sju dygder Theon nämner ovan intog de fyra första en särställning och kom att kallas kardinaldygder: vishet, måttfullhet, tapperhet och rättvisa. Cicero förklarar att vishet, prudentia, är kunskapen om vad som är gott och dåligt. Den består av tre delar: minne (att kunna komma ihåg vad som har hänt), intelligens (att kunna analysera situationen) och förutseende (att kunna förutse om något kommer att inträffa). Måttfullheten, temperantia, är förmågan att behärska sin kropp och sitt sinne. Den består av återhållsamhet, både vad det gäller sexuella och andra lustar, och mildhet i förhållande till underlydande och andra utsatta personer. Till måttfullheten räknas också att ha så mycket samvete att man skäms för brott mot hederns krav. Tapperhet, fortitudo, är förmågan att utföra svåra uppdrag och utstå svårigheter. Hit räknas stordåd, självtillit, tålamod och uthållighet. Stordåd består i att planera och genomföra storslagna projekt. Självtillit är tilltro till den egna kompetensen parad med gott hopp om framgång. Tålamod är förmågan att härda ut under svårigheter, medan uthålligheten är den sorts självdisciplin som behövs för att hålla fast vid en uppgjord plan. Den fjärde dygden, rättvisa, iustitia, kallar Cicero för en sinnets vana som ger åt var och en hans andel samtidigt som man ser till det gemensamma bästa. En person är rättrådig om han visar respekt för samhällets lagar och regler samtidigt som han respekterar de konventioner som rör religion, plikter, tacksamhet, hämnd, vördnad och sanning.

(Utdrag från Anders Erikssons Afthonios’ progymnasmata, retoriska övningar)

Vördnaden och tålamodet personifierad

2004-06-02
– Politikersysslan och lärarjobbet har många likheter. Det krävs både mycket vördnad och stort tålamod för att bygga den trovärdighet och det förtroende som krävs för att uppnå det jag vill.
Orden kommer från specialläraren och fritidspolitikern Örjan Mikaelsson; en man med lång erfarenhet och som med tiden format en egen retorisk stil.
– Mina strategier bygger på en väl utvecklad intuition och analys av personen jag vill övertyga. Svårare än så behöver det inte vara.

Drygt två timmar tidigare har jag klivit in i Ungdomscentrums lokaler i centrala Umeå. Det är här huvudpersonen Örjan Mikaelsson, 59, spenderar tre fjärdedelar av sin arbetstid, den sista fjärdedelen ägnar han sig åt politik. Han undervisar ungdomar som av den ena eller andra anledningen har ett otillräckligt intresse för skolarbete, vilket i förlängningen inneburit en avsaknad av betyg. Mikaelssons skall direkt eller indirekt få ungdomarna att ”tänka om”, detta kanske inte främst för att få dem att tycka att det här med studier, skolan och betyg är toppen, utan för att förhindra ett mer destruktivt tilltaget leverne.
– Varje person färgas av sin livs- och människosyn, vilka i sin tur grundar sig på personens bakgrund och de gjorda erfarenheterna. Jag älskar att umgås med människor, i synnerhet ungdomar. Min retoriska framtoning, som du kallar det, är givetvis ett resultat av detta.
Ungdomarna som kommer hit har inte sällan dåliga erfarenheter från lärarhåll. Hur går du tillväga för att återuppbygga någon sorts ömsesidig respekt?
– Egentligen finns det inga genvägar i början. Jag måste ”tokälska” personen i fråga, förlåta om och om igen, det kräver ett enormt tålamod. Min trovärdighet är också av central betydelse för att vi ska få ett förtroende för varandra. Hm, var det svar på din fråga?
Ja då, det här börjar bli riktigt intressant, det här är retorik på hög nivå. Vad jag förstår så blir det inte särskilt mycket undervisning till en början?
– Nej, det är riktigt, och det har många olika orsaker. Jag har aldrig gillat att stå vid katedern som någon auktoritet, jag vill bara vara en i mängden bland ungdomarna. Sedan är det genom kravlösa och avslappnade samtal man kan finna orsakerna till att personen i fråga beter sig som den gör. När man väl funnit orsakerna, brukar det ena ge det andra…
Jag känner igen mig i det där. Min retoriklärare brukar ofta påpeka med ett tydligt exempel att det inte går att trycka in en OH-apparat i huvudet för att förstå den. Vi måste använda språket för att förstå.
– Ja, lite så kanske. Att inpränta någonting i någon är aldrig särskilt framgångsrikt, man måste ha tålamodet att ta den långa vägen.
Är det för att det kan ta lång tid att komma till insikt?
– Ja, det också, men främst för att det är viktigt att personen själv upptäcker att han eller hon själv kommit till insikt.

Medan vi sitter vid det stora runda bordet i det ljusa och trevliga lärarrummet och samtalar kommer kollegor till Mikaelsson insmygande med jämna mellanrum. Jag skönjer en viss nyfikenhet och anstiftan till avundsjuka. Kollegorna märker att Örjan trivs med att få ”tala ut”.
Med tanke på vad du sade om människor och ungdomar tidigare, så är det inte speciellt svårt att förstå att du inte gjort ”karriär” inom skolväsendet. Är förklaringen lika logisk till varför du inte satsat hårdare på politiken?
– Det är den nog. Jag är absolut ingen karriärmänniska, det har jag aldrig varit. Jag vill inte komma för långt bort från ”verkligheten” där jag värdesätter mötet mellan människor högt.
Men människor träffar man ju hela tiden…
– Jo, men inte på samma nära och hjälpande sätt.
Du är vänsterpartist, sitter i kommunfullmäktige och i en handfull olika nämnder här i Umeå. Vilka likheter och skillnader finns det hos dig i dina olika roller?
– Man är sig själv hela tiden. Utifrån min människosyn vill jag närma mig människor horisontalt och inte vertikalt, på den punkten gör jag ingen skillnad. Att det sedan är ett ständigt ”pinkande av revir” inom politiken gör ju att man måste anpassa sig på ett annat sätt än vad jag gör när jag är i skolan.
Anpassning, ja. Inom politiken är du mer av en lagspelare, jämfört med när du befinner dig i skolan. Hur ofta tvingas du säga ”ja” när du egentligen vill säga ”nej”, för att följa partiets linje?
– Det händer förstås, men det är så det fungerar. Det är spelets regler.
Hur ofta händer det att du säger ”ja” när du egentligen vill säga ”nej” här, i skolan bland ungdomarna och kollegorna?
– Betydligt mer sällan. Det beror på att det är så prestigelöst här, det är en annan atmosfär.
Hela livet är ett enda långt kompromissande med såväl sig själv som andra. Vi, retoriker, brukar kalla det mottagaranalys. Vi vill uppnå någonting, med det är aldrig enbart på våra villkor, hårddraget är det alltid på motpartens villkor.
– Mottagaranalys, vilket vackert ord. Precis som med allting annat vi pratat om hittills, jag använder mig av retorik hela tiden, men jag kan inte termerna. Men mottagaranalysen hör till fundamenten både inom politiken och lärarjobbet. Ungdomarna som kommer hit har oftast en låg tilltro till att de kan ”klara skolan”, jag måste ta reda på de bakomliggande orsakerna till deras tillstånd.
Dåligt självförtroende, helt enkelt?
– Självförtroendet är som mycket annat situationsbundet, så man kan säga att de har dåligt självförtroende när det kommer till deras tilltro till att ”klara skolan”, ja. Det finns inget ”generellt dåligt självförtroende”. Men man bör också komma ihåg att orsakerna till att de struntar i skolan oftast är kopplade till helt andra saker än just skolan. Min uppgift blir därför att kartlägga dessa bakomliggande orsaker. Personerna känner ofta skuld av någon anledning, viktigt blir då att jag inte skuldbelägger dem. Viktigast är att jag hela tiden tillskriver dem positiva egenskaper och, som sagt, ”tokälskar” dem.
Det låter onekligen som en smart strategi. Du använder dig mycket av din kärleksfulla personlighet. I vilken utsträckning använder du dig av det oslagbara retoriska knepet, ”att bjuda på sig själv”?
– I mycket stor utsträckning, så klart! Detta genom att hela tiden vara så öppen som möjligt. Öppnar jag mig för ungdomarna, så ökar chanserna att de öppnar sig för mig. Det är hela tiden viktigt att de känner att jag inte kräver någonting av dem, på det sättet kan de lättare sänka garden. När garden är nere är man mottaglig för påverkan. Det luriga är att vara personlig, men inte privat, då detta skiljer sig från individ till individ och påverkas av hur bra man känner varandra.
Nyckeln till framgång blir då ditt ethos, din karaktärs trovärdighet. Vilken du bygger på din personliga vördnad och ditt tålamod.
– Jag har svårt att sätta ord på och beskriva mig själv. Jag är den jag är och har en människosyn som inte går att klistra på. Men dina ord stämmer rätt bra, när jag tänker efter.

Örjan ber om en kort paus för att gå på toaletten. Jag kan inte neka honom detta, då jag inte vill att han skall ”pinka in några revir”. Under pausen funderar jag över det där med att vara personlig, men inte privat. I min research har jag nämligen funnit att Örjan besegrat en jobbig prostatacancersjukdom. När Örjan återkommer och sätter sig tillrätta i stolen mittemot mig, så tar jag mod till mig.
Du övervann en cancersjukdom för några år sedan, hur har den förändrat dig och ditt sätt att vara?
– Jaa du, man blir många erfarenheter rikare och vidgar perspektiven. Det är nog oundvikligt så att man blir mer ödmjuk och tålmodig. Jobbet känns inte för min personliga del lika viktigt längre och jag har gått ned i arbetstid. Men engagemanget när jag väl jobbar är lika brinnande nu som då, jag älskar fortfarande att arbeta med ungdomar.
Det verkar onekligen så att Örjan Mikaelsson är en man värd att lovprisa, ty han lever upp till de fyra främsta kardinaldygderna; vishet, måttfullhet, tapperhet och rättvisa.
Örjan, har du hört talas om de fyra kardinaldygderna? Det slår mig nu att du lever upp till dessa på ett imponerande vis.
– Ja, jag känner till dem. Vad glad jag blir när du säger det, men inte vet väl jag om det stämmer. Men, tack Dan!
Varsågod. Enligt mitt sätt att se det, så är det oerhört viktigt att man lever som man lär för att kunna bygga den fundamentala trovärdigheten och förtroendet, för att i förlängningen kunna övertyga de som övertygas skall. Medhåll eller mothugg?
– Medhåll! I min värld finns det inga andra alternativ, det finns otaliga exempel från verkligheten som visar hur oerhört viktigt det är.
Perfekt. Faktum är att jag just hade tänkt be dig berätta en anekdot, som tillsammans med humor är ett synnerligen effektivt sätt att i förlängningen övertyga sina mottagare på. Förutsatt att man har gjort en bra mottagaranalys, förstås…
– Ja, så är det. Använder mig av mycket humor för att få ungdomarna att slappna av och avdramatisera hela situationen. Sedan är det självklart att om man som jag jobbat som lärare sedan 1968, samlat på sig en hel del erfarenhet och därmed mycket stoff till anekdoter.
Spännande, men jag förväntar mig att du berättar om en person du mött och hjälpt i din yrkesroll som lärare. Ingen uppdiktad historia.
– Då måste jag få fundera en stund (skratt). Nej, allvarligt talat så finns det en person som jag kan berätta om. För sex år sedan började en tjej här. Hon var späd och tunn, med sitt långa hår lät hon dölja sitt ansikte, sig själv, likt en sköld. Den första tiden sade hon inte ett enda ord, hon var helt stum, och på rasterna stod hon ihopkrupen för sig själv i ett hörn. Jag närmade mig henne sakteliga genom att prata med henne om helt alldagliga saker, bland annat om böcker och författare. På det sättet kunde jag också karlägga de bakomliggande orsakernas till hennes beteende. Hon svarade aldrig med ord, men började efter en tid svara genom att nicka eller skaka på huvudet, dock hela tiden stirrandes ned i bordet. När hon med tiden så smått började prata visade det sig att hon var en jättetrevlig och smart människa, precis som du och jag, men att saker i hennes liv hade gjort henne självmordsbenägen. Idag mår hon mycket bättre och vi har fortfarande kontinuerlig kontakt.
Du försöker hitta de bakomliggande orsakerna till det rådande tillståndet. Hur har din egen bakgrund påverkat din (retoriska) framtoning?
– Det var ett fattigt socialistiskt hem jag växte upp i. Jag kände ofta en skuldbörda på min axlar under min uppväxt och jag bodde i min ungdom i ett större kollektiv. Listan kan göras lång, allting som händer i livet påverkar ens sätt att vara i mer eller mindre grad.
Okej, då kommer vi till det här med intuition. Livets skeenden skördar erfarenheter, vilka i sin tur utvecklar intuitionen. Vad betyder din intuition för dig och dina framgångar?
– Oerhört mycket…om inte allt? Det är inte hjärnan som ska styra, det är känslan i magen och hjärtat!

Dan W Boter
danbor02@student.umu.se

Lär av dem ni lär

2005-07-11T11:25:00.000+02:00

Måndag 20/6 2005
Efter professor Ebba Witt-Brattströms intressanta perspektiv på Södertörns högskola i DN Kultur (18/6) finner undertecknad det angeläget att tillföra ett annat, ett av de allra viktigaste, nämligen studentperspektivet.

Ty, visst är väl huvudtanken med upprättandet av alla lärosäten, från grundskola till högskola/universitet, att eleverna/studenterna och dess intressen och läranden skall stå i huvudfokus? Med hjälp av studenternas läsglasögon är det en självklarhet att så bör vara fallet, i teorin i allmänhet och i praktiken i synnerhet. Men när lärare och inte minst ledargestalter vid Södertörns högskola (SH) läser och ställer sig samma fråga, är skillnaden tillsynes lika stor mellan teori och praktik, som mellan det att få fnatt och doktorshatt! I teorin svarar de med stor sannolikhet ”ja, självklart är studenterna viktigast för oss”. Men hur (väl) omsätter lärare och ledare inom SH detta teoretiska prat i praktiskt handlande? Jo, bland annat genom att understå sig själva och alla studenter lagstadgad kompetensutveckling. Det främsta, och mest allvarliga, konkreta exemplet på detta är det undermåliga praktiserandet av kursutvärderingar, både ifråga om kvantitet och kvalitet (som man frågar får man svar…). Huruvida detta är en medveten strategi skall undertecknad låta vara osagt, men så mycket kan vi väl vara överens om att det är en kontraproduktiv strategi? Att likt strutsen stoppa huvudet i sanden, kan knappast vara det bästa sättet att höja kvaliteten på verksamheten, så att man blir uppgraderad från högskola till universitet? Detta konkreta exempel är ett resultat av den mer abstrakta problematiken som gjort att SH i själva verket har ett betydligt bättre rykte, än vad den förtjänar.

Problematiken bottnar sig i den sunda men samtidigt ack så fåfänga föreställningen om att SH skulle bli universitet 2003. Missförstå mig rätt, det är våra drömmar som gör livet värt att leva, men även om man som ledning för ett högre läroverk har sina tankar uppe i det blå, så bör man ständigt verka i nuet. Vad arbetar jag med? Var arbetar jag? Vem arbetar jag för? Hur arbetar jag? Varför går jag till arbetet idag? Någonstans på trons väg mot Flemingsberg och skylten ”Välkommen till Södertörns universitet” tappade ledande personer inom SH det sunda i sitt förnuft, vilket uppenbarligen smittat av sig nedåt i hierarkin, så till den milda grad att den gråa massan av kunskapstörstande studenter nu börjar känna sig håglöst uttorkade.

Så, professor Ebba Witt-Brattström, rektor Ingela Josefson och alla ni andra verksamma vid Södertörns högskola, ni må känna ilska, sorg eller uppgivenhet att vi inte lever ”i den bästa av utbildningsvärldar”, men blicka, liksom undertecknad, framåt och försök verka för ett formande av den bästa av utbildningsvärldar. För fotbollsspelaren som enligt sin tränare inte platsar i A-laget, är matchandet i B-laget en möjlighet till kompetensutveckling. Liksom för fotbollsspelaren, kommer SH att få sin plats i A-laget när man platsar där, när man har tillräckligt hög kompetens. Det problematiska med denna liknelse är att ”fotbollsvärlden” många gånger är lika orättvis (läs; fylld av byråkratisk politik), som ”utbildningsvärlden”. Det är inte alltid den mest akademiskt kompetenta högskolan som blir universitet, utan de politiska makthavarna låter högskolorna strida sig smutsiga i blodiga kamper sinsemellan. Så att det faktum att SH fortfarande är en högskola kan nog ha att göra med en, om inte ointresserad, viljelös ledning, så väl med en ledning med bristande kompetens och handlingskraft?

Nåväl, det finns få studenter som vill negligera hörnstenar som forskning och olika utvecklings- och samarbetsprojekt med näringsliv och organisationer, i byggandet av ett spirituellt och framgångsrikt universitet, men grund och botten bör en attraktiv grundutbildning i ständig utveckling cementeras. Börja i nuet, se er omkring, tala bra med studenterna, titta dem i ögonen bättre, lyssna medkännande till dem bäst! På så vis skapar ni en medveten och förstående dialogkultur, där ett kritiskt men samtidigt konstruktivt samtal kan frodas. Det att tala är silver, det att visa handlingskraft är guld – lär av dem ni lär!

Dan W Boter
Student vid Södertörns högskola 2004/2005